Kategori: Betyg 3

Publicerat

OUR IDIOT BROTHER

Tredje gången gillt. Så kan det bli ibland.

Två gånger har jag hyrt Our idiot brother på Voddler, båda gångerna som download för att vara säker på att inte få nån irriterande buffring mitt i filmen men båda gångerna med misslyckat resultat. Filmen laddades aldrig ner utan fastnade i nån voddlerlimbo och då man har fjorton dagar på sig att se en nedladdad film så har filmen varit ”låst” på mitt konto, jag kunde således inte hyra om den förrän efter två veckor. Två veckor gick och jag hyrde om den. Samma visa. Två veckors väntan – igen.

Så, en månad efter mitt första försök gjorde jag ett tredje, men denna gång valde jag att se filmen direkt online och jag var fullt förberedd på massivt motstånd och krångel. Jag slapp både och. Filmen funkade utan så mycket som ett mikrostopp men något annat hade hänt, jag var inte så pepp på filmen längre.

Precis som en förälder som säger nej, nej, nej, nej, nej sjutton gånger åt en hjärtlig önskan och sen plötsligt säger ja, precis så mycket av glädjen och förväntan på filmen hade försvunnit i och med min månads väntan. Synd på nåt vis. Otacksamt för filmen även om det kanske inte spelat nån roll betygsmässigt. I don´t know helt enkelt.

Idiotbrorsan heter alltså Ned, spelas av Paul Rudd och är en riktig snällis. Han är så snäll så snäll, så nästan ko-likt naiv och hygglig att han liksom inte passar in i ett vardagsliv. Han odlar biodynamiska grönsaker ihop med sin flickvän som han säljer på torget (grönsakerna alltså) men han säljer även hasch och inte ens när det kommer fram en uniformerad polis som drar värsta snyfthistorien om varför han skulle behöva röka på säger Ned nej. Han säljer knarket för en spottstyver och åker i finkan så plåtdörren bara rungar igen bakom honom. Såklart. Han är ju svindum, korkad, typ född igår men han är egentligen inget annat än…snäll.

Ned har tre systrar. Liz (Emily Mortimer) är den kontrollerade tvåbarnsmamman, gift med en dokumentärfilmare och håller väldigt starkt på familjekänslan. Miranda (Elizabeth Banks) är ”nödjournalist” på Vanity Fair och har precis fått den stora chansen, EN stor chans att intervjua och skriva om DEN mest intressanta kändisen för stunden och Natalie (Zooey Deschanel) är mest bara frigjord och bisexuell. Det känns som ganska skön recycling att se Elizabeth Banks spela mot Paul Rudd eftersom dom var ett par i Role models men även Rudds flickvän i höjdarfilmen I love you man, Rashida Jones, är med på ett hörn som Natalies flickvän.

Jag har tänkt ganska mycket på filmens titel såhär efteråt och visst, det är klart att killen är knäpp men idiot, är han verkligen det? Det finns många i Neds omedelbara närhet som jag skulle klassa mer som idioter än han själv så jag förstår inte riktigt varåt titeln strävar. Filmen har förutom detta ingen självklar röd tråd, ingen mer än att Rudd är skäggig och lever i sin egen lilla värld men det är inte mycket att bygga en hållbar film på. Det är som att bygga hus på sockervadd, det säger sig ju självt, det funkar inte. Att filmen ändå funkar så pass bra som den gör beror på skådespelarna och på dessa allena. Hade systrarna spelats av Kiera Knightley, Mischa Barton och Joan Cusack hade jag stängt av. Hade Ned spelats av John Cusack hade jag inte ens funderat på att hyra filmen. Nu gillar jag den  – trots allt.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: SUPERMAN

1978 hände något stort, något världsomvälvande i seriehjältar-på-film-genren. Christopher Reeve drog på sig Stålmannens trikåer i en telefonkiosk och på nåt sätt gav han hela genren ett ansikte. Människor som aldrig skulle höja på ögonbrynen åt gamla tiders Batman & Robin gick plötsligt på bio och njöt av en enkel handling som kretsande kring det onda mot det goda och som spetsades till med en massa effekter.

Hela historien börjar på planeten Krypton. Den är på väg att explodera och alla invånarna som vill överleva måste evakueras. Stålmannen är bara en liten oskyldig bebis när han blir lämnad av sina föräldrar som båda tänker avsluta sina dagar på Krypton. Han förflyttas till Jorden där han sedan hittas nånstans i den amerikanska mellanvästern av ett gammalt barnlöst par och där växer han upp som Clark Kent.  Han är en annorlunda grabb på många sätt. Snabb. Stark. Egensinnig. Kanske inte alltid en superenkel kombination för en ung kille. Åren går, pappan dör och när han berättar för sin gamla mamma att han tänker lämna gården – och henne – kommer en liten scen som påminner en hel del om Lilla huset på prärien, både vad gäller känsla, ljussättning, stråkar och näsdukemåsten.

