Kategori: Betyg 3

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Johanna

Johanna Sällström var en sällsam skådespelerska. 33 år gick hon på jorden innan hon själv bestämde sig för att hoppa av vilket var ohyggligt tragiskt tycker jag.

Under ytan (från 1997) är den första långfilm som dyker upp i skallen när jag tänker på henne och underbyxor är det första substantivet. Därför blir dagens recension den lite bortglömda och aningens underskattade underbyxerullen Hans och hennes.

Varför underbyxerulle kanske du undrar? Jo. Utan att statistiskt ha säkerställt denna information innehåller Hans och hennes flest filmade minuter skådespelare iklädda trosa och kalsong jämfört med hela den svenska filmhistorien. Det är inte särskilt snygga underkläder heller utan vanliga bra urtvättade bomullssvennekläder, såna man ser på torkvindor och klädstreck men som ingen vill kännas vid ligger i byrålådan.

Johan (Jonas Karlsson) och Anna-Karin (Johanna Sällström) är ett ungt par boendes på vischan som är rätt tjommiga och sorglösa. Dom trivs ihop, är rätt vardagliga, vill ha barn men det går inte så bra. Johans pappa (Ralph Carlsson) vill att dom ska ta över bondgården men dom är inte helt hundra på att det är en bra idé.

Daniel Lind Lagerlöf  och Malin Lagerlöf gjorde två år tidigare filmen Vägen ut och den här filmen har precis samma mysiga grundkänsla och samma nogsamt utvalda skådespelare, ända ut i minsta biroll.

Hans och hennes är inte en film du ska välja för att glömma bort vardagen en stund, det är mer ett komplement för alla som gillar att spana in grannens förehavande med stjärnkikare. Jag tycker det här är både charmigt och bra även om det inte är någon revolutionerande film på något sätt. Lagom är bäst, ibland i alla fall.

Grattis på namnsdagen Johanna. Jag hoppas att du har det bra, var du än är.

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Margareta

Det är tio år sedan Margaretha Krook dog. På nåt sätt känns det som igår. På ett annat sätt känns det som att hon fortfarande lever.

Margaretha Krook är, var,  lite av en institution i skådespelarsverige. Hon är en sån som liksom alltid funnits, som gjort så mycket, som spelat både hårddrama och flamsfars och som behärskar alla sorter.

Om hon hade levt hade hon haft sin åttiofemte namnsdag idag och det tycker jag ska firas med en liten text om en liten svensk film som jag tycker alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av den lite ”finare” och lite mer omtalade komedin Picassos äventyr, nämligen Morrhår och ärtor.

Det var 1986 som Gösta Ekman tillsammans med Rolf Börjlind skrev manus till filmen om den kanske inte helt lyckade 40-åriga grabben Håna. Gösta själv fick både regissera och spela huvudrollen.

Claes-Henrik ”Håna” Ahlhagens östermalmskärring till mamma spelas med den äran av Margaretha Krook och i princip alla scener mellan dom två skulle kunna visas upp på nån kurs i föräldraskap, men då som varnande exempel på hur en förälders kontrollbehov och härskartekniker kan förstöra livet på ett barn. Att det visas med humor gör det nästan ännu jobbigare. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Morrhår och ärtor är en trivsam film. Det är en film att se och se om och visst, det är  ingen film som drar undan mattan under fötterna eller som får mig att omvärdera mina livsval men det är underhållande, mysigt och många bra skådisar på liten yta.

Krook: Jag är Konsulinnan Ahlhagen och nu talar vi inte ett ord till om den saken.

Ekman: Pappa var konsult.

Krook: Jaså är det vad du säger till dina kamrater?

Ekman: Mina kamrater skiter faktiskt i vilket.

Krook: Du har väl inga kamrater.

Ekman: Näe tack vare dig Konsultinnan.

 

Grattis på namnsdagen Margaretha, där uppe bland molnen.



Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Sara

Nu börjar det vi kallar fruntimmersveckan (eller egentligen började den redan igår men Fredrik räknas inte in här).Vad är då finurligare än att recensera en samling filmer som otroligt genomtänkt eller väldigt långsökt går att härröra till ett gäng kvinnliga namnsdagsbarn?

Först ut är Sarah Michelle Gellar som visserligen stavar med h men ändå har namnsdag just idag.

