Kategori: Betyg 3

Publicerat

Nell

En kvinnlig kuf hittas död i en liten amerikansk håla. Kvinnan visar sig inte bara ha varit just en kuf utan även mamma till en dotter och dom båda har levt isolerade under alla år.

Den döda kvinnan var delvis förlamad och kunde därför inte prata ordentligt och dottern som inte visste annat tog efter hennes språk och utvecklade ett eget. Ett rätt svårbegripligt språk om någon frågar mig.

Läkaren Jerome Lovell (Liam Neeson) är mannen som får på sin lott att både undersöka liket, försöka närma sig den störda dottern Nell (Jodie Foster) och lära sig tyda hennes språk.

Nell är en film som liksom har försvunnit från jordens yta. Det var en relativt stor film när den kom 1994 men antalet gånger den gått på TV kan nog räknas på ena handens fingrar, ja, kanske till och med tumme.

Det är en fin liten film men det är också en film som lätt hade fallit som en maskäten björkstam i vinden om det inte vore för skådespelarnas trovärdighet.

Jodie Foster kan inte ha haft det lätt att sätta sig in i rollen som det märkliga mänskliga skogsrået Nell och Liam Neesons blick filmen igenom, alltså, han ÄR den där doktorn. Natasha Richardson, Liam Neesons fru som så otäckt och tragiskt avled i en slalomolycka förra året, har också en roll och även hon är bra.

Det finns ingenting speciellt att klaga på.
Det är en bra film helt enkelt. Nuff said.

Publicerat

CUJO

Jag tycker inte om hundar.

Jag tycker inte om stora hundar, inte om små, jag tycker inte om dom även om husse/matte säger alldeles så bestämt ”hon skäller bara för att hon är glad” eller min favorit ”han är så snäll, han tycker om barn”.
Hur fan vet man en sån sak?

Nej, jag tycker inte om hundar. Punkt. Inte ens söta hundar. Jag lägger inte huvudet på sned och suckar nämen åååååååhh åt vare sig Lady och Lufsen eller den där töntiga Lassie.

Hur kommer det sig då att jag tittar på en film med en rabiessmittad mördarhund i huvudrollen? Ja, kanske för att jag gillar Stephen King. Kanske för att jag är idiot. Kanske för att hur jag än vrider och vänder på min hundaversion så är och förblir Cujo en kultfilm i djurskräckgenren.

Cujo är egentligen rätt mångbottnad som skräckfilm betraktad. Den kan dels ses som en ordinär 80-tals skräckis i dova färger och fula skådisar men den kan också ses som amerikansk socialrealism med missanpassade familjer med en stor hund i centrum. Det tredje alternativt är att se på filmen som en homage till den starka kvinnan.

Donna Trenton (Dee Wallace ) är mamma till lille Tad, gift med en riktig tråkmåns och har en skäggig älskare. Hon är blondin, korthårig och visar inte onödigt mycket hud, inte ens i dom intima sexscenerna.

Donna är precis lika tuff som någonsin Sigourney Weaver i Alien. Hon kör sitt race, hon tar konsekvenserna för sitt handlande, hon kämpar för sig och sin son när den där blodiga hundjäveln attackerar och hon gör det så effektivt hon kan och utan att klaga.

Scenerna när hon och Tad är ensamma i bilen i väntan på Cujo är klaustrofobiska bortom sans och vett. Det är faktiskt bland dom häftigast filmade minutrarna jag sett i skräckfilmssammanhang från det årtiondet trots att jag som åskådare egentligen inte får se någonting alls.

Men sammantaget är Cujo är inte en särskilt otäck film. Den där Tjorven-hunden blir aldrig läskig hur mycket köttslamsor dom än klistrar på honom. Däremot är boken en riktig nagelbitare och får jag för mig att stämma träff med Cujo igen så får det bli i pocketformat.

Publicerat

27 dresses

Jane (Katherine Heigl) är bröllopsproffs.
27 gånger har hon varit brudtärna, 27 jävligt fula tärnklänningar hänger i hennes bröllopsgarderob, 27 gånger har hon hjälpt sina väninnor med allt som hör bröllop till: klänning, tårta, inbjudningar och piff – dvs rubbet!