Superman har en hel del svagheter som film tycker jag och den största är bristen på tempo. Filmen är nästan två-och-en-halv timme lång men känns som fem. Första timmen är så seg att blodet knappt rör sig i kroppen och det är inte förrän filmen tagit sig till Metropolis, Lois Lane introducerats och Superman blivit gammal nog att Christopher Reeve kan spela honom som den börjar på riktigt. Reeve är stilig som Clark Kent i perfekt lagd frisyr och stora svarta glasögonbågar och många är dom komiska scenerna när han ska verka klumpigare och svagare än han egentligen är. Han har bra kemi ihop med Margot Kidders Lois Lane, dom är fina tillsammans.

Marlon Brando är inte med så mycket men han spelar Pappa Stålmannen och lyckas med konststycket att spela över Brando-style dom få minutrarna han är i bild. Gene Hackmans namn kommer först i förtexterna, innan Supermanloggan till och med och visst var han ett mycket större namn än Christopher Reeve när det begav sig och visst tar Lex Luthor en hel del plats i historien men sett till vad han uträttar med sin screentime så borde han hamna ganska långt ner i rollistan.

Effekterna känns med rätta lite mossiga men dom är ändå gjorda med charm och finess och håller förvånandsvärt bra fortfarande. Regissören Richard Donner gjorde sitt bästa med tanke på att han förutom Omen endast regisserat episoder i TV-serier innan detta, om än en hel drös sådana.

Som helhet så gillar jag Superman rätt mycket men kanske mer som nostalgikick än som film. Jag såg den första gången när jag tjatade mig till en hyrhelg med moviebox nånstans i början på 80-talet och visst kändes den fräsigare då än den gör nu men Christopher Reeve håller hundraprocentigt fortfarande. Han är superfin som Stålmannen, jättecharmig och cool och med en glimt i ögat som jag sällan ser hon skådespelare varken då eller nu. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det tragiska som hände honom och att hans liv blev blev alltför kort men det är sant som det är sagt, livet är inte rättvist. Å andra sidan kan man alltid titta på Superman igen och njuta av en kärlekshistoria på hög höjd och med synlig bluescreen.

Filmen finns att se på Voddler för 19 kr för den som vill. Det var långt mycket dyrare att se den på moviebox 1983.

Publicerat

IN SEARCH FOR A MIDNIGHT KISS

Att masturbera till bilder av bästa kompisens flickvän är kanske inte så smart. Att sen bli påkommen mitt i alltihop av både kompisen OCH flickvännen borde ge men för livet för samtliga inblandade och det gör det också.

Wilson (Scoot McNairy) vill inte vara ensam, men är det trots allt. Att drömma om det polaren har gör honom inte mindre ensam. Nyårsafton närmar sig och en dejt till den kvällen hägrar. Han får hjälp att sätta ut kontaktannonser på dejtingsajter och strax därefter börjar svaren drälla in.

Vivian (Sara Simmonds) svarar honom, precis som hon svarar en hel drös andra och sätter sig på ett café för att bjuda in till nån form av speeddejting. Wilson blir utvald till slut och denna Vivian visar sig vara en rätt komplex och trasig tjej, vid första anblicken ingenting för Wilson men vid andra, ja, kanske.

In search for a midnight kiss är verkligen en liten indieparentes i filmhistorien men den är inte helt oäven. Skådespelarna är duktiga och även om manuset haltar så är det lite putslustigt och småcharmigt och inte så jättetråkigt. Filmen kan nog bäst beskrivas som gullig vilket är ett adjektiv som används på tok för lite.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

WHALE RIDER

När Paikea (Keisha Castle-Hughes) föds dör hennes mamma och tvillingbror. Brodern, den nu döde, var utvald att bli någon slags hövding för deras samhälle, en valryttare, men när han dog var det inte systern som naturligt skulle ta över ”tronen”, nejdå inte alls, snarare var det hon som blev syndabock för eländet, i alla fall i farfar – patriarkens – svarta ögon.

Den fjärde filmen jag fick i present av Henke på Fripps filmrevyer var även den en film jag inte sett och som jag antagligen heller aldrig skulle se om det inte var i detta sammanhang. Jag börjar tycka om det här sättet att se på film mer och mer.

Maorierna har traditioner som känns ganska svåra att förstå sig på och som känns otroligt mossiga men den här filmen lyckas ändå visa dessa med respekt. Trots det sitter jag och argar upp mig, främst över farfarn som beter sig precis sådär gubbluderaktigt som äldre män gör som är vana att bli daddade och som tror att världen kretsar krig hans navel allena. Rawiri Paratene som spelar farfar Koro gör det med den äran då det inte kan vara någon enkel roll att åta sig och den då blott 12-åriga Keisha Castle-Hughes spelar inte flickan Pai, hon är henne. Över lag gör skådespelarna ett gott jobb. Dom känns ”vanliga”, historien blir trovärdig och tack vare dom blir ingenting överdrivet.

Whale Rider är en vacker film med ett kontemplatorisk lugn, ganska olik filmer jag normalt ser. Att jag valde den som frukostfilm en vardag när jag hade sjutusen grejer på min to-do-list visade sig vara ett bra drag då den gav mig hundra minuter av välbehövlig mental och kroppslig vila.

