Kategori: Betyg 4

Publicerat

THE FAVOURITE

Γεια σας Yorgos,

Utan att ta i i överkant, jag kan inte säga att vår relation började så bra. Jag tyckte inte du var något mer än en superpretentiös grekisk 36-årig kulturman när du värkte ur dig din karriärs hittills enda lågvattenmärke i mina ögon och hade du träffat mig då hade du antagligen fyllt munnen med tokvarmt ouzo och spottat ut skiten rakt i mitt fejs. Jag förstod inte Dogtooth alls, jag förstod inte dina ambitioner, jag förstod helt enkelt ungefär lika lite av filmen som filmens huvudrollsinnehavare gjorde av det korrekta grekiska språket.

Det var drygt sju år sedan Dogtooth fick svensk biopremiär, jag skrev om den, hängdes ut av andra bloggare som totalt hjärndöd och tänkte ge upp hoppet om dig. Men om det är någonting av värde du behöver veta om mig så är det att jag sällan gör det. Det är liksom inte min grej att ge upp på folk sådär så även om jag skippade Alper (pga redan nämnda anledning, jag var liksom less på dig då) så såg jag The Lobster när den kom. The Lobster. En sån jävla SJUK film. Och så BRA! Hur fick du till det manuset egentligen Yorgos, man undrar ju vad som rör sig i ditt huvud, helt klart.

The Lobster är en av få filmer på min blogg som jag VET förtjänar ett högre betyg än jag gett. Jag tänker så ofta på den filmen så det kan omöjligt vara en 3:a. Ska se om den vilken dag som helst och rätta till misstaget, jag lovar. Sluta gör sådär med munnen Yorgos, du ser ut som om flourtanten varit på besök. Jag vet att det är ouzo! Ouzo svider i ögonen om du spottar, jag vet det också. Svälj, Yorgos, SVÄLJ!

Förra året gjorde du The Killing of a Sacred Deer och DÅ kan man säga att vi slutade dejta och liksom kilade stadigt på riktigt. Vilken film alltså! Du skrev manus till den filmen också tillsammans med din vapendragare Efthymis Filippou och uppenbarligen är era hjärnor totalsynkade och precis lika jävla galna. Συγχαρητήρια Efthymis, jag avundas dig alltså. Jag kan erkänna att mina fantasier också är rätt utflippade, jag skulle mer än gärna skriva filmmanus med er. Eller bara sitta bredvid och doppa vitt bröd i tsatsiki, det går också bra. Jag är inte så knusslig.

Nu är det några månader sedan jag såg The Favourite på Malmö Filmdagar, kanske den första visningen av filmen i Sverige. Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Den här gången är det Deborah Davis och Tony McNamara som skrivit manus och jag kände mig en smula orolig för just detta. Två utbölingar som ger sig in i Lanthimos-världen, hur skulle DET gå?

Med facit i hand, det spelar fan ingen roll vem som är i närheten av dig, Lanthimos-världen ordnar du så himla bra alldeles själv. Om du till och med kan få ett ”vanligt” kostymdrama som denna att bli quirky, knäppt och galet bitskt så är du kanske än mer begåvad än jag trott. Och visst kommer Oscarsnomineringarna hagla över denna film, den kommer få precis sådär många som jag ville att The Killing of a Sacred Deer skulle få men inte fick och visst kommer jag vara glad för din skull, MEN, samtidigt, det ÄR härligt om du fortsätter vara lite mer okänd också. Fortsätter vara lite mer underdog för alla utom oss i det allra filmnördigaste gardet. För mig kommer du alltid vara knäppgöken från Grekland. Och FY FAN vad jag gillar knäppgökar! ελληνικά τρελό λέβητες!

Γεια σας = hallå
Συγχαρητήρια = grattis
ελληνικά τρελό λέβητες = grekiska galenpannor

Publicerat

OM EN POJKE

När jag såg Om en pojke 2002 tänkte jag mest på två saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla” och hur jävla jobbig den lille pojken Marcus (Nicholas Hoult) är.  När jag ser om filmen sjutton år senare tänker jag på tre saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla”, hur jävla jobbig den lille pojken Marcus och hur fingertoppskänsligt jättesnyggt manuset är skrivet när man lyckas få in det kolsvarta med psykisk ohälsa i en ”vanlig” myspyskomedi.

Lille Marcus har alltså en mamma (Toni Collette) som lider av psykisk ohälsa och hon är så pass illa däran att hon försöker ta sitt liv. Samtidigt försöker den eviga ungkarlen Will (Hugh Grant) ragga brudar som om det inte fanns någon morgondag. Det han verkligen INTE vill är att binda sig och han vill verkligen INTE ha barn. Han vill heller inte dejta någon som HAR barn, vilket rimmar rätt illa med att han smyger in på möten för och med ensamstående (och mer eller mindre trasiga) föräldrar. Ja….såklart….det är 99% mammor på mötena.

