Kategori: Betyg 4

Publicerat

PROMETHEUS

Så var den då signed, sealed, delivered, äntligen. Prometheus, försommarens film med stort F är upplevd, sedd och något sånär smält i sinnet och jag sitter här och knapprar på tangenterna och känner mig som Dr Jekyll och Miss Hyde. Det är mycket antingen eller i min skalle just nu, jag känner mig sjukt velig och det är inte likt mig. Jag må vara mycket men just velig är jag inte. Jag väljer, jag bestämmer mig, jag genomför. Oftast. Inte nu. Nu är jag flummigt comme ci, comme ça här i min Prometheuschock.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. Så jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Nu börjar Prometheustexterna rasa in på bloggarna omkring mig och det är ju alltid intressant att läsa andras åsikter så här kommer ett gäng länkar till recensioner jag hittills läst: Except Fear, Fripps filmrevyer, film4fucksake, Glory Box, All film ska ses, Allvarligt talat, Bra film, Captain Charismas filmblogg, Syndare i filmparadiset, Toppraffel, Viktor Jerner, The Velvet Café, Jojjenito, Movies-Noir och Yam Magazine.

Publicerat

Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.

När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.

Gregory Peck är  – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.

När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.

Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.

Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.

 

Publicerat

SIX DEGREES OF SEPARATION

Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.

När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.

Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.

Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.

Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.

Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.

Här finns filmen.

Publicerat

DRÖMMARNAS LAND

Det som hände mig nyss händer inte ofta.

Jag ligger i sängen och har laddat DVD-spelaren med presentfilmen nummer två som jag fått av Henke på Fripps Filmrevyer. Jag vet ingenting om filmen, absolut noll och det är en sådan ynnest, ett sådant perfekt sätt att se en film. Jag är trött efter en lång dag men känner mig glad. Det här ska bli kul!

Filmen börjar med att en irländsk familj flyttar till USA. Mamma, pappa och två döttrar som uppenbarligen har en bror som nyligen dött sitter i en bil som ska ta sig över gränsen från Kanada (vad det verkar). Ett nytt liv i en ny stad utan jobb och med en sjaskig bostad i ett tveksamt område men familjen känns soft, dom håller ihop, kämpar och tycker om varandra. När en halvtimme har gått vet jag inte om det är ett drama eller en presumtiv skräckfilm jag tittar på men då jag har en viss koll på Henkes filmsmak borde jag kunna lägga skräcktanken på hyllan.

Det går tio minuter till och det börjar svida i ögonen. Jag är trött, det rinner sömniga tårar från ögonen och jag gnussar dom sådär som små bebisar gör för att visa att det är sovdags. Det känns som en ganska långsam och tråkig film. Vad går den ut på egentligen? Jag funderar men kommer inte fram till nåt vettigt och tio minuter till går. Så sitter jag upp i sängen och håller handen mot magen. Varför har jag så ont? Var kom klumpen ifrån? Vad hände nu?

Precis. Vad hände nu? Filmen gick från att kännas som ett ordinärt och småtrist drama till att vara fullständigt fängslande. Förtrollande. En speciell scen vände uppochner på allt och ändå var det inget överhövan fantastiskt som hände. Jag känner mig ledsen. Tårarna rinner men nu beror dom inte längre på trötthet för jag är inte sömnig längre, jag är pigg. Pigg och ledsen och skakad och rörd och framförallt, jag är överraskad. En sånhär total känslomässig förändring har jag aldrig varit med om förut i filmtittarsammanhang och det är ett bevis för mig att det finns en mening med att alltid se klart en film. Det som hände nu kan hända, det händer och just precis nu hände det mig.

När filmen var slut var jag detsamma. Huvudet var fullt med tankar och hjärtat med kärlek och jag tog fram datorn för att försöka läsa mig till vad några andra tyckte om filmen. Fanns det fler än jag som varit med om samma sak? Var det nåt speciellt med den där scenen eller var det bara jag som överreagerat? Svaret kom ganska snabbt när jag googlade mig fram till en recension skriven av Roger Ebert:

”In America” has a moment when everything shifts, when two characters face each other in anger, and there is an unexpected insight into the nature of their relationship. It is a moment sudden and true; we realize how sluggish many movies are in making their points, and how quickly life can blindside us.

