FÖRBJUDEN KÄRLEK

Atefeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Tillsammans utforskar dom Teherans regimkritiska undergroundkultur, dom röker, taggar betongväggar, dansar, dricker sprit och som grädde på moset så ligger dom, dock inte med vem som helst utan med varandra.

Att vara lesbisk i Iran ses inte med blida ögon av samhället och när Atefehs bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer tillbaka hem efter en tid på  drogavvänjningsklinik har han lierat sig med moralpolisen. Han sätter upp bevakningskameror i husets samtliga rum och det tar inte lång tid innan han kommer på systern och Shireen.

Givetvis förkastar han systers sexualitet och syskonen som förr stod varandra så nära har numera Marianergraven mellan sig.  Atefeh har alltså inte bara hela den moralpredikande staten som fiende utan även sin bror och homosexualitet kan leda till långvariga fängelsestraff för den påkomne. Det vet tjejerna och det vet Mehran och som det mans-as till snubbe han är så utnyttjar han såklart situationen till sin egen fördel.

Jag tycker att Förbjuden kärlek är mer en viktig film än en bra. Vad jag förstår så har regissören Maryam Keshavarz inte någon användning för sitt iranska pass längre då hon inte är välkommen tillbaka till landet. Filmen är inspelad i Beirut, producerad med till stora delar amerikanska pengar och samtliga huvudrollsinnehavare har dubbla medborgarskap. Bara den vetskapen gör att jag måste se filmen, att  jag måste skriva om den och att jag hoppas att många får upp ögonen för den. Det är 2011 nu, snart 2012 och det här är verklighet för ett helt folk. Det är nutid, det är lätt att tro att det går mammutar på Teherans gator och att det vi kallar fossiler är deras middagsmat men det gör det inte och så är det inte och då blir jag rädd på riktigt.

Att säga att Förbjuden kärlek är den iranska varianten på Fucking Åmål är att göra det lätt för sig. Även om Agnes och Elin hade ett helvete så riskerade dom inte sina liv genom sin kärlek. Shireen och Atefeh gör det.

Vad är det då som gör att jag inte tycker att filmen är jättebra? För det första känns Atafeh och Shireen alldeles för snygga. Det är ju en skitdum grej att hänga upp sig på, jag vet, men dom är liksom snygga på ett sätt som gör att mina tankar dras till gnussande barbiedockor och det gör att förälskekänslorna inte går igenom bioduken. Det blir ganska ytligt och kallt istället för passionerat och mänskligt. För det andra så hade jag väntat mig lite mer av nu-öppnar-sig-helvetes-portar. Jag satt och väntade på riktigt vidriga scener, kanske något dödsfall eller misär men det enda som kom var sedvanliga övergrepp.

Jag blir så trött. Va fan liksom. Män har i alla tider våldtagit kvinnor för att dom kan, för att visa sitt övertag, sin makt, sin fysiska styrka eller för att skyla över sin bristande potens i normala sexuella relationer (och yada yada yada gäsp)  men räcker det inte nu? Kom med nåt nytt för fan! Liiite kreativitet kan man väl ändå kräva? Det är skrattretande tamejfan att så fort en kvinna sätter sig emot en man (sin man) och säger sin mening så ska byxorna ner och det ska tvångsknullas. Jag orkar inte ens bli arg längre. Det är bara skrattretande och patetiskt.

Nu fastnade jag i den tänkande vinkelvolten och grottade ner mig i en enda scen och det var kanske dumt men det säger ändå en hel del om filmen. Hade historiens kärna nått ut bättre hade jag sannorlikt inte funderat på våldtäktsaspekten alls, då hade filmen varit precis så känslosam och stark som den borde ha varit eller så som jag trodde att den skulle bli.

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011

 

The Mist

En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.

David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy  och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.

David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.

The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.

Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

DJANGO

En man kommer släpande på en likkista. Han drar i det där repet, det är uppenbarligen ganska tungt men han är idog, han drar genom sand och lera, över berg och djupa dalar. Det är nåt med den där likkistan, men vad, vad är det däri?

Mannen som släpar heter Django och är en mystisk man. Jag vet ingenting om honom när han entrar filmens första scen och jag är inte mycket klokare när filmen slutar men det känns fullt naturligt, det är så det ska vara, det är helt och håller rätt.

Franco Nero ÄR Django, han är mannen med världens vackraste ögon, han har mer ihopbitna kindknotor än Clintan himself och jag tycker han är bra mycket tuffare också om jag nu ska jämföra hårdheten dom emellan.

En kvinna tillfångatags och blir fastbunden av ett gäng mexikaner. Dom river sönder hennes klänning så hennes rygg blir bar och en man börjar piska henne brutalt över ryggen. Hon kvider, lider och det är klart jag förstår att smärtan är olidlig men det utnyttjas inte grafiskt. Piskrappen resulterar i röda målade streck i vissa kameravinklar och i andra enbart som grå smutsränder. Varför just hon, vad vill mexikanerna och framförallt: hur förvånade blir dom inte när Django kommer med sin likkista och laddad revolver och räddar henne?

