Kategori: Betyg 3

Publicerat

SEVEN POUNDS

Sju namn. Sju främlingar. En hemlighet. Låter inte som hjärnfysik direkt men åh, det här är krångligt. Efter 45 minuter pausar jag filmen och säger till min sambo: Vad handlar det om? Jag fattar ingenting, men det är ju bra, det är en BRA film.

Det är skönt samtidigt, det är befriande med en film där jag inte vid första anblicken förstår början, halvsnarkar mig igenom mittenpartiet och luskar ut slutet bara genom att titta på fodralet. Seven pounds är annorlunda, på ett bra sätt.

Will Smith är en riktig kameleont på vita duken. Tittar man på honom så skulle han lätt kunna fastna som vilken stereotyp skränig vältränad svart skådis som helst, men han fixar biffen. Han kör slalom mellan actionrullar och drama på ett ypperligt vis och han funkar i alla roller han företar sig.

I Seven Pounds är han ledsen, han är konstig. Filmen är melankolisk och långsam och vad den handlar om kan jag egentligen inte förklara. Jag vet bara att filmen sitter kvar, länge och att det är två timmars underhållande och tankeväckande film och ibland kan det vara alldeles gott nog.

Publicerat

IRON MAN

I min värld har Robert Downey JR, Matthew Broderick och Colin Farrell alltid varit stöpta i samma skådespelarform. Egentligen skulle dom kunna vara tre delar av samma snubbe.

Dom är lagom bra, har utseenden som inte retar upp nån och verkar vara en uddlös blandning av normalsvennar och normaldrogare (ja, kanske inte Broderick då, men har man varit ihop med Sarah Jessica Parker i hundra år kanske han skulle behöva äta lite knark för att bli som folk). För mig är dom alla tre totalt likgiltiga egentligen, mest bara tråkiga med jättestort t.

I min värld är MARVEL-filmer bland det mest pulshöjande som finns. Jag älskar serietidningshjältar och fantastifulla färgglada filmer och självklart blev jag lite pirrig i magen när jag såg att Iron man skulle bli film. Sen såg jag trailern och då slocknade all form av förväntning.

Tråkige Robert Downey JR som Iron man? What? Kan det verkligen bli bra? Det kändes som riktig kalkonvarning i mina öron och jag struntade i att se filmen på bio. Men idag, när sonen legat i vinterkräksjukan i två dygn, behövdes en film som både han och jag kunde tänka oss att se och som inte var animerad och/eller svenskdubbad.

Iron man handlar om affärsmannen och vapendesignern Tony Stark som åker till Afghanistan för att visa upp sitt nyaste vapen, nån form av superhäftig och extremt kraftfull missil men blir attackerad, beskjuten och fängslad och han får in en massa granatsplitter i bröstkorgen som inte går att ta bort och han får hjälp av en annan fånge att bygga nån sorts elektromagnet runt hjärtat som drivs av ett bilbatteri och….jadajadajada.

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga.

Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!!
Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?

Publicerat

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.

Publicerat

FRANKENFISH

Jag var lite för liten när jag såg Hajen första gången. Den var aningens för läskig för någon som jag, tre-äpplen-hög, hemma hos en äldre polare med moviebox. Den satte sig kanske lite väl djupt i mitt psyke, så djupt att jag periodvis haft svårt att bada i både insjö och saltvattenspool. Stundtals även i badkar.

Att bli av med Hajen-oskulden en smula för tidigt kan också vara boven i dramat som stavas ”Skräckblandad förtjusning för otäcka undervattensdjur”. Jag är fascinerad och jag försöker se alla filmer jag kommer över i ämnet.

Frankenfish är en typisk sådan rulle. Ett riktigt Q-namn på en till synes D-film men som faktiskt inte är sämre än vilken B-film som helst. Den är till och med uppe och nosar på nästa trappsteg, så nej, den är inte usel alls.

Frankenfish är nåt så ovanligt som en välspelad film med okända skådisar, det är sköna, välgjorda effekter fast man fattar att budgeten är begränsad. Det är kreativt, det är smart, det är kul, det är annorlunda och lite läskigt också ibland men det är inte något jag skriker ut på torget direkt.

Det är perfekt att se den som söndagsbakisrulle eller närsomhelst när man känner att man vill trycka på resetknappen i hjärnan en liten stund. Eller helt enkelt bara skita på sig.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)

Publicerat

THE PROPOSAL

Sandra Bullock är tillbaka och jävlar vad bra hon är som den elaka bokförlagschefen Margaret med stram tofs, höga klackar och en riktig bitchattityd.

