Kategori: Betyg 4

Publicerat

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

Publicerat

LOOKING: THE MOVIE

Jag har verkligen saknat Patrick, Dom, Agustin, Richie, Eddie, Kevin och dom andra snubbarna i Looking!

Det här började alltså som en TV-serie på HBO som gick två säsonger och som nu får en avslutning (AVSLUTNING???!!!) med en film. Känner vi igen det från någon annan fantastisk serie på HBO? Ja precis, Hello Ladies!

Precis som med alla riktigt bra serier så känns karaktärerna som ens vänner efter ett tag. Killarna i Looking är inget undantag. Säsong två slutade verkligen inte i dur men kanske i ett hoppfullt moll för huvudpersonen Patrick (Jonathan Groff).

Nu är han tillbaka i San Fransisco igen efter att ha flyttat från stan och därmed också sitt gamla liv. Vännerna Agustin (Frankie J. Alvarez) och Eddie (Daniel Franzese) ska gifta sig och Patrick ska vara best man. Klart han flyger in för en sån stor grej! Det här kan han ju inte missa. Bara det att dom lagligt får gifta sig är hur stort som helst.

Filmen är inte det minsta annorlunda från serien, den känns som ett superlångt avsnitt och det är skönt tycker jag. Det känns så himla ärligt, äkta, naket, svettigt, mänskligt, härligt alltihop både när det gäller kärlek och komplikationer och jag har svårt att se att det är skådespelare i rollerna, jag tror det jag ser är alldeles sant.

Det är det sistnämnda som gör detta så svårt för nu är det obönhörligen över, nu är Looking slut. Och precis som med Hello Ladies så sprider sig en saknad i bröstkorgen som endast går att fylla med att se om filmen en gång till. Direkt. Så det var precis vad jag gjorde.

Lycka till killar. Det var roligt att få lära känna er en stund.

Publicerat

LA BELLE ET LA BÊTE

Skönheten och odjuret, den tecknade Disney-versionen, är så himla fin tycker jag! Jag har sett den tusenmiljarderstjärnstopp gånger, nåja, nu överdrev jag en smula men många är det. Jag gillar historien, känslan, färgerna och musiken!

Av dessa fyra är det endast musiken jag får tänka bort för den franska versionen av Skönheten och odjuret (från 2014) är ingen musikal, det här är ett rent fantasy-kärleks-sago-drama-äventyr.

Med en budget på hela 35 miljoner euro visar regissören Christophe Gans att det går att göra film även i Frankrike så varenda litet euro-öre syns i bild. Jävlar i min lilla låda alltså, det här är SNYGGT och det är snyggt på det där scenografikreativa sättet som gör att man sitter och tittar och faktiskt inte vet vad det är man ska få se härnäst. Balla scenlösningar, otroliga miljöer, det är MUMS FILIBABBA för ögonen helt enkelt!

Jämfört med den tecknade versionen så är historien omskriven en del, exakt hur tänker jag inte skriva här men skillnaderna gör att det känns som att det här är en film som står helt på egna ben oavsett likheterna i titel och i huvudfigurer. Léa Seydoux spelar Belle och det är Vincent Cassel som får ikläda sig den håriga rollen som Odjuret OCH den mer slätrakade prinsen.

Efter att ha hamnat i diskussion om detta vid handfull tillfällen känns det som att jag är en av få filmintresserade personer som inte riktigt kan se storheten i Vincent Cassel och hans ”utstrålning”. Jag blev till och med kallad ”idiot” en gång för att jag inte tyckte han var snygg i Black Swan! Nåja, idiot eller inte, jag står för att jag tycker att han är rätt aurafattig och jag känner samma sak i den här filmen. En mer karismatisk man i denna roll hade höjt filmen ett snäpp till i mina ögon. Léa Seydoux är däremot som klippt och skuren att spela den lite buttra Belle med skinn på näsan. Hon är jättebra!

Att filmen är så infernaliskt snygg gör att jag jackar upp den från den starka trean jag först tänkt ge den. Det här är matinémys på hög nivå, perfekt för en mörk höstig kväll. Eller en regnig sommarnatt. Om det nu kommer nån sån.