Jane jobbar på ett företag där hon är sekreterare åt chefen George (Edward Burns) som är en riktig schysst kille som Jane varit hemligt förälskad i i åratal. Jobbet kräver fix och trix och att hjälpa till, passa upp, hålla koll – och aldrig säga nej, vilket passar duktiga och snälla Jane som handen i handsken.

Så kommer Janes jättesöta lillasyster Tess (Malin Åkerman) tillbaka till stan efter att ha bott nån annanstans ett tag. Hon flyttar in hos Tess, lyckas charma George på en kafferast och ”snor” honom mitt framför ögonen på Jane. Hon ljuger ihop en historia om vem hon är/vad hon gillar för att få George att trilla dit ordentligt, vilket han gör och friar, såklart, till Tess och hela Janes värld rämnar.

27 dresses kunde ha varit puttinuttgullig och söt som en knastrig blandning av strösocker och sirap, men det är den inte. 27 dresses kunde ha varit föregångaren till Bröllopsduellen och en riktig snyftarrulle, men det är den inte heller. Skrapar man liiiiite på den yta som ändå finns så är 27 dresses mer en film om oss tjejer därute som envisas med att vara den duktiga, den korrekta, den som alltid gör rätt, den som aldrig har lärt sig säga nej – om än något twistat och hollywoodskt förstås.

Jag hoppas filmen igenom att Jane ska få nåt slags finskt raivari och bara bli galen, skrika, bli alldeles anti och sådär skönt egoistisk ful. Det går liksom inte att bara vara snäll och bli påsatt av allt och alla hela tiden och det fattar till och med Jane till slut och tack och lov för det. Hade hon inte förstått det hade filmen varit helt jävla menlös. Nu är den istället – faktiskt – helt okej.

Publicerat

Michael Clayton

Smarta thrillers växer inte på träd, det gör dom verkligen inte. Därför blir jag lite glad när jag börjar titta på Michael Clayton.

Bara efter nån minut kommer jag in i thrillerkänslan och dom första tio minutrarna är ett garnnystan av lösa trådar som jag egentligen inte fattar ett jota av och detta till ljudet av störtskön åka-bil-på-natten-musik med en George Clooney i huvudrollen som har mer kajal än vanligt runt ögonen.

Som sagt, George Clooney är Michael Clayton. Han är ”städare” på en stor advokatfirma, han fixar snabba lösningar på trubbel, han har koll, han har dom rätta kontakterna. När hans firmakollega Arthur (Tom Wilkinson) gör bort sig på diverse olika sätt när han jobbar med en av firmans allra största klienter får Clayton uppdraget att få fason på Arthur, att tysta honom då han kommit över en del graverande information om nämnda klient.

Men, som sagt – igen – det är ett garnnystan där ingenting är varken självklart eller enkelt och trådarna är många och ibland rätt lösa.

Det går inte att vara trött och titta på Michael Clayton. Inte sömnig heller. Det gäller att hjärnan är tipp-topp-pigg och fräsch, det underlättar om man sitter rak i ryggen och helst då inte i soffan utan på en hård pinnstol utan armstöd och är det nån gång Red Bull har existensberättigande (förutom tillsammans med Jägermeister på krogen) så är det nu och med fördel intravenöst.

Michael Clayton är en bra film, inget snack om den saken. Men jag tycker det är nåt som fattas. Det är nog det där berömda ”det” eller så är den helt enkelt FÖR smart för mig.

Publicerat

THE NOTEBOOK – DAGBOKEN

Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.

Publicerat

New York, I love you

Elva regissörer fick åtta minuter var på sig att skriva ihop och regissera varsin del av filmen New York, I love you.

Det blev en samling av människoöden vars röda tråd, förutom att dom utspelar sig i just New York, är kärlek.

Längtan efter kärlek, olycklig kärlek, kärlek mellan barn och föräldrar, gammal kärlek, köpt kärlek, kärlek för en natt eller hela livet. Det som förvånar mig är bara att det känns så….urvattnat.

Många av episoderna känns som transportsträckor, några är riktigt underhållande och en står ut som en solros på en potatisåker.

