Kategori: Betyg 4

Publicerat

TREVLIGT FOLK

Jag har sett många filmer på sistone som fått mig att gråta. Alltså inte bara gråta sådär gulligt som det kan se ut när en enkel liten kristallklar tår sakta rullar sig nedför kinden, nej nu snackar vi fulgråt med snorränder ända ner i munnen. Föga attraktivt och ganska jobbigt.

Igår satt jag i en biosalong på Söder i Stockholm tillsammans med 68 andra människor. Exakt 68 för det fanns (och finns) 69 platser i salongen, fullsmockat in till sista stol. Det är kaxigt att en dokumentär om sjutton somalier från Borlänge som börjar träna bandy för att kunna åka till bandy-VM i Sibirien drar så mycket folk. Nej kaxigt är fel ord, det är FINT. Jag blir glad, jag blir genuint jätteglad.

Jag tycker om Filip och Fredrik. Jag gillar det dom står för, att dom ser den lilla människan, frågar riktiga frågor som dom på riktigt vill höra svaren på. Dom är dessutom svenska mästare på social skills, borde vara drömgäster på vilken stel finmiddag som helst.

Att det skulle vara just Filip och Fredrik som sätter tänderna i sagan om det somaliska bandylandslaget kan knappast förvåna någon. Vem skulle annars göra det? Det är dom eller ingen tänker jag, det finns inga andra som bemästrar kombinationen av värme och sociala medier på samma sätt som dom. Filip och Fredrik når ut och det är därför det sitter 69 människor av 69 möjliga i en biosalong på Söder och tittar på en film som heter Trevligt folk.

Trevligt folk är en film alla borde se. Inte alla utan A L L A. Det är det som är filmens enda problem. Trevligt folk är en film om trevligt folk för trevligt folk. Jag känner mig hundraprocentigt säker på att alla som betalar för att se Trevligt folk är trevligt folk, dom otrevliga typerna, dom som skulle behöva se filmen kommer aldrig att göra det. Det är precis samma sak som att föräldrarna till klassens jävligaste unge aldrig dyker upp på föräldramöten, det går liksom inte att nå fram.

Trevligt folk fick mig att skratta, le, fingråta och fulgråta. Så jävla snorigt alltså. Tjejen bredvid mig tittade snett, fnös lite och lutade sig ap-hårt mot grannen på andra sidan men när eftertexterna rullade satt hon där med näsduken hon med. Och alla klappade händerna när filmen var slut. A L L A. Och ingen störde under filmen med lysande mobilskärm. I N G E N.

På nåt skönt sätt fick jag en känsla av att det inte är kört. Det finns så mycket positiva krafter i vårat konstiga land, det gäller bara att sätta fingret på det och synliggöra det. Det är det Filip och Fredrik har gjort nu – med den äran!

Publicerat

WILD

Förra året kom Tracks, en film om en kvinna som går genom halva Australien endast med några kameler som sällskap.  För några veckor sedan hade Wild biopremiär, en film om en kvinna som går The Pacific Crest Trail, över 160 mil amerikansk vildmark med allt vad det innebär av oberäknelig natur, vilda djur och sexistiska hillbilles.

Det här är två filmer som vid första anblicken har många beröringspunkter men för mig som tittar blev det som Yin och Yang. Tracks berörde mig inte ett dugg, jag satt mest och funderade på alla varför jag ville ha svar på. Varför känner hon att hon behöver göra den här vandringen, den här inre resan? I Wild får man reda på varför, vad som hänt Cheryl Strayed, vad som gjort henne till den hon är och vad som får henne att packa den där jätteväskan och gå alla dom där milen med blodiga skavsår och lösa tånaglar.

När jag såg Tracks satt Joel bredvid mig. Jag trodde att han småsnarkade sig igenom hela filmen men inget kunde vara mer fel. Han grät. (Läs hans fina text om filmen och det här med att gråta på bio här). När vi pratade om filmen efteråt kände jag ett sting av avundsjuka, det är något så fysiskt och mentalt renande att reagera så på en film men det är väldigt sällan det händer.