Efter många om och men och manushabrovinker korsas Marcus och Wills vägar och ingenting blir som det varit igen.

Om en pojke är verkligen ALLT samtidigt. Den är charmig och rolig, den är ångestframkallande, sorglig och hjärtskärande. Den vill säga så mycket och den lyckas med det och jag måste säga att filmen må ha varit relevant redan 2002 men nu känns den riktigt modern. I allt utom Hugh Grants byxor.

Publicerat

THE HOLLARS

Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.

Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?

2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.

Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.

När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.

Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.

Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.

Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.

Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.

Publicerat

BUMBLEBEE

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla ”gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir ”påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man ”klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Publicerat

TIME OUT OF MIND

George Hammond (Richard Gere) driver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.

Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.

Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.

Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.

En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: ATERRADOS (2017)

Att som vuxen person bajsa i byxan tillhör inte vanligheterna, i alla fall om man inte kan skylla på magsjuka eller massivt intag av kombinationen katrinplommon och saltlakrits. Att sitta ensam en novembernatt och titta på dagens film – med hörlurar! – är inget jag skulle tipsa ens mina eventuella fiender om, faktiskt. Det är bra otäckt, alltså otäckt på det sättet att det var svårt att sova sen med lampan släckt. Så ja, den fick vara tänd. Jag är en människa! Hallå, jag är ingen maskin!

Den amerikanska titeln på denna argentinska film är Terrified så jag kan anta att Aterrados betyder just det. Passande titel. Verkligen passande.

Filmen utspelar sig i några hus utanför Buenos Aires där det händer en del oförklarliga grejer dagtid och – för dom inblandade – läskiga saker nattetid. Avloppsrör som låter och beter sig, möbler som flyttas runt och nåt som befinner sig i sovrummet om natten, nåt som kanske med lite tur kan fastna på film om man låter mobilen stå på inspelning hela natten?

Några parapsykologer tar sig an detta för att försöka luska i vad som hänt och händer och ja, det är väl i princip det. Allt annat är extra mos på korven, speciellt för såna som jag som ibland upplever ett viss mått av…leda…när jag ser skräckfilm då det känns som jag sett ”allt” och därmed sällan blir känslomässigt engagerad. Därför känns det extra häftigt när jag blir tipsad om en film och den levererar! Aterrados gör nämligen den, den levererar en storartad otäck skräckfilm med ett långsamt uppbyggande tempo och – givetvis – jumpscares MEN dom kommer absolut helt på pricken rätt, dvs när man inte är riktigt beredd. Dessutom är det inte en CGI-fest som utspelar sig framför ögonen, det här är mer handfast skräck, mer….verklig…om man så vill.

Så pass verklig att jag som sagt sov med sänglampan tänd. Och kanske aldrig mer kommer öppna garderobsdörren. Eller titta under sängen.

Filmitch har också sett filmen och här är hans recension av densamma. Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. 

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE RIOT CLUB och BILLIONAIRE BOYS CLUB

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på ”hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle ”unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är ”nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta ”Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av ”tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. ”Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt ”JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska ”bröder”.

”Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

Publicerat

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Publicerat

A KID LIKE JAKE

 

Alex Wheeler (Claire Danes) är gift med Greg (Jim Parsons) och tillsammans har dom en liten son, Jake. För att vara en del av filmens titel och centrum av en stor del av filmens historia är barnet Jake väldigt lite i bild, in the flesh so to speak, och det är faktiskt en av filmens stora förtjänster.

A kid like Jake handlar nämligen om hur det är att ha ett barn som ”är som Jake”, dvs kanske inte passar in i normen hur ett barn ska vara. Filmen handlar egentligen inte om själva barnet utan om hur föräldrarna hanterar ett ”annorlunda” barn och även en del om skolsystemet i USA som på många sätt inte är som vårat. Där får man söka in till skolor med olika prov och personliga brev och skolorna kan då tacka nej beroende på om barnet ”passar in” eller inte. Detta gäller alltså även väldigt små barn, som Jake.

Som svensk, som openminded och som boendes i en storstad är Jakes ”problematik” verkligen ett problem med självklara citationstecken. Jake är nämligen inte mer annorlunda än typ varenda kiddo på Södermalm och vore jag förskolepedagog i nämnda stadsdel skulle jag nog bli rejält provocerad av den här filmen. Grundgrejen med Jake är nämligen att han gillar att klä sig i flickiga kläder, klänningar och sånt och i filmen dras den tämligen vardagliga grejen till sin spets då fröken i skolan misstänker att Jake kanske har lite problem med sin könsidentitet.

