Kategori: Betyg 3

Publicerat

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Publicerat

Livet efter detta

Det här är en liten film med många infallsvinklar.

Den första: Matt Damon.

Sambo: Asså, jag har alltid tyckt att den där Matt Damon är rätt kass men han växer verkligen i mina ögon för varje film jag ser.
Jag: Jaså? Gör han?
Sambo: Ja. Han har ett såntdär föränderligt utseende. Han ser aldrig likadan ut.
Jag: Gör han inte?
Sambo: Nej.
Jag: Vilken var den senaste flmen du såg med honom då?
Sambo: Den där boxarrullen.
Jag: The fighter?
Sambo: Ja.
Jag: Men det var inte Matt Damon.
Sambo: Inte? Det förklarar varför jag inte kände igen honom.

Den andra: Tsunamin.

Filmen inleds som en riktig katastroffilm. En tsunami väller in över staden där ett av filmens huvudrollspar semestrar. Det är vidrigt. Det blir verklighet överförd på film på ett sätt som just nu känns alldeles för nära. Jag mår nästan illa.

Det som gör att jag ändå fixar att hålla helvetet i Japan på armlängds avstånd när jag ser filmen är att effekterna är tämligen keckigt gjorda vilket förvånar mig eftersom filmen var oscarsnominerad för Bästa visuella effekter tillsammans med Alice i Underlandet, Harry Potter, Inception och Iron Man 2 (Tron Legacy var mycket orättvist BORTGLÖMD i sammanhanget).
Men nä. Tsunamieffekterna var hopplöst pixliga och uppenbart tråkigt datoranimerade. Synd för filmen men bra för mitt psyke.

Den tredje: Clint Eastwood.

Jag älskar Clint Eastwood som regissör. Jag fanimej avgudar honom. Men det är jobbigt att för varje film han gör känna ”nämen nu ÄR det den sista…faaaaan också” men sen kommer det en till och jag blir Lille Skutt i magen och sen när jag sett den tänker jag samma sak igen. ”Gubben är typ hundra år, det här måste ju ändå vara hans sista…”

Livet efter detta/Hereafter är både vanlig och ovanlig som Eastwoodfilm betraktad. Stämningen, musiken, tonen i filmen är oefterhärmeligt Clintans men den ”hoppiga” handlingen, det andliga temat och dom osedvanligt dåliga skådespelarna är inget jag normalt sett kopplar ihop med hans regissörskap. Speciellt barnskådisarna är usla och det retar mig. Matt Damon och Cécile De France som franska Marie är dom enda som sköter sig helt utan anmärkning.

Filmen glider annars på i ett mysigt lugnt tempo, ingen brådska här inte och det är skönt. Däremot tycker jag Clintan ska trumma på lite så han hinner med en film till innan han beger sig mot Nangijala. Minst en till.

Publicerat

Puss

Regissören Johan Kling är smart.

När han gör en film med ett soundtrack som pendlar mellan Woody Allen/Django Reinhardt-mys, Sideways, takter som påminner om den fantastiske David Holmes (vars skiva Let´s get killed användes i princip rätt av i filmen Ocean´s eleven) och Tatis glada xylofon kan man inte komma annat än i positivt igenkänningsmode.

Jag personligen har åtminstone väldigt svårt att värja mig.

Fan, det här är en rätt soft film faktiskt. I ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt bjuder Kling in mig i den lilla teatergruppens något incestuösa värld med intriger och otrohet, med drömmar och viljor, med skumma typer som inte är så skumma och med ordentligt folk som inte har så mycket koll som dom själva tror.

Alexander Skarsgård är den dryge stockholmsjäveln Alexander och hans bror Gustaf den underliga ljudteknikern med snygg synthfrilla och tajta svarta jeans. Regissören Kling återanvänder både Michael Segerström och Michelle Meadows från filmen Darling men Segerströms karaktär är inte en promille lika intressant och lättillgänglig i Puss. Meadows däremot, hon går från klarhet till klarhet. Jag trodde att hennes imponerande insats i Darling var något som bara hände en gång i livet men hon är tamejfan magisk i att uttala dräpare med nanoprecision. Jag har inte sett på maken sen Suzanne Reuters glansdagar i Lorry och jag hoppas att hon får chansen att spela en härligt bitsk och elak skata i nån humorserie framöver.