Filmen förändrade inte min världsbild men jag tycker den är både fin och sevärd. Att tjejer får kämpa för att visa att dom kan det killar tros kunna redan med bröstmjölken är ingen nyhet tyvärr. Vad Henke själv tycker om filmen kan du läsa här.

Publicerat

STEEL TOES

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns dagar som är svårare än andra att komma upp ur sängen och pallra sig till jobbet.

När den judiske advokaten Danny Dunkelman (David Strathairn) blir tillfrågad att försvara den unge skinnskallen Michael Downey (Andrew W. Walker)  så är det inte med lätta hoppsasteg han tar sig till häktet. Michael sitter inlåst anklagad för dråp på en indisk man, ett brott han dessutom erkänt.

Danny tar honom på pulsen och han har ytterst svår för att maskera sina personliga åsikter för Michael och när man/han precis tror att han fått lite kläm på Michael och att han har förstått att han måste  ”sköta sig” och hålla tyst om sina fördomsfulla och fascistoida åsikter under förhandlingarna så säger han till sin försvarsadvokat:

”I en perfekt värld hade jag avrättat dig nu.”

Steel toes är från början en pjäs skriven av David Gow. Jag tror att Steel toes funkar jättebra på en teaterscen då samtalen och diskussionerna mellan Danny och Michael är engagerande och jobbiga och själva navet i historien. På film är det lite annorlunda. Filmen är inte på något sätt dålig men jag tror att den hade vunnit på en annan regissör än David Gow. Ja, just det, pjäsförfattaren regisserar själv och givetvis är det så att hans syn på hur historien ”ska göras” genomsyrar filmen. En regissör utan något förflutet i och runt historien borde ha kunnat få till en mer filmisk känsla än Gow lyckats med, då jag tycker det här är rätt styltigt stundtals.

David Strathairn är däremot en ynnest att beskåda. Han är en vansinnigt begåvad skådespelare som kan göra jordgubbstårta av blodpudding. Gammal blodpudding.

Publicerat

THE FUTURE

Människor som väljer partners som är omisskänneligt lika sina egna föräldrar har alltid känts lite otäcka tycker jag.

I The Future får jag träffa en man och en kvinna som har en annan egenhet: dom har valt varandra trots/på grund av att dom både ser ut OCH är precis som sig själva. Lite som att ha ett tvillingsyskon som man lagligt kan ligga med. Nu är det inte mycket sexande dom emellan i den här filmen det ska poängteras, men ändock, Sophie och Jason är ett par.

Dom lever sina liv nära varandra, delar lägenhet och tankar och surfar på gemensam tid skavfötters upptryckta i samma vintagesoffa. Laptopparna behandlas som bebisar, dom är med jämt och hamnar i centrum oavsett anledning. Så får dom ett ryck och ska adoptera en katt som heter Paw Paw – som agerar berättarröst i filmen –  och Sophie och Jason får sig en redig tankeställare. Om en månad blir dom tre och dom kommer aldrig mer kunna lämna lägenheten hipp som happ, dom blir fast med kattkraken resten av livet så det gäller att leva och det gäller att leva NU.

Mycket prat blir det, samtal om att fylla 40, om framtiden, om jobb, om bra dagar, om att vara lycklig eller inte och allt diskuteras i sakta mak där varje ord, varje stavelse vägs på guldvåg och jag vill som vanligt daska på dom och tjoa hallå, gör det inte så jäkla svårt, kom igen, prata som folk med varandra, VAR som folk. Kanske är det så att dom ÄR som folk är mest, kanske är det bara jag som inte riktigt är med i matchen men jag tror inte det.

Miranda July har regisserat filmen och spelar själv huvudrollen som Sophie. Hon är så nätt och petite och blek och docksöt och….knepig. Hon är säkerligen helt perfekt i rollen men det där tråkiga ordet som börjar på p poppar upp i skallen på mig igen. P som i pretentiös. Hamish Linklater som den manliga huvudrollen Jason är som sagt i det närmaste  identisk med Sophie men med skjorta och adamsäpple.

Jag är säker på att The Future kan leda fram till intressanta diskussioner på filmklubbar och studiecirklar världen över men min värld rockar den inte. Jag är aningens för intresserad av min egen framtid att jag skulle få svallningar av att engagera mig i deras men det är alltid fint med folk som tänker. Däremot vänjer jag mig efter dryga halva filmen och det där högtravande indiesnacket som jag retade mig på till en början känns mycket mer hemtamt. Filmens handling drar också iväg i en riktning som förvånade mig och och slutresultatet blev inte så pjåkigt ändå.

Musiken är trots allt det jag gillar bäst med filmen. Enkla, lugna, melodiösa slingor som skulle försätta mig i djupsömn på en kvart om jag lyssnade på soundtracket i sovrummet efter tandborstningen. Fint som tusan. Tack för det.

The Future har premiär på Voddler imorgon (23/5).

