Kategori: Betyg 3

Publicerat

FLYKTEN

Här är den, Katherine Windfelds första långfilm. På fredag har hennes andra biopremiär.

Rikke Lyngvig (Iben Hjejle) är dansk journalist på plats i Afghanistan. Hon blir kidnappad av terrorister som hotar att döda henne om inte Danmark drar tillbaka sina truppen från landet.

Sen är hon hux flux hemma igen. Hon lyckas mirakulöst fly men livet i behåll men med ett finger mindre och ses som en hjältinna i hemlandet. Men självklart flyr man inte från terrorister bara sådär. Det finns ett men, det finns ett löfte som är en hemlighet och som kanske borde förbli det.

Flykten är i mina ögon ett ganska standardiserat terroristdrama och en ganska vanlig dansk film, dock inte på något sätt dålig men den är väldigt mycket mindre engagerande än den borde vara.

Iben Hjelje är alltid bra tycker jag men Lars Mikkelsen, Mads äldre bror, har en halvstor roll som jag tror att han fick just för att han är Mads brorsa och att det egentligen var Mads himself dom ville ha. Nazir, terroristhuvudrollen, spelas av Faegh Zamani som också har en del trappsteg kvar upp till begåvningsreserven.

Jag är inte mer sugen på I nationens intresse efter att ha sett Flykten. Det är synd.

(en mycket svag trea)

Här finns filmen.

Publicerat

KILL BILL 1 & 2

När jag såg Kill Bill på bio blev jag redigt förbannad. Va fan, göra en HALV film, vad är det för jävla stil?

Jag hade hört talas om att Tarantino skulle göra en fortsättning, en del 2, men att den första Kill Bill skulle kännas som en visserligen matig och mättande förrätt men ändock en förrätt gjorde mig arg. För mig är en film en början, en mitten och ett slut, annars är det ingen film. Sagan om ringen är – för mig – inte tre filmer utan EN jäääääättelång. Hade jag inte sett det på det sättet hade jag retat livet ur mig i biosalongen efter första och andra delen. Nu retade jag mig bara lite, eller ganska mycket till och med men hur som helst så var jag medveten om problemet vilket jag inte var med Kill Bill.

Nu existerar inte Kill Bill-problematiken längre eftersom båda delarna sedan länge är klara och finns lättillgängliga att beskåda (helst direkt efter varandra) men om jag ska skriva om mina funderingar kring dessa filmer så måste känslan av besvikelse och aggression efter första filmens eftertexter räknas in. För jag var ARG, jag var grön, jag var fanimej HULKEN efteråt. Betyget blev en tvåa fast jag någonstans visste att det var fel och det var inte förrän flera år senare som jag mentalt höjde det. Långsint? Vadå? Jag?

Kill Bill börjar i hundranitti. Black Mamba/The Bride (Uma Thurman) letar upp en kvinna som några år tidigare gjort sitt bästa för att ta henne av daga och det blir en catfight av sällan skådat slag. Dom sparkas och slåss och kastar kniv och pangar glasbord och det är verkligen en kamp på liv och död ända tills kvinnans dotter kommer med skolbussen och tjejerna tar en slags telepatisk time-out och beter sig som civiliserade människor för en liten stund. Men som vanligt i filmer av Quentin Tarantino så händer det grejer ingen jäkel kan förbereda sig på och denna scen sätter liksom standarden för hela filmen. Här kan allt hända, allt händer och sätt på dig säkerhetsbältet förihelskotta för nu åker vi.

The Bride kallas The Bride för att hon mördades – i princip – på sin bröllopsdag iklädd vit klänning och hela konkarongen. Hon var så nära döden att hon egentligen inte skulle ha överlevt och en del av henne lyckades inte heller med det: den ofödda dottern hon bar i magen.

Dottern dog och The Bride hamnade i en fyraårig koma, ett ganska otippat slut på något som för dom flesta är ett av livets lyckligaste dagar. Bill (David Carradine) är mannen som ligger bakom mordförsöket, därav filmens titel och The Brides otroligt målmedvetna och fullt förståeliga längtan att döda fanskapet.

