Kategori: Betyg 4

Publicerat

CENTRAL INTELLIGENCE

Finns det nån på jorden som INTE charmas av Dwayne Johnson? Om svaret är ja så har denna människa inte sett dagens film för HELVETE vad han bjussar på sig själv här!

Motsatsen kan kanske sägas om den lille spillevinken Kevin Hart som spelar den andra huvudrollen i den här filmen. En tvärhand hög och högljudd som det där larmet som skränar första måndagen i varje månad. Vad kallas det? Hesa Fredrik? Jag har fram tills nu ALLTID tyckt att han varit svinjobbig MEN – som sagt – det var innan jag såg honom här.

Man kanske kan säga att precis som med Jesu födelse så kan man dela upp det mesta före och efter man sett Central Intelligence. Bam!

Den här filmen är något så ovanligt som en actionkomedi som ända in till slutet inte är helt självklar. Vem är The Bad Guy egentligen? Som grädde på moset behandlar den mobbning, ångest över att livet kanske inte blev som man hade tänkt sig och viktigheten med vänskap. Och nej, filmen är inte DJUP för fem öre men den räds inte att gräva lite i psyket och håller sig ovanför bältet vad gäller humor. Precis! Du läste rätt! Ovanligt va?

Satans trevlig film det här och SOM jag log under slutscenen. Fick fan HICKA så mysig var den. Fantastiskt! Och Kevin Hart pratar helt normalt under större delen av filmen och min kommentar till Dwayne Johnsons Instagram-löfte om att bli politiker när han lägger av med skådespeleriet är bara: HELL YES!

En större man med ett större hjärta går banne mig inte att hitta. Och gräver nån fram nåt skit om honom kommer jag på riktigt att tappa tron på hela mänskligheten.

 

Publicerat

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

Publicerat

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

HELL OR HIGH WATER

Det här är en film som handlar om bröderna Tanner (Ben Foster) och Toby Howard (Chris Pine) som rånar banker för att dom behöver få ihop en viss summa pengar till en viss dag. Det är lätt att få lite västern-feeling när man bara kollar på affischen men det är det inte, det är en film som utspelar sig i nutid i Texas och även om man får se hästar och cowboyhattar så har dom ingen direkt koppling till historien.

Ben Foster är filmvärldens absolut mesta och bästa kameleontskådespelare just nu, det går fan inte att känna igenom honom från film till film. Det är bara nån månad sedan jag såg honom som Bertrand Zobrist i Inferno och nåt halvår sedan jag såg honom som Lance Armstrong i The Program och som båtsman i The finest hours och det finns inte en likhet mellan varken utseendet och utstrålningen hos Ben Foster i dessa fyra filmer.

Chris Pine har gått från att bara vara en trist prettyboy i mina ögon till att faktiskt välja (och få) roller som är lite att bita i – även om han fortfarande är för pretty för att bli intressant skådis på riktigt. Jeff Bridges däremot, det är en skådespelare jag alltid tyckt mycket om MEN vad är det som händer med hans mun? Håller han på att transformeras till Sven Wollter? Han artikulerar så otydligt att jag misstänker att han kanske hör väldigt dåligt och kanske tror att han pratar ”som vanligt”? Jag vet inte, jag vet bara att han blir mer och mer teatralisk med stigande ålder. Han är dock skitbra här, plus att han spelar en karaktär som fått svinmånga sköna oneliners inskrivna i manus.

Det finns väldigt mycket att tycka om i den här filmen och då handlar det om att tycka OM, inte TYCKA om. Regissören David Mackenzie har lyckats IGEN med att göra en film om män som både är på samhällets botten och på glid även om hans förra film Blodsband (Starred up) var aningens mer….personlig.

Nick Cave har skrivit musiken och den passar som handen i handsken här. Kvinnorollerna är varken stora eller många men finurliga på sina sätt och manuset är skrivet av Taylor Sheridan som även skrivit Sicario och dess uppföljare Soldado.

Hell or high water är helt enkelt en mycket sevärd film och ett mycket bra val av Jojje som månadens filmspanarfilm under Stockholms filmfestival.

 

 

.

Dagens film har ”vanlig” biopremiär redan den 25:e november!

