Kategori: Betyg 4

Publicerat

PÅ HEDER OCH SAMVETE

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

”It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.”

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

Publicerat

Christopher Nolan-helg: MEMENTO

Om du inte sett Memento så säger jag bara: Se den! Om du redan har sett Memento så säger jag: Se den igen!

Första gången jag såg den här filmen såg jag den igen alldeles på direkten men med spolknappen intryckt under pekfingret. Jag var som bortblåst i huvudet, jag fattade inte vad jag nyss sett, vad jag upplevt eller att det ens går att göra begriplig film på det här sättet.

Att Christopher Nolan är världsbäst på att använda tiden nästan som en egen rollfigur i filmer visste jag inte då men jag vet det nu. Han gör det ibland och när han gör det gör han det så jävla bra.

Leonard (Guy Pearce) har drabbats av minnesförlust men inte vilken sådan som helst. Han minns det som har varit men han har noll närminne. Han minns så lite att han tatuerar in viktig information på kroppen för att inte glömma bort den. Minnet försvann från den dagen hans fru blev våldtagen och mördad, efter det är allting svart. Nu ska han hämnas, han ska hitta mördaren och sättet han gör det på är annorlunda mot det mesta jag sett förut.

Memento är själva essensen av Christopher Nolans regissörskap tycker jag. Egensinnigt, spännande, häftigt, knasigt, snyggt och med en skådespelarensemble som inte är helt självklar för stunden. Guy Pearce hade gjort Priscilla – Öknens drottning sex år tidigare och L.A Konfidentiellt, större än så var han inte och Carrie-Anne Moss hade precis gjort Matrix men bortsett från det så var hon ingen A-skådis direkt men Nolan går på magkänsla och jävlar så bra det blir!

Det här är en film som ska undvikas en halvseg vardagskväll. Memento kräver uppmärksamhet och ju mer uppmärksamhet du ger den desto mer får du tillbaka. Det är som att äga en vandrande pinne eller vilket annat kramvänligt husdjur som helst. Betygsmässigt är den så nära en femma den kan bli utan att det slår över, den saknar den där sista känslomässiga touchen för att jag ska bli upp över öronen tokförälskad men jag går där och skrapar med foten, blinkar sakta, låtsas att jag har Lady-och-Lufsen-Ladys mörka ögon och låååånga ögonfransar och nånstans önskar jag att jag hade en tallrik spagetti med frikadeller framför mig som jag kunde dela med min favvo-Christopher för där nånstans, där mellan öronen finns en hjärna som jag är grymt nyfiken på. Jag gillar hur han tänker för jag förstår inte allt. Han är inte uppenbar, han är klurig som ett söndagskorsord i en morgontidning och jag gillart. Som fan.

Publicerat

PRISCILLA – ÖKNENS DROTTNING

Jag var på väg mot Australiens mittpunkt, Ayers Rock. Jag var i den lilla staden Alice Springs, därifrån skulle jag flyga vidare till Sydney tre dagar senare men jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till och från det stora röda berget som var så nära men ändå så infernaliskt långt bort.

Ett år tidigare satt jag på en av Stockholms bästa biografer och bevittnade tre transors resa mot just Alice Springs men där och då, när jag stod i den där obegripliga australiensiska torra värmen i knallblå snickarbyxor och en hysterisk blågul sverigetröja så tänkte jag inte på det. Det tog sjutton år till innan jag skulle kunna se dom små komiska likheterna som ändå fanns mellan Mitzi Del Bra, Felicia Jollygoodfellow, Bernadette Bassenger och deras silverfärgade buss Priscilla och den där blågula transan som liknade mig och den vita Adventurebussen som blev min metalliska trygghet några dagar den hösten.

Tick (Hugo Weaving) är en dragshowartist som får en förfrågan att sätta upp en ABBA-show på ett hotell i Alice Springs under en månad. Han tackar ja och övertalar Adam (Guy Pearce) och Bernadette (Terence Stamp) att följa med. Det blir en roadtrip genom Australien av sällan skådat slag och en film som jag den där hösten 1994 hade väldigt svårt att ta till mig. Huvudrollerna bestod av tre snubbar jag hade noll relation till och visst var det festliga färgglada kreationer och kul musik men nä, filmen var en medelmåttig trea, inget mer än så.

