Kategori: Betyg 4

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HARDBALL

Conor O´Neill (Keanu Reeves) är en notorisk spelare. Han spelar mycket, gärna och högt. Conor O´Neill är även en van förlorare. Han förlorar ofta och allt.

Nu sitter han i skiten ordentligt. Han har lånat pengarna upp över öronen, lånehajar är honom i hasorna, vänner och bekanta är förbannade på att han aldrig betalar tillbaka och trots detta fortsätter han bete sig som att det är ”alla andras fel”. Han SKA ju betala tillbaka – när han kan. Vilket är typ aldrig. Vilket alla han lånat av vet. Så det är nu eller aldrig, nu MÅSTE han börja betala tillbaka.

Conor får ett erbjudande han inte kan tacka nej till, alltså, han har sån liten möjlighet att tacka nej att det knappast kan kallas erbjudande. Snarare ett….krav. Han kommer att få en check på 500 dollar varje måndag i tio veckor och som motprestation ska han träna ett litet gäng unga ghettokillar i baseball. Låter kanske som en promenad i parken men ja…det är det inte. Speciellt eftersom Conor har noll intresse av detta och kidsen är föga imponerade av Conor. Conor är ju en vuxen och vuxna sviker, speciellt manliga ditos.

Hardball är en typ av film man tror sig ha sett massor av gånger. Barnsliga vuxna som växer upp, trasiga barn som får en bra vuxen att ty sig till, vinst i en liga dom inte borde ha en chans i…och så vidare. Jovars, Hardball är precis en sån film – också. Men det Hardball är som många andra filmer i denna genre inte är är stavas mörk. Det är ingen jävla glidarfilm det här inte. Den är modig på många sätt. Just när man tror att det kommer vara en rosenröd räkmacka ända in till slutet så vänder filmen och blir något annat, något….mer.

Precis, Hardball är MER än man tror. Man får MER än man kanske vill ha (om man väljer att se en ”lättsam” film som denna) och Keanu Reeves visar känslor jag inte trodde han kunde frammana. MER där med alltså.

John Hawkes är med i en biroll liksom Diane Lane. Och ett gäng barnskådespelare som är grymma hela bunten. Bra film! Räcker det så?

Hardball finns på Netflix!

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: EN VANDRING BLAND MOLNEN

Jag har inte sett den här filmen sen jag såg den på bio hösten 1995. Det är tjugo år sedan nu. Så när jag klickar fram filmen på Netflix och den börjar och jag märker att jag minns varenda scen så blir jag banne mig lite rädd.

Visst, jag tyckte väldigt mycket om filmen när jag såg den. Den var romantisk på det där enkla gammaldags mysiga viset, sådär att det gränsar till banalt. Men bara för att den tilltalade mitt oskadade 23-åriga hjärta är det ingen självklarhet att det snart 43-åriga betydligt mer livs-tufsiga hjärtat tycker detsamma. Inte självklart alls.

En vandring bland molnen handlar om den amerikanska soldaten Paul (Keanu Reeves) som under sin tjänstgöringstid i andra världskriget skrev mängder av brev till sin fru Betty (Debra Messing) som beskrev hur han funderade på livet, vad han drömde om och hur han tänkte sig deras framtid. När han kom hem oskadd och lycklig över att åter få träffa sitt livs kärlek möts han av en hustru som inte ens orkat läsa hans brev. Det var….för mycket text….typ. Paul är en smart kille. Han lämnar den egocentriska frun tämligen omedelbums.

På tåget på väg någon annanstans möter han – givetvis av en slump – Victoria (Aitana Sanchez-Gijon). Deras ögon möts och banne mig om det inte säger klick alldeles med detsamma trots att Victoria spyr ner Pauls jacka. Victoria är på väg hem till sin mexikanska familj med ett oäkta barn i magen och hon vet att hennes far aldrig någonsin kommer förlåta henne om hon är på tjocken utan att vara gift. Men Paul är en hyvens man med inget bättre för sig, han kommer på en lösning på problemet.