Den här filmen sågs av en heeeeeeel hög filmspanare (jätteroligt att träffa er alla!!) och här är länkar till deras texter om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Filmfrommen
Fripps filmrevyer (publiceras i början på nästa vecka)

 

Publicerat

IN A VALLEY OF VIOLENCE

Gillar jag westernfilmer? Nej. Gillar jag hundar? Nej. Alla som läst min blogg i mer än en vecka vet detta, det står liksom i pannan på mig. Det är såna uppenbara fakta att det skulle kunna stå på min gravsten ifall nån får för sig att inkludera negationer på nåt så bestående som en sorgsen sten.

Jag adderar en extra fråga här. Gillar jag regissören Ti West? JAA! Jag gillade The house of the devil, The Sacrament och The Innkeepers så mycket att alla tre filmerna faktiskt fått 4/5 i betyg. Enastående högt medelbetyg, faktiskt till och med aningens högre än Jeff Nichols snitt och nu har karlfan alltså gjort en VÄSTERNFILM. Hur ställer man sig till det? Ja…vad gör man? Tittar såklart. Vad annat kan jag göra?

Paul (Ethan Hawke) är en ensam cowboy som rider omkring med endast sin hund som sällskap. När han kommer till en liten gudsförgäten håla hamnar han i jidder med sheriffens son Gilly (James Ransone). Gillys fru och hennes syster Mary-Anne (Taissa Farmiga) jobbar på det lilla lokala hotellet och Mary-Anne har egentligen bara en önskan här i livet och det är att komma bort från stan. Kanske är Paul hennes biljett därifrån?

Sheriffen spelas av John Travolta och det är ju en spännande casting eftersom han är ungefär lika stabil vad gäller kvalitet och prestation som Nicolas Cage nuförtiden. Här har han dock en precis lagom stor roll, han hinner liksom varken briljera eller kalkon-era, han gör det helt enkelt bara bra.

Taissa Farmigas roll och hennes sätt att spela den skulle ha varit perfekt även för Alicia Vikander. Dom är väldigt lika i uttryck. Det ser liksom så himla lätt ut alltihop.

Men den som har filmen på sina axlar är Ethan Hawke. Nääääää, nu skojar jag. Det är Jumpy, hunden. Jumpy spelar Abby, Pauls bästa vän och fattar man det minsta tycke för byrackan så gillar man filmen. Och jag…..JAG….alltså MOI…tokgillade Abby! Ja du hörde rätt. Nu gillar jag TVÅ hundar i världen. Den lille tjommen med stora öron som hoppar i soffan i Husdjurens hemliga liv – och Abby. Jag gillar även filmen. Som tusan faktiskt. Den hade mig i sitt grepp från första stund till sista, precis som Ti West lyckats med i alla sina filmer.

Fattar inte hur han gör men nåt gör han rätt.

I avsnitt 62 av Snacka om film pratar jag och Steffo lite mer om den här filmen och Ti Wests övriga skapelser.

 

Publicerat

EDGE OF WINTER

Det finns inget, inget, som gör så själsligen ont att se som Joel Kinnamans blick när han mist kontrollen över sitt eget liv.

Tänk på Frank Wagner, tjallaren i Johan Falk-filmerna. Tänk på hans ögon när han gick där på Göteborgs gator med nån lite för tunn täckjacka högt uppdragen under hakan i snålblåsten och han visste att alla var ute efter honom, att han behövde avstå från sin kärlek för att på nåt sätt ändå kunna få ha henne kvar, att han kände på sig att shit var på väg att goes down och att han bara var en bricka i ett kolsvart spel.

Den nedtryckta frustrationen, rädslan, litenheten, allt kan han förmedla genom att bara titta rakt fram. Blicken. Hundögonen. Tårglansiga och tomma men ändå så jävla levande.

Här spelar han Elliot Baker, en pappa till två söner som han träffar alldeles för sällan. Men nu börjar han så smått få fason på sitt liv och ska umgås med grabbarna en hel helg. Sönerna Bradley (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) är inte helt bekväma med att vara ensamma med pappan men anpassar sig till situationen när mamman och hennes nya man Ted åkt hem.

Elliot är inte riktigt samma typ av pappa som den Ted dom är vana vid hemma. Elliot har ett gevär under sängen, han har bandage kring högerhanden, han är ingen hejare på heminredning och han har inga problem med att bryta lite mot lagen när han ska ta med sönerna på ett biltur.

En biltur var det ja.

Edge of winter hamnar lite i samma filmiska genre som Joe (och alla som följt min blogg mer än tre veckor kan inte ha missat vad jag tycker om DEN filmen) och banne mig, den här filmen är nästan där, den är på femman och nosar. Jag tycker grabbarna spelar otroligt bra båda två och jag tycker Joel Kinnaman är självlysande precis som samma sätt som han var i Johan Falk. Det är en sån BRUTAL star quality på hans agerande att jag blir alldeles stum. Är det här samma kille som spelade Rick Flag?