Ryan Reynolds är hennes toffelsekreterare Andrew som blir en ofrivillig räddande ängel när Margaret riskerar utvisning till sitt hemland Kanada och i panik friar till Andrew för att få fortsatt uppehållstillstånd.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå plotten eller för att kunna gissa slutet, men med 39-graders feber är det inte en sån film jag behöver. Det här är inte Ben&Jerry-glass, det är mer ICAs egna halvliters vaniljglass. Och ja, tillräckligt sugen på glass så funkar även det ibland.

Publicerat

DET LEVANDE SLOTTET

Det var dagen D. Dagen då jag och barnen skulle se Det levande slottet på bio.

Som jag har längtat efter den filmen! Jag har läst reportage ur filmtidningar på kvällarna för barnen istället för gonattsagor, vi har tittat på Spirited away några gånger för att komma i rätt stämning, vi har haft fonetiska övningar på ”Hauru no ugoku shiro” . Jag har i stort sett agerat aktiv lobbyist i mitt eget hem för att sälja in den här filmen å det grövsta och ja, jag tror det gick bra.

Så sitter vi i biografen och reklamen är slut. (Ska inte lamporna släckas nu??)Filmen börjar, jag ryser i hela kroppen. (Men släck lamporna nu då!!!).
Det frustande och pustande och rykande levande slottet kommer i bild (MEN FÖR HELVETE SLÄCK LAMPORNA!!!!!) och jag tänker ”Åååååh äntligen! Slottet!!!” och i samma sekund släcks lamporna.

Jag lutar huvudet bakåt. Sköna stolar. Och vilka nackstöd sen. Burrar ner mig i stolen…. jättesköna nackstöd….verkligen…..ska bara stänga ögonen….ett par sekunder. Blunda bara…. lite, lite….litegrannnnn….

Vaknar efter 95 minuter av att min dotter viskar: ”Mamma, jag förstår ingenting av den här filmen.”

Jag tittar upp, är alldeles grusig i ögonen.
”Näe du, det gör inte jag heller. Men visst är slottet BALLT? Precis som jag sa innan ju!!”

(tror jag)

Publicerat

VAN HELSING

T ville inte se Van Helsing när den gick på TV, för han trodde det var en dokumentär om Lennart Hellsing. Jag gapskrattade.

Sen kom jag på att när jag var liten, kanske 6-7 år, så skulle jag och mina grannkompisar rösta om vad vi skulle leka. Det skrevs på små lappar och lades i en hatt. Den äldsta grannsystern läste upp lapparna:röda-vita-rosen, brännboll, dubbelhopprep, twist och på min lilla lapp: Ingemar Mundebo.

Det var den enda politiker jag kände till och jag visste ju att man röstade på politiker. Alla skrattade och jag fattade ingenting. Det är inte lätt att vara liten. Eller småkorkad.

Jag tycker det är synd att T inte ville se filmen för den är inte så dålig. Den funkar. Det är stundtals rätt dåliga effekter, blandningen mellan animerade figurer och riktiga skorvar ihop sig ibland men det är en förvånadsvärt spännande och framförallt snygg film. Det finns sämre sätt att spendera en söndagseftermiddag på.

 

Publicerat

BRÜNO

 Jag har försökt hålla mina förväntningar på en vettig nivå, jag har verkligen det. Men då Borat har hållt mig vaken, glad och alert i rätt många visningar nu så fanns en förhoppning att Brüno skulle göra detsamma.

Men Brüno är inte Borat. Det är inte alls lika lätt att tycka om Brüno som figur. Dessutom är upplägget i princip identiskt med förra filmen och där Borat fungerade som bäst, i alla dom extrempinsamma situationer han försätter sig i, där funkar inte Brüno alls lika bra. Kanske för att man sett det förut, kanske för att det är lite lamare, kanske för att där Borat hade en mänsklig sida har Brüno det inte.

Stundtals skrattar jag så att jag gråter. Första kvarten är helt fenomenal, scenerna med älskaren, den asiatiska dvärgen Diesel är så kul att jag krampar.

Utan att utfärda den minsta spoileralert, slutscenen är ett kapitel för sig. Den är jävligt långt från lam. Där kunde det ha gått riktigt illa. Jag hoppas dom lägger till en hel del extramaterial från den scenen på DVD:n för det intressantaste är inte det man får se, det är det som händer när kamerorna släcks som skrämmer mig mest.

Gustaf Hammarsten lär få pendla till Hollywood framöver och Sacha Baron Cohen kommer att få fortsätta göra film, men om andra figurer än just Brüno hoppas jag.