Publicerat

FREEHELD

Ibland kan jag känna mig som en superkvinna när jag tittar på film. Eller som Iron Mans lillasyrra, typ. Kroppen är liksom ingjuten i stål och allt jag ser rinner av mig. Det kan vara den mest tragiska, den mest sorgliga film som gjorts och jag sitter där i biomörkret och känner mig som en stenstod, som en amazonkvinna av kevlar och ingenting av filmen når in i mitt innersta. Jag är liksom….avstängd.

Sen kommer det dagar då hjärtat är alldeles öppet. Jag tar till mig, jag tar åt mig, jag berörs och hela min kropp är som en tvättsvamp som suger åt sig allt jag ser på vita duken. Den dagen jag såg Freeheld var en sådan dag.

Ibland är det skönt att släppa på trycket, att tillåta sig att gråta som ett barn. Ibland är det nödvändigt att släppa in rädslor i systemet, som den där fasansfulla iskalla känslan av hur det skulle kännas om man blev sjuk, sådär på riktigt sjuk och fick diagnosen att det inte fanns någon bot, att väntan på döden var ens enda trogna följeslagare och allt man trott på, alla drömmar, all längtan fick trycks ner djupt in i det undermedvetna för dagarna är räknade och såhär blev livet, inte mer än så.

Ibland är det skönt att se genomignoranta människor på film, såna som man skulle vilja klippa till rätt över näsbenet om man träffade dom öga mot öga, samtidigt som man rent intellektuellt vet att dumhet aldrig kan misshandlas ur en människa. Inskränkta korkade människor är så uppkörda i sin egen röv att inte ens en tarmsköljning kan rena dom, än mindre en smäll även om det gör ont för stunden.

Sen är det det där med kärlek också. Det fina att få se det där som dom flesta av oss längtar efter, att träffa nån som genuint älskar en precis som man är och som utan minsta tvekan står kvar i både sommarsol, regn och isande kyla. Nån som ser samma betydelse i ordet tillsammans, nån man helt enkelt inte vill och kan leva utan och som känner precis likadant tillbaka.

I Freeheld får man allt det där och mer därtill. Här får Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon visa var skåpen ska stå och dom kånkar runt på dom där tre skåpen tills dom är nöjda och jag sitter och gråter loss flimmerhår ur näsan.

En annan dag kanske filmen inte berört mig alls. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag kan bara säga att just NU, just IDAG berörde den mig så mycket att synen av polisbilar utanför en kyrka fick mig att hulkgråta sådär så jag inte kunde sitta still. Ångesten kröp i mig, den där jobbiga jävla känslan över hur orättvist och vidrigt äckligt elakt jobbigt fult helvetiskt livet kan vara samtidigt som det är hur fint som helst.

Människor gör snälla saker mot varandra hela tiden, människor bryr sig om. Det krävs bara en rejäl spark i arslet på många innan dom sätter igång, kanske behöver dom se det mörka själva innan dom uppskattar det ljusa? Kanske behöver man bli sjuk på riktigt innan man uppskattar att vara frisk?

(PS. Jag kanske ska tillägga lite information om själva filmen. Den är baserad på en sann händelse om vad som hände när polisen Laurel Hester blev svårt sjuk och inte fick igenom att hennes efterlevandepension skulle gå till hennes registrerade partner Stacie. Detta var sju år innan homosexuella fick rätt att gifta sig och maktens män hade med lätthet kunnat sagt ja men valde att tolka lagarna på sitt eget inskränkta och missgynnsamma vis. En riktigt BRA boats alltså! )

Publicerat

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

PARASYTE: PART 1

Herregud, vad ÄR det här? Hahaha! Så galet kul att springa på filmer som denna och sen faktiskt också SE den!

Efter lite fix och trix och hjälp från the internetz hamnade den i min dator och höll mig sällskap en ljummen kväll på balkongen. Jag tror att när filmsommaren 2016 ska summeras kommer denna upplevelse att vara en av dom mer minnesvärda.