När jag tittar på Wild har jag ingen på platserna bredvid mig. Det är jag glad för. Jag är också glad att jag ser den direkt efter jobbet med bilen i parkeringsgaraget precis under biografen och klädd i den inte superrena jobbtröjan vars ärmar inte direkt är renare när filmen tagit slut. Jag hade nämligen inte en tanke på näsdukar och inte en enda servett hade letat sig ner i väskan så jag satt där i två timmar med tårarna rinnandes och ingenting annat att torka dom från början sminkade ögonen med än tröjärmen. Det var en annorlunda känsla, nästan lite hobo-varning faktiskt.

Jag kände mig helt enkelt ganska smutsig under filmens gång men när jag kom hem, tvättade av ansiktet med ljummet vatten, torkade mig med en nytvättad handduk som doftade sköljmedel, stod i ett varmt badrum i en hemtrevlig lägenhet som är min med en skitig tröja som är skitig för att jag har ett roligt jobb som ibland inkluderar färgstänk på kläderna, när jag tittade mig i spegeln så kände jag mig…ren. Jag kände mig lätt. Jag kände mig som Cheryl efter den där personlighetsstärkande vandringen. Fan, jag har också gjort en vandring, jag har gjort min vandring, på mitt sätt, av mina egna skäl och även om jag inte tappade stortånageln för att komma fram så gjorde jag andra saker, sånt som var viktigt och behövligt för mig.

Att leva är att ibland behöva gå jävligt långt i för trånga skor men leva är också vetskapen om att man kan ta av sig skorna och vifta med tårna. Ibland väljer man det ena, ibland det andra och ingen som inte gått i just mina skor kan förstå varför.

Så Wild blev för mig vad Tracks var för Joel. Jag fattade grejen. Den nådde in i mig. Wow alltså.

 

Publicerat

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Publicerat

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

Publicerat

THE TAKE

Det kinesiska året brukar alltid symboliseras av ett djur. Ibland är det apans år, ibland hundens, oxens, tuppens, grisens, tigerns eller drakens.

Såhär ser det kinesiska tecknet – symbolen – för 2015 ut.

Jag hade lite annat att göra på gymnasiet än att ha utökad studiekurs i kinesiska så jag erkänner, detta språk är inte något av mina starkare sidor men tittar jag noga på tecknet så tycker jag mig kunna klura ut ett och annat. Ja titta du med så ser du också vad det föreställer. * Två ben, rak rygg, ett karakteristiskt läte. Visst är det Tom Hardy? Ja visst är det det sörru, nu kan vi klubba igenom det, 2015 är Tom Hardys år!

Om det nu är Tom Hardys år, kan vi inte helt enkelt sluta mesa? Kan vi inte gemensamt ge Tom Hardy den respekt han förtjänar genom att uppmärksamma honom när chansen finns under året? JAAAA (jag svarar mig själv här, det är lika bra), det är vad jag kommer försöka göra i alla fall.

Tom Hardy är nämligen så mycket mer än Bane i The Dark Knight Rises (även om han gärna skulle få sitta i en fåtölj i mitt vardagsrum med motorcylindrar över hela ansiktet och bara praaaaata resten av livet – kolla bara liksom!!), Tom Hardy är en skådespelare som jag precis lika gärna skulle se på en teaterscen som i vilken filmgenre som helst.

Nu har jag sett honom fullständigt briljera som den före detta kåkfararen Freddie i miniserien The Take. En kolsvart historia från Londons undre värld där relationer är navet av historien, inte enbart tuffa machomän med vapen och dold agenda som det kan vara ibland i denna typ av film. Att det är en kvinna som skrivit romanen som serien är baserad på (Martina Cole heter hon) hjälper kanske till lite på traven.

Fyra avsnitt a 45 min svepte förbi lika snabbt som en ljummen bris en perfekt sommarkväll, alltså jävlar det gick undan! Får du möjlighet att se The Take, ta den. Jag kan nästan lova nolltolerans vad gäller besvikelse om inte annat gällande skådespelarprestationerna.