Ser man Kill Bill 1 och 2 som två filmer så är det spretiga varelser som håller varandra i handen men vägrar ta av sig lovikavantarna. Ser man Kill Bill 1 och 2 som EN film så uppstår det hux flux filmmagi.

Det finns SÅ MÅNGA SCENER i den här filmen som filmintresserade kommer se, se om, analysera och efterapa til the end of time och det är skitisamma att det är just det som Tarantino själv gjort här. Han har snott, stulit, plagierat och härmat från mängder av existerande filmer men han gör det så rätt, så snyggt och med en sådant soundtrack att ingen kan ifrågasätta hans briljans.

Personligen ser jag Quentin Tarantino som den kanske vassaste regissören i modern tid för även i hans sämre stunder så skapar han filmhistoria. Death Proof är en skitdålig film i mitt tycke men ändå tänker jag på den ibland, Jackie Brown håller inte heller riktigt hela vägen men det händer att jag sätter på filmen och spolar fram till höjdpunkterna och nöjer mig med det. Varken Pulp Fiction, Reservoir Dogs eller Inglorious basterds har fått full poäng av mig men det är tre filmer jag högaktar och gärna ser om och om igen. Vissa scener i hans filmer bränns liksom fast i hjärnbarken som om jag använt lödpenna och det luktar sådär skönt bränt som det gjorde när jag skrev SAAB på sidan av min tillsågade träbil i slöjden. Kill Bill har många såna scener, många många och ju fler gånger jag ser filmerna ju starkare tycker jag att dom är.

Fast det är ju det där med filmerNA som fortfarande stör mig litegrann. Jag skulle vilja se EN Kill Bill-film och gärna en med en massa extramaterial som är typ fem timmar lång. Jag vill se mer av färgerna, jag vill höra mer av musiken, jag vill se unga japanska tjejer i tantklänningar lira bas och jag vill se tuffa kvinnor i fotriktiga skor som kämpar till sista blodsdroppen (och nu snackar jag inte om orienterare eller OS-medaljörer i gång).

Uma Thurman hade kunnat lägga av efter den här filmen. Hon kan inte toppa den, det finns inte på världskartan att hon någonsin kan göra nåt som ens är i närheten av den här rollprestationen. Bortsett från Trinity i Matrix så är hon den ballaste MC-bruden som skådats på vita duken och hon är sannorlikt en av dom allra hårdaste filmkvinnorna genom alla tider.

Jag gillar att hon vågar vara ful. Ful och blodig och svettig med håret hängandes i testar och med osminkat ansikte och ändå är hon skitsnygg hela tiden. Hon kör en gul Pussy Wagon, den snodda, den groteska men ändå så coola och hon kör den som om det vore en svart liten Porsche. Hon dödar utbildade svärdbärare på löpande band och hon klarar sig, hon löser problem och hon gnäller aldrig. Hon biter ihop, hon går vidare och hon är i mångt och mycket en förebild för mig.

Det är precis så jag önskar att det alltid skulle vara i verkligheten. Hamnar du i skiten, pissar livet dig i ansiktet, res dig upp, torka smutsen från händerna, köp dig färgglada kläder som du känner dig fin i, lyssna på magkänslan och gå vidare. Kill din egen Bill men gör det helst aningens mer civiliserat än The Bride. Det är bara på film du kan göra vad du vill utan att hamna i finkan.

Kill Bill 1 (2003)

Kill Bill 2 (2004)

Om jag ser Kill Bill som EN film

Publicerat

Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

BLOOD SIMPLE

Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.

Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.

Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).

Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.

John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild.  Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).

Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.

Här finns filmen.

Publicerat

THE OMEN

Det var hundra år sedan jag såg The Omen-originalet, filmen från 1976 som är upphov till att alla föräldrar som namnger sin nyfödde son Damien fortfarande får höjda ögonbryn och ett ”Really?” till svar.

Tiden som flutit sedan jag såg den filmen, minnen som bleknat och Filmitch recension av remaken gjorde att jag blev sugen på att ta mig an den. Nånting säger mig att The Omen kan vara en film som faktiskt tjänar på en uppfräschning.