Filmen Parasyte: Part 1 är baserad på Mangaserien med samma namn och den handlar om en 17-årig kille som heter Shinichi Izumi. Han bor med sina föräldrar i en lugn förort till Tokyo och ligger i sin säng och lyssnar på musik som vilken vanlig kväll som helst. Men just den här kvällen är allt annat än vanlig. Maskliknande varelser har nämligen intagit/hamnat/ramlat ner på/dykt upp på Jorden och dom tar sig in i människors kroppar via öronen då det är hjärnan som är målet.

Shinichi smala lycka är att han lyssnar på musik med hörlurar! Parasiten kommer nämligen inte in i örat utan gör ett försök genom näsan men hinner inte ta sig in innan Shinichi panikslaget slår bort varelsen. Parasiten är dock inte bara äcklig utan även envis som tusan så han gör ett tredje försök – GENOM ARMEN! Och ja, den lyckas! Parasiten ”tar över” hans hand och får därför namnet Migi som är det japanska ordet för höger.

Migi blir liksom som en egen figur även om han sitter fast i Shinichi. Han har sin egen personlighet, sina egna tankar och viljor och lika äckligt som det är i början på filmen att tänka sig att man själv hade ett öga på pekfingret och en mun i handflatan och nån som PRATADE med en och levde sitt eget liv via ens egna kropp lika nästan….mysigt…..kändes det till slut. Det kan ju bli som att ha en kompis med sig, always, liksom. Men hur mysigt det än känns, parasiterna är vidriga jävlar och lever på människor. Dom måste stävjas! Hela människosläkten riskerar ju att dö ut annars.

Filmen är klafsig och blodig och effekterna är jättesnygga. Jag får se sånt jag aldrig sett förut och sitter på balkongen och klappar händerna så smått ibland. Ler gör jag mest hela tiden. Storymässigt är filmen kanske inte nån höjdare men effekter och stämning gör att den slår över på en fyra. En film att minnas med glädje helt enkelt och nu ska jag givetvis försöka leta upp Part 2.

Publicerat

LEJONHJÄRTAT

SVT som public service-central känns i dagens mediabrus mer viktig än någonsin. Det finns så himla mycket som är intressant/matnyttigt/ underhållande/superbra om man bara letar lite och det mesta går ju att se när man vill på SvtPlay. Som den finska filmen Lejonhjärtat (Leijonasydän) till exempel.

Jag är verkligen ingen storkonsument av finsk film men jag tror att den största anledningen till att jag tittar så lite på det för att jag inte vet var jag ska hitta filmerna. Norsk och dansk film är så väldigt mycket mer lättillgänglig både på streamingsajter och på biografer så när det dyker upp en finsk film på SVT som dessutom inte är regisserad av Aki Kaurismäki (vars filmer är typ dom enda som når ut till gemene man) så är det klart jag ser den. Med glädje till och med.

Teppo (Peter Franzén, mest känd för mig som aset Milo i Johan Falk-filmerna) är skinnskalle, en aktiv nynazist som utan att blinka tar till våld mot invandrare närhelst han får chansen. Han är straffad för sina tilltag och får allt svårare att skaffa jobb, även de mest sporadiska. På en restaurang träffar han Sari (Laura Birn) och han blir omedelbart förälskad i henne. Dom tillbringar en svettig natt ihop men när morgonsolen tittar fram synar Sari Tepps tatueringar lite närmare och hon blir inte glad över det hon ser. Hon blir så pass förbannad att hon kastar ut honom och avslutar relationen innan den knappt har hunnit börja.

Men Teppo är kär, han vill inte ge upp Sari så lätt. Sari tycker om Teppo också men hon har en ”hemlighet” som inte riktigt går ihop med Teppos främlingsfientliga livsåskådning: hennes son är svart.

