Kategori: Betyg 3

Publicerat

THE GIRL IN THE PARK

Julia (Sigourney Weaver) lever ett gott liv. Hon har en älskvärd man, en fin son, en liten gullig dotter, ett bra jobb, ett fint hus och hon har börjat få fart på jazz-sjungeri-karriären. Vad mer kan en kvinna behöva? Vad mer kan en kvinna längta efter när hon sitter i lekparken och tittar på sin dotter som klättrar, gungar och skrattar?

Klipp.

Det har gått 16 år. Av allt det Julia hade har hon endast jobbet kvar – och en son som väntar barn med sin blivande fru. Den där dagen i lekparken för 16 år sedan förändrade allt. Dottern försvann bland gungorna och klätterställningarna och hittades aldrig. Julia tittade bort några sekunder och det räckte. Livet förändrades i ett nafs och självklart blev det aldrig som förut igen.

När Julia av en slump gång på gång springer på och hjälper Louise (Kate Bosworth), en trasig tjej som bor på gatan, tänds många hopp: hoppet att kanske få se sin dotter igen, hoppet att Louise kanske till och med ÄR den försvunna dottern och hoppet att kanske få må så bra igen att livet blir värt att leva.

Det bästa med The girl in the park är att den handlar om människor som både beter sig som och ser ut som människor. Människor som i olika situationer faktiskt gör fel, beter sig illa, är utseendemässigt fula, säger fel saker. Det är skönt. Hade det inte varit så hade detta drama blivit fullomligt menlöst. Nu tittar jag gärna och gör inte direkt vågen när filmen är slut, men det var sevärt och vettigt och Sigourney är Sigourney och även om hon i dom flesta filmer spelar just Sigourney mer än rollfiguren så räcker det långt.

Och vem är bättre än Kate Bosworth på att spela den ”vanliga tjejen”? Hon är befriande ordinär till utseendet, det är knappt jag känner igen henne mellan filmerna hon gör och det är bra. Det finns alldeles för få unga skådespelartjejer i Kate Bosworths fack och för många Lindsey Lohan-wannabees. Lindsey Lohan herself är en av dom och bara det är en för mycket.

Publicerat

Tre om en: SHREK – Nu och för alltid

Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!

Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.

Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?

Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.

Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.

Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?

Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.

 

Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:

Shrek 1

 

Shrek 2

 

Shrek 3

Publicerat

PRIMEVAL

Huvudrollsinnehavaren i den här filmen heter Gustave.

Gustave är enligt legenden en jättegammal och jättestor krokodil som lever och frodas i Burundis lerbruna vatten.

Dom andra stora rollerna utgörs av kåkfararbrorsan Lincoln Burrows från TV-serien Prison Break (Dominic Purcell), den härligt ärriga tysken Jürgen Prochnow som känns igen från filmklassiker som Das Boot, Judge Dredd och Snuten i Hollywood 2 och ett gäng andra rätt okända skådisar som inte är med för att agera annat än krokodilmat.

Primeval är en vacker film. Långa stunder påminner den om en Mitt i naturen-dokumentär om Afrikas savanner och jag fastnar i tanken att jag hör Arne Weises berättarröst samtidigt som kameran sveper över torrt gulbeige gräs och låga träd.

Jag tycker krokodiler är rätt äckliga djur. Jag tycker i princip alltid att stora-djur-under-vatten-filmer är skitläskiga just för att jag inte klarar av att tänka ”det är ju bara film-tanken”.
Det ÄR INTE bara på film för mig. Går jag över Brooklyn bridge ser jag Godzilla komma upp ur vattnet. Sitter jag i en båt i en insjö nånstans ser jag Nessies skugga strax under mig. Badar jag i havet skulle det aldrig falla mig in att crawla för då kommer Hajen. Simmar man bröstsim klarar man sig, det vet ju en nyfödd. Och nu kan jag inte åka till Burundi heller.

