Kategori: Betyg 3

Publicerat

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.

Publicerat

BROTHERS

Tommy (Jake Gyllenhaal) är familjens svarta får. Nyss utsläppt ur finkan blir han hämtad av brorsan Sam (Tobey Maguire) som är militär, lyckligt gift med Grace (Natalie Portman) och pappa till två söta flickor. Vad Tommy än gör, vad han inte gör, så jämförs han med den lyckade brodern och då speciellt av deras grinige far (sam Shepard).

Sam är utposterad i Afganistan, han åker dit, han blir dödad, Grace blir ledsen och Tommy finns där i närheten, som tröst och stöd men Sam är inte död, han har blivit tillfångatagen av våldsamma afganer och kommer så småningom hem igen. Men hemma är inte detsamma som innan han åkte. Sam själv är inte samma person och vad är det egentligen som hänt mellan Grace och Tommy?

Brothers är hollywoodversionen av Susanne Biers danska film Bröder. Jag har inte sett den men det skulle förvåna mig mycket om den INTE är bättre än denna remake. För hur det än är, Sam och Tommy känns inte som Sam och Tommy, dom känns som Spindelmannen och Jack Twist, speciellt eftersom musiken i långa stycken påminner om den i Brokeback mountain. Just det problemet kan inte finnas med danska skådisar i huvudrollen (om skådisen inte möjligtvis heter Mads i förnamn och Mikkelsen i efternamn).

Brothers är som en gäspning. En såndär fin-middags-gäspning när man försöker dölja tröttheten i handen och le mot sin bordsherre samtidigt. Brothers är ingen dålig film men den berör heller inte ett jota. Brothers är som om en stjärnkock ska laga spagetti och köttfärssås: det finns ingenting att klaga på, det är gott men det ligger ingen möda bakom och ingen själ i slutprodukten.

Publicerat

AN EDUCATION

När man är i gränslandet mellan ung vuxen och vuxet barn lockar det mesta utanför hemmets och skolans väggar. Jenny (Carey Mulligan) är inget undantag.
Hon är en ambitiös student som drömmer om att komma in på Oxford, en dröm som ivrigt eldas på av hennes tillbakadragna medelklassföräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour). Hon läser det man ”ska”, hon spelar cello för att man ”ska”, hon klär sig och för sig helt korrekt, men hon haaaaar så tråkigt.

På väg hem i spöregnet från sin celloundervisning stannar en bil och en äldre man vid namn David (Peter Sarsgaard) ger henne lift. David lever det vuxna livet, han lever på riktigt. Han går på konserter, han reser, han äter middagar på lokal, han umgås med välklädda vänner och han bjuder in Jenny i sitt liv och hon kan inte motstå honom.

Man förstår tidigt att David gömmer en hemlighet men det tar tid innan något händer. Filmen tuggar på i ett lugnt tempo, det är ingen brådska med någonting. Det är brittisk 60-tals estetik, det är konsekvent och finstämt och Jenny är slående lik Audrey Hepburn som uppklädd.

Jag är förvånad att An education blev oscarsnominerad för bästa film i år. Det är inte en dålig film på något sätt men det är en tunn film, den är spröd som en smördegstartlett och innehållslös som en hallongrotta utan hallonsylt.

Publicerat

THE HORSEMEN

Aidan Breslin (Dennis Quaid) är stenhård övertidsarbetande polis och ensamstående tvåbarnspappa. Det är en kombination som inte går så bra ihop, vare sig det är en man eller kvinna som försöker.
Barnen hamnar i kläm när jobbet ständigt går före, men vad ska Aidan göra när det pågår en serie brutala ritualmord i staden.

Jonas Åkerlund har regisserat denna thriller-skräckis som faktiskt är både mänsklig, spännande och överraskande bra.

Dennis Quaid, Ziyi Zang, Clifton Collins Jr och Peter Stormare gör lysande insatser och Lou Taylor Pucci i rollen som Aidans son Alex är helt fantastisk.

Filmen må ha en hel del luckor och konstigheter för sig men fasiken, jag tycker det här är om inte en liten pärla så väl en kubik zirconia.