En vandring bland molnen är som en filmad barntillåten Harlequin-bok. Det är en vuxensaga utan tillstymmelse till nakenscener. Det är liksom bara…mys. Varenda scen utstrålar värme, både av skådespelarna (som allihop högpresterar här och det är fint att se Anthony Quinn igen!) och av kamerafiltren som används för att ge allt en orange ton. Filmen är alltså fullskiten av instragramfilter fast femton år för tidigt.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men filmen har ”nåt” som tilltalar mig även nu. Jag tror på Keanu Reeves och Aitana Sanchez-Gijon som ett par, allt dom utstrålar känns äkta. Och ja, du läste rätt, Keanu Reeves UTSTRÅLAR något här! Stoppa pressarna och kläm på hockeytutan men det osar passion om karln!

Om man tänker på denna film som ett hyperromantiskt familjedrama så måste jag säga att den är en liten pärla i genren. Man får PRECIS det man förväntar sig och jag blir lycklig i hela kroppen. Det är som att det där iskalla hjärtat börjat slå igen. Heja såna här omtittar!

 

 

Nästa måndag kommer ännu en film med Keanu Reeves i huvudrollen. Kan du hålla dig ända till dess?

Publicerat

WHILE WE´RE YOUNG

Jag tänker väldigt sällan på hur gammal jag är. Jag tycker helt enkelt inte att åldern är viktig och jag har aldrig haft någon direkt ålderskris. Men det är jag det. Jag vet att många andra har det jobbigt med den här grejen, med att åldras, med rynkor, med att tiden rinner iväg och alla frågor detta för med sig.

Efter att ha sett While we´re young kan jag säga att jag för FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV fick en redig klump i magen av insikten att jag faktiskt är rätt gammal. Paret i filmen, Cornelia (Naomi Watts) och Josh (Ben Stiller) är exakt lika gamla som jag och ändå ser jag på dom som mycket äldre än jag själv. Så när eftertexterna rullar sitter jag där med sjutusen frågor och typ noll svar. Beviset för en bra film? Ja, kanske det. Jag väljer att tänka så, alternativet är ju att jag har en satans skev självbild och det vill jag inte gärna tro på (men kanske kan jag få skylla liiiiite på att jag VET att Naomi Watts är fyra år äldre och Ben Stiller sju år äldre än jag i verkligheten).

Cornelia och Josh är alltså ett barnlöst par i 42-43-årsåldern som träffar på Jamie och Darby, ett par i 25-26-åldern (Adam Driver och Amanda Seyfried). Cornelia och Josh lever upp, anammar Jamies och Darbys sätt att leva, deras hipsterklädsel  (hej hatt!), hipsterinredning (hej vinylskivesamling!), hipsterfordon (hej gammal mysig cykel och obligatorisk cykelhjälm!) och deras övriga hipsterfritidssysselsättningar.

Så långt är kanske allt gott, det är väl alltid trevligt att gamla hundar kan lära sig sitta och se på sina liv med nya ögon? Noah Baumbachs manus är dock inte riktigt så förenklat. Det finns baksidor. Det är det där med att klassas som ”patetisk” om man inte lever som sin ålder. Det är det där med gamla vänner, hur dessa hanteras.

While we´re young är en film med många lager och det allra bästa med filmen är att man kan välja hur många lager man vill och orkar skala bort. Det går nämligen att titta på filmen rätt upp och ner, tycka det är ett mysigt romcomdrama, bry sig föga och glömma bort den när den är slut. Eller så börjar man fundera, analysera, borra sig ner i den där silvergruvan som kallas ”att åldras”, ”att vara vuxen”, ”att hitta sig själv”.

Jag borrade litegrann frampå småtimmarna och jag kan inte sticka under stol med att jag blev sugen på att leta fram min vinylsamling och börja dansa streetdance.

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

JURASSIC WORLD

”Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

”Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?”.

Ja. Det där ”nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det ”roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska ”Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

Publicerat

HELLO LADIES: THE MOVIE

Igår handlade 40% av fredagsfemman om Stephen Merchant, hans TV-serie Hello Ladies och hans rollfigur Stuart Pritchard som jag blivit så väldigt betuttad i. Eller nej, jag är egentligen inte alls betuttad i Stuart, jag tycker han är en hemsk människa samtidigt som jag kan känna empati för honom och vilja honom väl, han är verkligen en Loser med stort L. Serien däremot, den tog jag till mitt hjärta sådär alldeles direkt och hela säsongen avnjöts i ett huj nedbäddad under ett täcke på balkongen en sommarnatt för en vecka sedan.