Historien om den gamla operadivan (Julie Christie) och den hjärtskärande krumme hotellpojken (Shia LaBeouf) satte sig som en av amors pilar i min bröstkorg. Jag blev alldeles varm inombords, jag kände så för den där killen att hjärtat nästan brast. Det tog ett tag innan jag såg att det faktiskt var Shia LaBeouf som haltade sig fram genom hotellkorridorerna, men vilken rollprestation han gör på dessa få minuter. Jag blir fan kär!

Vill du se filmen direkt? Klicka här så kan du se den på Headweb.

Publicerat

ROVDJURET

Det är inte bara i Danmark som det är nåt ruttet, det är det i djungeln nånstans i centralamerika också.

Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans grupp av välpumpade soldater kallas in i djungeln för att rädda några överlevande höjdare som råkat ut för en helikopterkrasch. Men det finns nåt annat i djungeln, en tingest så mycket värre än dom någonsin kunnat ana. Ett rovdjur som inte är från denna värld.

Trots att jag har sett mängder av riktiga snubbe-action-filmer och macho-lasse-rullar genom åren så är det bara en handfull som får mig att gro pung.

Rovdjuret är en av dessa. Rovdjuret är en film som ger testosteronet ett ansikte. Det fullkomligt strömmar ut manliga hormoner från TV:n, det är som att det finns en osynligt rör mellan snubbarna i bild och min egen binjurebark och det är inte utan att det börjar fantomklia mellan benen när testiklarna lägger sig på plats.

För här snackar vi VM i biceps. Här snackar vi inte en påse bilar till eftermiddagsfikat, här är det en kånkenrygga med anabola och snabbkaffepulver med sked.

I den här filmen snackas det inte känslor i onödan, här är det mestadels rätt tyst. Alan Silvestris aggressiva mastodontmusik tuggar sig igenom djungeln som en ångvält och rovdjuret springer omkring mellan träden som en extremt stor kameleont.

Scenerna när rovdjuret inte ska synas, när djungeln liksom ”äter upp den”, håller inte direkt nuförtiden, däremot när rovjuret visar sig som the monster itself, DET är fortfarande extremt bra gjort. Effektkungen Stan Winston kan nöjt sitta på sitt moln och vara stolt.

Det är klart som korvspad att Rovdjuret var bra mycket ballare som film betraktad när jag var 15 år än den är nu, men den funkar.
Det är en underhållande film, den är bitvis spännande, den är skönt kleggig och inte direkt förskönande. Arnold är inte världens bästa skådis men han är Arnold och det räcker en bra bit. I alla fall Arnold anno 1987.

Publicerat

SEBBE

Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs) är fjorton år och bor med sin mamma Eva (Eva Melander) i ett nedgånget bostadsområde nånstans i Sverige.

Pappan är död och mamman har problem med alkohol, hon röker oavbrutet, hon jobbar natt med att dela ut tidningar, verkar inte ha en endaste vän i hela världen och hon sover hela dagarna.
Eva orkar inte med att vara en närvarande förälder, hon har så dåligt med pengar att Sebbe inte ens får en present på sin födelsedag och Sebbe har ett mindre helvete med mobbare i skolan.

Handlingen i Sebbe är ingen discodans, inga disneystråkar eller hopp-och-skutt-glatt direkt. Herregud, det är ju en prisbelönt svensk film, klart som fan den handlar om vardagsrealism, förortsmisär och mobboffer i yngre tonåren, gärna med ett pärlband av P3-pop i bakgrunden – vad annars?

Men, jag tänker inte dissa filmen rätt av för det finns faktiskt tre saker med Sebbe som är riktigt bra.

1. Sebbe själv.
Sebastian Hiort af Ornäs är en otroligt begåvad kille och hans ansikte kommer synas i många filmer framöver det är jag bombsäker på. Han når fram, han når ut, han spelar inte – han ÄR och DET är man inte bortskämd med i svensk film.

2. Mamma Eva.
Eva Melander är för mig en okänd skådespelerska och jag tror inte en känd skådis hade kunnat göra den här rollen ett dugg bättre än hon.
Jag blir arg på henne, hon är vidrig, jag blir trött på hennes jävla rökande och gnället om att hon inte har några pengar (SLUTA RÖK DÅ FÖR I HELVETE!!!) men framförallt har hon och Sebbe en äkta känsla dom emellan och den är mycket värd i den här rullen.

