Kategori: Betyg 3

Om det var speciellt att se en Woody Allen-film när jag var yngre så är det peanuts mot hur det känns att se filmerna nu när jag är vuxen. Karaktärerna, dom ”vuxna” i filmerna, dom som jag tyckte enbart var komiska och/eller pinsamma när jag var yngre är precis så mångbottnade och mänskliga som vi alla är. Jag tror inte Woody ens skruvar till personligheterna, jag är rätt säker på att dom alla finns på riktigt och att dom finns  inom honom själv.

Det som slog mig efter att ha sett den här filmen är hur Woody Allen väljer att skala av karaktärernas liv för att dom ska passa in i filmerna.

Vuxna människor har vuxna problem, inget konstigt med det, men det finns många aspekter av en vuxen människas liv som sällan eller aldrig porträtteras i en Allen-film. Småbarnsliv till exempel. Barn är överhuvudtaget sällan med i den aktiva handlingen, möjligtvis som ett foster inuti en mage (som i den här filmen) eller som diskussionsunderlag men mycket sällan som aktiva karaktärer. Kanske är det därför Woody Allen-filmer är så pricksäkra, kanske är det därför dom känns så mysiga och så ”rätt” när jag tittar på dom, kanske är det därför dom får mig att hamna i en annan värld för en stund, en bubbla. Kanske är det för att filmerna i all sin vardagsrealism faktiskt bara är….sagor.

Karaktärerna bor väldigt sällan i vanliga mediokra lägenheter på nån bakgata med utsikt mot en sopstation, nej, dom bor i flådigt inredda våningar med inredning som harmonierar i den perfekta ”överklassfärgskalan” (en sådan som får våningsägarens personlighet och kläder att liksom ”smälta in” i väggarna). Karaktärerna jobbar väldigt sällan som busschaufförer eller kassörskor, nej, det är ett myller av tandläkare, advokater, gynekologer, lärare, klassiska musiker, regissörer, författare, kreativa välbetalda smarta yrken som vuxna drömmer om att ha i den bästa av världar. Karaktärerna är väldigt sällan fula och helt utan stil klass och klädsmak, nej, det är vackra människor i dyra kläder och även om kläderna inte är dyra så är dom varsamt matchade i lugna toner som andas teaterpremiär och tennis.

Det flirtas, det sexas, det diskuteras, det bråkas, det vänstras och det är aldrig någon som blir utan, inte ens den där korta gubben med runda glasögon, han som pratar oavbrutet och har en faiblesse för knähöga strumpor, inte ens han blir utan. För i sagorna får den fula gubben alltid den vackraste flickan. I verkligheten får han nöja sig med sämre, det vet vi alla som lever på riktigt.

Vi vet att verkligheten inte är fullt så enkel. Vi vet att det inte händer alltför ofta att det står ett piano på en trottoar – bara sådär – och jag får en plötslig inlevelse och bara MÅSTE spela en trudilutt för att jag känner mig ensam och psykiskt instabil men-ändå-charmig och när jag gör det – bara sådär – så stannar det en vacker smart och välklädd man och han börjar spela även han – bara sådär – och vi spelar och pratar och börjar flirta och han får mig att må bra och vi kan inte leva utan varandra och flyttar ihop i hans etagevåning med äkta mattor på golven. Att jag har två barn jag förlorat vårdnaden om är inget jag tänker på, inget jag pratar om, för jag är vacker och viktig och det stod ett piano på gatan – bara sådär – och jag har träffat en ny man och mitt liv är mitt liv och bihang kan suddas ut – bara sådär – för det här är en saga och bra sagor andas inte ett uns av verklighet.

Men så ÄR Woody Allen. Han är en sagornas man. Han tar fram det fina, det fula, det komiska och det tragiska och han bakar en jättemuffins (i samma size som en kockmössa som Henrik Schyffert skulle ha sagt) av alltihop och vi som tittar äter oss mätta på nittio minuter, skrattar, tackar och rapar och fortsätter sedan med våra liv.

Det är härligt. Jag är glad att han finns gamle Woody. Den dagen han inte finns längre blir det ett stort hål i filmhistorien och vad det ska fyllas med vetefan för vi är många som behöver sagor och väldigt få av oss är barn.

[Radha Mitchell är alldeles toppen som Melinda och Will Ferrell är uthärdlig filmen igenom. Bara en sån sak.]