När sista avsnittet var slut förstod jag inte hur jag skulle orka vänta på en säsong 2, det kändes alldeles oöverstigligt jobbigt, så när jag såg att HBO hade Hello Ladies: The Movie bland sina filmer tog det inte många sekunder innan jag högg den också. Även den som balkongmyssällskap såklart.

Det glädjer mig att Hello Ladies fungerar precis lika bra i långfilmsformat som i halvtimmesavsnitt. Jag hade gärna sett att filmen var längre än dom 85 minuter jag fick hålla till godo med men å andra sidan hade filmen en tydlig början, mitten och slut, det kändes inte som ”bara” ett långt TV-serieavsnitt.

Om du får för dig att se filmen utan att ha sett TV-serien kan jag inte göra annat än att hytta med fingret och säga no-no. Filmen är ingenting om du inte sett serien och har koll på rollfigurerna. Du måste ha lite mer kött på benen, mer förhandsinformation, när det gäller Jessica, Wade, Kives, Glenn och Stuart.

Utan att spoila för mycket kan jag nämligen säga att den där säsong 2 som jag så innerligt längtar efter, ja, det lär inte bli nåt med det. Hello Ladies: The Movie känns som en fin ihopknytning av seriesäcken och filmen ger TV-serien ett äkta och värdigt slut. Tyvärr. För jag vill se MEEEEER.

Publicerat

THE CANAL

Amerikanska skräckfilmer, det känns som att jag kan dom rätt bra. Jag kan koderna, jag fattar oftast när ett jump scare är i antågande och jag tycker mig kunna avläsa handlingen så pass bra att jag förstår hur filmen ska sluta långt innan eftertexterna rullar. Svenska skräckfilmer likaså. Asiatiska börjar jag också lära mig så smått, det finns en formel även där även om den ibland luras och ser till att uträkningarna blir fel.

Att se skräckfilmer från andra länder än dom ”allra vanligaste” är alltid spännande tycker jag. Jag känner en skön men ändock oro i kroppen, jag är liksom på helspänn hela tiden för jag är inte riiiiktigt med i matchen. Jag tittar och det kanske ser ut att vara ”som vanligt” men små små saker här och där, en kameravinkel, val av musik, färger, är inte som jag är van vid när det vankas skräck. Det är härligt. Jag blir alldeles upprymd och speciellt glad blir jag när jag hittar en film som är så bra som The Canal.

The Canal är en irländsk skräckfilm, skriven och regisserad av Ivan Kavanagh. David (Rupert Evans, i vissa vinklar mer än lovligt lik David Hellenius) jobbar med att restaurera gammal film. Han bor tillsammans med frun Alice (Hannah Hoekstra) och sonen Billy (Calum Heath) i ett gammalt hus och han har starka misstankar att Alice har en affär med en mörk snygging på jobbet. Svartsjukan äter honom inifrån, han kan inte riktigt släppa magkänslan.

David kommer över filmiskt material som visar bilder från huset där han och familjen bor och att det troligtvis begåtts ett brutalt mord i huset 1902. Dom grafiska bilderna tillsammans med den molande svartsjukan gör att David inte beter sig riktigt stabilt. Eller….ÄR det nån som pratar i väggarna?

Jag var rädd. Så. Nu är det sagt.

Jag hoppade högt ett par gånger. Alltså, jättehögt.

Jag tyckte helt enkelt att filmen var väldigt otäck. Det låg en dystopisk stämning över filmen som kändes som en otvättat kliig vägglusfull filt, en såndär man tvingas sova under på hotell i London. Rupert Evans gör ett bra jobb i huvudrollen men för egen del är det lillkillen, Calum Heath, som vann mitt hjärta helt och fullt. Snacka om naturbegåvning! Han äter flingor och mjölk med en lite för liten matsked i en scen och jag skulle kunna ha den scenen på repeat. Han käkar. Han spelar inte. Han är hungrig och han äter som vilken liten kille som helst. Den där kanske till och med obetydliga scenen satte sig fast, den betydde massor för min känsla för hela filmen. Flingor och mjölk. Så enkelt.