Det den här filmen har som många andra filmer saknar är barnskådisar av allra yppersta klass. Systrarna Ariel och Christy spelas av dom äkta systrarna Emma och Sarah Bolger och utan att överdriva, dessa två tjejer är dom absolut bästa barnskådespelarna jag någonsin sett på film. Det finns inte ens motståndare i den tävlingen, dom är helt ohotade på första plats. Många är dom scener när jag säger högt ”men…men…..men….dom spelar ju inte, dom bara ÄÄÄR!” och en specifik scen (Ariels feberscen) kommer jag minnas så länge jag lever. Hon är fem år och agerar sådär. FEM år! Det är ståpälsvarning många många minuter i den här filmen och jag säger bara WOW. Jag kan inte göra annat.

Samantha Morton som mamman, Paddy Considine som pappan och Djimon Hounsou som den udda grannen gör alla tre enastående insatser liksom Jim Sheridan som regissör för det hela och på nåt sätt känns det som att energin från alla inblandade gör att jag sitter där på sängkanten och kippar efter andan när jag läser eftertexterna. Ser du filmen så förstår du. Ser du den inte får du leva i ovisshet för jag säger inget mer. SE FILMEN, se den, fundera inte så mycket, gör det bara.

Att betyget bara blir en fyra beror enbart på den något slöa starten med vid en omtitt är det inte omöjligt alls att jag höjer den ett snäpp för det är nära, ack så nära en fullpoängare redan nu.

Henkes egna tankar om filmen kan du läsa här.

Publicerat

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

BLIND DATE

För nån vecka sedan fick jag ett mejl från Voddler där dom undrade om jag ville vara med i deras bloggpanel. Jag blev glad och tackade ja. När jag sen klickade in på Voddler och började sondera filmterrängen nådde en specifik film mitt öga som fick mig att definitivt känna att jag gjort rätt. Filmen hette Blind date.

Blind date är en film jag inte visste fanns. Blind date, på pappret, är liksom en match made in heaven, en stor knasprig chokladkaka med nonstop och strössel och hela faderullan. Fina Stanley Tucci och finfina Patricia Clarkson har huvudrollerna, filmen är dessutom regisserad av Tucci själv och handlingen känns mogen, vuxen och välskriven.

Clarkson och Tucci spelar ett gift par vars dotter dött och detta har lett till att Marianergraven öppnat sig mellan dom. Dom når inte fram till varandra, kan inte prata, inte älska, inte gå vidare men istället för att ge upp och skiljas åt har dom blind dates med varandra i ett hopp och en tro om att kanske kunna närma sig varandra den vägen och prata om det som hänt med lite mer distans. Filmen består av ett gäng dejter med olika teman som radas upp efter varandra och det är något som till en början känns lite stolpigt men som jag efterhand får lättare att ta till mig.

Som par är dessa två enormt trovärdiga, snygga, på pricken rätt, nästan delikata. Dom skulle mycket väl kunna vara ett par även utanför filmen, sån bra aura har dom tillsammans och jag märker hur jag liksom sjunker in i deras skådespeleri och deras blickar och tänker inte så mycket på själva historien. Jag vet inte om jag ska se det som en filmisk svaghet eller bara en styrka hos skådespelarna men jag väljer att inte analysera så mycket. Dom bjuder på den högre skolans agerande och jag har ingenting att invända mot det, jag är inte heller förvånad då dessa två tillhör det yppersta skiktet av världens skådespelare även om dom sällan syns på dom största löpsedlarna eller som översta namn på filmaffischerna.

Blind date är som en liten pralin i filmdjungeln. Jag mår så himla bra av att se dessa två! Däremot inser jag att om man inte delar min faiblesse för Clarkson och Tucci så kommer filmen falla platt, det här är deras film och deras film allena. Själv är jag just nu ganska kär i dom båda, mer än vanligt faktiskt.