Tom Hardy visar hela skådispaletten från små små perfekta rörelser i ögonvrån till ren sorg, ilska, utåtagerande testosteronaggressioner, sekunder av ömhet, kärlek, you name it. Men det är i sanningens namn inte bara hans show det här. Dom två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Kierston Wareing och Charlotte Riley är otroligt bra och dom ger serien den dokumentära känsla som gör den så bra. Jag tror på allt jag ser, rätt igenom, fullt ut. Det enda lilla jag retar mig på är att blodet ser ut som utspädd Fun Light men det är en mycket liten petitess i sammanhanget.

Filmitch har också sett The Take.

Serien:

Tom Hardy:

* 2015 är Getens år i den kinesiska djurkretsen men man får väl låtsas lite, allting blir så mycket roligare då.

Publicerat

THE TRIP TO ITALY

Stoppa pressarna, undrens tid är inte förbi!

Inte sedan Gudfadern 2 kom 1974 har en uppföljare varit bättre än originalfilmen men nu har det alltså hänt igen. Nu är inte The Trip to Italy uppe på Gudfadern-nivå och lirar men det är en sjuuukt mysig och harmlös liten film som lätt kan muntra upp den mörkaste av vinterkvällar.

När Steve Coogan och Rob Brydon imiterar Christian Bale, Michael Caine och Tom Hardy (som Bane) skrattar jag så tårarna rinner och jag känner ett litet sting av ”det är väl tyyyyypiskt” att jag inte såg filmen på bio tillsammans med fler glada fnissare. Jag tror det hade gjort filmen kanske – om möjligt – ännu bättre.

Publicerat

THE BABADOOK

När en film blir en snackis blir den oftast det av en anledning. Ännu oftare av en bra anledning.

The Babadook är en klassisk läskigt-monster-under-sängen-historia, en klassisk förälder-blir-hemsökt-av-nåt-demonaktigt-läbbigt-som-egentligen-inte-finns, en klassisk skräckis av den typen som fanns förr, innan det blev modernt med jump scares där det läskiga i nio fall av tio var en kattjävel som tittade fram bakom en gardin. Det sköna med den här filmen är att den trots allt det klassiska ändå känns helt ny.

Mamman Amelia (Essie Davis) lever ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman) och om nån tycker pojken i Omen är creepy så är det ingenting mot Samuel.

Samuels pappa är död, han dog när dom var på väg till BB för att föda Samuel. Det känns som att Amelia fastnat i både sorg, förlossningsdepression, baby blues och vanlig hederlig ångest samtidigt som hon är på väg att brutalt gå in i väggen. Samuel är nämligen ett svinjobbigt barn och orsaken till hans beteende kan mycket väl vara en produkt av mammans dito. Det är nånting väldigt trasigt här.

När Samuel hittar barnboken The Babadook och ber mamman läsa den för honom, ja det är då saker och ting börjar gnissla loss ordentligt i den lilla australiensiska familjen.

Utan att spoila någonting alls så måste jag säga att dom dramatiska icke-skräckiga scenerna i filmen är sjukt bra. Fan det kryper i kroppen på mig, vilken negativ och mentalt förgörande spiral dom fastnat i. Relationsdramatiken i filmen känns så äkta och jag hade faktiskt gärna sett denna film även som ett ”rent” drama helt utan skräckelement. Men visst, dom läskiga/spännande scenerna lägger till ännu en dimension till filmen och dom funkar dom med men som sagt, det hade varit en bra film även ”demonprylen”.

Jennifer Kent har skrivit manus och regisserat filmen och nu ska det bli intressant att se vad som händer härnäst, om allt hon kommer göra är Babadook-uppföljare och spin-offs eller om hon får chans att utveckla sitt filmande och manusskrivande mer. För hon är begåvad, det står helt klart.

Jag tyckte väldigt mycket om The Babadook även om jag inte blev direkt rädd, inte mer än för den skrikande lille pojken och mammans uppenbara behov av hjälp.

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

DRAKTRÄNAREN 2

Jihaaaa, Hicke och Tandlös är tillbaka och min aningens julsega kropp fick en vitaminkick så hjärtat nästan slår dubbelslag. Det visade sig nämligen att Draktränaren 2 var ännu ballare än första filmen och vem kunde tro det?