Den film jag direkt kommer att tänka på i samma andetag som just henne är Jag vet vad du gjorde förra sommaren från 1997. Vad jag själv gjorde den sommaren minns jag som om det var igår. Jag gick runt runt på vägarna kring mitt hus med pytteliten dotter i barnvagn och det var den varmaste sommaren i mannaminne. Det var en sommar som inte tog slut förrän långt in i september.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren är en ungdomsskräckis med dom då ganska okända namnen Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Philippe och nämnda Sarah i huvudrollerna. Kevin Williamson skrev manus och det är samme man som året innan skrev manus till Scream och sen även till Scream 2.

Det är sommar och fyra ungdomar är på fest. När dom ska åka hem mitt i natten kör dom på en man. Istället för att göra det enda vettiga, det vill säga dubbelkolla om han  lever eller är död så tar dom för givet att dom bragt honom om livet och gör det jävligt korkade beslutet att kasta honom – liket – i havet. Dom bestämmer sig för att hålla tyst om det här och förtränger det ända tills ett år gått och det finns en man som minns vad dom gjorde förra sommaren.

Jag tycker det här är en ganska spännande film. Jag hoppade till både ofta och högt när jag såg den på bio och jag tycker fortfarande att den håller. Det är, precis som vanligt i denna typ av film, en ganska cheezy story, det är många ”meeeh, kom igen nu va, varför gör du såååå?”-tankar när jag tittar men äsch, det funkar. Det är läskigt, det är mörkt, den är gjord efter skräckfilmsskolans blankett 1A och ibland räcker det alldeles utmärkt för en trevlig popcornstund.

Att Sarah Michelle Gellar och Freddie Prinze Jr dessutom blev ett par under inspelningen, gifte sig 2002 och faktiskt fortfarande håller ihop nu som föräldrar till lilla Charlotte Grace Prinze är kul tycker jag.

Så, grattis Sarah! Idag är det din dag!

 

Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

The Adjustment Bureau

När du missar bussen och den bussen du skulle ha åkt med frontalkrockar, när du halkar på parkeringen, ramlar och missar staketstolpen med en centimeter,  när du möter en främling i en storstad och era blickar möts och ni båda vet att ni inte kan leva utan varandra – vad är det bevis på? Sånt som liksom bara händer? Livet? Nån form av Gud? Slumpen? Ödet? Eller kan det vara  en myndighet, en organisation bestående av beiga män i hatt som kontrollerar ditt liv?

Den (förhållandevis) unga politikern David Norris (Matt Damon) siktar på en plats i senaten. Han är allas gunstling i korrekt marinblå kostym och perfekt kammat hår och valbarometrarna visar på storvinst. Ingenting borde kunna stoppa honom.

Men allt går inte riktigt enligt planerna. I ett par sekunder av totalt hjärnsläpp moonar Norris offentligt och självklart dyker den bilden upp på helsidor i dagstidningarna. Siffrorna dalar, Norris får se sig besegrad och livet är allt annat än kul. Norris ska hålla sitt förlorartal inför sina trognaste väljare och går in på toaletten för att samla sig en stund men det visar sig att han inte är ensam därinne. En kvinna har gömt sig på herrmuggen då hon kraschat ett bröllop i närheten och när hon smyger sig ut ur båset knastrar det till mellan henne och Norris som det gör i ett tändstift när man vrider på startnyckeln.

Elise (Emily Blunt) och Norris hamnar i nån slags romantisk bubbla där bland välskurade klinkerplattor och sanitetsporslin och när dom likt kardborrar på en flanellpyjamas dras mot varandra och förenas i en kyss står det klart: dom är varandras pusselbitar och bör inte, kan inte, får inte leva utan varandra. Men ödet, slumpen, männen i hatt på The adjustment bureau vill annat. Elise passar inte in i Norris förinställda livsbok och hon ska med alla medel bort.

Filmbloggarna Flmr,  Fripp och Filmitch har sett filmen. Det är skönt. Fram till att jag läste deras recensioner hade jag nämligen enbart hört jubel och visslingar från vänner och bekanta om den här filmen, jubel jag inte riktigt kunde varken placera eller förstå. Är det inte en vanlig konspirationsthriller? Jo. Jag tycker nog det. Det är en till en början ganska smart thriller och innan konspirationsdelen förklaras tycker jag till och med den är spännande. Men det är männen i hatt som inte funkar på mig. Det blir FÖR larvigt, för banalt och visst är det charmigt med dom uppenbara 60-tals influenserna i filmen men när jag sitter framför TV:n kan jag nästan höra manus läsas upp med bebisspråk av en flumdrutt till scripta i Farbror Barbros bajsbruna byxdress.