Det enda som retar mig är klädkodernas ensidighet. Den tjocka tjejen måste nödvändigtvis klä sig i en brun virkad topp och beige kjol i konstigt snitt som gör att hon inte bara ser ännu tjockare ut än hon egentligen är, utan också dum. Teaterchefen har uppsatt hår och knäkort svart kjol med dragkedja och liten knapp i ryggen. Ja, jag fattar att hon är boss, jag fattar. Den skumme ljudteknikern har ärvt Änglagård-Zacs urväxta svarta skinnpaj, för skummisar har givetvis svarta depprockarkläder och den narcissistiske stockholmarn Alex har stora svarta filmstjärneglasögon, självklart har han det. Allt detta är synd för det är fördomsprylar som inte behövs. Rollerna är välskrivna och karaktärerna mänskliga nog att stå på egna ben utan denna dress-code-hjälp, som jag tycker blir så banal att den enbart stjälper.

Som uppföljare till den i mitt tycke jättefina filmen Darling får Puss absolut godkänt. Jag klistrar en stor guldstjärna på Johan Klings kavajslag och ser med iver fram emot nästa film. Han är begåvad den där killen.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 2.

Den andra filmen jag gett mig på i mina funderingar kring filmer med en bra och en dålig huvudrollsinnehavare är Changing lanes.

Det här är en film jag medvetet förskjutit av en enda orsak, en orsak som stavas Ben Affleck.

Där har vi definierat ännu ett problem med denna typ av filmer: det kanske inte är så att filmen ALLTID blir sämre av att ha en jättebra och en sjukt dålig huvudrolls-innehavare (som i del 1 av min fundering), men det kan bli så att jag väljer att inte se den alls.

Storyn i Changing lanes är nämligen helt okej, egentligen mer än okej. Objektivt sett är den faktiskt RIKTIGT intressant men hade det inte varit för det här lilla bloggeriexperimentet så hade jag på riktigt ALDRIG sett filmen.

Doyle Gipson (Samuel L Jackson) är nykter alkoholist, nyskild och rätt panikslagen över att ex-frun hotar med att flytta till Oregon med deras två små söner. Gavin (Ben Affleck) är en uppkomling på en advokatbyrå, en byrå ägd av hans skrupelfria svärfar (Sydney Pollack). Gavin är på väg till ett otroligt viktigt domstolsförhör, det kanske viktigaste i hans karriär, när han kör på Doyle på motorvägen. Doyle är även han på väg till domstolen för att få klart med den smutsiga vårdnadstvisten och få en chans att bli pappa igen på riktigt.

Gavin tycker att hans liv är så viktigt att han struntar i försäkringspappren och skriver en blank check till Doyle så han kan betala reparationen. Det enda Doyle behöver är skjuts till domstolen för att komma i tid men Gavin vägrar ge honom det. Gavin tappar en fullmakt som är superviktig för honom och Doyle plockar upp den. Den enes bröd, den andres död.

Samuel L Jackson är en skådespelare jag högaktar. Jag har aldrig sett honom dålig i en roll även om han varit med i en del tveksamma filmer. Jag älskar honom i Long kiss goodnight, i Pulp fiction, Juryn, Jungle fever och Deep blue sea – och även här i Changing lanes.

Ben Affleck är en pudrad vuxen man med mjölktänder. Jag kan inte ta en sådan kille på allvar. Att han och polaren Matt Damon skrev och sedan själva fick göra Will hunting 1997 är för mig lika underligt som om Christer Björkman skulle säga ja till en centrumalkis att vara med i Melodifestivalen med en egenkomponerad snapsvisa och sen sjunga duett med Carola.

Ben Affleck spelar över även när han inte spelar alls. Det i sig är en befrift men det gör honom inte till en bra skådis. I min värld är han är så satans dålig att det egentligen krävs svordomar av den högre skolan för att poängtera detta faktum.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Sover Dolly Parton på rygg?
Har E.T ett långt pekfinger?
Behöver Carl Bildt Lypsyl?

Här finns filmen.

Publicerat

En studie i brott

Det ska till en man som Alfred Hitchcock för att göra en film som denna och det ska till en svensk översättare som får Vertigo (= Svindel) att bli En studie i brott.

Den före detta polisen John ”Scottie” Ferguson (James Stewart) lider svårt av sin svindel, han får yrsel bara han går upp på en pall. Det som hände när han slutade som polis var att han jagade en bov tillsammans med en kollega och kollegan ramlade ner från ett tak och dog, mycket på grund av Scotties oförmåga att hjälpa honom när svindeln satte in.