Det här är en film som tar upp riktigt kluriga frågor på ett kanske inte lättsamt sätt men ett lätt-sett sätt. Filmen hade kunnat bli så ohyggligt mycket tyngre än den är och det är manusförfattaren (Finlands svar på Alexander Bard?) Aleksi Bardys förtjänst att allt flyter på så bra. Skådespelarna är också jättebra och hur mycket jag än kräks på flera av rollfigurernas människosyn så visas alla upp på ett komplext vis. Som människor. Inte som svarta eller vita utan som den gråskala vi alla är. Snyggt jobbat Dome Karukoski!

Filmen går att se till och med imorgon (17/6) på SVTPlay!

Publicerat

Stephen King-tisdag: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT (2014)

Finns det något som heter Det Perfekta Äktenskapet? OM det finns och det skulle skrivas om det i nån glossy tidning så skulle Darcy och Bob Anderson (Joan Allen och Anthony LaPaglia) kunna agera poster-couple.

Dom har varit tillsammans hela livet och är väl nånstans i 57-60-års-åldern skulle jag tro med tanke på åldern på barnen. Tre barn blev det, två söner och en dotter, välartade, stadgade, schyssta. Dom är så pass omtänksamma att dom till och med ordnar en fest för att kunna hylla sina föräldrar. Fint så man dör lite inombords.

Självklart förstår jag att allt inte står rätt till med denna lilla familjen, att det kommer dyka upp surt smolk i glädjebägaren, att det ligger både en liten hund, räv och schizofren lurifax begraven MEN i det här fallet är jag glad att jag inte läst Stephen Kings novell med samma namn som finns i boken Full Dark, No Stars. Jag är glad att jag inte tagit reda på nån info alls faktiskt. Även om jag fattar premisserna så blir filmen sjukt spännande när jag inte på förhand vet allt. Alltså, den ÄR sjuuuukt spännande. Och samtidigt, jag erkänner, jag får himla ont i magen också. Det här med att bli grundlurad av en familjemedlem ligger lite för nära mitt privatliv för att jag ska kunna titta och tänka att det ”bara är en film”.

Joan Allen har stramat till ansiktet en del och jag tycker det är synd, det gör att hon har vissa svårigheter att uttrycka känslor med just den kroppsdel man ser oftast och mest i närbild. Tänka sig, biologiskt nervgift har EN nackdel i alla fall, vad än alla injektionsfans försöker tuta i oss skeptiker.

 

 

 

Lite kuriosa för den intresserade.
När Kings bok Full Dark, No Stars kom ut 2010 bekostade bokförlaget en filmtrailer för varje novell i boken, alltså fyra stycken. Trailern som gjordes för A good marriage regisserades av Tomas Nordström och Henrik Gyllenskiöld och det var Tomas Nordström själv som hade huvudrollen. En svensk remake kanske vore kul?

Publicerat

Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

 

 

.

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!

Publicerat

TANGERINE

Kan man spela in en hel långfilm med en mobiltelefon? Klart man kan. Kan man spela in och få till en RIKTIGT BRA långfilm enbart med en mobiltelefon? Ja, det går. Tangerine är ett ypperligt exempel på det.

Med ett bra manus, väl utvalda skådespelare och en Iphone 5S har regissören och manusförfattaren Sean Baker fått till en yster film som med dokumentär stil tar oss med på en resa bland amerikanska medborgare som man kanske inte ser alltför ofta på film.

Transpersonerna Sin-dee Rella (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) sitter på ett fik. Det är julafton och Sin-dee har precis kommit ut från fängelset. Hon gömde knark åt sin pojkvän (och hallick?) Chester (James Ransone) men har alltså sonat sitt bort och verkar nu drömma om ett stabilt liv med honom. Alexandra vet däremot att Chester inte är den trogna typen och råkar försäga sig. Samtidigt får vi följa ett par taxichaufförer och deras dagliga rutiner med kunder i baksätet och upplockade prostituerade i framsätet.

Filmens olika sidohistorier flätas ihop i varandra så tillslut blir Tangerine en helhet som känns väldigt fin att ha fått se. Filmen känns sådär ungdomligt frustande, som om Sean Baker VILL så himla mycket med sitt filmande och liksom bara står och hoppar för att kunna knö in allt. Det känns fräscht. Upplyftande. Snabba klipp, hög musik och en skön känsla filmen igenom.