Publicerat

THE DICTATOR

Det satt två killar i 20-års åldern bakom mig i biografen. När Men in black 3-trailern var slut hörde jag den ena killen säga ”Wååååw, den här måste jag se. Den verkar helt klart spännande.”

Spännande, tänkte jag. Det är väl kanske inte ord som jag skulle använda för att beskriva Men in black men hey, vem vet hur många filmer han sett i sitt liv? Vem är jag att döma? Jag har ju ingen aning.

Nittio minuter senare är The Dictator slut. Eftertexterna har slutat rulla och lamporna tänds. Jag vänder mig om för att titta på killarna bakom mig. Den ena har stora stora ögon och dom är nästan lite vattniga när han vänder sig mot sin kompis och säger: ”Det här kan vara den allra bästa filmen jag någonsin sett.” Där fick jag svar på min fråga. Han kan ha sett tio filmer i sitt liv, topps.

The Dictator spelar i samma liga som Hangover-filmerna och dom flesta flabberierna med Jim Carrey i huvudrollen. Jag vet precis vad jag får när jag köper en biobiljett och jag tycker det är rätt härligt faktiskt. Den kommer definitivt inte upp i Borat-klass, en film som i mitt tycke är en modern komediklassiker men fullt jämförbar med Brüno är den. Fast där Brüno hade några få riktigt höga toppar och ganska mediokra små dalar så är The Dictator mer en helgjuten film. Det är inga meserier, det är hundraprocentig underbältethumor, det är lågt, det är fjantigt och ganska dumt. GANSKA dumt förresten, det är helt jävla AP-DUMT men det är samtidigt precis det jag trodde innan att jag skulle få.

Jag undrar hur The Dictator hade funkat om den hade varit Sacha Baron Cohens första film? Jag undrar hur amerikanarna hade mottagit den skäggige generalen Aladeen under samma premisser som den kazakstanska Borat. Jag tror dom hade blivit rädda, kanske hade han råkat illa ut på riktigt om han hade närmat sig befolkningen utan redigt kamerateam och andra kända skådespelare i närheten. Att skämta om 9/11 är fortfarande inte riktigt kosher även om jag personligen tycker att man kan och bör skämta om allt.

Sacha Baron Cohen är helt gränslös i sin humor. Ingenting är för konstigt eller för äckligt att skämta om. Däremot får jag känslan av att filmbolaget har en annan syn på saken. Flera gånger är det som att en rolig scen inleds och det som borde vara scenens klimax är gravt nedkortad och/eller bortklippt helt. En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på i dess inledning slutade i ett blekt jahaaa och det tror jag inte var manusförfattarens mening. Hahaha. Hur sjukt lät inte det? ”En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på”. Hade jag någon cred som recensent så förlorade jag den just precis här men det bjuder jag på. Jag tycker ju det här är kul. Dumt men kul och precis perfekt när man är på det humöret.

Det kostade 430 spänn att ta med familjen på det här lilla fåniga äventyret och att det var värt varenda krona tyckte vi alla fyra.

Publicerat

Tre om en: Grattis Norge!

Idag är det 17:e maj, Norges nationaldag. Dagen till ära tjoffar jag på med en Tre om en med enbart norska filmer och sevärda sådana dessutom. Är det någon som är förvånad förresten? Går det att hitta norska filmer som inte är sevärda? Jag misslyckas i vilket fall gång på gång.

Grattis Norge säger jag bara. Ni är – just nu – jäkligt bra på att göra film!

 

NORD (2009)

Med ett manus skrivet av min absoluta favoritförfattare Erlend Loe och en huvudroll som spelas av min favvo Benedikt från TV-serien Dag, Anders Baasmo Christiansen, självklart blir jag glosögd som värsta Marty Feldman när jag hittade den här filmen.

Jomar (Christiansen) är en psykiskt instabil skidåkare som råkat ut för ett nervöst sammanbrott och bott en stund på en psykavdelning. Nu är han utskriven och satt att hålla ordning på en skidlift i ett hus där han också bor. Det går inte så bra, Jomar skulle helst av allt vilja bli inskriven igen men sjukvården säger stopp.

Vid frågan ”Vad gör du nu för tiden?” från läkaren på avdelningen svarar Jomar att han tittar på Tunnel Disaster Week på National Geographic Channel och drar sen det mesta av informationen från branden i Mount Blanc-tunneln 2009. Att Jomar inte är helt frisk står klart just där och då.

När han lyckas klanta till det och bränner ner hela skidstugan får han en idé. Med en dunk sprit som enda sällskap sätter han sig på skotern och beger sig uppåt, ännu mera norröver, för att träffa sin ex-flickvän och deras gemensamma son som han aldrig sett. Det blir alltså en roadmovie på skoter med en depressiv norrbagge vid spakarna och som bakgrund till detta alldeles fantastiska vyer över ett snötäckt Nordnorge.

Det är en fin liten film, musiken är perfekt avvägd i varje scen och den är mysig att titta på på ett ganska kontemplativt sätt. Jag ler mycket, fnissar ibland och skrattar ett par gånger fast jag inte vet om det är meningen. Sevärd är den utan minsta tvekan även om det inte är en film som fastnar i medvetandet för alltid.

