Så var det då dags att se filmen som jag aldrig trodde någonsin skulle bli till. Herregud, Yrrol kom 1994, tjugofyra år sedan. En annan tid, ett annat liv och ett helt annat Sverige. Skulle Peter Dalles sketchdrivna manus funka även nu? Skulle han våga vara icke-PK på det sättet jag både tror och hoppas på?
Att provocera via humor anno 2018 känns som världens enklaste sak, frågan är, vågar han? Är det värt att ta i från tårna och riskera ett argt drev på kuppen? Vi har ju sett prov på det det här året, på vad som kan hända om man drar frågan ”kan man skämta om allt?” till sin spets. Jag såg att Peter Dalle ”råkade” säga ordet bullfitta i Skavlan och det räckte för en vass krönika skriven av Alex Schulman i Expressen. Johan Ulvesson spelar en nyhetsuppläsare i Lyrro som också säger bullfitta (i sändning) men när detta händer i filmen reagerar ingen i publiken. Ingen. Inga skratt, inga ”näääää-men-så-kan-man-väl-inte-säga”, ingenting. Således drar jag slutsatsen att ordet bullfitta är ungefär lika provocerande för vanligt fölk som för mig, alltså typ noll. Ändå är det tillräckligt att bygga en kvällstidningstext kring.
Bullfitta är mig veterligen ett ord som ingen säger längre. Ett nonsensord. Ingen blir kränkt av att kallas bullfitta. Då är det värre med n-ordet vilket också är ett ord Peter Dalle skrivit in i filmens manus. Ordet sägs i sin helhet i en scen och ingen av karaktärerna i själva scenen reagerar nämnvärt på detta. I biosalongen däremot, där hörs en massiv inandning och ett ”OJ!” och det skruvades en del i fåtöljerna. Jag tänker att om Peter Dalle menade att han ville provocera i Skavlan genom att säga något tjofaderittan-edgy-icke-PK som skulle få folk att sätta fredagsfikat i vrångstrupen, då kanske n-ordet (alltså uttalat sådär som ”förr i tiden”) hade gjort mer ”nytta”. Bullfitta…det är liksom helt….ute. Lika ute som att Nour El Refai i en scen ska förklara att hon inte har samma fritidsintressen som sin fästman Alexander (som sovit i åtta år) och hon istället för att säga ”jag gillar att kolla på film” använder ordet ”långfilm”. Vem fan säger ”Jag gillar att kolla på långfilm”? Är det så många som har kortfilmstittande som superintresse att man måste vara övertydlig här för att inte placeras i fel fack?
Ord alltså. Ord är viktiga. Ord kan bli en tidsmarkör på sätt man kanske inte tänker på. Peter Dalle är duktig på att skriva in många ord i manus och få till böljande dialoger och det är därför jag njuter när det blir på pricken och hoppar en halvmeter när det inte stämmer. Som med långfilm. Dom extra fyra bokstäverna i början visar – för mig – att Peter Dalle inte riktigt 100 är med i nutidens snack. Hade det varit Claes Månsson som skulle beskriva vad han gör på fritiden stämmer ordet långfilm men inte på Nour El Refai. Däremot skulle det bli mer komik om Claes sa ”Jag gillar Netflix and chill” än om Nour sa samma sak. Men nu ska jag inte fastna i ordklyverier här, jag ska skriva om filmen Lyrro – In & Utvandrarna.
Lyrro är på många sätt en film för oss som växte upp – och tyckte om – Yrrol. Jag och min pojkvän var dom enda i hela biosalongen som inte betalat pensionärspris för biobiljetterna. Jag hade nog förväntat mig några fler i vår ålder och generation men hm….kanske är det inte en film som lockar tillräckligt för att ses på bio? Kanske väntar folk tills den kommer på TV, typ juldagen 2020 eller så? I don´t know.
Jag tyckte det var skönt att se den på bio, en film som inte kräver något av mig som tittar, en film som är gjord enbart för att underhålla en stund. Eller? Är det så? Är Lyrro (och Yrrol för den delen) verkligen bara gjord i underhållningssyfte? Är inte den bästa humorn den som kan vända och vrida på sånt vi BORDE fundera på men det tar bättre om vi skrattar åt det först? Många av scenerna i Lyrro är nämligen precis lika smarta och finurliga som dom bästa i Yrrol, frågan är, förstår vi det NU? Förstod vi Yrrols storhet redan 1994 eller behövde den några år, några omtittar och en väldans massa reciterande av oneliners för att bli den klassiker vi tycker den är nu?
När jag gick från biografen var jag tveksam till filmen. Var det en tvåa eller en svag trea? Höll den verkligen? Jag hade absolut skrattat några gånger, jag gillade baktanken med många av scenerna, Suzanne Reuter är underbar precis som Henrik Dorsin, Claes Månsson och Johan Ulvesson. Peter Dalle återupplivar sin gamle karaktär från Sundbyberg och just den scenen känns enbart som en nostalgivink till oss som var med, den skulle dagens kids aldrig så mycket som flina åt.
Det är många sketcher som handlar om mäns oförmåga att vara just män, eller fungerande människor om man ska dra det ett varv till, men det är ändå inte patriarkatbjäbb som står en upp i halsen för kvinnorna får också sin släng av sleven. Precis som muslimer, judar, astmatiker, träningsfreaks, kristna, shop-o-holics, dementa, kommunpolitiker och rasister. Han målar yvigt, Dalle, men samtidigt känns det precis som verkligheten är just nu. Ingenting är heligt, ingenting är riktigt viktigt, ingen tar ansvar för något och i princip allt GÅR att skämta om. Till och med chokladbollar.
Vi har sett det förut och vi kommer garanterat få se den igen, det där med ett gäng ungdomar som ska ut i skog och mark, långt bort från civilisationen och som brukligt – shit goes down!
Minns du dom där lite smarta och snygga thrillerfilmerna från 90-talet? Color of night med Bruce Willis till exempel? Filmer som handlar om snygga människor, lite twistar och turnar i manuset, lite romance, lite död, lite Hitchcock-vibbar. Allt är lite smoooooth, jävligt snyggt och med sköna toner i form av både musik och muzak i bakgrunden. A simple favor är precis en sån typ av film.
Nicole Holofcener är en av mina absoluta favoritregissörer. Hennes filmer handlar ofta om till synes ”ingenting alls” men alla vi som har fler än tolv år i backspegeln vet ju att det är det där ”ingenting” som är det mest intressanta. Det är ju det som är livet och ingen film, ingen bergochdalbana, ingen tripp med kemiska substanser inkluderat kan mäta sig med att få uppleva den här fantastiska ”ingenting” som är livet.