Filmen finns på Voddler. Klicka här så kommer du dit.

Publicerat

Veckans klassiker: AMARCORD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

Publicerat

NADER OCH SIMIN – EN SEPARATION

Iran gick och vann en Oscar i år för sitt bidrag, relationsdramat Nader och Simin – en separation. Sånt gör mig glad. Mycket med den här filmen gör mig glad, kanske mest för att den sätter en hel del av mina egna fördomar på skam och sånt kan aldrig vara fel.

Filmen börjar  i en domstol. Simin vill skilja sig från Nader och tillsammans med deras gemensamma dotter flytta till ett annat land. Hon vill ge dottern andra och bättre möjligheter än hon kan få i sitt hemland men Nader vill inte, inte nu lägre. Han ville flytta förut men nu när alla tillstånd är klara vill han inte och Simin känner att hon har fått nog. Däremot behöver båda vara eniga om beslutet för att skilsmässan ska gå igenom. Simin lämnar sin familj och flyttar hem till sina föräldrar. Kvar i lägenheten blir Nader, dottern och Naders altzheimersjuka pappa.

Det här är en film som jag tror börjar på A och som kommer ta sig till B utan vidare vedermödor. Det är helt fel. Filmen börjar på A, så långt stämmer det men sen tar den sig en promenad i parken, en svampletarrunda i skogen, den går vilse, det blir mörkt, lite läskigt och sen, sen när filmen går i sömnen och närmar sig värsta branta stupet då blir det otäckt på riktigt. Visst slutar filmen vid hållplats B men som sagt, färden dit blev allt annat än den lugna självklara bussresan som jag trodde innan.

Nader och Simin tänder strålkastarljuset på många sidor av den iranska vardagen, sidor jag i min okunskap inte riktigt trodde fanns. Jag förvånas över att Simin kör bil, jag blir GLAD att hon har körkort. Jag tycker det är härligt att Termeh, dottern, har glasögon. Hon är liksom en alldeles vanligt barn, hon framställs inte som en arabisk karikatyr som jag tycker mig ha sett i en del andra filmer. Det är det inte någon som gör förresten. Alla känns väldigt mänskliga. Familjens lägenhet skiljer sig inte nämnvärt i möblemang och färgsättning från ett västerländskt hem och det är också något som förvånar mig. Jag trodde nog att skillnaden var större.

Så här sitter jag med krossade fördomar och mår rätt bra. Tänk så bra det är att uppleva sånt här ibland, att liksom få en elvisp nedkörd i det innersta av kroppen och sen stoppa i kontakten i väggen. På min elvisp, den röda, finns en turboknapp. Jag trycker ner den också när jag ändå håller på och sen tänker jag att dom som verkligen skulle behöva se filmer som denna aldrig gör det. Människor som lever med imaginära skygglappar till vardags är inte ett dugg bättre än dom som bär slöja dygnet runt, oavsett vad dom med skygglappar säger.

Visst har kvinnor i Iran långt kvar till den frihet som vi i Sverige tar för självklar, visst finns det massor kvar att göra för att öka kvinnors rättigheter över hela världen, visst är jämställdheten superviktig på alla plan men jag tror inte att någonting blir bättre av den larviga hen-debatten som förs just nu. Det finns män och det finns kvinnor och det finns både män och kvinnor som inte har det bra och som hamnar i kläm. Nader och Simin visar både den kvinnliga och den manliga varianten av utsatta människor i Iran och som filmupplevelse var det klart intressant. Välspelat, välgjort och väldigt bra.

Publicerat

MARGIN CALL

 

 

 

 

 

 

 

Det händer allt som oftast att filmer som radar upp stornamn i rollistan i slutändan ändå bara bjussat på ett luftslott. Jag sitter där och flämtar över namn på namn på namn som dyker upp i förtexterna och förväntningarna stiger med varje välkänt efternamn och sen blir det pyspunka av alltihop och jag tappar tron på castingpersonal.

