Kategori: Betyg 4

Publicerat

BARNEYS MÅNGA LIV

Barney Panovsky (Paul Giamatti) lever ett liv som i mångt och mycket liknar mitt eget, eller ditt eller grannens. Det händer grejer och det händer grejer hela tiden. Ett liv är sådant, det är en berg-å-dalbana. Det startas relationer som sedemera oftast avslutas. Det börjas på jobb, det utvecklas idéer, det är resor och upptäkter och barn och vänner och ovänner och glada dagar och tråkiga dagar. På så sätt är Barneys liv inte unikt på något sätt, det unika är att hans liv kan beskådas på film och att han är misstänkt för ett mord han aldrig blivit dömd för. Hur innehållsrika våra egna liv än är så är det inte många av oss som hamnar i den situationen och det är åtminstone jag väldigt glad för.

Vi får lära känna en gammal Barney när han bitter och eländig telefontrakasserar ex-fruns nya man. Att han fortfarande har känslor för sitt ex Miriam (Rosamund Pike) är klart som korvspad och jag får en liten hint om att hon är hans livs stora kärlek. Samtidigt har en poliskommissarie gett ut en bok baserad på Barney och det ouppklarade mordet på hans vän Boogie (Scott Speedman). Barney tänker tillbaka och där är filmen. Vips är han ung, vips är vi i Rom och vips är han i stånd att gifta sig då han gjort en mentalt tveksam men vacker kvinna på smällen.

Paul Giamatti är en skådespelare som är allt annat än jämn men nåt han är bra på är att gestalta ordinära män som har känslorna utanpå kroppen (se bara hans Miles i Sideways) och hans Barney är en ren uppvisning i manlig mänsklighet. Dustin Hoffman spelar hans excentriske pappa Izzy – och som han gör det! – och Dustins son Jake Hoffman spelar Barneys vuxne son.

Minnie Driver är fru nummer två och visst, hon agerar okej det gör hon, men hon har en underkäke som påminner om en viss Kiera Knightley och jag undrar vem med en sådan käke som gjort mig så ont i min barndom att denna kroppsdel sitter som en kräkreflex i min ryggrad. Rosamund Pike däremot, vilken perfekt kvinna! Hon spelar Miriam med integritet och värme och hon utstrålar lojalitet och kärlek inte bara till sin man och sin omgivning utan även till sig själv, alltså hon är SÅ HIMLA FIN!

Det här är en film jag verkligen rekommenderar och speciellt om du har en tom eftermiddag och det är pissåskitväder ute och mysbyxorna hägrar och ingenting annat finns på agendan. Den tar 134 minuter av ditt liv men du får många liv tillbaka.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans dokumentär: THE COVE

Det är fanimej en omöjlighet att tycka illa om delfiner. Trots att jag och djur inte riktigt lirar så var jag på Kolmårdens delfinarium sist jag var där och satt i publiken och bölade åt dom fantastiskt duktiga och till synes glada vattendjuren. Sonen sov i min famn och jag grinade, det måste ha varit en härlig syn.

Hur svårt den än är att tycka annat än bra om dessa djur så är det tämligen enkelt att kräkas på sig själv efter att ha sett The Cove. För tusan, jag har varit på delfinarium! Jag har besökt SeaWorld! Inget av det kommer någonsin hända igen och jag kan sätta både en och två månadslöner på att jag håller det löftet.

The Cove visar hanteringen av delfiner och främst i det största exporterande landet i världen: Japan. Ric O’Barry är en världskänd delfintränare och mannen bakom TV-serien Flipper och han var med att starta delfinhysterin på 60-talet. Nu har han insett baksidan av det hela och dom senaste trettio åren har han kämpat för att lösa det problem han tycker han skapat.

För mig är The Cove en i princip perfekt dokumentär. Den belyser ett problem jag kan förstå och ta till mig, den berättar om elände och missförhållanden och som vanligt är det vi människor som jobbar stenhårt för att förstöra jorden, eller i detta fall en liten del av den OCH den talar om hur problemet kan lösas, hur delfinerna kan få det bättre och att det är upp till oss människor som världsmedborgare och GRUPP att hjälpas åt och tänka efter. Före.