I den första filmen skipade Hicke fred mellan vikingarna på Dräggö och det krävdes både list, mod, empati och klokskap för att klara av det. Nu är han ute och flyger på sin Tandlös (ett ekipage som är VRÅLSNYGGA rent estetiskt, mattsvarta och coola) tillsammans med flickvänsmaterialet Astrid och hennes drake och dom kommer till ett stort isberg, ett isberg som rymmer både massvis med drakar och mängder av stridslyssna krigartyper.

Nu gäller det för Hicke att hålla tungan rätt i munnen, för nu är det inte bara sämja mellan några vikingar som ska fixas till, nu handlar det nämligen om fred på ett helt annat plan och också om att växa in i en roll han inte riktigt bett om.

Det här är en film som går hur bra som helst att se hemma på en vanlig TV men flera gånger under filmens gång tänkte jag att jag mer än gärna hade sett den på bio och ännu mer gärna i 3D. Det är härliga flygturer, ett rasslande tempo, musikaliskt är det alldeles underbart, jag sitter mest och njuter.  Den största skillnaden mellan första och andra filmen är att jag tror denna film kan upplevas otäck för mindre barn. Utan att spoila för mycket så dras döden in i handlingen på ett sätt man inte riktigt sett sedan Lejonkungens dagar och det gör filmen mänskligt verklig i all sin sagovärldsprakt.

Och nu avslutar jag denna recension precis som den förra, med att jag känner ett sting av lycka i magen. Det kommer nämligen en Draktränaren 3! Visserligen inte förrän 2017 men den som väntar på nåt gott kan gott vänta. Själv tänker jag ta mig en skinkmacka till. God fortsättning!

Publicerat

DRAKTRÄNAREN

Julen för mig är skinkmacka med stark senap, julmust och tecknad film. Får jag bara litegrann av dessa tre är jag så jäkla nöjd, jag kräver inte så mycket. Men så ibland råkar jag köpa helt rätt vörtbröd, griljera skinkan alldeles perfekt, kyla julmusten sådär så det blir imma på glaset när jag häller upp den och som grädde på moset välja en film som visar sig vara nånting mycket mer än jag på förhand trott.

Kvällen tillsammans med den unge Hicke (Hiccup), den svarta draken Tandlös som inte alls är tandlös och alla dom andra drakarna (varav dom flesta med charmiga underbett) blev nära på magisk. En sån perfekt liten film som bjussade på en perfekt julig stund.

Det här är animerad action som kittlar i magen, jag är med på drakens rygg, jag kan flyga jag är inte rädd. Filmen är fin, den är finurlig, den är festlig och jag känner ett sting av lycka i magen eftersom jag vet att det finns en uppföljare, en Draktränaren 2. Den ska jag se typ NU. Jag ska bara göra mig en macka till först.

Publicerat

Gästrecension: IMPROMPTU

När bloggen fyllde fem utlyste jag en tävling, en chans för alla utan egen filmblogg att skriva en egen recension. Idag är det dags att kora vinnaren och att publicera recensionen.

Vinnaren heter Hanna, finns på Twitter som @rovarspraket och filmen hon valt att skriva om är från 1991 och heter Impromptu, men den svenska titeln känns kanske bättre igen: Chopin, Mon Amour.

Här är Hannas recension:

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Som vi kan gissa så blir hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Kostymfilmsfantast som jag är så blir jag rätt lätt tjusad av pastellfärgade slottsmiljöer, intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan, förstulna blickar över middagsbordet (där alla talar om allmänna ting men vi vet ju vad de EGENTLIGEN menar), besattheten vid klass, rikedom och släktträd, och i denna rulle har vi alla dessa variabler, låt vara i mer humoristisk ton än det vanligtvis brukar.

Den svenska titeln på filmen Impromtu är, och håll i er nu, Chopin, mon amour. Vilka är dessa översättare? Hur var det sistnämnda ett bättre val än orginaltiteln? Med tanke på att filmen kom ut tidigt 90-tal så fanns där kanske eventuell oro att vanligt fölk inte skulle begrip om det var titel på nån utrikiska, men döp då för bövelen inte om titeleländet till Chopin, mon amour! Det blev åtminstone inte Kompositören Som Visste För Lite, och det får vi väl vara tacksamma för.