Hösten 1995 gör jag min egen månadslånga roadtrip genom samma land. Trots att jag missat att packa ner min fjäderboa, mina meterlånga lösögonfransar och barbiesminkresväskan i min lilla backpackerryggsäck så känner jag mig som jag men ändå inte. Jag har kläder som enbart är till för att vara praktiska, jag har fotriktiga skor, ändå syns jag. Jag är en färgglad turist som känner mig otroligt fel i denna värld där alla andra bär beige. Beiga knälånga shorts med benfickor. Beiga fjällrävenprodukter fast med andra loggor. Grova beigebruna vandringskängor med ankelkorta beiga strumpor som andas. Jag är blågul, kritvit och tokblond och nu ska jag resa ut i vildmarken i en äventyrsbuss. Jag ska sova under bar himmel, jag ska klättra i berg, jag ska äta torftig mat lagad över öppen eld och jag ska under tre dagar befinna mig som ett med naturen i ett land som kan stoltsera med nitton av världens tjugo giftigaste ormarter.

Blickarna Tick, Adam och Bernadette får av bybefolkningen när dom kommer in på en bar i full drag är inte nådiga. Det är ingen skillnad på Australien och resten av världen. Udda människor är läskiga människor i inskränkta ögon. Killarnas resa mot Alice Springs kommer att lära dom mycket om sig själva, vilka dom är och varför. Min resa i samma region har gjort detsamma med mig även om det är först nu som jag på riktigt förstått vad jag faktiskt gjort. Ibland behövs det en fungerande backspegel för att kunna se klart.

Att vara annorlunda på vilket sätt det än må vara och stå upp för sig själv är bland det största man kan göra och Priscilla – Öknens drottning kan ge en självförtroendeboost till vilken egoskeptiker som helst. Att som ormfobiker sova i öknen med stjärnhimlen som täcke och all världens småkryp som madrass är så stort att jag ibland gör en mental high-five med mig själv när jag minns tillbaka.

Att se om den här filmen som jag minns som medioker och upptäcka så många nya sidor är jättehärligt. Hugo Weaving är en skådespelare jag normalt sett inte tycker så bra om men han är fantastisk här, Guy Pearce och Terence Stamp likaså. Jag tror att jag har behövt se dom i andra roller för att på riktigt förstå exakt hur bra dom är här. För dom är bra, filmen är bra, det är en feel-good-film som inte får glömmas bort. Jag var bara inte redo att förstå det – då.

För mig fungerar filmen på samma sätt som mitt minne av Australien. Det är en resa jag aldrig vill glömma, det är minnen starka som harissa mot tungan och den är en vetskap om att hur konstigt och knasigt och tokigt och jobbigt det ibland känns så blir det alltid bra – till slut.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

TYRANNOSAUR

Jag trodde jag hade sett den grinigaste gamla gubben som någonsin existerat på film när jag såg Walt Kowalski (Clint Eastwood) i Gran Torino. Nu har jag lärt mig att det finns många grader i helvetet och att Kowalski bara är och skrapar på dom översta centimetrarna av magmaytan – i alla fall jämfört med Joseph (Peter Mullan) i Tyrannosaur.

Joseph är en åldrad man som har mycket svårt att hålla någon form av känsla inuti kroppen. Han är som en hajpad huligan men inte bara före en viktig match, han är det jämt. Om kaos är granne med gud så är fysiskt våld granne med Joseph. Han är helt enkelt hyperaggro.

Det tar inte många sekunder av filmen innan jag tänker gud vilken läskig man men det tar inte mer än ett par minuter innan jag tänker vad är det han bär på, hur han har blivit såhär? Filmen lyckas nagla fast mig på världsrekordkort tid, jag blir nyfiken på att se mer och att förstå komplexiteten i denne vidrige man och den kvinnliga huvudrollen Hannah (Olivia Colman) startar världskrig i min mage, allt detta beror på en ende man: Paddy Considine.

Considine är skådespelaren som med denna film regidebuterar och han har även skrivit manus. För mig var han – fram tills nu – pappan i Drömmarnas land, en skådespelare som visserligen är bra men som inte är så bra att han någonsin kommer slå igenom sådär jättestort. Jag undrar om han inte i och med denna film har förstått vad han egentligen borde livnära sig på.

Peter Mullan är en skådespelare jag sett i ett flertal filmer (War Horse, Boy A, Children of men, Trainspotting) men som inte riktigt registrerat förrän nu. Efter att ha sett Tyrannosaur kommer han för alltid finnas på min näthinna, en man som dödar hundar kan inte göra annat.