En förmögen man anlitar Scottie som privadetektiv, han vill att Scottie ska skugga hustrun, Madeleine (Kim Novak), som beter sig konstigt och han misstänker att hon inte är sig själv utan besatt av en död kvinna. Scottie åtar sig uppdraget men det han inte hade räknat med var att Madeleine är mycket vacker, urtypen av en ta-hand-om-mig-kvinna och Scottie faller pladask. Hans bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes) är skeptisk och trots att hon försöker hålla masken så förstår jag att hon gärna hade velat ha Scottie för sig själv.

I En studie i brott är ingenting vad det ser ut att vara och sakta sakta tar sig handlingen framåt. Hitchcock har inte bråttom, han litar på sina tittare, att dom har gott om tid, stort tålamod och en stark vilja att få sig svaret serverat. Jag hade inte riktigt det tålamod som krävdes, jag erkänner det. Jag somnade dom första två kvällarna jag såg filmen, vilket är lätt hänt med det saktfärdiga tempot, samtidigt som det gjorde mig irriterad för filmen är på intet sätt tråkig. När jag den tredje kvällen såg filmen från A till Ö märkte jag det.

Fotot är ett ämne för sig. Det är supervackert. När jag ser ljussättningen av James Stewarts grå hår, när det liksom ska matcha Madeleines dovt gråblå klänning, det är inget annat än utsökt. Dessutom var få regissörer lika medvetna om musikens spänningshöjande roll som Hitchcock var på sin tid.

För min generation är skådespelarna i denna film mer kända som TV-serie-skådisar. Kim Novak spelade Kit Marlowe i Falcon Crest, James Stewart var Miles Colbert i Nord och syd och Barbara Bel Geddes var mystanten Miss Ellie i Dallas. För den äldre generationen var James Stewart vår tids…Matt Damon?

Här finns filmen.

Publicerat

Psalm 21

Henrik (Jonas Malmsjö) är präst. Hans pappa (Per Ragnar) är också präst, men inte i Stockholm utan någonstans i Norrland, dessutom dog han precis under konstiga omständigheter.
Henrik sätter sig i bilen för att åka upp till den norrländska byn och ta reda på vad som hänt.

Vad som är bra med skräckfilmen Psalm 21:

1. Jag tycker att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är bland det läskigaste som finns.
2. Jag tycker att Per Ragnar är otäck.
3. Jonas Malmsjö lyckas med konststycket att rabbla psalmer med prästkrage utan att bli skrattretande.
4. Det är många små vithyade tjejer med långt hår och konstiga ögon med i filmen.
5. Per Ragnar är med.
6. Dom halvruttna blekta likstela ansiktena som är skrämseleffekter i filmen är snyggt animerade.

Vad som är dåligt med skräckfilmen Psalm 21:

1. Tycker man inte att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är läskiga så finns det inte mycket att höja pulsen med här.
2. Hur bra animerade dom där kompostfejsen än är så är dom med alldeles för ofta och för mycket. Precis som när Lenny Norman är stå-uppare och drar sina otaliga sexskämt så blir det liksom liiiite för enkla poäng. Det behövs mer kött på benen, både på denna skräckfilms och på Lennys.
3. Jag såg den via Voddler (som fortfarande inte fungerar som det ska för mig men jag leker Sverker igen och håller på med ett ingående Voddler-test, mer info om det kommer så småningom) och kan ärligt säga att det inte gjorde filmen rättvisa.

Psalm 21 utger sig för att vara en skräckfilm och javisst, den är bitvis rätt otäck. Det hade varit roligt att se någon ny vinkel, något unikt i handling eller effekter men nej, allting är gjort enligt Skräckfilmsformel 1A. Trots allt hoppade jag till några gånger och kände inte det minsta för att spola eller stänga av (trots grova uppspelningsproblem). För mig behövs inte så mycket mer för att ge denna typ av film ett medelstarkt och godkänt betyg.

Frida tycker lite som jag, Erik på Bigger boat tyckte såhär och Andreas har tagit fram stora motorsågen.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

The human stain

Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.

Publicerat

GRÄNSEN

Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

 

 

.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

 

 

.

.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito
Flmr

Publicerat

Maria full of grace

2005 var Catalina Sandino Moreno nominerad för en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för rollen som columbianska Maria som inte bara var full av grace utan även full av knark.

Hon vann inte, det gjorde Hilary Swank (Million dollar baby), men nomineringen satte ändå filmen på kartan. Trots det tog det mig sex år innan jag fick tummen ur och såg den. Det är illa.