Som i dom allra flesta filmer i skräckgenren är det riktigt spännande så länge man inte vet hur mördaren/monstret/djuret ser ut. Efter första anblicken försvinner rädslan och även den mest nervkittlande film förvandlas till ett jaha, var det inte värre än så. Primeval är urtypen av en sådan film. Det är en illa gjord krokodil av sällan skådat slag, men, gillar man denna typ av film är det liksom helt okej ändå.

 

Publicerat

LOOKING FOR ERIC

Såhär i fotbolls-VM-tider så finns det en del människor som tycker att all tid mellan matcherna är onödig tid, även om det såhär i början faktiskt är TRE matcher om dagen.

Jag är en sådan människa.

Så för att göra den onödiga tiden lite mer betydelsefull roade jag mig idag med att titta på en film. Om…..ta-daaaa…fotboll!

Palindromet Steve Evets spelar Eric, den fotbollsfanatiske brevbäraren som inte är så värstans glad. Han är i kris kan man säga. Han bor i den gråtrista Manchesterförorten Salford och hans allra största idol är fransmannen Eric Cantona, en av Manchester Uniteds mest kända och omtyckta spelare genom tiderna.

Eric har pigga, snälla hamsterögon och det är lätt att känna med honom. Han är omtyckt av sina arbetskamrater och dom gör sitt bästa för att muntra upp honom.

Eric börjar prata med planschen av Cantona som hänger på väggen hemma, frågar honom frågor om livet och ber om råd och plötsligt står han där i egen hög person, Eric Cantona står på det lortiga lägenhetsgolvet och pratar. Franska. Såklart.

Cantona blir nån slagt psykologvän åt Eric och han får Eric att fatta knepet: det gäller att träna och träna hårt, oavsett om man vill bli bra på fotboll eller på att leva livet till fullo.

Regissören Ken Loach är för mig mest känd som en riktig arbetarklassfilmare, en brittisk Roy Andersson – men mer…tragisk.

Looking for Eric är den Loach-film som varit lättast att ta till sig av alla hans filmer jag sett. Om det beror på att den delvis handlar om just fotboll eller bara är lite ytligare och färggladare än normalt vet jag inte riktigt, men det är skönt att han inte alltid behöver fastna i den där fattiga, skitiga, fula förortsmisären.

Och självklart är det kul att se Cantona igen, även utan boll.

Publicerat

TROPIC THUNDER

Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.

Publicerat

THE NEW DAUGHTER

Jag fick en film av en kompis. Han sa att det var ett ”familjedrama med Kevin Costner. Han har typ en jobbig dotter och måste flytta och sen blir dottern annorlunda. Men det är typ ett vanligt drama.”

Så jag satte på filmen. Jag hade inte läst en rad om den, jag visste nada men nog tyckte jag det var rätt underlig musik i förtexterna för att vara ett ”vanligt drama”. Men okej, Kevin Costner går runt med urtvättade ljusblå Lee-jeans och en lammullströja a la Dressman, sådär som han ofta gör i filmer när han ska spela den vanlige mannen.

Nu tittar jag på filmen i tron och övertygelsen om att det är ett familjedrama, att det ska bråkas, skrikas, kanske rökas lite, rebellas och avslutas i en gruppkram, men nej, ingenting av detta händer. Istället är det dimmiga mörka kvällar, det är läskiga ljud i huset, det är en begravningsplats i närheten som mäklaren inte upplyst pappan om, det är leriga fotsteg där ingen gått, det är en sönderslashad katt. Nånting får mig att tro att det här kan vara tänkt som en rysare. Borde vara tänkt som det. Kanske inte en alltigenom lyckad sådan eftersom jag efter halva filmen fortfarande inte är säker, men den tuffar på och jag hänger med och den tar sig, det gör den.

Stundtals är The new daughter rätt spännande men jag undrar om den är det för att jag inte vet nånting om handlingen? Jag funderar på hur jag hade tänkt om jag läst på fodralet innan. Jag tror jag hade haft högre krav på filmen då.