Det jag tycker är jättefint i filmen är kemin mellan makarna Alex och Greg. Claire Danes och Jim Parsons skådespeleri bjuder på scener som gör ont ända in i benmärgen, som ger mig både ångest och hopp och jag tror och jag HOPPAS  att det här är en typ av vuxenfilm som vuxna faktiskt ser – och försöker ta till sig. Speciellt en scen när Alex och Greg börjar gräla – rejält! Där finns det mycket att lära gällande konflikthantering och konsten att bråka snyggt. Speciellt Greg beter sig otroligt bra i den situationen och det gör mig väldigt glad att se en manlig karaktär som är så komplex och mänskligt skriven som Greg är. Octavia Spencer är också väldigt bra i sin roll som Jakes omtänksamma pedagog.

Det här är en film jag hade väldigt lätt att ta in i mitt hjärta. Tänkvärd, fin, jobbig och hoppfull.

Filmen visas på Stockholms Filmfestival 16/11 och 18/11.

 

Publicerat

BOHEMIAN RHAPSODY (IMAX)

Rami, Rami, Rami Malek, var har du gjort? Vad i hela friden HAR du gjort? Förstår du ens själv vad du åstadkommit?

Hur kan Rami Malek, denna lilla yngling, lyckas gestalta en av musikvärldens allra största med en sådan inlevelse och LIKHET att jag i vissa scener baxnar? Freddie Mercury med sitt udda utseende, sina överdådiga poser, sin magnetiska utstrålning, det känns smått överjordiskt att lyckas med det men Rami Malek gör det omöjliga möjligt.

Samtidigt som jag sitter här och raljerar över både ålder och storlek på nämnde Malek får jag banne mig slappa mig själv rätt i fejset för han är ju ingen yngling och han är inte liten heller. Rami Malek är blott två centimeter kortare än Freddie Mercury var och det förvånar mig då jag faktiskt trodde att Freddie var väldigt mycket längre. Åldersmässigt är inte Maleks 37 år heller helt fel. Freddie Mercury dog 1991 när han var 45 år vilket betyder att han var 39 år under Live Aid-konserten 1985, en konsert som fungerar som ett nav i hela filmen Bohemian Rhapsody. Filmen börjar och slutar där.

Jag tog med mig mina barn och såg filmen på IMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia och det visade sig vara en ännu bättre idé än det kändes från början (och då tyckte jag ändå jag fick till det som tusan med en film vi borde kunna finna glädje i alla tre. Kidsen blev glada och jag fick hänga med dom en stund. 200 spänn/biljett förresten. Och då var det vare sig plusstol eller 3D, ”bara” vanlig 2D och IMAX. Det är rätt saftigt, eller hur? I alla fall om man ska betala för tre).

Jag har självklart koll på Queen som grupp men deras musik har aldrig varit något som klickat helt för mig. Radio GaGa är den enda låt jag köpt på skiva men det gick ändå inte att hålla sig ifrån resten av deras musikaliska katalog. Låtarna hördes ju överallt – både då och nu.

Vad gäller mina barn så hade dottern noll koll på både Queen och filmen – trodde hon. När låtarna radades upp i filmen kunde hon alla texterna fast hon fattade inte hur och även om hon trodde filmen skulle vara en dokumentär blev hon väldigt positivt överraskad när det visade sig vara en spelfilm. Detsamma gällde sonen. Han fick ”rys” flera gånger och när vi satt och pratade om filmen efteråt sa dottern samma sak. Hon fick ståpäls på armarna och det ”händer typ aldrig”. Jag bara nickade. Jag fick också det. Plus att jag blev tjock i halsen och nostalgi-gråtig, speciellt under filmens sista kvart. Då mindes jag så väl den där sommaren 1985 när jag satt som klistrad framför TV:n och tittade på Live Aid – och på Queen – och insåg att det jag upplevde då var TV-historia.

Ja, jag förstod att det var TV-historia redan då men när jag nu ser detta på stor duk (JÄTTESTORDUK) och får uppleva konserten från Wembley IGEN (ja, det är precis så det känns) så är det så mycket tankar och känslor som susar runt i hjärnan. Jag var tolv, skulle fylla tretton då, hela mitt liv låg framför mig, samtidigt hade Freddie Mercury precis fått reda på att hans dagar var räknade, att han hade AIDS och att det inte fanns tid för framtidsplaner.