3. Det autentiska språket.
Scenerna i klassrummet, bråken mellan Sebbe och Eva, snacket tonåringarna emellan, allt detta känns på riktigt. Det är ingen dramatensvenska, det är flyt i språket och DET gör mig glad.

Det mesta annat i filmen gör mig bara…irriterad. Sebbe är ännu en svensk film i raden som kallar sig långfilm fast den bara är 1 tim och 20 min och fast filmen är så himla kort så håller inte storyn hela vägen. Är det ingen som har koll på sånt innan liksom?

Äsch. Jag fattar inte grejen riktigt ändå tycker jag filmen är helt okej. Jag tänker inte ens tanken att varken stänga av eller spola fram, jag tittar och upprörs och det hade jag inte gjort om filmen var helt igenom kass.

Publicerat

THE GHOST WRITER

Världens cineaster är inte bortskämda med filmer signerade Roman Polanski direkt. Det är synd tycker jag men med tanke på Polanskis något turbulenta privatliv så antar jag att det inte finns så mycket utrymme till just filmande.

Men säkert som amen i kyrkan så kommer filmen ”Polanski” att dyka upp bara nåt år efter hans död (när det nu blir, gubben är född 1933) för det är få människor som har ett sådant levnadsöde som han, få som fått sin gravida fru mördad av Charles Manson för att ta ett exempel.

I The ghost writer får vi följa spökskrivaren (Ewan McGregor) som får i uppdrag att skriva den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer och i ren Agatha Christie-anda, eller Hitchcock för den delen, så radas skumma händelser och människor upp som ett pärlband och mitt i alltihop är spökskrivaren – och åskådaren – som ska försöka klura ut det hela.

Kruxet för mig är att det aldrig tänder till, det blir liksom aldrig nervkittlande. Jag förstår att det SKA vara spännande eftersom musiken ligger som en nojjig ljudmatta bakom allt som händer men nej, it doesn´t really do it for me.

Ewan McGregor är en jäkligt subtil skådespelare som med närmast pedantisk fingertoppskänsla närmar sig sina roller. Han är en mänsklig kameleont och kan spela i stort sett vad som helst, göra det bra men ändå pratar jag aldrig om någon film han varit med om som ”du vet den där med Ewan McGregor”. Aldrig. Och det är stort, att aldrig göra rollen större än filmen. Motsatsen till detta är överspelarnas överspelare Ben Affleck som kämpar som en gnu i motvind att bli ihågkommen som DEN ENDA skådisen i alla filmer han gör.

The ghost writer är definitivt en sevärd film där skådespelarna är en tajt ensemble och manus är välskrivet och klurigt. Men, som sagt, det är något som fattas för att jag ska gå igång på alla cylindrar. Kan inte sätta fingret på vad, men nåt är det.

Publicerat

CLOVERFIELD

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar.

Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det.
Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas.

Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera.

Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj!

Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

 

Publicerat

PRINSESSAN OCH GRODAN

Den tjocka lilla vita rika flickan leker med den smala söta svarta flickan, dotter till en sömmerska.

Den vita tjocka flickan får allt hon pekar på, allt från hundvalpar och leksaker till prinsessklänningar i mängder, specialuppsydda av den svarta sömmerske-mamman. Pappa ”Big daddy” LaBouff öppnar plånboken och ger henne allt hon önskar, men den största önskningen av dom alla kan han inte köpa: att kyssa en groda som sen blir en prins för att själv bli prinsessa.

Tiana, den svarta lilla flickan, drömmer inte om en prins. Hon drömmer att en dag äga en alldeles egen restaurang, en dröm hon delar med sin pappa.

Tjejerna växer upp och den tjocka rika vita flickan blir en större variant av sig själv, fortfarande pappas flicka och fortfarande klädd i rosa prinsessklänningar och Tiana blir en målmedveten ung kvinna som jobbar i stort sett dygnet runt för att få ihop pengar till sin restaurang.

När den alldeles äkta prinsen Naveen gästar staden händer det grejer. Naveen förvandlas till en groda och vem ska kyssa honom?

Hmmm. Man behöver inte vara medlem i Mensa för att fatta det.