Hur som helst så gillar jag Kevin Costner. Han är brunbränd och fräsch och en rekordelig skådespelare. Att manuset haltar en smula känns som en petitess.
Det finns varken djup eller hjärta i den här filmen. Det är liksom bara en helt okej film att se och glömma bort. Varken mer eller mindre.

Publicerat

TAXI DRIVER

”On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”

Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.

Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.

När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.

Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,

Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.

Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.

Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.

 

Publicerat

WATERWORLD

Dennis Hopper är död. Det är tråkigt.

Jag tror Dennis Hopper har en av de längsta och mest magnifika CV´s som finns på Imdb. Han har spelat i storfilmer som Apocalypse now, Easy rider och Blue Velvet och ett gäng mellanklassfilmer men han har också gjort extremt mycket som i mina ögon är ren skräp.

Men det är inte det jag ska skriva om idag. Idag ska jag skriva om en film som i mångas ANDRAS ögon är skräp, men inte i mina.
Det här är den film som är den första som dyker upp i min skalle när jag tänker på just Dennis Hopper.

Waterworld. Smaka på ordet. Vattenvärld. Är det inte härligt?

Okej, Waterworld är en postapokalyptisk film, en Mad Max på vatten och alla som känner mig vet att jag avskyr postapokalyptiska filmer men dom som känner mig vet också hur mycket jag fascineras av vattenfilmer och då helst med otäcka undervattensdjur inkluderade.

Objektivt sett har Waterworld flera ingredienser som normalt sett skulle kunna få mig att kräkas i popcornhinken – alla har trasiga och skitiga beiga kläder, den är en infantil handling som egentligen aldrig blir spännande och Jeanne Tripplehorn.
Men Waterworld har även en solbränd Kevin Costner med gälar, Dennis Hopper med emaljöga, en schysst ballongfärd som pirrar i magen OCH undervattensdjur.

Summa summarum så är Waterworld en helt okej söndagsmatiné. Dennis Hopper behöver inte skämmas det minsta för sin skådespelarinsats, även om jag inte tror att hans Deacon-karaktär är en av dom han är mest stolt över i sin karriär.

Publicerat

DOLT UNDER YTAN

He was the pefect husband until his one mistake followed them home.

Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.

Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.

Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!

Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.

Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.

Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.

Publicerat

APAN

En man (Olle Sarri) vaknar upp alldeles blodig på ett toalettgolv. Som tittare förstår man att någonting hemskt har hänt men man vet inte vad. Den blodiga mannen vet heller inte vad, men han beter sig underligare och underligare.

Hela situationen är som en dröm, eller snarare en mardröm, för mannen som försöker klara sitt dagliga liv, sitt arbete och åtaganden, men det som hänt spökar i det undermedvetna.

Som åskådare bjuds man in till en resa i en vanlig människas allra mörkaste inre. Apan är intressant på det viset. Apan är intressant på många sätt, framförallt för att Olle Sarri får visa sina skådespelartalanger på andra sätt än som hurtfrisk snubbelgubbe. Det gillar jag. Han är bra. Han ÄR liksom filmen, han BÄR filmen på sina axlar då det inte finns några andra direkta roller och han är i bild 99,99% av tiden.

Mitt aber med filmen är att jag tycker det är på gränsen till snobbism att begära att en biopublik ska betala hundra spänn eller att en DVD-samlare ska pröjsa 169 kronor för att få 74 minuter film. I min värld är det här nämligen närmare en kortfilm än en riktig långfilm.

Som kortfilm betraktad skulle den nämligen gå att klippa ner till strax under timmen och bli en unik berättelse som gick att sälja som TV-film till hela världen, men att lägga till tjugo minuter/en halvtimme för att göra den ”normallång” skulle inte funka. Man orkar inte ta in mer, det skulle bli för mycket och det skulle bli för segt.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)

The Human Centipede börjar som en rätt ordinär skräckfilm.