Han var tvungen att utnyttja varje dag som att den vore den sista, han lyckades omfamna det liv han hade och vara tacksam för dom nära och kära som så länge agerat hans familj. För egen del var det ungefär i samma veva som jag blev ”Fröken Bråttom”, som ville göra ALLT NU, som om det fanns en känsla i mitt omedvetna att jag inte skulle hinna allt annars. Trettiotre år har gått och jag har fortfarande bråttom och tjugosju år har gått sen Freddie Mercury andades in och ut för sista gången och världen häpnade över sanningen när han väl dog. ÄR HAN GAY? NÄÄÄÄÄ, det är väl inte möjligt??  

Kanske borde jag skriva även några rader om filmens regissör Bryan Singer? I december förra året gav 20th Century Fox honom sparken från denna film (mer info om detta finns att läsa här och här) och ersatte honom med Dexter Fletcher men Singers namn står med i både för- och eftertexterna. Rykten gör gällande att han till och med var i slagsmål med Rami Malek på inspelningen (förutom alla andra osnygga anklagelser Singer behövt hantera det senaste året).

Vad som stämmer och inte har jag ingen aning om, jag vet bara att regissören av denna film har lyckats göra ett genuint, kärleksfullt och musikaliskt porträtt av en grupp vars musik kommer överleva apokalypsen. Att jag personligen kan tycka att filmen är alltför (och onödigt) slätstruken och ”barnvänlig” (läs: det-moraliska-Amerika-anpassad) är en annan fråga. Mercurys homosexualitet visas med luddiga silkesvantar trots att han känns mer som en ormgropskompatibel kind of guy. En man som förutom allt annat hade den mest episka av mustascher. EPISK I TELL YOU!

Tack för allt Freddie. Och tack Rami Malek. Rami, Rami, Rami! Vi ses på Oscarsgalan!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Bloggkollegan Sofia håller inte alls med vad gäller betygen (här är hennes text). Tänk så olika det kan bli. Det är kul med film!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (2014)

I den iranska (fiktiva) spökstaden Bad City är det mest män som befinner sig ute nattetid. Det är mest män överhuvudtaget i den här filmen, narkomanpappan, sonen som försöker göra rätt för sig, kvinnohataren, den lille pojken….och The Girl (Sheila Vand) som sällan går på gatorna som en vanlig kvinna. Hon ÄR nämligen ingen vanlig kvinna. Skenet bedrar. Hon är en vampyr!

Jag såg The Bad Batch för inte så länge sedan och då fick jag verkligen upp ögonen för denna mycket originella regissör, Ana Lily Amirpour. A girl walks home along at night är hennes första långfilm, The Bad Batch den andra och SOM jag ser fram emot att följa hennes karriär framöver. I mina ögon är det fullt möjligt att hon tar över Tarantinos stafettpinne som den mest originella regissören rent visuellt. Hon är otroligt duktig på att kombinera perfekt snygga scener med musik och hon lyckas få alla karaktärer att kännas BALLA, även dom man själv skulle vilja tugga sönder.

Det här såldes in som den första iranska vampyr-skräck-romantiska filmen och det känns självklart att det är sant. Den är dessutom filmad i svartvit, snygg som ett helvete och bjussar på en känsla av James Dean/Marlon Brando och spagettivästerns. Så den kombon kan jag lova att hon är först med – och inte bara i Iran.

Med västerländska popkulturella inslag känns det som hon nosade på världen redan i den här filmen och med The Bad Batch är hon nu ute. Längtar efter tredje filmen som enligt uppgift blir Blood Moon där hon själv skrivit manuset om en tjej med övernaturliga krafter som rymmer från ett mentalsjukhus i New Orleans. Heja Ana Lily, du är stencool!

Som skräckfilm (den är inte det minsta läskig):

Som film:

.

Vad Sofia och Johan skriver om? Klicka på deras namn för att komma till deras varianter på skräckfilmsfredag.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen ”you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes ”I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en ”helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: ”MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får ”mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar ”Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WE ARE NOT ALONE (2016)

Okej, We are not alone är ingenting nytt under solen, inte på pappret i alla fall. Ett hus, en liten dotter som upplever att det händer konstiga saker (plus att hon saknar sin döda mamma), en pappa som inte tror på henne (plus saknar sin fru. Han har dock en ny flickvän som bor med dom), en gammal garderob med dubbeldörrar, en trappa som knarrar, det spelas på en speldosa av metall med en målad clown på, en källare som gömmer våldsamma barnteckningar, möbler som är övertäckta med lakan, ja, precis allt finns, alla klyschor för vilken standardskräckis 1A som helst.