I avsnitt 61 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om den här filmen.

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: DON´T BREATHE


Don´t breathe känns som årets andra riktiga snackis-skräckis, efter Lights out. Det här skulle liksom vara en nyskapande skräckfilm, nåt riktigt otäckt, nåt som får kidsen i biosalongen att kippa efter andan och vilja gå hem.

Så när jag ser Don´t breathe så gör jag det med höga förväntningar. Jag känner mig lugn i kroppen trots vetskapen om att jag kommer bajsa på mig och det är en ganska skön känsla. Kanske till och med den BÄSTA känslan när det vankas skräckfilmsmys? Jag menar, varför annars titta på skräckfilm, om man inte VILL bli rädd?

I korta drag handlar den här filmen om tre unga människor som ska göra inbrott i ett hus där en äldre man som är militär och krigsveteran bor. Han har tydligen en jäkla massa pengar liggande hemma och det är dessa Rocky (Jane Levy), Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) vill åt.

Det här är en film som är fullskiten med jumpscares, med fullständigt otroliga lösningar i vissa scener, med så många och så alternativa slut att jag borde sitta och rulla med ögonen så jag fick träningsvärk i ögonbrynen MEN det kommer ett MEN här: filmjäkeln är jättebra!! Jag BLEV rädd. Jag HOPPADE till massor med gånger. Ojoj, alltså, vilken tripp!

Som skräckfilm är den snyggt fotad, superbra musik och ljud över lag, det är skådisar som gör det dom ska, det är en story som kanske inte är den mest geniala i världshistorien men den funkar och den är ruggig. Jag är helt enkelt jättenöjd och jag förstår verkligen hajpen.

Idag skriver Filmitch om The Posession och Sofia om en jätteny zombiefilm: The girl with all the gifts.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: RUMAH KENTANG

Rumah på indonesiska betyder som jag förstår det hus. Kentang betyder potatis. Rumah Kentang betyder alltså ”potatishuset” eller ”house of potatoes” som det står när jag ser filmen med engelsk text. Det låter liiiite läbbigare och lite mindre Lars Molin på engelska än svenska eller hur och tittar du noga på affischen så är bokstäverna skrivna med potatisar. Kreativt va?

Jag sprang på den här filmen när jag klickade runt på Itunes och jag undrar om det inte är mitt bästa tips när det gäller att hitta små annorlunda filmer som man inte känner till alls. Okej, ibland blir det tok och fel och dåligt på alla sätt och vis men ibland – som nu – blir det faktiskt riktigt bra.

Farah (Shandy Aulia) hyr ett hus som alltså kallas potatishuset och det vilar en förbannelse över det. Enligt seden får man till exempel aldrig öppna ytterdörren när det ringer för då släpper man in ett spöke. Självklart ringer det på dörren. Farah har nåt slags sjätte sinne och ser sånt som andra inte ser och detta i kombination med att bo i ett hus som detta är kanske inge vidare för nattsömnen. Vem är det som står i duschen med svarta fötter? Vem är det som snabbt och skakigt kryper omkring i taket?

Det känns lite förvånande att det inte redan dykt upp en amerikansk remake på den här filmen, eller har det det? Har jag bara missat det? Alla typiska skräckfilmsingredienser finns här och vem är jag att gnälla över det? Kanske blev det lite extra plus för filmen att jag såg den ensam, mitt i natten och när det var alldeles höstsvart  ute, men äsch, visst är den värd en fyra!

Idag skriver Filmitch om The Healer och Sofia om en film som ligger mig otroligt varmt om hjärtat nämligen Maggie.

 

Publicerat

JACK REACHER: NEVER GO BACK (IMAX 2D)

Fyra år efter att förra och första Jack Reacher-filmen kom ut är det alltså dags igen för Tom Cruise att ikläda sig rollen som actionman. Och SATAN vad han gör det bra. En sånhär film med Tom Cruise i huvudrollen, går det att bli besviken? Går det att INTE få det man förväntade sig? Nej nej nej, det gåååår inte för Tom Cruise är precis lika stabil i denna typ av film som Tom Hanks är när det vankas drama.

Det är bara att sätta sig i biofåtöljen, ta ett djupt andetag och glömma vardagen för en stund för det här är BRA SKIT – om man gillar actionfilmer alltså.