Maria full of grace handlar om Maria som är sjutton år, nybliven arbetslös och gravid. Inget höjdarläge om man dessutom bor med sin mamma, sin syster och systerson i en fattig förort till Bogotà och dom förlitat sig på lönen Maria hittills fått från packa-rosor-fabriken hon precis sagt upp sig från i affekt då hon inte fick gå på toaletten när hon behövde kräkas utan spydde rakt över rosorna.

Maria behöver en inkomst och pappan till barnet är ingen ung man hon kan luta sig mot när det blåser så hon tar sitt liv i sina egna händer och skaffar ett ”jobb”: hon ska smuggla knark till USA, svalda plastkapslar, en 6-7 stycken blir hon lovad men 6-7 stycken blev 62.

Det här är en film som på pappret har allt. En historia ur verkligheten med allsköns hemskheter och dramaturgi. Men… Det händer nästan ingenting. Jag sitter där framför TV:n och min hjärna går i spinn för att liksom ha lite framförhållning till allt elände som komma skall men det kommer inte så mycket alls och när filmen är slut lämnar den mig i ett stort vakuum. Det är sällan jag vill se MER elände men just i detta fall hade filmen växt av just det, alternativt ett olyckligt slut – eller både och om jag ska leka självplågare.

Filmen hittar du här.

Publicerat

12 edsvurna män

En svartvit film om tolv arga amerikanska män, tolv jurymedlemar, som sitter instängda i ett rum och ska försöka komma överens om den 18-årige killen som är åtalad för mord på sin far är skyldig eller inte.

Där har du hela denna film i en enda mening.

Jag läste välskrivna recensioner av 12 edsvurna män på RJ:s filmblogg, hos Jojjenito och Royale with cheese. Det var kul. Jag hade aldrig – aldrig – fått för mig att se den här filmen utan dessa bloggposter i bakhuvudet.

12 edsvurna män behandlar många både svåra och intressanta frågeställningar som den att det är uppenbart att killen ÄR skyldig, men är han SÅ skyldig att jag med gott samvete kan döma honom till döden? Och när man skrapar på ytan, är han verkligen UPPENBART skyldig eller är det underliga indicier som ligger honom i fatet?

Det är skolexempel på gruppdynamik, det är latenta aggressioner, det är tolv helt olika personlighetstyper, det är varmt, det är instängt, nån jävel röker oupphörligt, det är skickliga skådespelare och jag tycker filmen är bra men jag blir tyvärr inte omrörd varken i magen eller i hjärnan. Det sistnämnda kan bero på tusen olika saker, som att jag håller på att bygga om köket och tankarna liksom vandrar iväg mot spisinstallationer, skåpuppbyggnad, rördragningar och tapetsering, men det KAN också bero på att jag var för trött eller att filmen helt enkelt inte passade just mig, just idag.

Däremot ÄR den sevärd om än ingen fullpoängare i min värld.

 

 

Här hittar du filmen.

Publicerat

BURLESQUE

Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli ”någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.

Publicerat

MIDNIGHT EXPRESS

Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker ”du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker ”det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

 

Publicerat

Micmacs

Bazil (Dany Boon) blir av en väldigt olycklig slump skjuten i pannan. Läkarna vågar inte avlägsna kulan med fara för hans liv och Bazil får lära sig leva med vetskapen om att han när som helst kan trilla av pinn.

Det han också får lära sig leva med är att han efter olyckan blev både arbetslös och bostadslös. På hans nattliga vandringar genom staden hittar han ett gäng sorglösa individer som bor i och driver en underjordisk återvinningsstation och dom blir hans nya vänner.

Bazil träffar på två vapenhandlare. Den ena var en skapare av landminor (en sådan som dödade Bazils far när han var liten) och den andra tillverkade pistolen som Bazil sköts med och tanken på hämnd börjar gro i Bazils perforerade huvud.

Jag skulle kunna skriva en plågsamt lång kärleksförklaring till Jean Pierre Jeunets kreativitet och skönt udda galenskap som regissör men jag sparar den grejen till en annan gång. Jag tror bara jag är lite smygförälskad i hans hjärna och jag skulle betala mycket för att få vara en arbetslös cell därinne som kunde beskåda dom andra i arbete.

Den här killen har alltså gjort Delikatessen, Amelie, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad, Alien 4 och nu denna färgsprakande metallgräddtårta och trots att jag inte tycker att alla dessa filmer håller hela vägen manusmässigt så tycker jag rent visuellt att det inte finns mycket som klår dom.