När Margin Call drar igång börjar det med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons och några till och sen när jag precis tror att alla gäster kommit till partyt så ringer det på dörren och det står with Demi Moore and Stanley Tucci. Stanley Freeekin´ Tucci! Jag gör en mental kullerbytta, det känns som jag gnidit in hela hjärtat med Dextrosol. Jeremy Irons och Stanley Tucci – i samma film! Wohooo, liksom. När eftertexterna rullar kännar jag samma sak. Whohooo, liksom. Vilken film, vilken BRA film och ändå hände det inte mycket. Ingen action, inget dödande, inget blod, inte ens en bitch-slap ändå satt jag som på nålar och bara njöt av föreställningen. Lite som med Moneyball. Bra på nåt weird kind of vis.

Bankkraschen i USA är något jag känner till men inte är överdrivet insatt i. Det som är lätt att glömma bort i ekonomiska villervallor är att det är människor och deras kunskap och val som står bakom allt som händer, det blir lätt bara snack om siffror och börsnedgångar, kalla värden, inga varma alls. Margin Call handlar om dessa människor, dessa till synes kalla, beräknande, pengakåta människor i skräddarsydda kostymer och dyra vanor. Jag kan inte säga att jag tycker dom känns väldans mycket varmare och mer ömsinta nu när jag sett filmen men jag känner mig lite smartare själv och det är ju alltid ett plus.

Det enda namnet på rollistan som ger mig krypningar längs ryggraden är Mary McDonnell som jag fram tills nu alltid gillat. Det gör jag inte längre. Vad det beror på, jaaaa, det kan bero på att jag inte kände igen henne, att hon är uppstramad till oigenkännlighet och får vår Drottning Silvia att kännas som att hon åldrats naturligt och med grace.

Annars har jag inte mycket att klaga på, det är en riktigt BRA film det här, nothing more, nothing less. Och att se Jeremy Irons på vita duken igen är som att säga heeeeeej, det var längesen, hur mååååår du? till en gammal god vän och få en såndär kram som känns som att tiden stannat.

Publicerat

THE HOUSE OF THE DEVIL

Ibland blir saker och ting lite bakvänt men oftast blir resultatet rätt bra ändå.

Jag såg The Innkeepers för ett tag sedan, en spökfilm som jag gillade skarpt. Att den filmens regissör Ti West gjort en liknande film innan den visste jag inte men blev snabbt tipsad om den av mina kära bloggkollegor och nu är den sedd. Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill stalka upp Ti och bjuda honom på middag men efter en snabb titt på Imdb ångrar jag mig. Trots mustasch så tilltalar han mig inte alls, inte på det viset. Hans hjärna gör det däremot och hans sätt att filma.

Redan vid förtexterna är jag fast. Gula bokstäver, lite grumlig bild, filmat som vilken skön skräckis från 70-80-talet som helst (eller så hade Tarantino kunnat vara framme). Samantha (Jocelin Donahue) har jeansen uppdragna till armhålorna, sådär så Tone Norum borde vara grön i ansiktet av avund om hon såg det och hon har det där obligatoriska smala svarta skärpet, retrofrillan, freestyle i samma storlek som en unikabox och sånadär skumgummihörlurar.

Precis som i The Innkeepers tar West tid på sig att bygga upp stämningen och när 36 minuter har gått tittar jag på klockan och tror att det gått en timme. Det är en tunn linje mellan snarkvarning och mystempo och han klarar sig på rätt sida snöret även denna gång. Filmerna är otroligt lika varandra både i uppbyggnad, känsla och färger men där The Innkeepers var spännande så är The house of the devil nästan på gränsen till tortyr. Jag sitter som på nålar och det sticker i huden och jag tittar bort, tittar dit, tittar hit, tittar överallt utom på TV:n för jag vet, jag vet så vääääl att NU kommer jag att hoppa till, nu kommer jag lyfta en halvmeter men varenda gång blir jag lurad och det är coolt gjort. Det är inte helt enkelt att lura gamla skräckfilmsrävar.