Historien börjar i Rom där den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Liev Schrieber) och hans fru (Julia Stiles) befinner sig på BB och Robert har precis fått reda på att deras lille son dog vid födseln. Istället för att berätta detta för sin fru säger han ja till prästens förfrågan om att istället ta hand om en annan nyfödd pojke vars mor dog samma natt. Robert bär in pojken till sin tilltygade fru utan ett ord om att det är annan kvinnas son, den lille är deras nu och familjelyckan är total – för en stund.

Damien är dock inte som andra barn, varken när han är bebis eller lite större. Han är annorlunda på sätt som jag inte skulle önska min värsta fiende, bara hans aura gör att folk blir rädda, han har inga kompisar och när han går på zoo med skolklassen så löper djuren amok vid hans åsyn. Att hans mamma och pappa inte vill se detta till en början är fullt förståeligt men när åren går kan dom inte blunda längre. När Damien försöker döda sin egen mamma förstår hon, hon behöver hjälp för att hålla sig vid liv i sonens närvaro och barnflickan Mrs Bylock (Mia Farrow med kolsvarta ögon, burr!) är ingen direkt hjälp. Hon är ditsänd av nån högre makt för att likt en apostel vaka över Djävulens son med dom isande blå ögonen.

Som remake tycker jag filmen klarar sig bra. Den håller sig trogen originalet på alla sätt (åtminstone som jag minns den) men den känns väldigt modern i sin framtoning. Klara färger (mycket röda grejer), bra effekter, spännande scenlösningar och fungerande drömsekvenser med sedvanligt hopp-i-soffan för en sån som mig som ibland faktiskt har skräckfilmsnerverna utanpå kroppen.

Det är mycket som funkar bra men en del saker når inte ända fram för den irländske regissören John Moore som till och från i den här produktionen verkar ha drabbats av tokhybris. Långa korridorer i ambassadörsbostaden med trägolv och liten pojke på knarrande  sparkcykel har ganska uppenbara kopplingar till liten pojke i trampbil i hotellkorridorer i The Shining och i jämförelse känns det ganska korkat att vara en utmärglad lungsjuk tonåring med genomskinlig hud uppväxt på snabbmakaroner och ketchup som gett sig fan på att vinna i armbrytning mot Magnus Samuelsson utan en enda dags träning. Det säger sig ju självt att det inte går, inte ens om Herr Samuelsson har en riktigt shitty day går det.

Julia Stiles må vara söt som socker men hon har utstrålning som en skyltdocka med trätänder. Hon är absolut noll procent trovärdig i den här filmen och för mig som inte bara är filmbloggare utan mamma också så hade filmen hoppat upp många steg på intresseskalan om hennes känslor hade gestaltats på ett lite mänskligare vis än vad istärningarna i min frys hade klarat av. Liev Schreiber är inte heller någon mänsklig krambjörn direkt, ibland undrar jag om karln ens kan le utan att mungiporna spricker, men han ska ändå spela stram, torr och….man, typ och jag retar mig inte på honom här även om det känns som om även han hade kunnat lägga ner aaaaningens mer energi på sin tolkning av Robert Thorn.

Seamus Davey-Fitzpatrick är däremot en helt klockren Damien. Hade jag varit hans riktiga mamma hade jag skitit i byxan varje gång han kom hem från skolan och gav mig blicken som sa ”Du vet vad som händer om du inte brer mig åtta gummi-limpmackor med hushållsost och en liter perfekt doserad Oboj” – och sen det där lilla skeva leendet på det. Fy satan, bokstavligt talat.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.

 

Publicerat

Rango

Rango (Johnny Depp) är en kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.

Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!

Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.

Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.

Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.

Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!

 

 

Publicerat

The Children

Nämen om vi skulle ta och avsluta julhelgen här på Fiffis filmtajm med en underlig liten twistad julskräckis. Kan det va nåt?

Det stundar julfirande i ett stort hus på den engelska landsbygden. Elaine (Eva Birthistle) och Jonas (Stephen Campbell Moore) ska tillsammans med sina tre barn fira jul med Elaines syster Chloe (Rachel Shelley), hennes man och deras två barn. Det låter ju hur mysigt som helst, nästan som en Disneyjul, eller hur?