Prinsessan och grodan är urtypen för en Disneyfilm. När Dreamworks och Pixar hela tiden strävar efter att föra animerad film framåt mot nya dimensioner så gör Disney precis tvärtom. Dom agerar inget annat än bakåtsträvare och traditionalister.
Disney fortsätter teckna sina tjejer enligt samma mall – Tiana är en svart tjej som fått samma ansiktsdrag som Ariel, Belle, Pocahontas eller Lady för den delen – och dom fortsätter specialkomponera sina små musikalnummer som prompt ska inflikas i filmen oavsett om dom passar in eller inte.

Men på nåt sätt så klarar sig både Disney och filmen på rätt sida kräkreflexen. Det är en rätt charmig film och låtarna svänger, ja, inte alla, DET vore att ta i, men det lilla musikaliska numret med eldflugorna får till och med mina torra fotsulor att klappra mot vardagsrumsgolvet och Louis, krokodilen, är rätt ball med sin lilla jazztrumpet.

Att det blir en liten, men ändock, vändning i storyn när en groda blir två hjälper också till. Den är inte likafullt förutsägbar som jag trodde första kvarten. Eller jo, men va fan, jag köper det när det är så gulligt.

Publicerat

BRAM STOKER´S DRACULA

Greve Dracula var fruktansvärt förälskad i sin kvinna Elisabetha och Elisabetha var precis lika kär i honom. Det var helt enkelt äkta kärlek mellan dom, det fanns inga andra, det fanns INGET annat, det skulle vara dom två tills döden skiljde dom åt.

Och så hände det att döden skiljde dom åt på det mest brutala vis.
Dracula blev tvingad ut i krig för att strida för sitt fosterland och Elisabetha blev kvar i saknad lämnad hemma. Så får hon ett brev som berättar att hennes älskade Dracula dött i strid och hon blir så utom sig av sorg att hon kastar sig i floden.

Men brevet är felaktigt och Dracula kommer hem och istället för att mötas av sitt livs kärlek möts han av hennes döda kropp på det kalla stengolvet. Sen vet jag inte riktigt hur han tänker, men han blir förbannad och lovar att han ska få evigt liv. Vilket han får eftersom han blir vampyr, ja, det vet ju alla.

400 år senare köper en viss Greve Dracula (Gary Oldman) från Transylvanien upp en mängd fastigheter i London. Jonathan Harker (Keanu Reeves) är en nykläckt mäklare som blir skickad till Transylvanien för att få greven att skriva på lite papper då hans föregångare Renfield (Tom Waits) kom tillbaka från samma resa helt pocoloco i skallen. Men Harker sätter sig på tåget utan minsta tvivel och kvar i London lämnar han sin söta fästmö Mina (Winona Ryder).

Dracula ser rätt äcklig ut men det verkar inte bekymra Harker som knallar omkring i slottet med sitt oantasteliga babyface och ser på sin höjd en smula förvånad ut när skuggor lever sina egna liv och han i det närmaste blir våldtagen av Draculas blodtörstiga brudar. Man kan väl säga att Keanu Reeves kanske inte är det klockrenaste av castade skådisar i just den rollen.

När Dracula får se ett kort på Mina ser han likheten mellan henne och Elisabetha och självklart är det henne han vill ha. Kärleken är ju evig, precis som Lena Ph sjunger.

1992 var Bram Stoker´s Dracula en spännande, härligt nytänkande film och Francis Ford Coppola en regissör som förpliktade. Jag kan lugnt säga att filmen inte riktigt håller måttet 18 år senare. Den känns liksom…mossig. Hur Coppola är nuförtiden har jag ingen aning om, men troligtvis är han som vilken 71-årig farbror som helst.

Det enda med filmen som fortfarande funkar alldeles utomordentligt är Gary Oldmans tolkning av Dracula. Han är alldeles strååålande och jag sitter med ett delfinleende i soffan varenda sekund han är i bild. Resten av tiden kämpar jag för att hålla mig vaken. Det är inte så att filmen är värdelös, för det är den INTE, den är bara fan så mycket blekare än jag minns den från förr. Som så mycket annat.

När jag såg den 1992:

När jag såg den 2010:

 

Publicerat

TWISTER

Jo (Helen Hunt) var med om en brutalt stor tornado när hon var liten, så stor att trots att dom hann gömma sig i ett nödrum under mark så strök hennes pappa med. Det har satt sina spår kan man säga.