Av filmens nittio minuter är sjuttio i princip en fullpoängare. När filmens klimax närmar sig och det borde utmynnas i jubel, applåder och hjärtsvikt från mig i soffan så blir det tvärtom, det blir ett anti-prefix och en liten tyst jamen-ooookejdå-suck. Det är klart att det inte kunde vara bulls eye. Det är klart att det måste finnas mer att se fram emot, högre mål att sträva efter. Jag är mätt men inte illamående, det hade gått att få ner en kula glass till men inte mycket mer.

Jag känner för att texta en banderoll och demonstrera lite. Mer Ti West åt folket!

Vill du läsa mer om filmen? Plox, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch har också skrivit om filmen.

Publicerat

VITTNE TILL MORD

Ibland när jag tänker på filmer jag sett som liten så minns jag hur nästan plågsamt spännande vissa var. Jag minns att jag smygtittade på Starsky & Hutch och Remington Steele på den svartvita gamla TV:n jag hade i mitt lilla rum, TV:n som var så gammal att min morbror tänkte kasta den för att bilden var inte ens svart-vit längre, den var olika nyanser av grönt. Men jag fick den och jag var glad som en spillevink åt lite hightech i flickrummet.

Baksidan av detta var när jag såg serier och filmer och sånt som jag var för liten för så stack det liksom till i kroppen, det blev som kortslutning, väldans oskönt egentligen. Sen vande jag mig och sen slog det över och jag käkade skräckfilm till frukost men det är en helt annan historia.

Peter Weir´s Vittne till mord är en av dom första thrillers som jag kommer ihåg att jag såg och tyckte var sådär ända in i benmärgen spännande. Att se om en sådan film 25 år senare är vanskligt, kanske dumdristigt till och med, men jag inbillade mig att det kunde vara en sån film som fortfarande håller och skoja vad glad jag känner mig nu!

Jag behöver bara komma in en liten bit i filmen innan jag sitter och knaprar naglar för glatta livet. Toalettscenen när den lille amishpojken Samuel (Lukas Haas) blir vittne till det brutala mordet som hela filmen kretsar kring är så vansinnigt snyggt filmat att jag häpnar och trots att jag minns vad som händer (och inte händer) så är det som att lungorna inte behöver syre, jag kippar inte ens jag bara….är.

Harrison Ford är dådär härligt oldschool-Harrison i rollen John Book, polisen som ska skydda Samuel och hans mamma (Kelly McGillis) från mördarna och stämningen filmen igenom är tidlös. Amishaction är en nästintill fridlyst subgenre och Hollywood kanske ska låta det vara så speciellt när det finns filmer som denna som är i det närmaste felfria. Dåliga kopior kan världen klara sig alldeles utmärkt utan.

Varför gör inte Peter Weir fler filmer, han är ju så vansinnigt duktig på det han gör.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

LASSE OCH ULLA

En film om livslång kärlek, det kan vara det finaste som finns att titta på. En film om Altzheimer kan vara det totalt motsatta. Dokumentärfilmen om Lasse och Ulla handlar om en kombination av dessa tu och jag sitter framför TV:n med en klump i halsen stor som en kålrot. Jag sväljer och sväljer men den åker inte ner, den åker å andra sidan inte upp heller och jag glädjer mig åt det lilla precis som Ulla i filmen får göra.

Efter 58 år som gifta och 70 år i varandras sällskap kan dom varandra utan och innan. Lasse jobbade som jurist vid Stockholms stadshus, Ulla var lärare och dom hade planerat för en lugn och skön ålderdom i stugan på Arholma i Stockholms skärgård. Så blir Lasse sjuk och alla planer kapsejsar. Livet förändras, ingenting blir som förr och Ulla måste ändra på rubb och stubb i sitt sätt att vara och leva för att kunna vårda Lasse och orka med.