Det som gör filmen sevärd för mig är samspelet mellan Matt Damon och Emily Blunt som jag tycker fungerar finfint. Båda två ler med hela ansiktet i varandras närhet och mer än så krävs inte för mig när jag är på det humöret. Jag hade gärna sett att filmen hade tagit ut svängarna mer åt något av hållen, alltså gjort den mer konspiratorisk och spännande eller mer romantisk. Nu blev det mest ljummen  mellanmjölk av alltihop.

Publicerat

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA DEL 2

”Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.”

Precis sådär slutade min recension av Harry Potter och dödsrelikerna Del 1. Nu har jag sett del 2, slutet, den sista filmen om Harry, Hermione, Ron och dom andra och i huvudet snurrar tankar jag inte trodde jag skulle ha såhär efteråt. Men ibland blir det så, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Jag hade inte tänkt mig att se en av årets mesta måste-se-på-bio-filmer med ögonen fulla av pupillvidgande medel och med en look som inte ens en nattsuddande bäver i månljus kan bräcka.

Att vara på sjukhuset och få ögonen fotade och scannade bara en timme innan filmen skulle börja var inte optimalt på något sätt, om än nödvändigt. Men när regnbågshinnan bara ett är ett minne blott och hela ögonen består enbart av pupiller och jag skriker ”Bright light, bright light!” som värsta Mogwai bara jag befinner mig utomhus – eller i närheten av en 40W-lampa – så är det inte genomtänkt eller ens speciellt snällt mot sig själv att sätta sig i en biosalong med 3D-glasögon och se en tjoff-sprak-bang-tjiiing-wiiiiihiiii-film. Men nu gjorde jag det och stundtals kändes det som att det var mot mig Voldemort riktade sin trollstav för blixtrarna i hjärnan sved rätt bra.

Det var alltså dags för den sista striden och del 2 börjar där 1:an slutade och har man inte ettan i rätt färskt minne så tar det en stund att komma in i filmen. Känslan är ungefär som i del 1, tempot faktiskt både högre och lägre, med den skillnaden att nu är det inget att vänta på, nu är det bara att köra all in.

Att skriva en recension om filmens handling utan att spoila det allra minsta är svårt, därför tänker jag inte ens försöka. Vi är många som kommer att se filmen utan att ha läst boken och skulle nån ha knystat ens det allra minsta till mig om slutet så hade jag blivit vansinnig. Att jag inte var ensam om att spå slutet helt fel hörde jag på väg ut från salongen då många hade mycket att säga om filmens sista kvart. Det snyftades rätt rejält i salongen mellan varven och det kändes fint på nåt sätt. Jag satt och blundade med mina bäverögon och småtjejerna grinade åt den smutsige trollkarlen som har gått från att vara en liten söt pojke till en ung man på dom här åren.

Där den första filmen mer är en introduktion till det som komma skall fungerar den sista mer som en sammanfattning av det som varit än som en fristående film. Att se dom två sista filmerna direkt efter varandra som en lååång film tror jag ger maximalt utbyte och gärna efter att ha sett dom sex första strax innan.

Nå. Vad tyckte jag då. Kommer jag att ta fram min svarta hatt och trolla fram både kaniner och fiffiluror i mängd? Började jag gråta?

Nej och nej.

Jag är inte överväldigad på något sätt. Jag tycker inte det här är den bästa filmen i serien och jag hade förväntat mig mer. Exakt VAD vet jag inte riktigt, kanske mer ett känslomässigt trumsolo såhär på slutet. Inte en enda tår rann nedför mina kinder, inte på hela filmen, men när eftertexterna rullade och applåderna vägrade tystna DÅ brast det. Sen grät jag hela vägen hem. Om det beror på självömkan för att jag ska ta en såndär jävlig spruta i ögat imorgon igen eller för att det var sista gången jag får se min favvotrollkarl på bio vet jag inte, men jag har en liiiten ledsam klump i magen och jag är saknig. Redan.

Publicerat

HANNA

Hanna (Saoirse Ronan) bor ensam med sin pappa Erik (Eric Bana) i en stuga någonstans i den finländska vildmarken. Hon lär sig jaga vilda djur, pappan lär henne allt han kan om närstrid, om vapen, om historia, biologi, språk och bröderna Grimm. Han gör allt han kan för att förbereda henne för ett ”normalt liv” men hennes uppväxt har gjort henne till allt annat än en ”normal” 16-åring då hon är specialtränad för att bli den perfekta mördarmaskinen.