The Cove är precis lika hemsk som den är vacker och det är en film som jag definitivt kommer se igen och denna gång tillsammans med barnen. Men den här gången tror jag det blir jag som sitter uppkrupen i sonens famn och att det är han som gråter.

 

Här finns filmen.

Publicerat

MONEYBALL

Jag gillar Brad Pitt. Jag har alltid gillat Brad Pitt och ändå tycker jag inte han är speciellt snygg.

Jag gillar sport men förstår inte reglerna i baseball.

Jag gillar sportfilmer men ryggar ändå en smula när jag får reda på att filmen jag ska se passerar tvåtimmarsstrecket – och det med råge dessutom. Den ryggningen visar sig vara totalt onödig.

Jag skulle kunna börja den här recensionen med att beskriva handlingen, med att tangentbordsorera om baseballaget Oakland Athletics och dess manager Billy Beane och hur han kämpar i gubbväldesmotvind när lagets storstjärnor blivit köpta av rikare och större lag och han ska försöka hitta nya spelare med i sammanhanget minimal budget – men jag gör inte det.

Jag skulle kunna skriva om gröna gräsmattor, vita bollar, vältränade män med oxlår, fullsatta läktare med vrålande amerikaner men jag gör inte det heller. Istället väljer jag att vända på det för Moneyball är något så utomordentligt ovanligt som en baseballfilm som lika gärna hade kunnat handla om kommunpolitik eller Allsvenskan eller inköpsavdelningen på något medelstort företag. Det är minimalt med rena sportscener men maximalt med sportdramatik och det är spännande och engagerande som fan.

Hur maximerar man en slutprodukt med ett minimum av stålars?  Den problematiken kan sättas in i vilken situation som helst, alla kan vi känna igen den oavsett om det handlar om yrkeslivet, privatekonomin eller en hobby och det är det som gör Moneyball till en sån häftig film. Att vara kreativ och nytänkande och sprudla av idéer kostar inte pengar men kommer inte gratis. Hos vissa finns förmågan, hos andra inte.

Billy Beane (Brad Pitt) möter av en slump den unge Peter Brand (Jonah Hill) som har en osviklig fingertoppskänsla när det gäller spelaranalys och han kan hitta guldkorn i sandlådor. Billy anställer Peter som sin högra hand och får därmed hela lagets styrelse emot sig men dom båda tror stenhårt på det dom gör och kör över gubbsen. Det är klart att jag står där och viftar med hejaflaggorna åt en sån sak, självklart gör jag det.

Brad Pitt är som klippt och skuren för rollen som Billy Beane, killen som var en mycket lovande baseballspelare i sin ungdom men vars karriär gick i stöpet. Han känns så otroligt vanlig här, jag tänkte inte han-är-gift-med-Angelina-och-har-tusen-barn-tanken en enda gång. Jag tror att en Oscarnominering är rätt given för honom och kanske även för hans medspelare Jonah Hill som visar upp för mig totalt oanade talanger. Philip Seymour Hoffman är med på ett hörn och briljerar (som vanligt) och han känns uppriktigt gammal för första gången i en film.

Moneyball är en snällisfilm, en tänkvärd film, en mysig film. Jag har svårt att hitta något negativt med den alls faktiskt. Det skulle vara längden då. Den dippade i tempo en kvart i mitten men vad tusan gör det i det stora hela? Det här filmen känns helt enkelt som en bamsebjörnkram från någon jag tycker mycket om utan att vara en romantisk på något vis och detta med Billy Idol´s Mony Mony i soundtracket som ett stort rosa fluffigt plus.

Precis så är det. Härligt liksom. Och lite svårförklarligt varför.