Tyrannosaur är inte en misärfilm i ”vanlig” mening, det är inte smuts och avföring, trasiga kläder och vidrig fattigdom, det här är mer av en mental misärfilm, en ifrågasättande mental misärfilm och framförallt är det en film som boxar mig i magen precis i den där sekunden då jag var som minst förberedd. Dom där djupt begravda magmusklerna hade inte en chans att stå emot, jag föll handlöst mot golvet och kravlar mig nu i sakta mak fram till min ringhörna för vatten och ompyssling.

Tyrannosaur är en film som svider. Den är som ett skrapsår som tvättas med tandborste och tandkräm och som förvägras spolas av med ljummet vatten efteråt. Tyrannosaur är en film som gör ont. Jag vill inte tro att det finns folk som har det såhär, som mår såhär, som är så trasiga som Joseph och Hannah men självklart finns dom, dom finns överallt även om dom inte alltid syns. Vissa hamnar på löpsedlar i kvällstidningarna med en hoodie över huvudet, vissa har klippkort på psykakuten, vissa låser in sig och tejpar igen fönstren. Det finns så många varianter. Här är två av dom, två öden som sammanflätas och som tillsammans bildar kärnan av en väldigt bra film.

Det är ingen enkel match att se den men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett den.

Filmen finns att hyra på Voddler.

Publicerat

MUPPARNA

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

LOCK UP

Jag undrar om det inte var 1989 som Sylvester Stallone peakade som filmstjärna. Jag undrar om han kan bli bättre, snyggare, mer right-on-target än han var då? Han hade glimten i ögat, han var vältränad men inte överanabolisk, det gick att höra vad han sa, han valde filmer inte enbart med plånboken och han verkade älska underdogrollerna, dom som Rocky var med att skapa.

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken.

Ingen kan på samma sätt som Stallone gestalta en man som förlorat allt, som ligger i dyngan och sprattlar, som till synes inte har någon utväg men som vänder på allt och slutar som en vinnare. Stallonefilmer från 80-talet är perfekta på det sättet, jag vet jag får och jag blir aldrig besviken. Inte då. Inte nu. Inte sen.

Jag kan inte med all vilja i världen säga att jag tycker filmen är lika spännande när jag ser om den nu som när jag såg den för tjugotre år sedan men jag gillar filmen fortfarande, den funkar på mig (förvånad? någon?). Jag fixar inte orättvisor varken på film eller i verkligheten och jag spänner mina biceps i lojalitet och fantomkramp när Frank dumdristigt ger sig in i slagsmål, jag klapprar med fingertopparna mot soffbordet under hans rymningsförsök och jag vill göra tusen nålar på Donald Sutherland mest hela tiden.

Nostalgi och kärlek är bra kryddor när man tittar på film men det är inte alltid det räcker. Ibland vill man att minnet ska vara bättre än det faktiskt är. Lock up är inte ett sånt minne.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!

Publicerat

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HULK

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

EN OVÄNTAD VÄNSKAP

Filmer som kretsar kring sjukdom, handikapp och död behöver inte nödvändigtvis vara djupt tragiska och ledsamma dramor. Det senaste året har vi till exempel kunnat skratta åt cancerpatienter i 50/50 och Kvarteret Skatan reser till Laholm, vi har haft en mysig stund med George Clooney och hans fru som väntar på döden i The Descendants och nu beger vi oss till Frankrike för att träffa den totalförlamade Philippe som styr sin rullstol med en spak med hjälp av munnen och hans personliga assistent Driss, en man som på ytan inte har något annat än ett stort hjärta men som visar att med ett sådant kommer man långt.

Driss (Omar Sy) är arbetslös och söker dom jobb han kan hitta. För att få någon form av inkomst/ersättning/”a-kassa” måste han samla på sig underskrifter från presumtiva arbetsgivare och det är där och då han springer på Philippe (François Cluzet). Philippe är en rikis som blivit totalförlamad efter en skärmflygningsolycka och han behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Driss har inte en tanke på att varken ta eller få jobbet hos Philippe, det är bara påskriften han behöver, men Philippe tänker annorlunda. Han ser nåt hos Driss som han inte sett hos dom andra sökanden. Han ser en glimt i ögat, han får en känsla och vips är jobbet Driss trots noll erfarenhet inom området.

François Cluzet inte har så mycket att jobba med gällande Philippes uttryck men SOM han får till det! Dom i början av filmen ganska medelvakna ögonen förändras så som bara ögondusch medelst C-vitaminbrus eller nära umgänge med Driss kan göra. Driss energi och glädje smittar av sig och precis lika härligt som det är att bli smittad av livsglädje i Philippes situation precis lika frustrerande kan det vara att vara fånge i sin egen kropp och François Cluzet lyckas visa alla känslor med samma trovärdighet. Omar Sy´s Driss är en man jag inte kan bli annat än förälskad i. Han är underbar. Det är en roll som är otroligt tacksam att göra men som även måste vara väldigt KUL att spela. Han får flippa ut och dansa och le med hela ansiktet och LEVA.