Första halvan av Micmacs är en ren fröjd, en närapå fullpoängare i min värld. Andra halvan byter liksom inriktning och jag märker att jag börjar tänka på annat. Dock är summan av kardemumman absolut och utan tvekan en sevärd filmupplevelse.


Filmen finns att hyra här.

Publicerat

Tre om en: Charlize Theron

Dagens tre-om-en fokuserar jag på en kvinna som är bland det ballaste jag vet.

Charlize Theron är vacker som en dag, kaxig, frispråkig, stencool, har självdistans och är en helt makalöst bra skådespelerska. Hon kan alldeles ensam göra vilken skitfilm som helst sevärd.

Jag har tidigare recenserat ett par filmer med henne i huvudrollen, Hancock och Monster, men här kommer tre till.

Æon Flux 2005

Charlize Theron är sjukt cool och nästan osmakligt snygg som actionhjältinna.

Jag kan inte förmå mig att brista ut i ett ”Carrie-Anne Moss, gå och dra nåt gammalt över dig!” när jag jämför henne med Matrix-Trinity men jag kan utan minsta tvekan ställa mig på barrikaden och skrika ”Milla Jovovich, gå och dööö!” när jag tänker på Resident evil-Alice i samma mening som Æon Flux.

Som film betrakad (ur ett objektivt perspektiv) så är Æon Flux inte mycket mer än ett effektfullt spektakel. Det är inte mycket verklighet här inte, jag skulle gissningsvis tro att 99,62% av filmen är gjord framför en dator eller två. Men jag köper det, inte helt utan problem, men ja, jag köper det.

Det är tuff musik, tuff brud i lyxförpackning och en kanske inte helt glasklar story men jag hoppas få se Charlize i fler liknande roller framöver för den här genren behärskar hon till fullo.

 

 

 

Djävulens advokat 1997

Al Pacino är Djävulen, charmig och lömsk. Keanu Reeves hans stela advokat. Charlize Theron är Mary Ann Lomax, advokathustru med bumsiga kinder och naiv permanent.

I den stela överklassmiljö som filmen utspelar sig i fungerar Mary Ann som det mänskliga ankaret, det kvinnligt varma, det vettiga. I alla fall ett tag. Hon vill ju bara ha ett vanligt svenneliv (Vad heter det i USA? Johnnylife?) med sin kostymnisse, jag tror inte hon hade räknat med att han skulle sälja sin själ till hin håle, utan att spoila för mycket.

Djävulens advokat är en ganska otippad favorit hos mig. Den började sin bana som en stor besvikelse, ja rent av en tokgäspning så stor att det klickade till längst bak vid käkbenen och nånting hoppade ur led. Av någon konstig anledning gav jag inte upp filmen. Jag tittade igen och igen och igen och döm om min förvåning när jag insåg att jag tycker bättre och bättre om den ju fler gånger jag ser den och det beror mycket på skådisarna. Inte bara Charlize.

 

Charlize ger hempermanenten ett ansikte.

 

 


(nästan nästan nästan en femma)

 

 

 

Ljuva november 2001

Här teamar hon återigen upp med Keanu Reeves och då Ljuva november är en mycket mindre känd film än den jag skrev om här ovan så måste jag erkänna att utan Charlize fejs på framsidan av fodralet så hade jag aldrig hyrt den. Nu är den här filmen inte bara mer okänd än Djävulens advokat den är hästlängder sämre också, MEN på nåt underligt vänster blir den ändå fullt tittbar – thanks to Miss Theron.

Nelson Moss (Keanu Reeves) ska ta körkort. Det ska Sara Deever (Theron) också göra. Dom känner inte varandra, dom har ingenting mer gemensamt än att dom varit på en trafikskola en timme. Typ.

Liksom små blommor kan gro genom asfalt så kan kärlek dyka upp där man minst anar det och mellan människor så olika att man kan tro att dom är från olika planeter. Sara är en überbohem, Nelson en apstressad arbetsnarkoman och ja, opposites attract.

Filmen är sådär lagom romantiskt, inte så jag satt och åååååå-ade mig i soffan utan mer tänkte lite lojt jaha, såhär har dom det. Jag brydde mig inte så mycket, deras förhållande flöt liksom förbi som en bortkastad grillad korv vid en insjöstrand. Men Charlize var bra. Såklart.