En film med en ”besvärlig kvinna” i huvudrollen är en lyx man inte blir utsatt för så ofta. Att man dessutom hejar på henne, och vill att hennes karaktär ska vinna, det går som sagt inte tretton på ett dussin av dom filmerna. Hon knullar runt, hon vägrar falla in i ledet, hon är kreativ, framgångsrik och gör sin grej, och blir INTE STRAFFAD fört! (Den allt för vanligt förekommande moraliserande slutklämmen brukar väl vara nåt åt det hållet.) Och medan vi nu är inne på genusperspektiv så är det även intressant att de manliga skådisarna i denna film kommer undan med att vara helt bedrövliga, medan kvinnorna har en extremt hög lägstanivå rätt igenom. Bernadette Peters komiska timing och tilbakahållna frustration, Emma Thompsons kärleksfullt porträtterade hysterika till grevinna och mecenat, Judy Davis hudlösa uppenbarelse. Den enda som bryter könstrenden är underbara Mandy Patinkin. Man behöver inte bli påmind om att det som sker på teveskärmen är på låtsas, utan man dras med och får vila tryggt i hans trovärdiga insats då han är sin karaktär.

Filmen utspelar sig i Paris under 1800-talet. Alla inblandade borde rimligtvis prata franska med varandra. Men eftersom detta är en engelsk film så går vi med på att skådisarna talar engelska med varandra. Julian Sands jobbar dock, precis som sin kollega Hugh, under premissen Hitta På En Egen Bruten Engelsk Accent, hans är tydligen ungersk. Där ser man. (Herr Grants är polsk. Klart som korvspad.)


Och förresten, Julian Sands, vad är grejen? Maken till stolpighet har knappt skådats utanför brägårn. Han låter ju nivåsänkt när han pratar. Snälla, säg att det är meningen?

Julle: Ja, men jo, jag tänker lite så att han den däringa Liszt måste säkert varit lite efter, sådär.

Alla i filmteamet: Jag tänker fan inte säga nåt, du får! Jag har inte råd att få sparken. Va? Visst, Julian, det kör vi på, låter rimligt!

Vilka tagningar slängde dom, om de här fick vara kvar? (Hang on! Är han en manlig Kiera Knightley, Fiffi?!)

 

Trots allt mitt gnäll över det som inte riktigt nådde hela vägen fram med denna produktion så är det en väldigt sevärd och underhållande film. Vackert foto, bra story, engagerande dialog, praktfull scenografi, ambitiös kostymavdelning, och, i det stora hela, bra rolltolkningar.

4 av 5 Tjusiga Hästdragna Vagnar blir slutbetyget för denna lilla pärla.

(Bilden föreställer Frederic Chopin. Ganska lik Hugh Grant va?)


 

Publicerat

Svensk söndag: JALLA! JALLA!

När jag skriver den här texten är det sommar, det kan vara bra att ha det i bakhuvudet.

Jag har precis sett klart Jalla! Jalla!, sätter mig för att skriva ner mina tankar, öppnar fönstret litegrann och hör ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow”. Daniel Lemma håller konsert i parken hundra meter från min lägenhet och hela situationen känns som ett mindfuck. Ett mysigt mindfuck.

Om man kan kalla Daniel Lemma för en one-hit-wonder så har han ALLT att tacka denna film för sin framgång. Alla vi som såg filmen när den kom känner till denna låt, alla vi som såg filmen när den kom fick upp ögonen för Fares Fares, Torkel Peterson och Tuva Novotny i huvudrollerna, alla vi vet att det är Josef Fares första långfilm, alla vet att det är hans och Fares pappa Jan som spelar pappan som buffar andra med sin tjocka mage och alla vi som såg den då kommer ihåg den söta tjejen vid namn Laleh Pourkarim i rollen som Yasmin. För att vara en film med fjorton år på nacken känns den väldigt NU. Jag minns i princip varenda scen i hela filmen och jag tycker precis lika mycket om den nu som jag gjorde då.