Det är ingen enkel match att hänga med i hans sjukdom, Altzheimer är vidrigt på det sättet. Att inte bli igenkänd av den som står en närmast i livet, jag vet inte om jag kan tänka mig något värre. Ulla beskriver deras djupa samtal med värme i rösten, samtalen som gått som en röd tråd genom deras gemensamma liv men som nu är ett minne blott. Lasse pratar men vet inte om vad. Ulla svarar så gott hon kan. Fan så tragiskt det är.

Filmaren Johanna Winblad har följt Lasse och Ulla under nio års tid och resultatet blev en varm och mänsklig film om livets kanske största fråga: hur gör man för att orka leva dag ut och dag in med sorg? Mina tankegångar fortsätter när jag ser filmen,  jag undrar hur mycket man kan kräva av sig själv i det här läget, jag undrar hur jag hade gjort om jag var Ulla. Nånstans tror jag att dagens äldre generation är mycket bättre på att se bortom sig själv och sitt ego, att spotta i näven och ta tjuren – livet – vid hornen än vad min generation och dom yngre kommer att vara. Jag tror att vi är alldeles för uppfyllda med vår egen storhet och med vårt eget självförverkligande, jag tror att par som Lasse och Ulla kommer att vara utrotningshotade om en 20-30 år.

Livslång kärlek är en vacker tanke. När Ulla pratar om sin kärlek till Lasse gör sig kålroten påmind och jag känner så mycket empati för henne att jag skulle kunna åka runt som knalle och sälja det på burk. Varför kan inte snälla och lyckliga människor få fortsätta vara det livet ut? Varför måste sjukdomar som Alzheimer finnas?

Jag tror att filmen om Lasse och Ulla kan fungera som ett stort mjukt plåster för par som är i samma situation. För någon som precis fått diagnosen kan filmen säkerligen kännas hjärtskärande men den visar ändå att det går att ha ett förhållandevis gott liv som sjuk bara man får rätt vård, hjälp och stöd. Det är värre för den som är frisk och blir lämnad kvar.

Ulla är min hjälte.

Publicerat

CARNAGE

Jag är inte överdrivet förtjust i springa-i-dörrar-farser. Jag har svårt att se det komiska i dörrhandtagstajming och det där flamsiga, tramsiga, nervösa i att aldrig riktigt mötas men ändå befinna sig i samma rum.

Efter att ha sett Roman Polanskis komiska relationsdrama Carnage är jag böjd att ändra mig en smula då jag ser detta som en form av intellektuell fars som faktiskt har en dörr som central punkt.

Snälla, gå, tänker jag. Gå, lämna det där sjuka paret, vänd er inte om, stäng dörren bakom er och gå bara gå. Och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) går, dom går en gång, dom går två, dom går tre och varje gång dom går kan jag andas lite lättare. Sen går dom in igen, återinbjuds till lägenheten där Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) bor och så är diskussionen igång igen.

Filmen börjar med att Cowans son Zachary har slagit Longstreets son Ethan med en käpp över munnen så att två tänder rök. Föräldrarna träffas för att prata ut om incidenten och till en början lyckas dom hålla sig till ämnet men sen går de utför. Eller utför och utför, det är nog fel ord i sammanhanget. Kanske är det snarare så att vyerna vidgas och tight-ass-ramarna suddas ut.

Alltså, jag tycker det här är makalöst underhållande! Jag skrattar och fnissar och får en klump i magen om vartannat för jag har så ohyggligt lätt att projicera en del vänner och bekantas beteende på dessa fyra karaktärer. Långa stunder får jag nåt som liknar ångesttryck över bröstet och börjar maniskt fippla med en penna jag har i fickan och sen försöker jag tänka på sommarsemester och utemöbler och varför det alltid blåser upp till storm när man precis satt upp ett partytält.

Jodie Foster är liksom inrullad i såndär självhäftande plast som man sätter på fönster så att glaset ser frostat ut. Hon är nipprig och iskall och manisk och hon spelar så JÄVLA bra. Det skulle vara hur lätt som helst att dra hennes roll liiiite över kanten men hon gör inte det, hennes Penelope sitter i båten men hon sitter där och gnäller över en färgflaga på ena åran och nåt fel hon hittar på makens bakhuvud. Typ.