Men, den här filmen är inte amerikansk. Den är inte från något land som jag vanligtvis ser skräckfilmer ifrån. We are not alone är en peruansk film och den lilla familjens hus ligger utanför Lima.

Det här är en mörkt filmad film (som så många i den här genren) och den känns i perioder nästan svartvit. Tänk typ The Others, en sån känsla. I många scener är bara en liten del upplyst, nästan som en spotlight på det filmmakarna vill ha i centrum – och det kan vara var som helst i bild. Resten är i princip svart. Jättesnyggt foto, det där spelet med ljus och skuggor. Jag som tittar känner en riktning åt VAR jag ska titta men inte alltid varför och det är spännande.

Den här typen av film innehåller nästan alltid sin givna mängd jumpscares och ja, We are not alone är inget undantag. Den påminner en hel del om The Conjuring faktiskt, både i manus och stämning (men inte i känslan rent visuellt). Jag vet inte om jag lurar mig själv och gör kulturskillnaderna större än dom egentligen är men jag tycker det blir läskigare bara av att dom pratar ett språk jag inte kan och därmed måste läsa texten. Jag fokuserar till max och filmer ger mig utdelning. Det här är inte en film jag skulle se själv om jag inte behövde – men nu behövde jag det. Och det gick ju…bra. Fick kolla på tre avsnitt av Världens sämsta indier på SVTPlay sen för att kunna sova.

Filmen finns att se på Netflix och här är en lista på resten av filmerna i temat. Där kan du se både titlarna samt vilket land filmerna kommer ifrån. 

Publicerat

PELLE KANIN

Eftersom jag sedan urminnes tider använder den svenska filmtiteln som överskrift på mina recensioner fick det självklart bli så även idag MEN jag har väldigt svårt att se den där lilla kaninen med blå skjorta som Pelle. Jag tycker han är en alldeles för utomordentlig Peter för att kallas Pelle. Med ett alldeles för förnämligt ”efternamn” i Rabbit för att kallas Kanin.

Skjorta förresten, är det en skjorta han har? Jeansjacka kanske? Alla kaninerna i den här filmen har någon form av mer eller mindre omodern överkroppsklädsel på sig, allt från brun manchester till gul sommarblus knuten i midjan. Det är sött som sirap och ett väldigt bra sätt att hålla reda på dom fyrfota kompisarna i filmen. Pelle/Peter har nämligen sällskap av en hel liten drös sjukt gulliga krabater, alla skapade av Beatrix Potters fantasi och penna.

Det är sjuttiofem år sedan barnboksförfattaren och illustratören Beatrix Potter dog men SOM jag hade önskat att hon hade fått se den här versionen av Peter Rabbit. Jag tror hon hade kissat i den spetsförsedda småbyxan av ren upphetsning över vad man 2018 kan göra med datoranimation i kombination med levande skådespelare. Och ja, jag är ÖVERTYGAD om att hon hade spetsförsedda småbyxor, såna som går ut en liten liten bit på benen, med spets längst ut alltså. Alla som någon gång sett Sagovärld på TV gör nog en high five med mig nu. Hela hennes liv kändes som en kostymfilm i miniatyr, med tunt porslin, skräddarsydda klänningar, delikata småkakor och perfekt vässade pennor.

Om du gillar filmer som Paddington och Paddington 2 så är Peter Rabbit en film för dig. Brittiskt lantlighet, lite London, humor som pendlar mellan befriande barnslig och lite vuxnare, riktiga skådespelare som gör sina roller med den äran – Rose Byrne och Domnhall Gleeson – då det knappast kan vara enkelt att spela mot…ingenting. (Ja, jag tycker unge herr Gleeson funkar här, kors i taket). Men är det nånting som måste höjas till skyarna med den här filmen så är det KANINERNA! Inte för EN sekund tappar filmen mig och får mig att tro att det är datortecknade hittipåfigurer jag ser, nejdu, det här är riktiga kaniner. RIKTIGA, I TELL YOU!

Jag förstår inte hur det är möjligt att göra filmer som den här, det övergår mitt förstånd på samma sätt som vetskapen att universum är oändligt samt hur en fax fungerar. Men det gör ingenting. Jag sitter helt enkelt i soffan med vidöppen mun och FRÖJDAS över detta äventyr som – när jag såg den – var EXAKT det jag behövde.

Filmen är sevärd för ALLA åldrar men kanske främst för oss vuxna som ibland behöver en myspysstund i ensamhet med en film som inte rör upp känslor, som inte försöker lösa världsproblemen, som inte skräms, inte jävlas utan bara är….asgullig och skön.

Publicerat

YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

”Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.”

Yrrol finns att se på C More.