I vuxen ålder jobbar Jo som tornadojägare. Hon har uppfunnit en maskin som skulle kunna förlänga varningstiden inför en virvelstorm med flera minuter och befinner sig i filmens början på jakt efter den perfekta tornadon att skjuta upp den första maskinen i. Som sällskap har hon det i katastroffilmer ganska uppenbara gänget galna supernördar, med Dustin, en riktig prakt-äckel-nörd i spetsen (Philip Seymour Hoffman).

Jo ligger i skilsmässa från Bill (Bill Paxton) som även han är fascinerad av tornados men som i och med skilsmässan slutade jobba på fältet och istället fick jobb som väderpresentatör. Han är i färd med att gifta om sig med psykologen Melissa och dom letar upp Jo för att få dom sista pappren påskrivna och självklart hamnar dom mitt i en tornado. Eller två. Eller tre.

Twister som vanlig film betraktad är egentligen helt okej men ska man se den som katastroffilm så har en del i övrigt att önska. Frågan är bara vad?

Uppenbarligen är Twister ingen superdålig katastroffilm för då hade jag inte sett om den en fem, sex gånger men efter varje gång tänker jag samma sak: vad är det som fattas? Vad är det som gör att jag tycker den är ”bara okej”?

Kanske är det avsaknaden av känslor. Jag bryr mig egentligen inte om någon överlever. Jag får aldrig panik, vare sig mammapanik (som i Deep impact när mamman lämnar sitt barn åt sitt öde) eller partnerpanik (som i Dante´s Peak när jag verkligen känner hur kära Linda Hamilton och Pierce Brosnan börjar bli i varandra och hur synd det vore om någon av dom dog). Att slänga in lite hundar här och där som kommer-dom-klara-sig-jokrar biter inte på mig. Jag skiter lite i om hundar blir räddade eller inte. Ja, sån är jag.

För att vara gjord 1996 så håller effekterna i Twister förvånadsvärt bra. Det känns att allt inte är datorgjorda effekter utan en del stormeffekter och dess förödelse är faktiskt gjorda på plats med en Boeing.

Om ryktet stämmer att Twister ska restaureras och släppas som 3D-film på bio vet jag inte. Men OM det stämmer så känns det som en film åtminstone jag tänker skippa.

 

Publicerat

FREAKY FRIDAY

Alla mammor har någon gång varit tonårsdöttrar. Det kan vara svårt att fatta om man är mitt i tonåren själv och tittar på sin mamma eller om man är mamma själv och har förträngt hela den eran av sitt liv.
Men, likväl, det är dagens sanning. Alla har vi varit små och alla blir vi förhoppningsvis stora.

I Freaky friday är Jamie Lee Curtis den livsjonglerande psykologmamman som tre år efter sin mans död nu ska gifta om sig med übersnällisen (läs: mes) Mark Harmon.
Hon är mamma till buspojken Harry och till tonårsdottern Anna (Lindsay Lohan) och man kan väl säga om man vill vara diplomatisk att den mamma-dotter-relationen just nu inte är den allra bästa.

Det bråkas mest. Ja. Det bråkas hela tiden, dygnets alla vakna timmar. Dottern rebellar, psykologmamman analyserar. Pieeeehuuuuw. Jag blir svett bara av att titta på eländet.

På en kinakrog får mamman och dottern varsin fortune cookie som genom magi får den enes själ att bege sig till den andres kropp – och vice versa. Det enda som avbryta spådomen är att dom på riktigt förstår sig på varandra.

Det här har man sett förut (ex Big med Tom Hanks och Vice versa med Judge Reinhold) och det skulle mycket väl kunna bli en riktig kalkon OM det inte vore så att Jamie Lee Curtis och Lindsey Lohan faktiskt är riktigt bra i sina roller. Alltså, RIKTIGT bra. Även han som spelar lille Harry är toppen. Jag skrattade många gånger, både åt dråpligheter och åt igenomkänningen (både som tonårsdotter och mamma) och skruvade mig i soffan ett gäng gånger åt riktiga pinsamheter.

Freaky friday är undantaget som bekräftar regeln: allt med Lindsey Lohans namn på är inte baja-maja-material.

Publicerat

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.