Kanske är det just det ordet som symboliserar hela filmen. Enkelhet i betydelsen att inte krångla till det. Ivan Kavanagh krånglar inte. Han berättar en historia från A till B och han har mig med i båten från första rutan till den sista. Kanske speciellt i den sista. Eller näst sista.

Det här är en film jag redan nu längtar efter att se om.

Publicerat

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE

Det finns egentligen bara tre saker jag vill få fram med den här recensionen.

1. Lägg namnet Tarin Egerton på minnet. Han är den unga förmågan som spelar ”Eggsy” i den här filmen, killen vars pappa var en agent, en Kingsman och som blev mördad när ”Eggsy” var liten.

Tarin Egerton är anledningen till att jag kan sitta lugnt framför TV:n och se Tom Cruise åldras i sin takt för Tarin är nästa generations Tompa. Dom till och med SPRINGER likadant! Mission Impossible-filmerna är säkrade i fyrtio år framöver, resten av mitt liv! Vilken glad pensionsförsäkring för alla oss blockbusterdiggare.

2. Vem kunde ana att Colin Firth var en sån badass?

Här ser han ut som George i En enda man men är lika dödligt smidig som James Bond och lika brutal massmördare som Danny Trejo i Machete. Alla vi som är med i Colin Firth Fan Club redan innan kan inte göra annat än att klappa händerna som crazy persons och dreggla lite osnyggt i en manglad linneservett.

3. Vilken sprudlande jävla gladbomb den här filmen är!

Regissören Matthew Vaughn visade redan med Kick-ass att han var en jäkel på att maxa sin ”kvart i rampljuset” och Kingsman: The Secret Service är inte ett dugg sämre. Här är det tjofaderittan-actiongalenskaper från första sekund till sista och trots att filmen är hela 129 minuter lång saggar den aldrig. Jag njuter av filmen, den är helt jävla galen, jag vill inte att den ska ta slut. Jag vill höra Samuel L Jackson lespa i flera timmar till, jag vill se Hanna Alström bjussa på analsex som den svenska prinsessan Tilde och jag vill se mer av Tarin Egerton. Jag hoppas på en Kingsman-film till, en två eller tre. Det här är en alldeles för bra grundpremiss för att släppas vind för våg.

Mer Kingsman åt folket, hör ni det over there!

Publicerat

KUNG FURY

Svissch säger det. Filmen börjar och som i ett trollslag åker jag tillbaka till 1985. Att filmen i sig utspelar sig detta år hjälper självklart till men det balla är att hela jag hamnar där igen.

David Sandbergs Karate Kid-lika superpolis Kung Fury får i uppdrag att resa tillbaka i tiden, närmare bestämt till nazityskland för att döda en man som heter Adolf Hitler aka Kung Führer. Till sin hjälp har han The Hackerman som ”med rätt algoritmer kan hacka sig tillbaka i tiden”. Och han lyckas. Han lyckas kanske lite FÖR bra för Kung Fury kommer lite för långt tillbaka i tiden. Men inte mig emot.

Under den här halvtimmen får man nämligen träffa på idel sköna typer och hela manuset är så utflippad och nästintill vansinnigt att jag ler som en full jazzdansare i soffan. Charmigt som fan är det! Och musiken är som Idomin på ett varande skavsår för en synthnisse som jag. Magnus Betnér och Björn Gustafsson har en riktigt rolig mustaschscen och David Hasselhoff bjussar på sig själv i musikvideon till filmens ledmotiv True Survivor

Jag kan inte låta bli att jämföra Kung Fury med en annan svensk film som också kryllade av 80-tals-referenser: Dyke Hard. Men där Dyke Hard siktade mot stjärnorna och ramlade på första bästa trottoarkant och slog ut framtänderna där lyckas Kung Fury med det mesta. Imponerande knasigt och fnissigt är det och när filmen är slut vill jag se mer. Mycket mer.

Blir det en långfilm? Det blir det väl? Va? Ja? Hurra!