Två piffade amerikanska tjejer på semester i Tyskland hamnar på fel plats vid fel tillfälle, klädda i alldeles för kalla och otympliga kläder.
Dom åker fel, får punka på bilen, det börjar regna (tjejer i skräckfilm vet sällan hur man byter däck), det är ingen täckning på mobilen, dom letar efter närmsta hus men går självklart inte längs vägen utan beger sig rätt in i snårskogen med sina höga klackar, går givetvis vilse och ja, dom kommer till ett hus och ringer på.

I huset bor den pensionerade kirurgen Dr Heiter. Han är lite speciell. Dels är han otäckt albinovit i hyn, dels har han en sjuk dröm om att skapa en mänsklig tusenfoting.

Så han kidnappar dessa två tjejer och en asiatisk kille och med hjälp av kirurgisk precision, tysk noggrannhet och extrem målmedvetenhet (och ja, en del Rohypnol, genomtänkta operationsrutiner, skalpeller, nål och tråd) lyckas han genomföra sin dröm.

Filmer som enligt massmedia och mun-mot-mun-metoden fått biopublik att spy får ofta stora rubriker. Så var det redan på Motorsågsmassakerns och Blair witch projects tid och det är inte ett dugg annorlunda med The Human Centipede.

I Sverige har det stått en del om just denna film i den ena kvällstidningen och självklart lockar såna rubriker ”fel” folk till biograferna. Fel i detta fall betyder folk som normalt sett inte ser skräckfilm och folk som inte har det intresset/läggningen reagerar mycket starkare på denna typ av film än såna som till exempel jag som är rätt luttrade/skadade och har sett mycket skit.

The Human Centipede är helt okej som film betraktad trots att den har flera logiska luckor som är så stora att jag blir rätt irriterad. Ser jag på den som en skräckfilm så ja, visst är den spännande ibland, den funkar, det gör den. Men att den skulle vara den überslafsiga äckelpäckelrullen som den skrivits upp som, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Tanken på mina knäleder skulle skäras av och att min mun skulle sys ihop med någons anus för att sedan ha någon annans mun insydd i mitt eget anus, ja, inte fan är det en härlig tanke. Hela grejen är ju så sjuk att jag ifrågasätter manusförfattarens mentala hälsa, men i filmen är det mer just den tanken som är det otäcka, inte det man faktiskt får se och jag har svårt att tro att biopublik kräks av en tanke.

Efter allt jag läst om filmen hade jag trott på operationsscener i närbild, jag hade lite hoppats på riktigt groteska grejer men så blev det inte. Det blev läskigt i hjärnan, inte för ögat och det är antagligen det som gör att filmen heller inte släpper. Jag tänker på den, den finns med och på något sätt blir den otäckare och otäckare ju längre tiden går. För den ÄR suggestivt otäck och är du känslig ska du absolut inte se den, men att den kallats ”den äckligaste filmen någonsin” – DET förstår jag inte.

Publicerat

YOUNG VICTORIA

”Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, hör jag den unga Victorias berättarröst säga precis i början på filmen.

”Euhm….. NÄÄÄ!” skriker jag alldeles för mig själv till svar. Jag har aldrig drömt om det. Jag har aldrig drömt om flådiga klänningar, om gnistrande tiaror, om friare med eller utan springare, om ett liv i ofrihet, om en massa måsten karvade i sten. Jag har aldrig det och antingen har lilla Victoria fel eller så är jag ingen flicka.

När jag tittade på Askungen som liten ville jag hellre vara den tjocka råttan Gus än den stackars golvmoppande Askungen. Skit samma att hon hade glasskor och en välkammad kavaljer. Faktiskt.

Äsch. Tillbaka till filmen.
Young Victoria handlar alltså om den unga Victoria som så småningom ska bli drottning, fast det känns mer som en snuttgullig kärlekshistoria än någonting annat, om än med extremt bonade schackrutiga golv som kuliss och omständiga kläder.