Det julpyntas och dukas fram julmat och barnen är glada och stojar som barn gör men nånting händer, barnen blir konstiga, märkliga och beter sig underligare och underligare, som om dom var hypnotiserade eller kanske omänskliga till och med. Det är som att barnen gemensamt bestämt att dom vuxna ska avlägsnas en efter en, som om dom blivit kreativa mördarmaskiner.

The Children är en film som bjussar på en väldigt speciell stämning. Det är antingen tyst, eller så hör man bara ljudet av vind som viner eller så är det ett vansinnigt kakafoni av skrikande och gråtande barn, vrålande föräldrar och hyperpanik. Jag sänker ljudet flera gånger för jag håller på att bli tokig i öronen av allt oljud för det låter liksom inte läskigt, bara mycket.

Jag såg filmen på dagtid med snällt solljus som sa hejhej genom fönstren men ett tips är att se filmen nattetid. Jag tror den är mycket mycket läskigare då (precis som dom allra flesta skräckfilmer). Barnen i filmen spelar utmärkt, dom har helt nollade utseenden, känns totalt känslokalla och påminner i många fall om dom rent ruggiga barnen i Children of the corn. Det jag saknar och som jag tror hade gjort filmen ännu bättre är en varm inledning, att jag hade fått mer myspyskänsla som sen kunde konstrasteras mot blod och mord och elaka barn.

Sådär. Nu var det slut på julfilmer för de här året. Imorgon är allt som vanligt igen, på gott och ont.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Raindeerspotting – Escape from Santaland

Ordet för dagen heter inte Annandag jul eller lutfisk utan Subutex. Subutex är en drog som i den här filmen mest benämns som S.

På vintern 2003-2004 hade Subutex (som är en injicerande drog av heroin-typ) ersatt amfetamin som den vanligaste drogen i norra Finland. Den smugglades in från Frankrike. Drogmissbrukaren Joonas Neuvonen bodde i Rovaniemi, var arbetslös och gick på socialbidrag och en dag fick för sig att han skulle börja dokumentera sin omgivning. Istället för att navelskåda sig själv valde han ut vännen Jani som fick bli nån slags huvudrollsinnehavare i filmen om baksidan av Tomtens hembyggd Rovaniemi.

Jani är en mycket trasig ung pojke. Han är riktigt fast i sitt missbruk, han stjäl för att få råd med en sil om dagen och alla människor runt omkring honom är i samma situation. Efter ett skumt inbrott (eller om han hade tjallat, jag vet inte) blev han av med två fingrar under en yxa och han märker mer och mer att hans vänner kanske inte är hans vänner. Drogen och pengar är det enda viktiga i hans liv.

Jani gör en ”kupp”, han stjäl 500 euro från ett kassaskåp och kastar sig på tåget med siktet inställt på Paris. Franska staten subventionerar Subutex till sina missbrukare som en ”medicin” för att stävja det utbredda heroinmissbruket i landet och det vet Jani om. Frankrike är således Paradiset för en sån som honom.

Det här är enväldigt jobbig film att titta på. Det är sån tragisk misär att jag vill kräkas upp både julskinka och ischoklad, fast vad skulle det göra för skillnad? Den kritvita snön i kontrast mot dom sunkiga toaletterna, silarna, nedgångna lägenheter, aggressivitet, bråk, ledsna unga människor som hamnat så jävla fel.

I slutet av filmen öppnar sig Jani. Han erkänner att han drömmer. Han drömmer om det enkla i livet, om ett hus, en fru och en bit jord att odla och helst av allt i Spanien. Det gör mig glad att något så fint som en framtidsdröm ändå finns kvar i hans kemikalieförstörda undernärda kropp, samtidigt som det gör mig förbannad att han inte kan ta sig bort från drogerna, att han inte kan få hjälp, att han inte ber om hjälp.

Visst lägger en dokumentär som denna sordin på julmys, så är det, men det gör filmen inte mindre viktig. Den får mig att känna glädje över till synes små saker i livet och den får mig att känna både panik och medkänsla för dom föräldrar som har barn som sitter fast i detta helvete  – och den får mig att hoppas att mina barn aldrig hamnar där.

Publicerat

En julberättelse

Om du tycker din familj har problem så skulle du se den här franska familjen.