Jalla! Jalla! är en romantisk komedi som lyckas ta upp en hel del tämligen svåra frågor utan att tappa fart. Tvångsgifte, erektionsproblem, kulturkrockar, det äckliga med hundbajspåsar, för Josef Fares är inget ämne tabu ändå är det en film som får mig att må så himla bra. Det som står på postern stämmer, det här ÄR en ”skön rulle” och en av dom mest lyckade svenska romcoms som finns. Lekfullt, begåvat och charmigt.

Jag öppnar fönstret lite till. Det är dags för extranumret. ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow.”

Publicerat

BORGMAN

Camiel Borgman (Jan Bijvoet) bor i en underjordisk grotta av något slag. Filmen börjar med att två män tillsammans med samhällets präst ger sig ut i skogen för att slå sönder Borgmans boende och kanske även honom själv. Jag skriver kanske för jag vet inte, jag vet inte vad männens agenda är, jag vet inte varför och jag vet inte vad Borgman gjort. Allt är tämligen oklart.

Borgman tvingas i vilket fall fly och beger sig in i ett välbärgat villaområde. Han ringer på hemma hos Richard och Marina, ett par som inte behöver vända på kronorna. Han ber om att få ta en dusch men blir inte insläppt, inte till en början i alla fall.

Borgman är en film som skulle kunna vara släkting till Michael Hanekes vidriga men fantastiska Funny games. Dessa båda filmer rör sig i samma känslosfär och ger mig samma molande magvärk när jag tittar. Att människor kan vara så beräknande, så råa, så falska, alltså jag vänjer mig aldrig. En annan jämförelse handlar såklart om att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer att få se, jag kan inte kan läsa av historien. Det är en scen i den här filmen som är så speciell att jag sätter mig upp alldeles rakryggad i soffan, lägger huvudet lite på sned, rynkar näsan och tänker ”måtte ingen dåre få idéer nu”. Det bjuds på en lite kreativare synvinkel på ”ståplats i Nybroviken” om jag uttrycker mig milt.

Jag tycker Borgman är en mycket sevärd film, inte enkel men heller inte svår, inte otäck på skräck-vis men obehaglig som satan. Det var även Hollands Oscarsbidrag 2014 vilket kan vara bra veta om man gillar att suga i sig den typen av information – vilket jag gör.

Borgman kan hyras på Triarts hemsida.

Publicerat

THE SPECTACULAR NOW

Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?

Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.

[micropaus]

The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.

Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.

Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.

För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.

Publicerat

Tre om en: PARADISTRILOGIN AV ULRICH SEIDL

Idag blir det en riktig långläsning här på bloggen. Jag har sett trilogin (med väldigt dokumentär känsla) som börjar med Paradis och har tilläggen Kärlek, Tro och Hopp. Den första filmen har jag redan skrivit om men jag repriserar texten här för filmerna hör liksom ihop. Alla tre går att hyra på Triarts hemsida och tar du dig tiden att se dessa filmer kan jag lova dig en filmisk och känslomässig resa utöver det vanliga.

Jag skriver om filmerna i den logiska titt-ordningen.

PARADIS: KÄRLEK (PARADIES: LIEBE, 120 min)

Det finns en del [kvinnor] som tycker att jämlikhet är att kvinnor ska få göra precis allt män i alla tider har gjort.

Det finns en del [kvinnor] som tycker att rättvisa är att kvinnor gör mer av det männen gjort mycket och mindre av det män aldrig gör, oavsett område. Har du en man som inte städar hemma, sluta städa du med. Har du en man som gillar att festa, gör det du med. Har du en man som inte jobbar, strunta i det du med, varför är det just du som ska försörja familjen? Passa på. Strunta i konventioner. Sluta tänk manligt och kvinnligt, bara gör.

Jag är så jäkla kluven till det här. Självklart tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och exakt samma skyldigheter men jag är inte säker på att världen blir en bättre plats om det är vi kvinnor som ska försöka ”bli” som männen i alla lägen.