Filmen finns att se på SvtPlay till den 24 november 2015.

Publicerat

KONTAKT

Människor som brinner för något fascinerar mig. Det kan gälla vad som helst egentligen, fascinationen är inte beroende av att jag på riktigt förstår dessa människor. Alltså…folk som samlar på tändsticksaskar, träningsnarkomaner, väldigt belästa människor, såna som vinner frågesporter i smala nördiga ämnen, hjälparbetare som försakar ett ”vanligt” liv för viljan att förändra, fågelskådare, pelargonuppfödare, personer som lägger ner själ och hjärta på att förstå och/eller bevisa sånt som vi andra dödliga knappt ens kan få in i knoppen existerar.

Som Eleanor Arroway (Jodie Foster) i den här filmen. Hon brinner. Satan alltså vad hon brinner för det hon vill göra.

Kontakt är baserad på en roman av Carl Sagan och varenda por av manuset andas att det är en verklighetens astronom, astrofysiker och kosmolog som ligger bakom. Det här är liksom en film om rymden – på riktigt – inget hotan-totan-science-fiction med värstingufos och sånt. Här får man banne mig gnugga geniknölarna och tänka efter själv genom filmens alla 150 minuter och regissören Robert Zemeckis skriver oss inte på näsan.

Jodie Foster är otroligt bra som Eleanor och Matthew McConaughey en bra motpol som hennes kärleksintresse Palmer Joss med en lite annan syn på vetenskapen.

Vill du läsa mer om filmen, klicka dig in på Flmr-Steffos blogg och läs hans hyllning av filmen. Full pott där. Hos mig ”bara” en fyra men den är en värdig bubblare när det kommer till dom allra bästa filmerna från 1997. Den var etta både hos Flmr och Jojjenito.

Publicerat

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

Publicerat

ST. VINCENT

Det är natt. Det regnar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sova för hjärnan är inte trött.

Jag tänker på all oro som finns här i världen. Alltså inte befogad oro utan den där andra typen, den konstruerade känslan av att inte riktigt duga om man inte är ”som alla andra”.

Jag tänker på den där auran av ängslighet som är självlysande runt så många människor. Alla som tror att rätt märke på kläderna har någon betydelse. Alla som tror att den som har dyrast kök vinner. Alla som tycker att det är värt att bråka med sin partner om väggarna ska målas i bruten vit eller tonad vit. Alla som köper bil av rätt märke och prisklass, rätt i betydelsen ”den kommer impa på grannen”. Alla som tar dyra lån för att kunna åka till Thailand och sen får betala tvåveckorssemestern i tio år. Varför är allt sånt viktigt? Vem har bestämt det?

Mitt jobb handlar om ytor. Att väggar, tak och golv ska bli så fina som möjligt. Jag hjälper människor att få det snyggt hemma. Alltså snyggt i deras ögon, inte mina. Så är det, egentligen, ändå får jag dagligen frågor som: ”Vad tycker du? Är det här bra? Kan jag ha den här tapeten? Vad skulle du göra, vad skulle du välja?” När jag får frågan svarar jag. Såklart. Det är mitt jobb att säga vad jag tycker. Ändå tycker jag motfrågorna är mest intressanta. ”Vad tycker DU? Vad gillar DU? Hur vill DU att det ska se ut i DITT hem, vad gör DIG glad?”

Många svarar att dom inte har någon aning. Det tror jag inte på. Jag tror alla vet hur dom vill ha det men dom vågar inte lita på sin egen smak eller på sig själva för den delen. Jag tror det är ängsligheten som tagit över. Den onödiga jävla ängsligheten. Likriktningen. Kan jag verkligen tycka såhär? Vara såhär? Se ut såhär? Måste det köpas danska designlampor och elefantkuddar från Svenskt tenn? Kläder som tonåriga modebloggare visar upp, är dom verkligen bekväma? Alex Schulman bär plötsligt hatt, hur trendigt kommer inte det att bli nu? Avicii kör Volvo. Skitisamma om vi inte tror på att han gör det i verkligheten, nya Volvon kommer bli en ”måstepryl” i vissa kretsar. En maskot, typ. En jättedyr maskot.