Filmen är….trevlig. Det händer inte så mycket, varken sånt som retar upp mig eller som får mig att gäspa. Den harvar på i sedvanligt kostymdrametempo men utan toppar och utan dalar.

Emily Blunt är jättefin som Victoria och Rupert Friend är bra som hennes make prins Albert. Bra, ja. Inga toppar, inga dalar där heller. Bara kungligt myspys i utklädningskläder, typ.

Publicerat

ALLT FLYTER

Jag såg inte Allt flyter när den var ny på bio. Jag såg inte Allt flyter på DVD när den precis släppts. Jag var i ärlighetens namn inte sugen alls på att se Allt flyter tills jag kom över filmen av en slump och tryckte på play.

Vad beror det på?

Det jag minns av Allt flyter från när den gick på bio var att jag läste i nån kvälltidning att den var en flopp. Kanske hade den gått en vecka på bio då, kanske två, kanske en helg – jag vet inte. Det jag vet är att inte många i detta land pröjsar 100 spänn för att se en film som benäms som en flopp i massmedia – om inte filmen börjar på Göta och slutar med Kanal förstås.

Men är då Allt flyter en flopp?

Först lite statistik. Här är dom 25 mest sedda svenska filmerna 2009* (publiksiffror inom parentes):

1. Män som hatar kvinnor (1 217 018)
2. Flickan som lekte med elden (1 029 278)
3. Sommaren med Göran (550 085)
4. Luftslottet som sprängdes (508 749)
5. Bröllopsfotografen (330 617)
6. Pettson & Findus – glömligheter (153 311)
7. I taket lyser stjärnorna (143 766)
8. Mammut (143 412)
9. Beck – I stormens öga (143 214)
10. Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (135 923)
11. Wallander – Hämnden (131 629)
12. Vi hade i alla fall tur med vädret igen! (120 659)
13. Kenny Begins (111 351)
14. LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd (109 696)
15. Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (99 098)
16. Allt flyter (98 814)
17. Maria Larssons eviga ögonblick (98 171)
18. Så olika (95 431)
19. Lilla spöket Laban – Bullar och Bång (71 064)
20. Drottningen och jag (39 248)
21. Lilla spöket Laban – världens snällaste spöke (31 868)
22. De ofrivilliga (29 621)
23. Prinsessa (28 680)
24. Flickan (26 833)
25. Låt den rätte komma in (22 157)

Om man enbart ska bedöma en flopp utifrån summan av antal betalande biobesökare, vilka av dessa filmer är då en flopp?
Ska man gå på kritikernas betyg och recensioner så är till exempel Flickan värsta bästa flippen, men sett till antalet besökare – njaaaa, va.

Hur man än vänder och vrider på siffror så är Låt den rätte komma in en superflopp enligt biobesökarlistan. Har kvällstidningarna dragit upp den infon på löpsedlarna? Skulle inte tro det. Men när Måns Herngren gör en film som inte drar ett par hundra tusen besökare efter en helg, ja då ska det slås på stora trumman.

Vad vill jag komma fram till? Ja, kanske att Allt flyter fått oförtjänt mycket skit, för det är ingen dålig film. Det är ingen klassiker i En på miljonen och Adam&Eva-style men den är hästlängder bättre än Underbar och älskad av alla.

Att följa ett klassiskt grabbigt innebandygäng i sitt sportliga spårbyte till att bli konstsimmare, det är både komiskt, finurligt och rätt….mysigt faktiskt.
Filmen är beige i betydelsen färglös, alltså den känns verklig, svensk, trovärdig. Kostymören Jaana Fomin har hittat en perfekt avvägning i varenda klädesplagg och det hjälper till för att inte få detta att kännas som en saga.

Jag både ler, fnissar och skrattar till ibland. Det trodde jag inte jag skulle göra. Jag trodde att det här skulle vara en flopp för det stod i tidningen och allt som står i tidningen är ju sant.