Nej, det där var ingen spoiler även om det kanske känns så. Detta händer under filmens första minutrar och sätter ribban för vart filmen är på väg. Det är en enkel men bra story, det är Franco Nero, denna fantastiske man, i huvudrollen och det är våldseffekter som passar in på Barnkanalen. Inte en droppe blod trots högvis med döda män och jag tycker det blir lite larvigt faktiskt. Filmen känns overklig och det är synd på så goda ärtor.

Franco Nero är en doldis i filmsammanhang och kanske inte en skådespelare man känner igen om man inte gillar westernfilmer. Han föddes 1941 som Francesco Sparanero i San Prospero i Italien och har sedan 1967 varit tillsammans med Vanessa Redgrave. Dom gifte sig 2006 och har en son ihop, Carlo Gabriel Nero.

Han ser så jävla trevlig ut helt enkelt oavsett vad eller vem han spelar. Hans Django är lätt att tycka om även om jag inte förstår honom och detta trots att jag inte är ett dugg svag för westernfilmer som genre. Men jag är svag för herr Nero. Mycket svag.

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?

 

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.

 

JEDINS ÅTERKOMST

Det är något alldeles speciellt med filmer jag sett som barn.

Det är som om nostalgins skimmer liksom gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Nu är det 2011. Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan dess. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 39-åring på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

Ghost World

Finns det några som är ”mindre rätt” än ängsliga tonåringar som är livrädda att vara ”fel”? Jag tror inte det.

Det leta efter sin egen identitet och försöka hitta den i det jytter av inputs som finns är dyngsvårt men Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) gör sitt bästa. Dom har varandra och behöver inte så mycket mer då som har hittat en cynisk bubbla som passar dom båda. Att racka ner på andra blir en hobby och allt går att vända till ironi.

För att underhålla sig själva den första veckan efter high school-examen bestämmer dom sig för att svara på en kontaktannons, men givetvis bara på låtsas. Dom utger sig för att vara en kvinna som annonsskrivaren Seymour (Steve Buscemi) mött för en kort sekund och vill träffa igen och dom lurar honom till en lunchdejt på en närbelägen restaurang. Seymour kommer men givetvis inte kvinnan och snett bakom honom sitter Enid och Rebecca och skrattar i mjugg. Vilken tönt han är och vilken ful grön jacka! Looser!

Det kokar i dom unga kvinnornas skallar, vad ska dom göra med sommaren som ligger framför dom, vad ska dom göra till hösten, ska dom plugga eller vadå? Dom vill flytta ihop tillsammans i en lägenhet för dom vill absolut inte bo kvar hos sina föräldrar längre men varifrån ska dom få pengar? Enid närmar sig Seymour och Rebecca fattar ingenting. Han är ju en tönt, vad ska Enid med honom till? Seymour själv fattar heller ingenting för vad vill en ung tjej som Enid med honom? Det kan ju inte enbart vara hans samling av 78-varvare som lockar, eller kan det det?

Jaha, då har jag alltså sett Ghost World, filmen som alla pratade om för tio år sedan när den kom. Jag känner mig aningens bakom men å andra sidan är filmen tämligen tidlös så det är nog ingen större fara. Min stora behållning med filmen är Enids kläder. Hon har en klädstil som passar mig som handen i handsken och hade inte helikopterlugg, ridbyxor och neonrosa kavaj med axelvaddar varit inne under min tonårstid så hade jag sannorlikt sett ut sådär.

Min son hittade flera beröringspunkter mellan den här filmen och Mary and Max och jag kan inte annat än hålla med honom. Ung flicka med svart page blir vän med äldre kuf, javisst är det samma grundstory även om mycket såklart skiljer filmerna åt. Vid en känslomässig jämförelse så når Mary and Max in i min allra heligaste hjärterot medans Ghost World bara slickar saltrester i armhålan. Visst är det en bra film men den lämnar inga spår hos mig, inte ens tonårssvettiga stumpmärken på parketten.

Farligt möte

Herreguuud så urbota less jag är på prefixen farlig. ALLT var farligt i slutet på 80-talet (och början på 90). Farlig förbindelse, Farligt begär,  Remo – obeväpnad med farlig, Farlig fantasi, Farlig sanning, Farlig vetskap, På farlig mark och nu Farligt möte. Det är nästan lika tröttsamt som att alla filmer Goldie Hawn var med i skulle börja på ”Tjejen som…” och alla filmer Mel Brooks gjorde hette ”Det våras för…”. Det är så fantasilöst att jag nästan blir arg, eller vadå nästan, jag BLIR arg. Dom här svenska översättningarna av originaltitlar kan reta mig till vansinne ibland.