Voldo skrev på sin blogg om några kvinnliga komiker från College Humor som uppmanar HBO att visa fler penisar i sina TV-serier med huvudargumentet att serierna visar kvinnobröst och att det ska bli mer rättvist. Jag skrev en kommentar där om det underliga i att lösningen verkar ligga i att visa fler penisar, inte i att visa färre bröst om det nu är mängden kvinnobröst som är problemet.

Precis samma typ av resonemang hamnar min hjärna i när jag ser filmen Paradis: Kärlek. Europeiska kvinnor åker till Kenya för att köpa sex av prostituerade afrikanska män. Är det okej att kvinnor köper sex utomlands bara för att män vallfärdar till Thailand och gör detsamma? Does two wrongs make a right?

Alla som känner mig vet min inställning till torskar i allmänhet och till Thailand och köpefruar i synnerhet. Jag orkar inte dra den harangen igen för jag vill inte ha hela min inkorg fullsmockad med mejl från kränkta vita troll-män som proklamerar sina rättigheter och som tycker att jag är någon bitter feministflata som man ska öva smutskastning på. Been there done that. Sist jag skrev om det här ämnet (dock inte här utan på min förra blogg)  fick jag nittio kommentarer på femton minuter varav orden ”fitta” och/eller ”ful” var med i samtliga. Jag har svårt att tro att jag får samma mejlbombning från kränkta vita kvinnor som tycker att jag är ett feminist-as som inte unnar dom rättigheten till svarta könsorgan, men man ska aldrig säga aldrig.

Paradis: Kärlek är en spelfilm som mycket väl hade kunnat vara en dokumentär. Hade jag inte läst att den österrikiske regissören Ulrich Seidl även skrivit manus hade jag definitivt köpt filmen som en ren dokumentär. Att det är en riktig film gör nästan det hela ännu läskigare. Att spela dessa roller så trovärdigt som skådespelarna gör…det är banne mig obegripligt och det är väldigt väldigt modigt. Jag fattar inte hur dom gör.

Margarete Tiesel spelar Teresa, en medelålders mamma som lämnar sin tonårsdotter hemma och åker till Kenya på semester. Där träffar hon tre andra österrikiska/tyska kvinnor och tillsammans går dom all in på semestern vad gäller sexuella äventyr med mörka pojkar och män. Den vidrigaste scenen är när Teresa fyller år och dom fyra har köpt en ung svart man för nån form av sexy dans och sex. Hur dom beter sig mot honom, hur dom pratar OM honom, hur dom helt hämningslöst utnyttjar honom, det är på gränsen till att jag inte kan se på. Samtidigt tänker jag tvärtomtanken. Att det varit fyra överviktiga 50-plus-män som köpt en kväll med en thailändsk flicka, att dom i princip våldtagit henne alla fyra (vilket kvinnorna definitivt gjort med den afrikanske killen om han bara lyckats få stånd) och hur stenhårt dom allra flesta kvinnor dömt ut såna män som svin. Som as. Som djur.

Filmens kvinnor är inte ett dugg bättre.

Som vanligt när jag ser denna typ av film får jag en frustande vilja att bygga mig en egen alternativ planet och ta med mig alla mina snälla nära och kära dit och sen bara skita en hel jävla hög i resten av byket. Jag blir så arg, så ledsen, så utom mig att jag samtidigt förstår att det är en väldigt bra film jag ser som kan försätta mig i den här sinnesstämningen. För det är det, det ÄR en bra film!

 

PARADIS: TRO (PARADIES: GLAUBE, 113 minuter)

Teresa, en av kvinnorna som åker till Kenya i första filmen har en syster, Anamaria. Anamaria skulle aldrig komma på tanken att åka till Afrika för att tysta klådan mellan benen, nejdå, istället piskar hon sig själv över ryggen samtidigt som hon står på knä framför Jesus på korset och ber om förlåtelse för smutsiga tankar, ditt och datt.