Nu blir jag jättesugen på att se fler filmer av Sean Baker och ännu gärna ännu fler exempel på bra mobilfilmade filmer. Som sagt, det är inte bra idéer och berättelser som kostar pengar, det är allt annat runtomkring.

Publicerat

THE ANGRY BIRDS MOVIE

Det är klart som korvspad att jag har spelat spelet. Jag har spelat det så mycket så jag tvingade mig själv radera appen, jag fastnade liksom, dessa fåglar och grisar är helt klart beroendeframkallande. Sen började man se figurerna i leksaksaffärer, på T-shirts, på läskburkar och nu har filmen dykt upp på bio. Filmen! Går det verkligen att göra film av detta enkla spel, är det inte som att koka soppa på en väldigt liten och väldigt icke rostig spik? Blir det nån smak alls? Mitt svar på den frågan är:

JA DET BLIR DET!

Jag skrattade riktigt gott många gånger åt denna rediga knasfilm som bitvis är så oborstad och så politiskt inkorrekt att jag hoppas att skämten flyger över huvudet på dom minsta kidsen. Jag satt nästan och ålade i biofåtöljen när det dök upp skämt med sexuella anspelningar, kiss-och-bajs-skämt (fast mest kiss den här gången….HYSTERISK rolig scen by the way, den där med vatten/kissa väldigt länge/tvätta tungan!) och ja – faktiskt – även skämt med pedofilkaraktär.

Nu såg jag och filmspanargänget filmen med talad svensk text och många skämt blir uppenbart tokiga/feltolkade i översättningen MEN bortsett från det så störde inte språket speciellt mycket. Jag känner dock för att se om filmen på originalspråk för att ta reda på vad jag missat, för jag är övertygad om att det är en hel del.

Det är Fredde Granberg som gör rösten till den röde arge fågeln Red, Allan Svensson är Den Mäktiga (och brutalkissande) örnen, Jens Hulthén gör rollen som Bomb, den arga svarta fågeln som kan spränga sig själv och Nassim Al Fakir är Chuck – min FAVVO Chuck!

Jag tänkte när jag såg filmen att jag hade velat ha en såndär kamera som det ibland finns när man ser stora fotbollsmatcher, att man kan välja vilken av spelarna man vill fokusera på. Jag hade LÄTT sett bara Chuck! En strålande animerad karaktär – tydlig, udda och absolut skitrolig!!

Jag hade bestämt för mig att Angry Birds var ett spel konstruerat av svenskar men där hade jag fel, det är finskt. Det förklarar också alla finska namn i eftertexterna. Nån förklaring till varför jag tyckte att filmen var långt mycket roligare och bättre än jag på förhand trott kan jag dock inte ge. Jag är helt enkelt bara glatt överraskad och jag kommer definitivt se filmen igen.

Den är lite för utdragen på slutet för att nå det riktiga kanonbetyget men den trea jag tänkte ge den är efter några dagars funderande faktiskt för lågt. Stark trea eller svag fyra….vad får den? En FYRA såklart!

 

 

 

Det här var maj månad filmspanarfilm och det var Jennifer som valde den. Ett kul val tycker jag, modigt, inte alls självklart och jag måste passa på att säga t a c k för nu har jag sett ännu en film jag inte hade gått och sett av egen kraft och vilja. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird

 

Publicerat

Back to the 70´s: CAPRICORN ONE (1977)

En ung James Brolin, hur lik är han inte Christian Bale egentligen? Eller tvärtom.

Det hinner jag tänka ungefär i trettio sekunder sen ger jag blanka fan i Christian Bale! Filmen kastar sig nämligen över mig som en filt gjord av kardborrar. Helvete, det här är bra!

Filmen handlar om en tre astronauter, tre män som ska bege sig ut på den första bemannade rymdfärjan till Mars. Dom har tagit farväl av fruar, barn och vänner och ska precis ta plats i rymdfärjan när dom blir tvingade därifrån och in i en helikopter. På TV visas uppskjutningen och hela världen tror att dom gett sig av men dom tre förvånade männen är nån helt annanstans.