(*Källa: Filmnyheterna.se)

Publicerat

KINGPIN

Tycker du att bowling är en sport för firmafester och barnkalas? Tycker du bowling är en alldeles lagom svettig sport med hjälp av Wii-spelet framför TV:n? Tänk om. Bowling är livet.

För Roy Munson (Woody Harrelson) är bowling definitivt livet. Tränad av sin storbowlare till pappa blev han The Shit på att bowla och vinner dom mesta och flesta tävlingar han ställer upp i. Tyvärr är Roy Munson inte den smartaste kritan i asken så en dag får han storhetsvansinne och lurar fel personer och som hämnd kapar dom hans högra hand – bowlinghanden. Nu är livet slut för Roy, för vad fan ska han göra med en plastig handprotes?

Ishmael (Randy Quaid) är en djupt troende amish-man som smyger iväg från sin farm för att bowla. Roy ser sin chans, han vill göra Ishmael till världens bästa bowlare och efter otaliga övertalningsförsök går han med på att rymma från sitt folk för ett liv on the road med Roy.

Ernie McCracken (Bill Murray) är Roys antagonist, något han varit sen tiden då Roy var aktiv och bäst (och han har ett finger med i spelet att Roy blev av med sin hand). Nu är det Ernie som är världsbäst och det är en titel han inte direkt bär med ödmjukhet. Han beter sig som guds gåva till både kvinnorna och bowlingbanan och Roy har satt upp ribban högt: han ska göra Ishmael så bra att han slår Ernie, en gång för alla.

Kingpin är en väldigt svajig film. Den är lika svajig som att åka liten båt på dom stora haven, det är många höga toppar men också djupa dalar. Den pendlar från att ge mig riktiga gapskratt med rinnande ögon till långa avsnitt av jaha:n, men Kingpin är en komedi det inte går att blunda för.

Ingen av huvudrollsinnehavarna är direkt självklar i en sånhär under-bältet-skämt-komedi men Randy Quaid är lågmält jätterolig, Bill Murray är klockren som Ernie i burrigt hår och Woody Harrelson är underskattad över lag som skådespelare tycker jag.

Det finns ett gäng klassiska komiska scener i Kingpin, scener jag gärna ser om och om igen och det är dessa scener som gör att jag sett den här filmen åtminstone en gång om året sen den kom 1996. Och nu har jag lärt mig precis NÄR i filmen jag kan gå och fylla på popcorn/kaffe/gå på muggen.

 

Publicerat

CHLOE

Gynekologen Catherine (Julianne Moore) är en svartsjuk hustru till läraren David (Liam Neeson) och hon tar till rätt oortodoxa metoder för att ta reda på om hennes misstankar om makens otrohet är sanna eller inte. För det där med att prata är tydligen underskattat i ett förhållande mellan två högutbildade och på ytan lyckade människor.

Catherine har fått kontakt med Chloe (Amanda Seyfried från Mama Mia). Hon är ung och vacker och jobbar som prostituerad. Catherine köper hennes tjänster, hon ber Chloe närma sig David för att se om han nappar på kroken och flirtar upp henne, vilket är något den försmådda frun tror att mannen hennes gör med alla som har bröst.

Det som är bra med filmen är skådespelarna. Samtliga är jätteduktiga på att inte få mig att tänka att dom är skådisar som spelar utan att istället ge alla dessa jobbiga och smutsiga känslor ett verkligt ansikte.

Det dåliga med filmen är handlingens brist på trovärdighet och i viss mån spänning. För alla i min ålder som är uppväxta med Farlig förbindelse och Glenn Close som kokar kaniner, vi kräver liksom liiiiite meeeeer för att en sånhär sexuell thriller ska funka. Den måste liksom skruvas till och få en udd. Det får aldrig Chloe. Det är ett snyggt drama, en mänsklig berättelse även om karaktärerna beter sig långt ifrån mänskligt i många fall.

Som sagt, är det old-shool-beteende att öppna truten och ställa frågor? Ja, vill man inte ha svaret så är det kanske det.