 

 

OSLO 31 AUGUSTI (2011)

Här är vinnaren av bästa film på Stockholms filmfestival 2011. En film om en före detta narkoman som försöker hitta sätt och mening att inte ta sitt liv och som under ett dygn av permission på nåt sätt ska ”göra upp” med sitt gamla liv.

Mmmhumm, det skulle väldans enkelt kunna bli både pretentiöst och tråkigt men filmen håller sig på rätt sida gäspkanten hela tiden.

Anders (Anders Danielsen Lie) var en man som på ytan hade allt men sabbade rubbet. Det är ingen lätt sak att hacka i sig för Anders själv, det är ju bara att tänka sig in i situationen och vips börjar ångestsirapen rinna ur samtliga kroppsöppningar. Han träffar gamla vänner, tänker på fd flickvännen, försöker söka jobb, går på en fest – men hur mycket hinner man på en dag? Tydligen en hel del. Det är ingen vanlig simpel vardag som visas men samtidigt är det det. Varje dag händer det massor av saker som förändrar allas våra liv, små saker, till synes bagateller men som tillsammans liksom tjongar till oss i olika riktningar. Ibland hamnar vi rätt, ibland hamnar vi fel och ibland blir vi norska Anders.

Oslo 31 augusti är en sevärd film men jag hade inte röstat på den som bästa film på festivalen, inte när den tävlade mot filmer som Drive och The skin I live in.

 

 

ROVDYR (2008)

Jävla fittekärring.

Inte ens ett okvädningsord som detta låter hårt på norska. Väldigt få ord låter arga eller dumma eller elaka på norska och jag undrar om det är därför som denna skräckfilm funkar sämst för mig av dom tre filmer jag sett till dagens tema. Allting blir så käckt och så glatt att det är svårt att ta sönderskjutna människor på allvar.

Som så ofta i denna typ av film är det fyra ungdomar som tar upp en liftare, det är långa storväxta onda skogshillbillies som gillar att döda och jag vet att nån kommer klara sig levande därifrån och jag försöker gissa vem redan i början – och jag lyckas  gissa rätt.

Det som gör Rovdyr till en helt okej film i sammanhanget är fotot och effekterna. Det blir en ruggig stämning och slafset och klafset är snyggt. Det som är mindre bra med filmen är musiken, det blir nån slags Kroumata-tourettes efter halva filmen som jag inte riktigt förstår och vad gäller slutsången så förstår jag vilken känsla filmmakarna vill åt men det funkar inte på mig. Även greppet att göra förövarna i stort sett huvudlösa (eller åtminstone ansiktslösa) förstår jag tanken med men samtidigt blir dom lite mindre läskiga än dom hade varit om man fått se dom i solljus, alternativt inte sett dom alls.

Jag tror att det här är en perfekt skräckfilm för fjortisar som inte är lika härdade som jag men summa summarum tycker jag helt klart att den är godkänd. Jag blev inte rädd, jag hoppade inte till en enda gång men samtidigt är den ganska ruggig på det där härligt norska klämkäcka viset.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

SCHULTZE GETS THE BLUES

Att få någons favoritfilmer i sin hand, det är en gåva att inte direkt fnysa åt. Att ge bort filmer man själv högaktar är att ge bort en liten bit av sin själ och en sådan present måste tas väl om hand, den måste förvaltas och det med respekt.

När Henrik från Fripps filmrevyer gav mig sex stycken filmer som han tycker väldigt mycket om så blev jag givetvis jätteglad. Det kändes tokspännande att sätta tänderna i filmer jag inte hört talas om och jag var alldeles spattig när jag ploppade i den första DVD:n i spelaren. Schultze gets the blues, vad kan det vara? Wohooo, liksom.

Sen sa jag ”Gulp.”

Sen sa jag ”Oj.”

Jag gillar inte dragspel så mycket (förlåt mamma), jag gillar inte tjocka tyska män så mycket (förlåt alla solstekta germaner med för små speedos jag skrattat åt i mjugg på solsemestrar) och jag gillar inte Roy Anderssons filmer så mycket (förlåt Roy) men huvudpersonen Schultze (Horst Krause) är alltså en tjock tysk man med förkärlek för att lira dragspel och detta filmat av någon som måste vara Tysklands svar på vår Roy Andersson, Michael Schorr.

Schultze är en man som kanske passerat sina bästa år med en handfull jordvarv. Han har precis blivit avtackad från sitt jobb i den östtyska saltgruvan och kan alltså göra det han gillar bäst heeela dagarna, det vill säga spela polka på dragspelet. Det är liksom hans pryl. Spela polka. På dragspel. Tjo och tjim hela dagarna alltså.