Publicerat

ALL ABOUT STEVE

Mary (Sandra Bullock) är en korsordsmakare, singel, bor hos mamma och pappa. Mamman och hennes väninna fixar en blinddate åt Mary. Väninnans snygga son Steve (Bradley Cooper) verkar vara en perfekt man för Mary, i alla fall på ytan. Han är snygg och blåögd och Mary faller som en fura.
Hon fullkomligt överfaller Steve efter bara ett par minuter av första dejten och slutar varken prata eller tafsa och Steve får panik, drar en nödlögn att han måste åka till Boston och avslutar dejten.

Men Mary ger inte upp. Hon är kär. Hon totar ihop ett korsord som hon skickar in till din arbetsgivare lokaltidningen som enbart handlar om den underbare Steve och självklart får hon sparken. Utan jobb och med kärleken i Boston bestämmer sig Mary för att följa efter och leta upp Steve.

När Sandra Bullock är med i en ren komedi vet man precis vad man får för pengarna. Antingen gillar man det eller inte, det är precis som med Hugh Grant. Sandra spelar Sandra och Hugh spelar Hugh i princip i alla filmer. Jag gillar Sandra Bullock och jag gillar henne här med även om filmen i sig inte är så trovärdig och till och med rätt enerverande stundtals, men den har sina ögonblick av fniss, av leenden och faktiskt ett och annat gapskratt.

Bradley Cooper är som vanligt snygg i sina blå tröjor och Thomas Hayden Church spelar en charmig buffeltönt som brukligt är.

Men, va fan, det funkar faktiskt. Det är rätt så puttrigt det här. Sandras röda stövlar är sjukt snygga precis som hela hon och om någon ska ge bokstavskombinationer (både på pappret och som sjukdomsdiagnos) ett ansikte så är det väl hon?

Publicerat

THE BOX

Norma (Cameron Diaz) och Arthur (James Marsden) är gifta och lever ett lugnt liv med sin son. Dom jobbar och står i men har svårt att få ihop allt ekonomiskt. Norma har en deformerad fot som skulle behöva operation men pengarna finns inte och Norma haltar vidare.

En dag stannar en svart bil framför huset och en brännskadad underlig man (Frank Langella)ringer på. Han ställer fram en låda på köksbordet. Lådan har en röd knapp på sig och mannen ger Norma ett erbjudande: trycka på knappen, få en miljon dollar men samtidigt veta att i samma sekund som knappen trycks ner så dör en person nånstans i världen. Norma får 24 timmar på sig att tänka efter och som hon tänker.

Frågeställningen är intressant. Skulle jag trycka på knappen för en miljon dollar? Tänk om den som dör är någon jag känner. Tänk om det finns fler OM längs vägen som jag inte vet om. Om, om, om.

Kan man göra en film enbart kring den frågeställningen? Ja.
Är The Box en sån film? Nej.

The Box är en film som droppar massor av frågor men inte ger några som helst svar. Det är inte en usel film, den är mer konstigt spännande, mer en resa, en väntan på något som aldrig kommer.

Cameron Diaz är bra i rollen som Norma. Frank Langella är lite läskig. Jag är snurrig av allt klurande och helst av allt skulle jag vilja se en The Box part II, en förklaring, ett slut.
Eller, kanske inte förresten.

Publicerat

STATE OF PLAY

Cal (Russell Crowe) är en gammal journalisträv. Han är en såndär gammal murvel som luktar malkulor och har bruna manchesterkavajer både till vardag och fest. När Cal pluggade på universitetet delade han rum med Stephen (Ben Affleck) som sedemera blev en framgångsrik kongressman.

När en av Stephens nära kvinnliga medarbetare Sonia ”hoppar” framför tåget börjar en häxjakt av Stephen i media. Det snokas upp att den gifte kongressledamöten varit otrogen med Sonia och vilken sten Cal och hans unga medarbetare Della (Rachel McAdams) än tittar under så dyker mer underligheter upp.

Cal får svårare och svårare att agera professionellt. Stephen har rymt hem till honom för att undkomma drevet, Stephens fru (Robin Wright) vill ha ett förhållande med sin mans gamle vän och den drivna tidningsbossen (Helen Mirren) eldar på i jakten på scoop.

State of play är en välgjord thriller som egentligen har allt men saknar ”det”. Ben Afflecks vidriga nuna drar ner betyget, resten av skådespelarna gör sitt jobb. Russell Crowe är mest bara Russell Crowe.

Som standardunderhållning är den absolut sevärd. Som samlarobjekt, nix.