Själv vill jag bara gå omkring med en skärbrännare och elda upp auror. Jag är trött på ytor, i alla fall på ytor som inte är genuint personliga. Jag skulle vilja skala av alla ängsliga auror och se människor sådär som dom är på riktigt. Kärnorna av alla. Själarna om man så vill. Jag tror nämligen att vi är himla lika varandra utan dessa auror, mycket mer lika än med (fast dom flesta verkar tro tvärtom).

Om du tänker tanken ”vad kommer vara mina nära och käras starkaste minne av mig när jag är död?”, hur känns det då? Känns det som att värstinggrillen, golfklubborna, filmsamligen, Hollistertröjorna, senaste mobilen eller Guccitapeten i sovrummet kommer vara svaren du vill höra eller skulle du möjligtvis vilja höra något annat? Känns det kanske som att vetskapen om att du har nära och kära är alldeles nog?

Det regnar. Blöta droppar slår hårt mot fönstret. Det är natt. Det känns som om alla sover utom jag. När en film får mig att inte vilja sova utan bara tänka då är det en bra film jag sett. St. Vincent är en väldigt bra film. Den är så bra att den får en plats på min lista över 2014-års bästa filmer. SÅ bra är den. Bill Murray är bättre här än i Lost in translation. Melissa McCarthy är inte ”bara” rolig. Jaeden Lieberher är en barnskådis som inte behöver skämmas det allra minsta och Naomi Watts är en östeuropeisk prostituerad. Det känns lite ”inne” i filmvärlden att bryta på ryska just nu.

St. Vincent får mig att vilja bli den bästa människan jag kan vara. Den får mig att fundera över vad mina närmaste kommer minnas av mig när jag inte längre går runt här på jorden i mina kängor och ser ut som ett frågetecken när jag försöker förstå livet omkring mig eller skriver flummiga på tok för långa blogginlägg som inte handlar om ett jävla dugg egentligen.

Men….alltså….St. Vincent ger mig inte dödsångest eller så, det är inte på den nivån alls. Filmen får mig bara att tänka lite mer än vanligt – och sova lite mindre. Det är ett mycket bra betyg och det är ett ynka litet nedkört staket ifrån full pott!

Publicerat

MAD MAX: FURY ROAD

Om jag ska börja från början så är jag inget fan av Mad Max-filmerna. Dom tre filmerna från 1979, 1981 och 1985 regisserade och påhittade av George Miller med Mel Gibson som Mad Max med uppspärrade ögon och sandig hockeyfrilla skulle sammantaget få en fyra av mig om jag skulle betygssätta direkt från minnet. Mad Max 1/5, The Road Warrior  2/5 och Mad Max beyond Thunderdome 1/5.

Förutsättningarna för att se George Millers nya skapelse var därmed jättebra, utan ironisk underton. Låga förväntningar är – liksom ett gott samvete – den bästa huvudkudden. Att Tom Hardy spelar Max gör visserligen en hel del för min sugenhet att se filmen, kanske inte för att han allena kan rädda den om det visar sig vara ännu ett ökentorrt postapokalyptiskt actionhaveri, men jag vet att han inte kommer göra bort sig. Han kommer vara den bästa Mad Max som går att frambringa. Att Charlize Theron har den kvinnliga huvudrollen som Furiosa gör mig ännu mer trygg. Hon är alltid bra, precis lika stabil som Tom Hardy.

Så jag köper mig en biljett, väljer bort 2D för en gångs skull då jag vägrar sätta mig i nån liten skitsalong med 70-tumsduk för att se den här filmen. Precis som med Furious 7 så känns det som att ju större duk och ju högre ljud desto bättre kommer jag tycka om filmen och med facit i hand (och brist på IMAX på hemmaplan) tänkte jag rätt.

Mad Max anno 2015 är ingen film, det är en upplevelse. Det är bara att tömma hjärnan, släppa sargen och bege sig in i en värld som osar högoktanig bensin och sällantvättade skinnkläder. Mad Max anno 2015 är en mash-up av öken-rock-opera, Pimp my ride och en helkväll med Cirkus Cirkör och 3D:n utnyttjas på ett ypperligt sätt.