Om det stämmer att man inte kan lära gamla hundar sitta så har Schultzes rumpa aldrig vidrört en stol. När han som bäst trodde att återstoden av livet skulle knalla på i samma gamla invanda hjulspår så hör han en blueslåt på radion. Blues! Nånting i Schultzes hjärna nickar glatt och säger ”Jaaaa danke” och ingenting blir sig likt igen. Så fort han trasslar på sig dragspelet och ska spela sin invanda polka kommer det inte längre polkatoner utan sydstatsblues. Han fattar ingenting och kanske inte jag heller egentligen men det är mysigt och mysigt i kombination med östtysk estetik, gammeltjoa och en ganska ocharmig man med överdoserad gylf hör inte till vanligheterna men det är likväl sant – det ÄR mysigt.

När Schultze sen blir utvald att åka till den tyska stadens amerikanska vänort i Texas för att spela inträder en ny dimension i filmen. Det blir lite finkulturell Borat-känsla, det blir en smula skämskuddevarning och det utstöts en hel del ååååååå (med obligatorisk huvudet-på-sned) åt den blå, sjabbiga men jättefina Bosse Bogserbåt-båten som Schultze hux flux hittar (hur fan man nu gör för att bara hitta en båt).

Det här är en film som jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är konstig, bra, lågmäld, knepig och mysig på en och samma gång och mixen blir en köttgryta som är varm och smakar gott men som jag kanske inte vill beställa in vid vartenda restaurangbesök framöver men framförallt så är det en film jag aldrig själv hade valt att se om jag inte fått filmen i min hand bara sådär. Vilken gåva, tack! Och det bästa av allt –  jag har fem filmer kvar!

Här är Fripp-Henkes egen recension av filmen.

Publicerat

WHITE CHICKS

En gång när jag var på semester i Los Angeles höll jag på att få stryk av en svart pundare på grund av texten på min T-shirt. Det var en svart tröja med vit text som löd ”I was born this colour. Judge my mind”.

Jag kan nånstans förstå att den upplevdes som en provokation även om det inte på något sätt var meningen. Det jag däremot undrade – och kanske hade frågat vederbörande om han inte varit så arg och så under drogpåverkan – var varför. Har svarta ensamrätt på att bli utsatta för fördomar? Jag menar, hur kul tror han att det är att vara blondin i vissa lägen? Inte så kul kan jag säga. Att jag själv inte är blond längre har ingenting med omvärldens syn på mig att göra men likväl blir blondiner utsatta för en hel del spott och spe. Hur får man plats med fyra blondiner på en stol? Man vänder den upp och ner. Såna skämt dräller det ju av.

I White Chicks har hela filmfamiljen Wayans samarbetat och resultatet blev – tro´t eller ej – en bitvis hejdlöst rolig komedi om FBI-agenter utklädda till dumma blondiner med peruker, blå kontaktlinser och blekt kroppssmink. Dom ser rätt äckliga ut och i verkliga livet hade dom nog mer sett som albinos än som snygga blondiner men what the heck, det är Hollywood och det är fånigt som tusan men jag skrattar ju så vad är problemet?

FBI-agenterna Kevin (Marlon Wayans) och Marcus (Shawn Wayans) ska alltså försöka beskydda två hotellarvtagerskor från att kidnappas och detta genom att klä ut sig. Keenen Ivory Wayans står bakom kameran och själv låg jag i sängen och försökte förmå mig att stänga av TV:n när filmen visades på SVT men det gick inte. Jag skulle upp tidigt och borde ha prioriterat sömn men när kroppen vill garva är det bara att låta den göra det.

White Chicks tilltalar min infantila kiss-och-bajshumor och gillar man inte den typen av komik är det ingen idé att ens fundera på att se filmen. Jag däremot, jag hade en riktig kul stund.

Publicerat

STATE AND MAIN

David Mamet är en man med en hel drös filmmanus på sitt samvete.  Många manus har blivit bra filmer och flera har den gemensamma nämnaren att dialogen är i det närmaste genialisk. State And Main har han både skrivit och regisserat och det känns som att han har fått filmen precis dit han vill.

Ett filmteam från Hollywood har ”invaderat” en liten byhåla för att göra filmen The Old Mill. En gammal kvarn är inte lätt att hitta och det är en dyr byggnad att bygga men samtidigt är det svårt att göra en film som kretsar kring en kvarn om man ingen har. I denna håla finns alltså Kvarnen, i alla fall är det var teamet tror. Att den brann ner 1960 är en annan femma.

Filmens manusförfattare är Joseph Turner White (Philip Seymour Hoffman) och han har det inte lätt. Regissören Walt Price (William H Macy) tvingar honom att skriva om berättelsen efter dom yttre förutsättningarna som ändrar sig hela tiden och dessutom är hans skrivmaskin puts väck. När filmens stora stjärna Bob Barranger (Alec Baldwin) landar i byn blir varenda invånare starstrucked men Bob själv blir bara strucked av den (alltför) unga Clara (Julia Stiles).

Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Claire (Sarah Jessica Parker) bestämmer sig för att hon inte vill visa brösten på film trots att det står i manus och kräver en plötslig löneökning på  800000 för att göra sitt jobb, den träliga Doug (Clark Gregg) försöker fira sin kärlek till Ann (Rebecca Pidgeon) men Ann har blivit förälskad i Joseph som har fått ett fiskedrag i fingret och är oförmögen att sköta sitt skrivmaskinande på egen hand och samtidigt uppvaktas Clara rätt hårt och frivilligt av Bob.