Konspirationsfilmer från 70-talet alltså, sablarns, dom är BÄST och speciellt när dom är så bra gjorda som denna! Jag hyrde den på Itunes och såg om den direkt den var klar, SÅ bra var den. Ett solklart filmtips till en regnig dag!

Publicerat

99 HOMES

Förutom döden så finns det ingenting som berör mig lika starkt som människor som kämpar för sin dagliga överlevnad men ändå inte har utan tak över huvudet.

Det är liksom det värsta jag kan tänka mig, att mitt hem, min bostad, mitt skydd mot världen, min safetyzone, skulle tas ifrån mig, jag får hjärnfrys när jag tänker på det. Därför kan man säga att dom inledande tio minuterna i den här filmen nästan tog kål på mig och sen blev det banne mig bara värre.

Dennis Nash (Andrew Garfield) bor med sin mamma och sin son i ett hus som familjen ägt väldigt länge. Han hankar sig fram som multitalang inom hantverkarskrået men som vanligt (höll jag på att säga) är det lätt att bli blåst på lönen om man jobbar åt byggfirmor utan moral och åt kunder som saknar täckning på banken. Dennis mamma Lynn (Laura Dern) jobbar extra på hemmaplan som hårfrisörska för att dryga ut ekonomin men jag får inte känslan av att pengarna rullar in direkt.

Så en dag knackar Rick Carver (Michael Shannon) på dörren. En annan hade fan inte öppnat om jag sett honom i dörrögat oavsett vad han ville, han kunde stå där med två dussin röda rosor, aldrig att jag öppnat! Han ser så brutalt stenhård ut den mannen. Usch alltså. I den här filmen är han hårdast av dom hårda, totalt skrupelfri i sin målsättning att köpa upp bostäder av folk som av en eller annan anledning blivit vräkta.

Den här filmen har så mycket som är bra, som är hjärtskärande, som är ångestskapande, jobbigt, mänskligt, förståeligt att jag faktiskt inte kan göra annat än att totalt kapitulera inför den. Människor som förlorat allt är tacksamma ”kap” för dom som använder pengar som maktmedel. Hemskaste sortens förlorare och vidrigaste sortens girigbukar. Fan vad jag hatar´t! Filmen däremot, jag älskar varenda sekund av den! Jag älskar till och med scenen när Andrew Garfield hulkar inför det ”skitjobb” han tvingas göra. Som sagt, har man bara stålars kan man alltid slippa undan det som ”sämre människor” kan fixa åt en.

Jag och Steffo pratar om den här KANONFILMEN i avsnitt 33 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

10 CLOVERFIELD LANE

Det är alltid extra intressant att gå iväg till bion för att se en film jag aktivt försökt undvika all form av information om. Jag vill i och för sig alltid veta så lite som möjligt om filmer jag ska se men jag tycker det är extra spännande att veta noll.

Den här gången visste jag så nära noll att förväntningarna var på exakt rätt nivå och därför kändes det inte askul när biografpersonalen kom in och hälsade oss tre i salongen välkomna och sen avslutade med:
”…det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!”

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Jag har ingen lust att vara en kärring själv så därför tänker jag inte skriva mer om filmen än att John Goodman är med och har kanske aldrig varit bättre, Mary Elizabeth Winstead är precis samma skådespalrtyp som Brie Larson och i den här filmen är det alldeles perfekt och John Gallagher Jr ser ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Det är väldigt sevärt det här, alltså VÄLDIGT, men precis som med Room så är det min innersta önskan att du inte ser trailers eller läser om filmen innan du ser den (det finns nämligen en kort och riktigt bra trailer men också en längre och fullständigt värdelös spoilertrailer).

Försök undvika titta på alternativa posters också om du kan och HEJ SF, PLOCKA BORT SPOILERPOSTERN FRÅN HEMSIDAN FÖR HELVETE!!! Vad tänker ni med?? Räcker det inte med att personalen säger för mycket?