Publicerat

THE 40 YEAR-OLD VIRGIN


Andy (Steve Carell) är 40 år och bor själv. Det har han alltid gjort. Andy är 40 år och har aldrig haft nån tjej, än mindre legat med någon. Det är en väl förborgad hemlighet ända tills Andys manliga kollegor i elektronikbutiken lägger ihop ett och ett och sen börjar se som sitt mission in life att hjälpa Andy hitta en tjej.
Vem som helst går bra, bara Andy blir av med oskulden.

Manuset till The 40-year old virgin är skriven av filmens regissör Judd Apatow och Steve Carell himself och det är bara sjukt roliga skådisar i alla roller: Paul Rudd, Romany Malco, Catherine Keener, Leslie Mann, Jane Lynch och Seth Rogen som jag personligen inte tycker är kul, men objektivt sett från dom flesta andra är han det. Tydligen.

Tanken med filmen är kul, jag känner att jag borde skratta hejdlöst hela tiden men nej, det funkar liksom inte.

Filmen är styltig, ojämn och alldeles på tok för lång. Visst finns det avsnitt i filmen som är kul, men sett till att det borde vara en humoristisk milstolpe i filmhistorien – på pappret – så faller filmen rätt platt.

Men hade jag varit singel hade jag mer än gärna bosatt mig i Andys fantastiska lägenhet med alla sjukt coola leksaker, serietidningsprylar, TV-spel och instrument och om jag hade varit tvungen att ta hans oskuld för att få en egen entrényckel – Gimme! Jag är på!

Publicerat

CIRQUE DU FREAK: THE VAMPIRE´S ASSISTANT

Darren (Chris Massoglia) är en skötsam kille med bra betyg. Han är omtänksam mot sina polare, snäll mot sina föräldrar och lillasyster och gör precis det alla förväntar sig av honom precis hela tiden.

Steve (Josh Hutcherson), Darrens bästa kompis, är motsatsen. Han är en såndär riktig skitunge och till slut får Darrens föräldrar nog, dom förbjuder Darren att träffa Steve.

Darren vill såklart inte släppa sin bäste polare så när dom hittar en flyer med reklam för Cirque du freak bestämmer Darren sig för att smyga ut på natten och följa med Steve dit. En riktig freakshow, i deras håla, vem kan missa det liksom?

Steve har läst allt som går att läsa om vampyrer, Darren är galen i spindlar och när freakshowen börjar får dom båda sitt lystmäte tillgodosett. Darren blir så fascinerad av den jättelika färgglada spindeln att han snor den och självklart biter den Steve. Ett bett är direkt dödligt och utan serum kommer Steve att dö. Den ende som har ett serum är Larten Crepsley (John C Reilly) och för att få det går Darren med på hans krav: bli biten och bli vampyr. Vad gör man inte för att rädda sin bäste vän?

Så går det till när Darren blir vampyrens assistent och en del av den freakshow han nyss beskådade. Men hur funkar han i det vanliga livet? Vad händer när lusten att suga blod från systern blir så stor att han inte kan hantera det? Vad händer när Steve, som inte vill något annat än att bli vampyr, får reda på att Darren är precis just det.

Många frågor kräver många svar.
Ger Cirque du freak: The vampire´s assistans några svar då? Jodå. En del. Och en del ytterligare frågor. Men som helhet är filmen rätt okej gjord, även om jag inte direkt förstår målgruppen. Den är helt klart för otäck för lågstadiebarn och kanske en smula för larvig för dom lite större. Jag tyckte den var rätt okej som ordinär filmunderhållning, varken mer eller mindre, men jag kan å andra sidan inte vara i närheten av målgrupp för den här filmen.

Publicerat

THE BROTHERS BLOOM

Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.

Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.

Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.

The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.

Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Publicerat

PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN

Percy Jackson (Logan Lerman) gillar vatten. Det är inte så konstigt då han är son till havets gud Poseidon, fast det vet han inte om.

Hans bäste polare Grover (Brandon T. Jackson) är en stackare på kryckor, tror Percy, men i själva verket är han en satyr, hälften människa hälften får.

Zeus har blivit av med sin åskvigg och är både förbannad och bombsäker på att Poseidons son stulit den. Percys vikarierande lärare förvandlas till ett flygande monster och attackerar honom å Zeus vägnar och sen börjar äventyret. Percy Jackson tvingas på flykt till ett halvblodsläger där enbart halvgudar håller till och där träffar han Annabeth (Alexandra Daddario), en söt stridis som är dotter till krigets gudinna Athena. Tillsammans beger sig Percy, Grover och Annabeth på en roadtrip genom USA i jakt på tre pärlor som ska öppna dörrarna ner till Hades och jakten på åskprylen.