State And Main är en härlig film att se, den liksom böljar fram och tillbaka i ett skönt, glatt och fritt tempo. Redan vid förtexterna känner jag att filmen kommer göra mig gott och visst har det hänt att jag haft fel när jag känt så förut men inte denna gång. Filmen är precis så mysig som jag trott och hoppats. Det filmen däremot inte gör är stannar kvar. När den är slut är den slut och jag tackar för mig och den tackar för sig och vi båda säger det här var trevligt, det var en bra stund och sen går vi åt varsitt håll, ingen av oss tittar tillbaka och det är helt okej.

Här finns filmen.

Publicerat

THIS IS NOT A FILM

En sjuttiofem minuter lång dokumentär om en iransk regissör filmad med en Iphone, låter det mums för filmsugna ögon? Njäää, inte direkt, inte vid första anblicken kanske men då jag läst Jessicas text om filmen (klicka här och läs vettja) fick den mig att klicka på hyr-knappen hos Lovefilm.

Det värsta som kan hända en filmskapare i Sverige är att han/hon blir offentligt mobbad och grovt felciterad i kvällstidningarna. Det värsta som kan hända en filmskapare i Iran har hänt Jafar Panahi. Han lever i husarrest och har blivit dömd till ett sexårigt fängelsestraff, till råga på allt får han inte göra film dom närmaste tjugo åren. Det är skillnad på skitliv och skitliv kan man tycka. Regissörer i Iran filmar med livet som insats, det gör inte Colin Nutley.

Filmen utspelar sig alltså hemma hos Jafar, vid hans köksbord, i hans soffa. Han berättar sin historia, han försöker beskriva filmen som han hade tänkt göra, den han ”åkt dit” för. Det hade lätt kunnat bli en gäspig liten film hur hemsk bakgrunden än må vara men den blir inte det. Jafar har en utstrålning som går genom rutan. Jag ser hans förtvivlan, jag förstår hur sjukt understimulerad han är, hur arg, rasande, ledsen, förtvivlad, ensam han är och det värsta är att ingen kan hjälpa honom. Den enda lilla hjälpen, den mikroskopiska handen som jag kan lägga i hans, är att se filmen, att skriva om den, att påtala problemet.

Filmen heter This is not a film för att det på pappret inte är en film, inte en film som får finnas. Den smugglades ut från Iran och in i Frankrike via ett USB-minne inbakad i en kaka. Bara där har vi en historia mer spännande än många påhittade hollywoodditon. Eftertexterna är en samling prickar. Jafar kan inte öppet tacka någon med risk för att även dom ska fängslas och dömas.

Så funkar det i Iran idag.

Det är 2012, inte 1512.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

THE AVENGERS

Att se The Avengers på bio ger mig samma känsla i magen som när jag träffar mina filmbloggarkollegor i Filmspanarna: det är härligt att se dessa bekanta ansikten igen och det är fantastiskt att trots att dom är så himla olika och har så olika styrkor så är dom alla mina homies.

Så vad kunde då passa bättre än att Filmspanarna vid denna månadsträff valde att se just The Avengers tillsammans?

För mig är detta koncept mer klockrent än julafton. En massa seriehjältar som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?

Samuel L Jackson är tillbaka som Nick Fury, samma snubbe som var men både i Thor och Iron Man 1 och 2. Han är storbossen för S.H.I.E.L.D och nån slags samordnare. När världens ballaste hjältar behövs då är det Nick som håller i megafonen. Nick Fury är sjukt cool i sin synthiga långrock och höga svarta kängor och trots att han har mycket screentime så håller han sig i bakgrunden. Hawkeye i Jeremy Renners tappning blir en riktig tuffis och här visar han återigen vilken kalasskådis han är. Scarlett Johansson är bra som Black Widow. Hon är tuttmässigt nedtonad och det ser ut som att hon har en sport-BH modell ett par storlekar för liten jämfört med push-up-hold-in-stay-still-grejerna som hon vanligtvis har när hon spelar sina mer bystiga roller. Jag tycker det är skönt att se att hon inte är medvetet tillvåpad utan bara blir en tuff tjej i någon form av lyxförpackning.

Robert Downey Jr är givetvis perfekt som Tony Stark/Iron Man även i den här filmen och han går runt i sin Black Sabbath-T-shirt men utan att jag får höra låten jag väntar på. Chris Hemsworth är som klippt och skuren som Thor och hans figur passade bra mycket bättre i detta sammanhang än i en egen hel film. Jag tycker helt enkelt inte han är intressant nog som superhjälte för att klara sig på egen hand, med eller utan onda brorsan Loke (Tom Hiddleston, jättebra även han för övrigt).

Chris Evans, Captain America, är precis så überamerikansk som han måste vara för att funka. Den perfekta scholarshipfrillan, dom döda blå ögonen som verkar ha så svårt att fokusera och se intresserade ut, musklerna som ser ut som att dom är uppumpade med en cykelpump i en ventil i armhålan och den feldimensionerade, nästan lite larviga,  skölden.