Paradis:Tro handlar om Anamaria och hennes syn på det här med skuld, skam och sexualitet i förhållande till hennes starka gudstro. Arma tant, ja hon ser ut som en tant men hon är kanske bara aningens äldre än jag, 45-50 kanske, hon lever ett liv på ytan så torftigt att det känns som hon ska på fest när hon är klädd i sjuksköterskekläder på arbetet. Hon jobbar med röntgen. Mammografi ibland, ”vanlig” röntgen ibland, med håret stramt uppsatt i knut. När hon har semester ”firar” hon den hemma med att knäskura trappan och be lite extra.

All sin fritid lägger hon på att missionera i grannskapet, knacka dörr och pådyvla intet ont anade österrikare sin tro och att dom lever i synd av något slag. Filmen tappar mig lite där, jag känner att jag blir trött och ofokuserad. Kanske är det min troslösa sida (häpp!) som lägger näsan i blöt, jag känner mig bara exkluderad från hela situationen. Inte på det sättet att jag inte förstår, jag har bara inte förmågan att känna någon form av empati för henne. Inte ens när hennes make (!) plötsligt dyker upp, hennes egyptiske (!) muslimske (!!) make känner jag något speciellt.

Maken är rullstolsburen, rätt otrevlig och allmänt kåt, pratar om sin fru som en ägodel och orerar om vad som är hennes plikt som hustru att ställa upp med. Varför han varit borta och varför han nu kommit hem förtäljer inte historien men Anamaria verkar inte vara varken glad, ledsen, förvånad, upphetsad eller irriterad på att han kommit hem. Upphetsad blir hon däremot en kväll när hon av en slump hör stön från ett buskage och ser en hel drös med folk ha sex i parken. Då får hon gnida bra på jesusstatyn hon släpar runt på för att få hjärnan att tänka på annat.

Paradis:Tro gör mig alltså inte alls lika känslomässigt engagerad som Paradis: Kärlek men det är på intet sätt en dålig film för det. Precis som i förra filmen får jag noll känsla för att det är skådespelare jag ser eller ett skrivet manus, det känns dokumentärt rätt igenom och det imponerar stort.

 

 

PARADIS: HOPP (PARADIES: HOFFNUNG, 104 minuter)

Samtidigt som mamma Teresa knullar afrikaner i Kenya och moster Anamaria får moralpanik av sina egna sexuella känslor befinner sig dottern Melanie på ett bantningsläger för tonåringar. Melanie är tretton år och har aldrig legat med någon men sexsnacket går på högvarv i sovsalen och hon får strax reda på det mesta som hennes något äldre rumskamrater gjort med det andra könet.

Det är inte dom tre överviktiga tonårspojkarna Melanie får upp ögonen för när hon försöker närma sig det motsatta könet, nej det är den fyrtio år äldre läkaren som jobbar på lägret för att hålla koll på kidsens mående. I jeans och kavaj glider han runt i korridorerna och säga vad man vill, det är inte enbart Melanie som flirtar. Han har inte ryggen fri.

Redan tidigt i filmen tror jag mig veta exakt hur historien ska ta sig vidare men det visar sig att jag har fel och ingen kunde vara gladare åt det än jag. Det hade varit så enkelt att göra det här till en sliskfilm, till en snuskfilm, till en peddofilm, till en män-är-svin-film, till en offerfilm, till en så-levde-dom-lyckliga-i-alla-sina-dagar-film men Ulrich Seidl är smartare än så. Han går inte i några fällor och håller därför filmen vid liv ända in i kaklet.

Jag blir förstummad när jag tänker på hur otroligt duktiga alla skådespelare i dessa tre filmer är men kanske speciellt tjejerna och killarna i denna del, dom är unga herregud, dom visar sig med sina blekfeta kroppar utan smink och förskönande kläder, dom är människor rätt igenom och det hör inte till vanligheterna att man får se det på film. Det är ett modigt projekt, tre spännande synvinklar, tre brännheta teman och tre lyckade filmer. Sevärt så det förslår, långt mycket mer minnesvärt än sex timmar ”vanlig” hollywoodfilm men också betydligt mer krävande såklart.

Allt har sin tid och sin plats men jag hoppas att fler tar sig tid att se denna trilogi, det finns en hel del att fundera på efteråt, filmerna släpper inte taget.