Junon (Catherine Deneuve) har fött fyra barn varav tre är i livet. Den förstfödde sonen dog redan vid sex års ålder i en ovanlig sjukdom och hade endast kunnat överleva med hjälp av en transplantation. Ingen av släktingarna var kompatibla och ja, sonen dog mycket tragiskt och någonstans är detta ett ärr i familjen som inte vill läka.

Junon är gift med Abel (Jean-Paul Roussillon), en man som är väldigt lik en mänsklig padda och han håller sin hand över familjen lite som en Gudfader, fast en Gudfader i röd lammullströja.

Syskonen är inte alltför tajta, det äldsta barnet Elizabeth (Anne Consigny) har helt brutit med den mellanbrodern Henri (Mathieu Amalric) och den yngste brodern Ivan (Melvil Poupaud) är liksom bara…Ivan.

Som sagt, detta är ingen familj som är vana vid gemensamma söndagsmiddagar men när Junon blir sjuk och behöver en benmärgsoperation har familjen inget val. Dom måste samlas, både barn och barnbarn bör testas och det hela mynnar ut i en julhelg med hela familjen under samma tak.

På nåt sätt känns En julberättelse som den franska varianten av Fanny och Alexander, fast utan en fisande morbror och en elak präst. Egentligen har filmerna inga klockrena beröringspunkter annat än julen som tradition och kuliss och kanske till viss del längden på filmen (den här är 150 minuter).

En julberättelse börjar i full gas på ettans växel och efter en timme ungefär läggs femmans växel i direkt och jag hängde inte riktigt med i tempoväxlingen. Jag hade velat se mer som filmen var i början, jag gillade berättarrösten och snabba klipp och återblickar och dockteater. Kanske hade det blivit tjatigt i längden men hellre det än att det blev knappt styrfart på berättelsen.

Filmen är rätt skön ändå på nåt vis, den är tänkvärd och behaglig men det kryllar av  jobbiga karaktärer och jag kan inte säga att jag känner sympati för någon av dom. Tyvärr ska jag tillägga för jag tror att det är meningen att jag ska få det, jag vet inte bara för vem.

Ett julfirande är ett julfirande är ett julfirande, så även i Frankrike och så även på film.

 

Publicerat

SURVIVING CHRISTMAS

Jag kan tänka mig ungefär en miljard människor som jag hellre tillbringar julen med än Ben Affleck. Trots det sitter jag här med ett DVD-fodral som fullkomligt osar julmys OCH den har Ben Afflecks namn skrivet på sig med stora bokstäver. Vad fan tänker jag med?

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag nynnar på Trazan och Banarnes sång från min barndoms LP-skiva och funderar på varför jag tackade nej till den där gå-på-glödande-kol-kursen samtidigt som jag värmer lite glögg och försöker komma i stämning. Vilken stämning kanske du undrar? Jo, den överseende. Den som kan se bortom Ben Afflecks namn på ett filmfodral och objektivt kunna se denna julfilm utan att redan på förhand såga den jämns med liktornarna.

Jag sätter mig väl tillrätta. Glöggen är varm, mandlarna skållade, pepparkakorna hembakta, surroundsystemet kalibrerat och spelaren är laddad. Jag tar ett djupt andetag och trycker på play.

En timme och tjugosju minuter senare.

Jahaja. Och här sitter jag och ler. Jag vet inte vad det är med julen som får folk att gå fullkomligt bananas men det funkar uppenbarligen även på mig.

En på ytan ordinär familjekomedi som pimpats med fallande snö, stråkar och triangeltingeling, blinkande ljusslingor som kan ge en oinvigt epilepsi för mindre och hux flux känns det som att jag tappat all form av sans, vett och förmågan till kritiskt tänkande. Känner jag den speciella julmyskänslan så gör jag. Punkt.

Drew (Ben Affleck) är den ultimata säljartypen, som han säger själv, han skulle kunna sälja valkött till Greenpeace. Han får en resa till Fiji från jobbet och bjuder med sin vackra flickvän Missy dit över jul. Flickvännen (Jennifer Morrison från House) reagerar dock lite annorlunda mot vad han hoppats och trott, hon lämnar honom eftersom julen i hennes värld är en helg då man träffar släkten och om han inte vill göra det så är han en ”sjuk människa”. Drew själv har ingen som helst längtan efter familjesammankomster.