Medvetet har jag sparat det bästa till sist: My darlig Hulk. Fan vad jag tycker om den där gröna filuren! I TV-serien blev han bara arg och grön åt framprovocerade orättvisor, i spelfilmerna med Eric Bana och Edward Norton kunde han bli arg av andra saker men här, nu när Mark Ruffalo har axlat rollen, är han så rädd för att bli arg, stor och grön att han nästan blivit en mes. Han vill verkligen inte bli arg. Ju längre filmen går ju mer okonsekvent är blir han i sitt humör men va fan, bryr jag mig? Nä. Inte nämnvärt. Varje sekund med Hulken på vita duken är en finfin sekund. Jag ler mest sådär lite töntigt, sådär som jag gjorde när barnen gick i luciatåget på dagis och sjöng fel låt (och kanske aaaaningens för högt också). Jag blir liksom stolt och varm i hjärtat och nostalgisk och lycklig och alla såna bra saker på en och samma gång.

The Avengers har två saker på minuskontot som jag ser det: 3D och längden. Trots att det här är den bästa 3D-version av vanlig spelfilm jag sett någonsin så är det ändå inte bra. Två timmar och tjugotvå minuter med 3D-glajjor är för mycket för mina ögon, jag blir trött, får ont i skallen och blir irriterad på textningen som är skitsuddig till och från. Den långa speltiden känns onödigt lång, i alla fall för mig som är väl insatt i dom olika karaktärernas bakgrundshistorier, men under eftersnacket förstår jag att om man inte känner till serierna/filmerna sedan innan så behövs det en viss uppbyggnad för att filmen ska bli förståelig över huvud taget. Jag tyckte bara att det blev lite segt ibland, å andra sidan passade jag på att blunda lite just då och vila den 3D-överhettade delen av hjärnan.

The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

Hulken vann mitt hjärta – igen – och så låter jag det vara.

 

Resten av Filmspanarna skriver också om The Avengers idag: Rörliga bilder och trycka ord, The Velvet Café, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?

Publicerat

Veckans klassiker: UNG REBELL

Att dö ung kan ju ha både sina fördelar och sina nackdelar. Nu kommer jag inte på en enda fördel såhär i brådrasket, i alla fall inte för den som dör. Kanske att den som ägde rättigheterna till James Deans tre filmer klappade sig lite extra på bakfickan och fick nåt lömskt dollargrin över läpparna men samtidigt hade nog filmbolaget hellre sett att han levde och spelade in fler filmer. Tror jag. Kanske.

Fördelen men att dö ung och bli en ikon ger ju den döda föga cred däruppe i himlen eller var han än må hamna men i James Deans fall så är jag rätt säker på att larger-than-life-stämpeln hade varit ganska suddig om han dött en naturlig död vid 89 års ålder. Med svenska mått mätt, tänk om Andreas Wilson hade dött i en MC-olycka strax efter att Ondskan gick upp på bio, han hade blivit huuur stor som helst. Nu har han på ett ganska tarvligt sätt blivit hackkyckling istället. Så olika det kan falla sig.

Ung rebell var James Deans andra film som kom efter Öster om Eden och före Jätten. Konstigt nog är det den här filmen som dom flesta uppfattar honom med men jag tycker det är den klart sämsta av dom tre. När jag såg filmen för många år sedan tyckte jag den var helt okej men när jag nu såg om den kändes den nästan löjeväckande dålig. Eller dålig förresten, dålig är fel ord. Filmen känns daterad, den håller inte längre, vilket är konstigt då gängbråk och jobbig tonårstid är ett universellt och ständigt pågående problem.

Det jag stör mig mest på med filmen är att James Dean´s Jim Stark och Natalie Wood´s Judy (och alla dom andra) ska spela 16 år. Jag har en femtonåring hemma, hon ser inte ut som Natalie Wood. Natalie Wood ser banne mig äldre ut än jag. James Deans rynkrandiga panna kan inte ses hos en enda 16-åring, varken nu eller då. Hade dom spelat 21-22-23-nånstans där så hade jag köpt det men tonåringar – aldrig! Det intressanta är att James Dean var 22 när filmen spelades in och Natalie Wood var 17. Hon måste vara världens äldsta 17-åring.

Det finns en hel del både att tycka om och reta sig på med filmen. Jag gillar känslan, färgerna och kläderna och jag stör mig som tusan på musiken. Första tio minutrarna som utspelar sig på polisstationen är en kackafoni utan dess like musikmässigt. Jag längtar efter hörselskydd, muteknapp eller att snabbspola men gör inget av det. Jag biter ihop, härdar ut och hoppas på bättring men musikaliskt blir det aldrig bra.

Det är över 20 år sedan jag såg filmen sist och då var jag lite snällare med betyget, nu får det räcka med en halvsvag trea. Varken filmen eller James Dean är bättre än så. Tacka vet jag Jätten.

Här finns filmen.