Alltså, det här är riktigt fartfyllt och inte alls den kalkon jag stämplat den som i min hjärna. Logan Lerman är hur bra som helst som Percy och det är bara att hacka i sig, han kommer att synas överallt och hela tiden i många många år framöver. Överlag är det skådespelarna som gör att Percy Jackson och kampen om åskviggen håller som filmspektakel: Pierce Brosnan som hälften man hälften häst, Catherine Keener som Percys mamma, Uma Thurman som Medusa med ett myller av ormar som hår och Sean Bean som Zeus himself. Eller nej, inte Sean Bean förresten. Han är på gränsen till parodi oavsett vad eller vem han spelar, men dom andra är över förväntan bra.

Percy Jackson har klara drag av Harry Potter-rulle, men saknar alla dom där otroligt genomtänkta små figurerna, prylarna, magin, men amerikanerna gör vad dom kan för att få till sin egen överjordiska lilla actionkille som dom kan mjölka uppföljare och gadgets på. Regissören Chris Columbus har ju till och med gjort dom två första Harry Potter-filmerna.

Hur som helst, jag hade två trevliga timmar. Ja, faktiskt, jag hade det och Logan Lerman ÄR en klart lysande framtidsstjärna.

Publicerat

SAUNA

Det är inte överdrivet ofta jag ser finsk film. Jag tror det mer beror på att finsk film inte är särskilt lättillgänglig än att den skulle vara dålig. Jag tror inte finsk film är ett dugg sämre än svensk däremot tror jag att jag kan lukta mig till ett litet finskt guldkorn även om jag inte har hundratals filmer att jämföra med.

Sauna är en vildmarksrysare som utspelar sig 1595. Ryssland och Sverige har krigat klart och världskartan ska ritas om.

Mitt ute i ingenting befinner sig Eerik och hans bror Knut. Eerik är en våldsam man med 73 liv på sitt samvete. Knut är känslig och tillbakadragen och mår extremt dåligt av sin brors agerande. I en enslig stuga möter dom en pappa och hans dotter och pappan går ett blodigt öde till möte i Eeriks knivförsedda händer. Knut stänger in flickan i en jordkällare för att hålla henne borta från Eerik. När dom sedan ska lämna huset för att fortsätta sin vandring genom skogen går Eerik för att släppa ut flickan. Tror Knut. Men Eerik struntar en hel hög i det.

När flickan sen börjar visa sig för Knut (lite som tjejen i The ring) och han är millimeter från en psykisk kollaps berättar Eerik hur det ligger till – det kan inte vara flickan Knut ser för hon är kvar i källaren.

Vad gäller skådespelarinsatserna så finns det ingenting att klaga på. Tommi Eronen som Knut är fenomenal på att visa hur det känns när nerverna ligger utanpå kroppen och han är extremt lik Foppa, vilket inte är så vanligt på skådisfejs och Ville Virtanen som Eerik är jätteäcklig i hela sin svenniga uppsyn.

Filmmusiken är jättefin, jag skulle gärna köpa soundtracket och fotot, ja, det är vackert, det är kargt, det är ödemark.

Sauna är mer en rysare än skräckfilm, mer krypande spänning än blod. Betyget dras ner en smula för att jag trodde filmen skulle vara läskigare och för att jag konstaterade under eftertexterna att jag egentligen inte förstod storyn. Men det är helt klart en sevärd film.

Publicerat

THE HURT LOCKER

En amerikansk bombgrupp befinner sig i Bagdad under Irakkriget. Varje sten, under varje påse, varje bil kan vara en presumptiv bomb, varje människa en presumptiv fiende och deras jobb är att desarmera dessa och genomskåda alla.

Jaha. Det var själva handlingen.

The hurt locker är 131 minuter bombdesarmering i en skrämmande krigsskadad omgivning med, för att vara en krigsfilm, ett rätt intressant persongalleri. Däremot ser jag filmen mer som ett drama i krig än en vanlig krigsfilm. Det är inte så mycket pangpang, blod och död, det är mer tyst spänning och det är jätteskönt att huvudrollerna innehas av skådespelare jag inte sett förut.