John C. Reilly som hennes man är vid första anblicken rätt otrovärdig men han jobbar in sig i situationen och pendlar mellan vidrigt vrak, överbeskyddande pappa och psykopat.

Kate Winslet får till en helt obetalbar scen (vill inte spoila nåt här men ser du filmen förstår du exakt vad jag menar), jag blir så glad för det är sällan vackra människor gör såhär på film, i alla fall på detta vis. Sist men inte minst, Christoph Waltz, detta unikum i filmsammanhang, jag blir inte klok på karln! Han är en såndär ofrivillig komisk talang, jag tror inte han förstår själv hur humoristisk han är samtidigt som han faktiskt är rätt äcklig.

Att det här är ett kammarspel tänkt för teater känns rätt självklart men det är en pjäs som inte förlorar på filmmediet,  något som annars är väldigt vanligt tycker jag. Teaterpjäser på film kan kännas larviga, högtravande och skrivna med ett språk som möjligtvis funkar på scen men inte som vanligt dagligt tal på film.

78-årige Roman Polanski har helt klart lyckats över förväntan med den här filmen. Skådisensemblen är tajt, historien engagerande i all sin enkelhet och jag tyckte den kändes som tjugo minuter lång. Svissssh sa det bara och trots att den var psykiskt jobbig att se så är eftersmaken god. Jag vill ha mer. Jag vill se den igen. Jag vill veta mer, ha en fortsättning. Det är ett gott betyg för en fars, må så vara en intellektuell sådan.

Publicerat

TAKE SHELTER

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.

Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.

Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.

Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen,  även om den inte är det i form av tornados.

Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.

Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.

Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.

Publicerat

Två om en: BEETLEJUICE

Sist Movies-Noir och jag hade en filmbatalj gällde det Michael Mann´s Heat, en film som inte på en fläck kunde få oss att enas. Nu är det dags igen om än kanske inte riktigt lika hardcore.

Filmen som just idag både berör och upprör är Beetlejuice, Tim Burtons film från 1988, detta fullkomligt magiska år i filmhistorien.

En av oss hissar, en av oss dissar och mitt emellan står en man i randig kostym och bara flinar.

 

Burtons Beetlejuice av Movies-Noir

Det är något med Tim Burton och hans filmer. Varje film är en unik upplevelse som man antingen älskar eller hatar. Jag kanske inte hatar hans filmer, men det räcker oftast att se filmerna en gång. Det händer så klart att jag ser om vissa av hans filmer, främst för att se om de faktiskt var bättre än jag kom ihåg dem. Ett sådant exempel var Batman (1989), där filmen faktiskt var sämre än jag kom ihåg. En annan är denna som inte alls gick hem hos mig vid första titten.

Det hela börjar relativt idylliskt när Adam (Alec Baldwin) och hans fru Barbara (Geena Davis) precis påbörjat sin semester. De ska spendera de två veckorna med att dekorera om i sitt hus. Men så är olyckan framme och paret omkommer i en olycka. Utan att veta vad som hänt dem dyker de upp i sitt hem. Snart inser de att de är fångar i sitt egna hem då de är döda. Och när en ny, jobbig familj flyttar in, ja då måste de komma på ett sätt att få bort dem.

Adam och Barbara behöver hjälp och då vänder de sig till en expert på området – Beetlejuice. Säg hans namn tre gånger och han kommer hjälpa dig. Problemet är bara att han är omöjlig att samarbeta med, han är äcklig och oberäknelig. Men så länge han kan få jobbet gjort, varför inte tänker Adam och Barbara. Beetlejuice spelas av Michael Keaton och är en karaktär som är minst sagt ”out there”. Han har inga spärrar och är en riktig dåre.

Filmen funkar till viss del ganska väl faktiskt. Adam och Barbara är relativt normala och historien hade kunnat funka om man utelämnat vissa karaktärer och händelser. Beetlejuice är iofs en hyfsat charmig och vulgär karaktär, men samtidigt jobbig och skrikig. Karaktären Otho, vän till den nyinflyttade familjen, skulle man helst vilja slippa helt och hållet. Han påstår sig vara synsk och är allmänt jobbig filmen igenom.