Jag kan inte rå för det men jag tycker postern andas nånting heeelt annat än filmen. Okej att det är huvudrollsinnehavarna som poserar men för mig kan detta lika gärna vara en konsertaffisch till Dean Martin featuring Ja Rule eller reklam för en ny platta med Loa Falkman & Ken Ring Orkester. Jag får inte känslan av feel-good-film alls och jag tycker det är synd för en schysstare affisch hade dragit uppmärksamheten till sig på ett annat sätt. Skulle jag se den här postern bland andra färgglada, balla, uppmärksamhetskrävande diton på biografen hade jag antagligen inte valt denna film och jag tror inte jag fungerar så annorlunda mot många andra.

Intouchables är en sjuuukt mysig film, jättehärlig in i minsta molekyl men ändå så väldigt sorglig.  Att den är baserad på ett verkligt människoöde gör inte saken sämre. Musiken, fotot, skådespeleriet, allt harmonierar och jag kan inte göra annat än att sätta på September med Earth, Wind and Fire på maxvolym och börja fuldansa. Livet är härligt att leva, det gäller att passa på medan man kan.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: SPIDER-MAN 1-3

Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.

För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.

Men jag hade fel. Bigtajm.

Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.

Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.

Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.

Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!

 

Spider-man 2 (2004)

Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.

 

Spider-man 3 (2007)

I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.

Publicerat

THE ICE STORM

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla ”trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

HEDWIG AND THE ANGRY INCH

Den femte filmen jag fick av Henke är en film som jag sedan innan VET är en av hans stora favoriter, det är också en film jag inte lyckats få kläm på alls. Är det en musikal? Är den så utflippad som den verkar? Vem är denne John Cameron Mitchell som skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Frågorna hopar sig och nu är det dags att räta ut frågetecknen en gång för alla.

Trodde jag.

Haha.

Så blev det inte alls.

Efter första halvan av filmen var jag tvungen att pausa och hyperventilera lite. Jag satt i soffan och kastade konfetti på mig själv, jag drog fram hela min schlagerarsenal med allt vad discokulor och blinkande lampor heter och bara njööööt. Tankarna for iväg till min favoritmusikal De tre musketörerna som spelas på Stockholms stadsteater och om Hedwig and the angry inch någonsin ska sättas upp på en svensk scen så kommer Johannes Bah Kuhnke vara tokgiven för huvudrollen som den transexuella tyskfödda punktjejenkillen Hedwig som reser USA runt för att stalka Tommy Gnosis (Michael Pitt) som toppar listorna med en låt som Hedwig själv skrivit.

Att säga att det här är en musikal är att göra det tämligen enkelt för sig. Jag ser den här filmen mer som ett komiskt drama med många musikinslag och då gillar jag ändå musikaler, det skulle inte vara nedvärderande på något vis att kalla den musikal men den är mycket mer än så. Det här är en film som får mig att skratta, gråta, sjunga med, klappa händerna, bete mig som ett jon och tacka bostadsrättsföreningen att dom satt in fungerande persienner. Det finns scener som är så fantastiska att jag faktiskt pausar och fotar (!) TV:n (med en hoppa-i-sängen-och-rocka-järnet-till-tung-musik-scen som får mig att gråta av skratt, återigen en otrolig insats av en barnskådespelare) och det finns många scener  som gör att jag skulle vilja krama John Cameron Mitchell och aldrig släppa taget.

Mitchell verkar inte ha gjort mycket av filmiskt värde varken före eller efter Hedwig och nånstans förstår jag varför. Hela filmen känns som hans bebis, som en gåva han gett till filmhistorien och som något som urlakat honom så till den milda grad att det liksom inte är nån idé att fortsätta gå på den krattade grusgången. Jag är bara så sjukt imponerad av honom! Vilken röst, vilken utstrålning, vilken skådespelare! Wow, liksom!

Första halvan av filmen är en superstark femma för mig, sen tappar den en smula men håller sig hela vägen till slutet på en stabil fyra. Jag såg om filmen direkt samma dag och kände samma sak andra gången. Betyget får bli en stark fyra men det är en film jag önskar att alla såg. ALLA.

Henkes recension av filmen kan du läsa här.