Jeremy Renner spelar den dödsföraktande SFC William James och honom har jag bara sett i 28 veckor senare och denna vilket är nästan detsamma som att inte sett honom alls. Anthony Mackie spelar Sgt JT Sanborn med den äran och han har jag bara sett i 8mile och Million dollar baby.
Det är först när Ralph Fiennes nuna dyker upp som hela mitt innanmäte skriker NEEEJ. Så jävla onödigt. David Morse har också en liten roll, men känns inte fullt så fel som Fiennes. Det kända fejset Guy Pearce spelar SSG Thompson men han är ungefär lika genomskinlig som vanligt.

Kathryn Bigelow har regisserat filmen och jag tror inte filmen hade blivit särskilt annorlunda om den varit regisserad av en man. Den frågeställningen är för mig är rätt oviktig. Däremot har hon fått cred i den mansdominerade amerikanska filmindustrin efter detta. Hon har som första kvinna fått en Oscar för bästa regi i en genre som vanligtis ses som ”killfilm” och hon kommer säkerligen få filma precis vilka manus hon vill framöver, med big bucks i handväskan – och DET är bra!

Vad jag tycker då?
Första halvan var sjukt spännande. Andra halvan kör på som första halvan och då började jag tänka på tvättstugetider, föräldramöten och hur mycket mjölk jag har i kylen. Självklart är den sevärd och självklart är det så att tycker du att krigsskildringar är liiiite mer intressant än jag tycker så är det helt klart en toppenfilm.

Publicerat

FANTASTIC MR FOX

Mr Fox är inte bara en charmig liten räv, han är även en slug en. Han vill inte leva sitt liv enkom i sitt gryt med sin familj, han känner att han är gjord för mer och han vill inte dö bitter. Så, han bestämmer sig för att överlista byns rätt otrevliga, för att inte säga vämjeliga, bönder Boggis, Bunce och Bean (på svenska översatt till Bönne, Buns och Bena). Till sin hjälp mobiliserar han skogens alla djur och det krävs sin räv till att lyckas med en sån sak.

Regissören Wes Anderson (som tidigare gjort The Royal Tenenbaums och denna) har skrämt liv i Roald Dahls saga om den fantastiske räven och han har gjort det på ett enastående egensinnigt sätt.

George Clooney är klockren som röst till Mr Fox, Meryl Streep är hans fru och Bill Murray är figuren Badger.

Självklart sevärt, nyskapande och roligt, men ingen film som fastnar i mitt medvetande. Kul underhållning för stunden. Typ.

 

Publicerat

JULIE & JULIA

Julie (Amy Adams) jobbar som telefonist på ett försäkringsbolag och får verbal skit i öronen hela dagarna. Hon är gift med en gullig kille och dom har precis flyttat till en risig lägenhet i Queens. Hon har vänner hon inte gillar och som inte gillar henne och när hon närmar sig 30 känner hon ångesten bubbla över. Hon måste göra nåt med sitt liv!

Julia Child (Meryl Streep) flyttar till Paris på 1950-talet med sin man som fått jobb på ambassaden. För att göra något vettigt om dagarna passar hon på att gå en kurs i professionell matlagning eftersom hennes väsen är helt och hållet uppslukad av mat. Hennes dröm är att undervisa i matlagning men hon träffar på två kvinnor som håller på att göra en fransk kokbok på engelska och dom virar in energiska Julia i ett nafs.

I lägenheten i Queens kommer Julie på vad hon ska göra för att må bättre. Hon ska ägna sig åt sina två hobbys: skriva och laga mat. Hon letar fram sin favoritkokbok – Mastering the Art of French Cooking av Julia Child – och bestämmer sig för att på 365 dagar laga sig igenom denna bok och samtidigt blogga om det.

Filmen Julie & Julia är baserad på boken med samma namn skriven av verklighetens Julie och passagerna i filmen som handlar om Julia Child är baserade på en massiv brevväxling mellan Julia själv, hennes man och Julias brevvän i USA.

Alltså, det här är ett oklanderligt hantverk och Meryl Streep är Meryl Streep, men det är rätt händelsefattigt. Det är som att köra 50 mil på farthållare i innerfil på motorvägen. Det tuffar på i lagom tempo, det är lite puttrigt och gulligt och så, men det brinner liksom aldrig till. Det blir aldrig intressant.

Klart det är en film man kan se i brist på annat, men nån klassiker blir den aldrig.