Men okej, Farligt möte kommer undan med att det faktiskt blir ett farligt möte både i början av filmen när Hunnicut (Anne Archer) tackat ja till en blind date och befinner sig i ett hotellrum tillsammans med sin nya bekantskap när denne blir skjuten i huvudet och även när den något blåögde åklagaren Caulfield (Gene Hackman) letar upp kvinnan i hennes ödsliga stuga i dom kanadensiska bergen för att få henne att vittna om vem mördaren är. Men han är förföljd och det finns många som vill se den där väsande kvinnan död.

Varför väsande kanske du undrar? Jo, ingen kan som Anne Archer väsa fram repliker. Hon ser så otroligt trevlig ut och det ska hon nog vara glad för för tänk om hon fick för sig att byta yrkesinriktning och bli en såndär som läser in talböcker till exempel. Jag hade ju spytt efter första minuten, efter andra suttit och vrålat ”MEN TALA UR SKÄGGET MÄNNSKA!”, efter tredje stängt av och sen satt mig och skrivit hatbrev till bokförlaget. Hon har liksom bara ett enda tonläge dessutom. Underligt, men som sagt, jag gillar hennes utstrålning på film så kan hon bara vara tyst retar hon mig inte alls.

I den här filmen spelar Gene Hackman Gene Hackman, varken mer eller mindre. Han gör sitt jobb, han fick sin lön, filmen blev klar. Han fick springa runt lite på ett tåg som tar sig genom otroligt vacker kanadensisk natur och känna sig jagad samtidig som han ska ”ta hand om” vittnet, kvinnan, hon den väsande.

Som tidsfördriv fungerar Farligt möte bra. Det är ingen kalasfilm på något sätt men det är en rätt skön 80-talskänsla i filmen som ger mig nostalgiflashar och det räcker långt även om det inte finns något med filmen som fastnar och dröjer sig kvar, annat än Anne Archers väsande då.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Shark Night 3D

En av anledningarna till att jag tycker Hajen (Jaws) är så himla läskig är att det visas väldigt lite haj. Det mesta av det otäcka fantiseras ihop i våra egna hjärnor och därför fungerar den där plastiga hajen som glider fram på en tågskena genom vattnet huuuuur bra som helst.

Men om Hajen hade haft premiär idag hade kidsen somnat som ett gäng narkoleptiker i biofåtöljerna, så är det. Dagens ”moderna” människa behöver fullt-ös-medvetslös från start till mål annars tappas intresset och speciellt tydligt är det i denna typ av skräckfilmer som oftast är mer effekter än ren skräck.

När den före detta stuntmannen David R. Ellis ställer sig bakom regissörsklappan igen (senast med Final Destination 3D och innan dess med Snakes on a plane) känns det som att han varit på lyckad prao i en niondeklass. Han fattar precis hur det funkar, han har hittat tempot, stämningen och han tjongar på med ett smörgåsbord av hajar redan under förtexterna. Såklart. Kidsen kan ju inte vänta. Allt nu är en devis som tagit sin in även i filmkonsten och visst är det härligt på sätt och vis, det är det, jag är inte enbart neggo till det samtidigt som jag ibland kan sucka och känna att va fan, måste det vara så jävla bråttom med allt, måste det gå så fort, vara så ballt, så hajpat  (häpp!) hela tiden?

Nu är kanske inte Shark Night en film som är gjord för att främja dom djupa och analyserande tankarna direkt och jag tänker heller inte göra om den till något liknande. Shark Night är helt enkelt en skräckfilm som har alla ingredisenser som filmbolaget tror krävs och behövs för att få ungdomar att betala en överdrivet dyr biobiljett, därav 3D. Det är bikinibrudar, blod och klafs och hajar en masse .

Visst sitter jag och hummar och visst sitter jag och suckar men det jag också gör är ler. Jag gillar ju sånt här. Todiloo liksom.

 

Almodovar-helg: Passionens labyrint

Sexilia (Cecilia Roth) är en punkig nymfoman, hennes pappa är gynekolog med konstgjord befruktning som specialitet och Riza Niro (Imanol Arias) är homosexuell och son till Teherans kejsare. Riza har blivit landsförvisad av sin far men rymmer till Madrid för att göra stan osäker.

Passionens labyrint kretsar kring sex och inte så  mycket mer än så. Men på sedvanligt Almodovar-manér så är det inget svennigt över detta utan alla varianter, alla former, alla avarter ska utforskas. Det är droger och bögar och incest och orgier och dragqueens och hej och hå vad jag känner mig alldeles tok-vanlig när jag ser det här. Ibland vet jag inte om det är ett drama, en komedi eller en parodi men det är kanske meningen? Knasigt och udda är det, i alla fall med mina glasögon.

Antonio Banderas fimdebuterar här som Sadec och lyckades få Almodovars regissörshjärta att smälta rätt hårt. Fram till dags datum har samarbetet alltså resulterat i sex filmer (inkl den här) och på fredag är det biopremiär för den senaste: The skin I live in. Eftersom jag såg The skin I live in på Stockholms filmfestival så kommer jag att recensera även den idag. Håll ut och håll andan nån timme eller två så kommer den här på bloggen.

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.