Jack Reacher som karaktär är en mix av Ethan Hunt, Dirty Harry och en terminator. Han är svinduktig på att springa, hoppa, skjuta och slåss, han pratar inte mer än han behöver och han är fanimej omöjlig att döda. Filmen kryddas dessutom inte av en massa charmigt snickesnackande, onödiga kärleksscener, knappt ens flirtande och det känns faktiskt fräscht. Här bjuds man på hjärndöd action och inte så mycket mer, men till skillnad mot exempelvis senaste Jason Bourne som på pappret spelar i samma liga som den här filmen så har Jack Reacher: Never go back en riktig story som jag både förstår och köper.

Edward Zwick, som jobbade med Cruise redan 2003 i Den siste samurajen, har regisserat och han gör det bra. Snabba klipp, men inte FÖR snabba. Biljakter som tar slut precis innan man hinner tröttna. Plotholes som räddas innan irritationen får minsta fäste. Att Cruise dessutom flankeras av två kvinnliga skådespelare som sköter sig riktigt bra gör inte saken sämre. Cobie Smulders är Jacks före detta arbetskamrat Major Susan Turner och Danika Yarosh är Samantha, tonåringen Jack får på halsen och tillsammans bildar dom en trio som gör att en timme och femtioåtta minuter fullkomligt swischar förbi.

Det finns egentligen ingenting att klaga på. Det här är nåt så simpelt som en riktigt BRA hjärndöd film men sådana verkar vara otrooooligt svåra att få till.

Jag såg filmen i 2D på IMAX i Solna och det var en TOPPENVISNING. Kanonljud, kanonbild och sköna fåtöljer. Puts väck med 3D-skiten från IMAX och jag skulle ALLTID se film i den salongen.

Publicerat

JÄTTEN

Jag kan lova att du aldrig sett en film som Jätten förut. Jag är så säker så jag kan sätta en ÅRSLÖN på att du inte gjort det! Hur många filmer du än sett i ditt liv så har du inte sett en film om en autistisk boulespelare som dessutom har nån slags svulst i ansiktet som växt över hans ena öga och som försvårar hans tal. Han kan nästan inte prata alls. Jo, han kan säga ”Zughi”, men det är också allt. Om det betyder tåg på tyska eller att han vill ha en avsugningen eller nånting heeeelt annat förtäljer inte historien MEN det blir namnet på Rikard och hans bouleparter Rolands lag när dom tillsammans kämpar för en plats i Nordiska mästerskapet i just boule.

Rikard har så himla svårt att kommunicera med omvärlden att han skapat sig ett alter ego i huvudet, en 50 meter hög jätte som knallar runt över stock och sten och den enda nära vän han har är Roland. Hans mamma försvann strax efter att Rikard föddes och han har inte haft nån kontakt med sin mamma (Anna Bjelkerud) sen dess men spelar boule för att göra henne stolt – och kanske få tillbaka henne?

Jätten är en rätt genom hjärtskärade film MEN den är varken svart eller utan hopp. Den är fin, den visar Rikard och hans vedermödor på ett härligt sätt, den har roliga och dråpliga scener, är visuellt jättesnygg och har otroligt vacker musik, skriven av Björn Olsson. Regissören Johannes Nyholm har gjort filmen med en dokumentär känsla och jag tycker det funkar jättebra, framförallt undrar jag om skådespelaren Christian Andrén som spelar Rikard lider av samma problematik som sin rollfigur i verkligheten. Om ja så blir jag så sjukt imponerad av hans skådespeleri och om nej så är jag fortfarande sjukt imponerad plus att jag hoppas att maskörerna överöses av priser. OBS!! Det är klart det är en mask. Eva von Bahr och Love Larson har varit framme igen! Magnifikt jobbat av duon som fick en Oscarsnominering för Hundraåringen och borde få en till nu.

Jag inser att Jätten trots sitt namn är en liten film som antagligen inte kommer nå ut till nån gigantisk publik men jag hoppas SÅ att jag har fel.

Jag var den enda i filmspanargänget som såg Jätten på Malmö filmdagar men mitt biosällskap Jimmy tyckte också om den. 4/5 från honom också. Och jag pratar om den i avsnitt 58 av Snacka om film.

Dock, till min stora glädje, blev Jätten oktober månads filmspanarfilm så nu är det några fler bloggvänner som sett den och jag fick en bra anledning att se om den. Precis lika bra gång två kan meddelas.