Marissa (Cate Blanchett) är en känslokall, hutlös kvinna som jobbar åt nån organisation (CIA?) och är en av dom få som vet om Hannas – och Eriks – existens. Hennes primära mål här i livet är att döda Hanna och det vet Hanna om när hon en dag ”är klar” och beger sig ut i livet. Det är att döda Marissa eller dödas själv som gäller.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Jag vet inte vilka den riktar sig till. Är det riktigt unga tjejer så är den way too våldsam. Är den till äldre tonåringar så finns det filmer som är sååå mycket tuffare att se än denna. Är det till såna som jag, såna som suktar efter coola tjejer på film som inte är fullskitna av nervgift och löshår så ja, kanske, men det är inte jättetroligt. Jag vet i ärlighetens namn inte och det är en fråga som gäckar mig (gäckar är för övrigt ett ord som används alldeles för sällan. Det är ett i princip utdöende ord. Synd tycker jag).

Hanna är en MYCKET våldsam film men utan blodsprut vilket filmmakarna antagligen har en baktanke med (för att få en lägre åldersgräns) men det är mycket OUGFF och TJOFF och KABLAAFFS och med The Chemical Brothers tuffa elektroniska ljudmatta och arga hårda trummor så blir det actionscener som får även min halvdöda puls att stegras. Jag tycker om Saoirse Ronan, hon är en fin och begåvad tjej som det absolut kommer finnas plats för i Hollywood för en lång tid framöver och att se Cate Blanchett spela satmara i dräkt och page är en frisk fläkt och jag tänker flera gånger att satana perkele, den där kvinnan är nästan FÖR bra för sitt eget bästa.

Jag hoppas att Hanna blir en kassasuccé, det vore häftigt med tanke på att flera av sommarens blockbusters hittills har känts så väldigt testosteronstinna. Heja Hanna! Banka på gubbsen bara!

Jag håller tummarna men jag tror inte på min egen förhoppning. Egentligen.

 

 

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.


Publicerat

Kautokeino-upproret

Att en kollega talar sig varm över en film som precis gått på SVT och som jag missat, det kan jag ta. Jag kan ta att det är en film jag måste få hjälp med att stava till när jag försöker googla på namnet. Det jag inte kan ta är att filmen passerat mig alldeles obemärkt TROTS att Persbrandt stoltserar med värsta jävla raggarmuschen på omslaget.Alltså, hur kan jag ha missat detta?

Nåja. Det mesta som går snett här i livet går att rätta till och eftersom Lovefilm bara är ett klick bort löste det sig fort som attans dessutom.

Kautokeino-upproret är baserad på en verklig händelse, något som hände den 8 november 1852. Lars Levi Laestadius (Michael Nyqvist) kommer till byn Kautokeino och proklamerar högt och gärna inte bara om sin religiösa tro utan även för ett spritfritt leverne. Han drar igång en rörelse som inte bara blir en konflikt mellan honom och statskyrkan utan även mellan samer och icke-samer och det är en konflikt som får ett mycket tragiskt slut. Två personer döms till döden och fyra till långa fängelsestraff.

Filmen är otroligt vacker med vyer som ger mig både en liten tår i ögonvrån och en enorm lättnad att det just nu – och tre-fyra månader framöver – inte är tre meter snö i Stockholm. Kautokeino socken ligger i Norge, filmen är egentligen norsk men Michael Nyqvist och Mikael Persbrandt har som så många gånger förut fått tongivande roller. I det här fallet är det synd. Nyqvist är skrattretande dålig som Laestadius och inte porträttlik för fem öre. Persbrandt som byns handelsman är Persbrandt med lösmustasch, no more, no less.

Vilken magnifik snorbroms!

Det som gör filmen bra är Nils Gaup, den norsk-samiske regissören som med varm hand tagit sin an filmen. Han är själv född i Kautokeino och det känns.

Det är många med efternamnet Gaup i rollistan och om jag hade haft ett finger med i spelet hade det varit ännu fler. Filmen hade vunnit på att slopa alla kända ansikten. Jag förstår att dom behövs för att blidka filmbolagsmänniskor med stålars men för FILMENS skull behövs dom inte alls. Alla dessa icke-skådisar gör filmen trovärdig på ett sätt ”kändisar” aldrig kan göra och jag älskar att det oftast pratas originalspråk (=samiska, väl?).

Det känns som en viktig film speciellt för samerna själva men även för storstadsmänniskor som ibland glömmer att Sverige inte slutar norr om Arlanda och att Norge existerar ovanför Oslo.

Här finns mycket intressant läsning om filmen skriven av en same med koll.

Här finns filmen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Publicerat

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.

 

Publicerat

SUPER 8

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det ”läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga ”fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).