Okej. Då står han där, ensam och övergiven dagarna före jul. Var ska han ta vägen? Efter lite om och men beger han sig till huset där han växte upp och minnena sköljer över honom. I huset bor numera en annan familj, en dysfunktionell och olycklig sådan med en mamma (Catherine O´Hara), en pappa (James Gandolfini) och en porrsurfande tonårsson. Drew får en strålande idé, han erbjuder familjen 250000 dollar mot att dom låtsas vara hans familj över julen. Money talks och Drew flyttar in.

Det är en ganska frejdig samling skådespelare som alla gör sitt bästa för att få fason på den här filmen. James Gandolfini är alldeles överjävligt bra som den buttra och livströtte pappan och Catherine O´Hara spelar som vanligt på gränsen mellan fullkomligt normal och psyktant. Christina Appelgate gör entre på julafton som familjens dotter Alicia och hon missar sällan en chans att vara komiskt klockren och Udo Kier gör en minimal men minnesvärd roll som fotografen Heinrich.

Jag tycker om den här filmen. Den är till en början ganska svart och har en humor som inte är helt självklar. Ju längre tiden går desto mer sedvanlig fars blir det av det hela men filmen funkar ändå hela vägen till slutet. Till och med Ben Affleck ser ut att trivas och jag tycker ovanligt mycket om honom i den lilla scenen med den knarrande trappan. Då går det att se något genuint och äkta i hans ögon och det hör inte till vanligheterna.

Det slår mig att är det inte just det här julen verkligen handlar om? Att kunna se förbi människors uppenbara skavanker, att vara storsint, att inte bråka om skitsaker, inte svära i onödan, att kunna umgås med nära även om dom kanske inte alltid är så kära och försöka blunda för varandras dåliga sidor om så bara över en skinkmacka?

Jag har just ätit en skinkmacka med Ben Affleck.

Publicerat

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

Publicerat

CONTAGION

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.

Publicerat

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans dokumentär: Underkastelsen

Vad är det största hotet mot oss som människor? Är det ozonlagret, är det radioaktivitet, är det ännu ett världskrig eller kanske någon sjukdomsepidemi? Jag kan meddela att det inte är något av detta. Prova istället barnleksaker, favorittröjan, pappret som håller ingredienserna i hamburgaren på plats och det du tror är nyttigt i fruktskålen. Stefan Jarl har med sin kemikaliedokumentär Underkastelsen lyckats få mig att blir rädd för typ allt. Tack för det Stefan.

Filmen handlar om sånt som vi kallar mjukgörare, alltså sånt som gör plast mjuk. Filmen handlar om bromerade flamskyddsmedel, sånt som gör att kläder och möbler brinner lite saktare eller inte alls. Filmen handlar om bekämpningsmedel och andra ytaktiva ämnen och dessa kemikalier sammantagna finns i ALLT vi äter, allt vi tar på, allt vi har omkring oss. Så att våra kroppar är fulla med denna skit är inte så konstigt, vårt blod är besudlat och genom amning för vi över skiten till våra barn. Amning som är så bra, amning som skyddar mot astma och allergi, tror vi, hör vi, läser vi – och så är det precis tvärtom.

Stefan Jarl kollar sina blodvärden och kring detta kretsar filmen. För att hitta en motpol ber han den gravida Eva Röse om hjälp. Kan hon tänka sig att ställa upp och kolla upp sina kemikalievärden även hon? Ja, hon ställer upp och det är skönt att se en människa som har precis lika mycket ångest över detta som jag får när jag sitter i soffan.

Den här typen av dokumentär är jätteintressant tycker jag men det finns ett men, ett ganska stort men. Det känns lite ansvarslöst att rada upp detta vardagshelvete utan att samtidigt presentera någon form av lösning. Kanske finns det ingen lösning, kanske är lösningen svår men existerande, jag vet faktiskt inte men filmen berättar inte ett uns av detta. Jag vill typ bara dö.

När en Foppatoffel blir symbol för mänsklighetens undergång då ger jag liksom upp litegrann. Inte helt, men lite.