Här är filmspanarnas recensioner:
Sofia
Jojje
Johan
Och Joel sa att han ger den 4/5.

Du kan se Jätten på C More ända fram till 13 oktober 2018! Hurra!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

KUNGENS HOLOGRAM

Jag hyrde Kungens hologram på Itunes. Var sugen på Tom Hanks. Är ofta det, i alla fall på att höra honom prata. Skulle vilja ha ett kassettband (om det fanns) med Tom Hanks som läser sagor, precis som Tomas Bolme när han är Tintin. Sånt mår jag bra av. Trygga mansröster rätt in i öronen.

Jag hade feber när jag hyrde Kungens hologram på Itunes. Började titta på filmen men snart såg jag dubbelt, trippelt, konstigt, skevt. Det var som att jag drömde om Tom Hanks i öknen, i en bil, med en stor jävla utväxt på ryggen. Knepigt. Jag vaknade. Jag hade alltså sovit. Började om. Härligt med Tom Tykwer bakom spakarna. Gillar honom. Undrar hur han låter när han pratar?

Tom Hanks fortsatte vara i öknen, i en bil och utväxten var där, precis där jag drömt eller sett den. Och han var på sjukhus. Homeland! Homeland säsong 5 har jag ju inte sett än. Jag saknar Homeland ju, Carrie, Saul, Jessica, Nicholas, Peter och hon, vad heter hon, Sauls fru? Mira. Mira heter hon ju. Men vad gör Mira med slöja på ett sjukhus med Tom Hanks? Dags att vakna igen kanske?

Jag vaknar. Mira ÄR på sjukhuset, det var igen dröm. Fan va snurrigt. Men Mira heter inte Mira, hon heter Zahra (Sarita Choudhury) och är ledsen och Tom Hanks pratar med henne och då känns hon med ens lite gladare. Jag säger ju det! Tom Hanks röst alltså! Vem behöver Ipren eller skavsårsplåster eller Sobril, låt snubben snacka lite bara!

Sen somnar jag igen. Och vaknar. Och spolar tillbaka. Och börjar om. Och ser vissa scener på repeat för jag hänger inte med, fattar inte baktanken med det som sägs, vill förstå. Spolar fram. Tänker att nu – NU – är jag klar med filmen men vill se mer så börjar om å om å om å om å om å om igen.

Hyrtiden på Itunes är 48 timmar. När det stod att jag hade tre timmar kvar fick jag panik. Ville se filmen en gång till från början till slut utan avbrott, så jag gjorde det och med femtio minuter tillgodo fick jag ihop allt. Jag är dock inte helt säker på att filmen egentligen är så bra som jag tycker just nu men jag tycker jättemycket OM den. Filmen är speciell och sättet jag såg den på, alltså, det här var en once in a lifetime-upplevelse, jag både tror och hoppas det.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: SNOW ANGELS

Nu är han tillbaka, killen med dom ledsna ögonen från filmen Gentlemen Broncos som jag skrev om härom veckan. Michael Angarano heter han och här spelar han Arthur Parkinson, en ung kille som jobbar extra på en liten restaurang där även Annie (Kate Beckinsale) jobbar. Annie brukade vara barnvakt åt Arthur när han var liten och är gift med Glenn (Sam Rockwell) men dom är separerade just nu och tillsammans har dom en liten dotter.

Den här lilla filmen kretsar kring Artur, Annie och Glenn och utspelar sig i en typisk amerikansk småstad med skitig snö och ”vanligt fölk”. Som en melankolisk matta över hela berättelsen ligger David Wingos fina fina score och här får hans musik verkligen komma till sin rätt.

Såna här på ytan anspråkslösa små filmer kan verkligen tilltala mig ibland och den här spelade på alla mina strängar.

Publicerat

HOTEL RWANDA

Jag har börjat titta på den här filmen tre, fyra gånger, minst. Varje gång har jag stängt av och valt en annan film istället. Kanske någon lättsammare, någon som kräver mindre av mig, någon som inte har Don Cheadle i huvudrollen. Don Cheadle är inte bra. Hade Denzel haft huvudrollen i Hotel Rwanda hade jag sett den redan 2004, så simpel i sinnet är jag.

Det finns en podcast som heter Thomas & Tomas filmpodcast, antagligen för att dom som har den heter Thomas och Tomas och dom pratar om film. Jag lyssnar på podden varje vecka och oftast pratar dom om ganska nya filmer men den här veckan hette avsnittet ”Hotel Rwanda – Det otäcka avsnittet” och större delen av diskussionstiden gick till denna film som alltså har tolv år på nacken. Efter 82 avsnitt var det som att det blev en helt annan aura kring inspelningen. Killarna pratade lite saktare, lite mer eftertänksamt och det blev allvarligt på ett sätt det sällan behöver bli kring ”vanliga” filmer.