Det största problemet är de många stop-motion sekvenserna i filmen som ser taffliga ut och sänker filmen totalt. Denna teknik var ganska vanlig på 80-talet och förstörde många filmer. Visst kan man se förbi detta om man gillar filmen i övrigt, men när det är på gränsen till uselt redan innan så blir det inte direkt bättre av det här. Å andra sidan är filmen en fantaskykomedi så man får tolerera lite överdrivna saker. Det hör liksom till. Och filmen fungerar faktiskt lite bättre nu än första gången jag såg den. Kanske har jag högre tolerans eller så är filmen inte SÅ usel som jag hade fått för mig. Den går att se utan kramper.

.

 

Om mannen i den randiga kostymen av Fiffis filmtajm.

Jag hade aldrig sett Geena Davis på film förut. 1988 var jag sexton år och trots att Flugan kom två år tidigare hade jag inte sett den. Jag visste alltså inte vem Geena Davis var, inte heller Alec Baldwin var nåt känt fejs och Tim Burton – who? Michael Keaton hade jag sett i Johnny Dangerously men det var ingen film som fick mig att gå ner i brygga så när jag satte mig väl tillrätta och skulle se Beetlejuice för allra första gången hade jag noll förväntningar. En spökhistoria om en man i randig kostym, jahaja.

Nittio minuter senare tänkte jag ”jamen, det här var ju helt okej” och sen var det inte mer med den saken. Först när jag sex år senare börjar gråta på Universal Studios i Los Angeles när Beetlejuice går fram till mig för att kramas förstår jag att filmen nog haft större impact på mig än jag vad insett. Jag ser om den när jag kommer hem till Sverige. Det är fortfarande en bra film, visst är den det, men det är inget wohooooowwwww. Vad är det då med denne randige man som berör mig, vad är det som gör att en sminkad sommarjobbare i en nöjespark får mig att bli alldeles gråtmild? Å andra sidan, vad är det som gör att en människa utklädd till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun, sjungandes Havet är djupt på italienska, får mina tårkanaler att brista totalt på en biograf i Rom strax innan premiären av Ringaren i Notre Dame?

Det är nåt med vissa filmkaraktärer som gör dom större än filmen själv. Hur många skräckfilmsnördar har inte Freddy Kruger-figurer i bokhyllan? Är det för att samtliga Terror på Elm Street-filmerna är världklass eller är det för att filmkaraktären i sig är larger than life? Jag har King Kong i plast i min bokhylla. Och Shrek, åsnan och Mästerkatten. Och E.T, både i plast och sten. Beetlejuice hade också platsat där liksom krabban Sebastian. Vissa filmkaraktärer tar sig innanför huden, in i hjärtat och som små små skärvor av gulligt glas sitter dom där och hänger liksom med genom livet.

I julas rotade jag fram min Beetlejuice-VHS och tittade på den en kall natt när alla sov. NU förstod jag, jag förstod allt. Jag ser Geena Davis storhet som den underskattade skådis hon är. Alec Baldwin är jättebra, Winona Ryder med och Catherine O´Hara, som jag 1988 inte hade en susning om vem det var, är nu en av mina stora favoriter och hon förhöjer definitivt filmen med sin närvaro. Och musiken. Och knasigheterna. Och att filmen faktiskt är väldigt sorglig. Den enda som inte imponerar på mig är Michael Keaton, ändå blir jag glad vid blotta åsynen av den där randiga kostymen.

Beetlejuice är allt annat än en självklar film men den sitter fast i mitt filmhjärta. Det är nostalgi och känsla i en knasbollsymbios och den gör mig glad på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske stavas det filmmagi, kanske stavas det beteendestörning, kanske behövs det inte stavas eller förklaras. Bra film och kärlek fungerar lite på samma vis. När det klickar så klickar det och en analys av detta är egentligen fullständigt irrelevant. Det är bättre att bara släppa sargen och njuta av stunden.