Det brummas, gitarr-riffas, gasas, skriks, skjuts, sprängs, floffas, sploffas, kloffas, sprayas lite silverfärg, dödas, vattnas, tankas, lagas, rejsas, grejsas, funderas och dödas. Det sistnämnda en hel del. Mycket död blir det men det dödas på kreativa sätt och blir – faktiskt – aldrig tråkigt. Nej trist hinner jag inte ha för det går undan från första scenen till den sista och enda gången jag suckar är åt det klyschiga citatet i slutet på filmen.

Jag tycker det var härliga två timmar i sällskap av Max, Furiosa och resten av gänget. Jag gillade att hela filmen sjuder av Girl Power Deluxe och att den är snygg som ett helvete. Varenda scen skulle gå att pausa och tryckas som fototapet.

Sen måste jag tillägga att det trummas en hel del. Jaaaa….mmmm….samma typ av trummande som i The Dark Knight Rises….och Tom Hardy har en mask för ansiktet….och han pratar. Så SJÄLVKLART får filmen en redig fyra. Mitt logiska tänkande slutar nämligen fungera när dessa tre parametrar möts. Som tur är händer det inte alltför ofta.

Jojjenito har också sett Mad Max. Här är hans tankar om filmen. Filmparadiset går nästan ner i brygga av filmen, liksom Flmr-Steffo, The Nerd Bird-Cecilia,  film4fucksake och Filmitch. Fripps filmrevyer är aningens mer kritisk, liksom Sofia. Plox har också skrivit om filmen och nu även Movies-Noir.

Publicerat

PITCH PERFECT 2

”I’ve got my ticket for the long way ’round, two bottle whiskey for the way. And I sure would like some sweet company and I’m leaving tomorrow, what d’you say?”

Jag tror det var många med mig som satt skräddare på golvet och slog på plastmuggar efter att ha sett första Pitch Perfect-filmen. Anna Kendrick var ju bara så jävla cool när hon gjorde sin audition för att bli en av Barden Bellas, den bästa a cappella-gruppen på skolan, ja kanske den bästa a cappella-gruppen i hela USA?

Nu är vi tillbaka på skolan. Barden Bellas gjorde ett bejublat *host* uppträdande inför självaste president Obama med familj, ett uppträdande som slutade med att ”Fat Amy” (Rebel Wilson) kom ner från taket i en gunga och ja…nånting gick…lite tokigt. Nu tycker jag kanske att det som gick tokigt inte var FULLT så häpnadsväckande tok-hemskt som dom där konstigt moraliska amerikanerna verkar tycka. Fan, det var ju en OLYCKA, knappast något någon kunde förutspå men hur som helst, det som hände gjorde att Barden Bellas hamnade i nånslags karantän. Dom får inte rekrytera nya förmågor och heller inte tävla på hemmaplan. MEN dom får åka till a cappella-VM i Köpenhamn och OM dom vinner – vilket dom inte kan göra eftersom ”hela världen hatar USA” –  släpper a cappellaförbundet på straffet och allt blir som vanligt igen.

Pitch Perfect 2 är en direkt fortsättning på första filmen och även om man säkerligen ”hänger med” i filmen och förstår premisserna i tvåan så tror jag det är ett enormt mervärde om man sett första filmen. Alla tjejerna från första filmen är med även här, med Hailee Steinfeld som det enda nya fejset och vi får se och höra killarna i Treblemakers med Jesse (Skylar Astin) i spetsen. Och har man – som jag – en viss förkärlek för synthmusik och den typ av kläder som dessa musikaliska utövare brukar ha på sig så är den här filmen julafton på riktigt. Jag säger bara DAS SOUND MACHINE! Det är den tyska (!) a cappella-gruppen som blir Barden Bellas antagonister i tävlingen och dom tar verkligen denna aningens ”töntiga” musikform till en helt ny nivå.

Jag såg filmen med The Nerd Bird-Cecilia och här kan du läsa hennes tankar om filmen. För egen del var det 115 minuters tok-mys! Jag log, fnissade, gungade med i musiken lite försiktigt, skrattade, skämdes lite, mådde bra och ja, klämde nästan fram en liten tår framåt slutet. En störtskön filmupplevelse helt enkelt!