Samtidigt i en soffa nära mig. Jag är förkyld på ett sätt jag väldigt sällan är. Jag håller på att snyta ut hjärnan ur kroppen, har ont överallt, hostar så det svider från stämbanden till naveln och jag känner att jag håller på att bli man-cold-Steffo mentalt och I don´t wanna go there. Så jag kommer på världens bästa grej. Jag behöver perspektiv på tillvaron. Jag behöver känna att jag har det jävligt bra även om (och när) jag mår piss. Så nu – NU – ska det bli av, nu ska jag äntligen se Hotel Rwanda!

Paul Rusesabagina (Don Cheadle) är hotelldirektör och hutuer. Hans fru Tatiana (Sophie Okonedo) är tutsier. Utseendemässigt är det ingen större skillnad på dom men för det kristdemokratiska regeringspartiet MRND och dom hutunationalistiska milisgrupperna är skillnaden lika stor som mellan arier och judar i nazityskland. Hutuerna gav sig fan på att tutsierna och det blev startskottet för ett folkmord världen sällan skådat. Nästan en miljon tutuer dödades under dom tre månaderna 1994 då utrensningen pågick.

Paul Rusesabagina lät över tusen tutsier husera på hotellet och räddade därmed deras liv, alltså bara bråkdelen färre människor än Oskar Schindler räddade under andra världskriget genom att anställa judar i sin fabrik. Heter anledningen till att så många fler känner till Oskar Schindler Steven Spielberg? Om han regisserat även Hotel Rwanda, hade fler känt till namnet Paul Rusesabagina då? Eller bryr vi oss helt enkelt väldigt mycket mindre om vad som händer i Afrika än i Tyskland?

Frågorna hopar sig i min snorfyllda hjärna. Jag kan inte riktigt tänka klart. Scenerna när Pauls fru bryter ihop har fastnat, när hon panikgråter sådär som vilken mamma som helst skulle göra inför det faktum att både man själv och barnen troligtvis kommer dödas. Musiken dröjer sig också kvar. När sluttexterna rullar och jag försöker greppa att det här faktiskt inte ”bara är på film” utan allra högsta grad verklighet får jag svindel.

Sen tänker jag på att vi stänger gränserna för folk som behöver hjälp. Sen tänker jag att om jag och mina barn hade behövt fly och ingen jävel hade sträckt ut en medmänsklig hand, hur hade det känts i magen? Sen tänker jag att INGEN som säger nej till att hjälpa flyktingar och ingen som tycker illa om människor på grund av annan hudfärg kan ha sett den här filmen. Dom kan inte ha sett Schindler´s list heller. Förintelsen, ägde den ens rum? Och sommaren 1994 hände väl viktigare grejer än ett folkmord i Rwanda? Sverige grävde ju guld i USA…

Tack för sparken i baken Thomas och Tomas!

Publicerat

THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Nångång här och där dyker det upp en film som redan under första fem minuterna tar med mig in i en värld jag inte vill lämna. The girl with all the gifts är en sån film. Barn i orangea overaller, fastspända i rullstolar i nån form av fängelse/skyddsrum, ställda i numrerade parkeringsrutor och en lärare som ska försöka idka nån form av undervisning framför dessa kids. Vad är det som händer? Vad är det som är så speciellt med dessa barn i allmänhet och med flickan Melanie (Sennia Nanua) i synnerhet?

Det här är en film som tjänar på att ses så ospoilad som möjligt för det här är en så smart berättad historia och så snyggt filmat och så spännande och härligt att den inte ska besudlas med nåt alls, vare sig att kolla in trailers eller lyssna på vad andra säger (och inte säger). Så sluta läs nu och boka en biobiljett.

Och tror du mig inte vill jag bara säga att kvartetten Glenn Close, Paddy Considine, Gemma Arterton och Sennia Nanua kan vara den bäst castade i mannaminne.

Så. Boka nu.

Utan att säga för mycket så VET jag att det här var en favoritfilm för många som var på Malmö Filmdagar. Läs gärna mina filmspanarkompisars recensioner om du vill ha mer kött på benen än vad jag gav. Eller läs efteråt, när du sett filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

 

Publicerat

SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.