AddePladde, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Den thailändska och den amerikanska versionen av SHUTTER

Fotografen Tun (Ananda Everingham) och hans flickvän Jane (Natthaweeranuch Thongmee) är ute och åker bil. Mitt i natten, mitt ute i ingenstans, kör dom på en tjej. Inget lik hittas och dom klarar sig båda två tämligen oskadda men efter olyckan märken Tun oförklarliga vita märken på fotografier han framkallar. Det är som om något övernaturligt smugit sig in i bilden och att kameran ser det som det mänskliga ögat inte uppfattar. Är det spöken? Är det andar? Är det den påkörda flickan eller kanske någon helt annan?

Dom thailändska regissörerna Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom (riktigt schysst namn!) har med Shutter lyckats göra en riktig hoppa-till-i-soffan-skräckis, en sån som åtminstone jag gärna ser med stadigt sällskap. Visst har jag sett vitsminkade asiatiska tjejer i skräckfilmer förut men här är dom gjorda med en liten twist (i alla fall som jag ser det). Det är otäckt som satan bitvis och jag flyger runt som en studsboll i soffhörnet.

Shutter är filmat på ett ganska typiskt asiatiskt vis, det är lågmält, tyst, vackert nästan. Scenerna i Tuns framkallningsrum är så smarta, det där mörka röda ljuset som gör pupiller (även på levande människor) otroligt läskiga.

Fyra år efter att originalfilmen gjordes bestämde den japanska regissören Masayuki Ochiai att det vore coolt att göra en remake av Shutter. Han fick ihop ett gäng amerikanska skådespelare och en påse gröna sedlar och förlade handlingen till Japan.

Det nygifta New York-paret Ben (Joshua Jackson) och Jane (Rachel Taylor) reser till Japan på en kombinerad bröllops-och-jobbresa annars är det mesta av handlingen ganska likt förlagan. Ben är fotograf, dom kör på en tjej med bilen och det är ”andar” på bilderna. Den största skillnaden är att filmen så uppenbart är anpassad till det västerländska sättet att filma och det är synd tycker jag. Det finns liksom ingen mening med att förlägga handlingen till Japan om det enda man vill skapa är en läskig variant av Lost in translation.

Joshua Jackson ger jag inte mycket för som skådespelare men Rachel Taylor gör sitt allra bästa som Jane, blond och bortkommen i den stora staden.

Effekterna är hästlängder sämre och mindre skrämmande än i originalet, inte ens det läskiga framkallningsrummet är otäckt. Jag hoppar inte till en enda gång och ändå är filmen inte trist, den är bara så mycket beigare än thaivarianten. Jag såg filmerna direkt efter varandra och drog faktiskt lott om vilken jag skulle se först (lotten föll på den thailändska versionen) men jag tror inte betyget och känslan av filmen hade varit annorlunda om jag börjat med den amerikanska. För att göra en jämförelse med The Ring så såg jag den amerikanska versionen före den japanska och den amerikanska skrämde skiten ur mig, det gjorde inte den japanska.

När mina barn är redo för att experimentera med skräckfilm kommer jag att se om den ena av dessa två. Den andra låter jag vara.

Shutter 2004 (Thailand)

Shutter 2008 (USA)

Publicerat

Veckans dokumentär: PARADISET

En lyckad gemensam tapetsering är det ultimata beviset på ett lyckligt äktenskap, säger Hans från Kiruna. Han har varit gift med sin Kerstin i 65 år och dom båda är nu 82. Den här dokumentären handlar om Hans och Kerstin och Hans önskan om att tapetsera en fondvägg i sommarstugan. Kerstin säger nej, blankt nej. När Kerstin vill något säger Hans nej men det är nåt dom har lärt sig leva med – ända tills det är dags för denna stora förändring.

Hans tar med sig den motsträviga Kerstin till färgaffären och ber henne välja en tapet helst utan mönster. Kerstin är nöjd med den vita väggen precis som den är och vill inte alls välja en tapet. Hans lånar med sig ett gäng tapetkataloger hem så Kerstin får en chans att välja hemma istället. Kerstin vill inte låna hem några kataloger. Kerstin vill inte ha en fondtapet. Hans vill ha en omönstrad, ända tills han hittar Paradiset av Josef Frank.

Sommarstugan ligger vackert belägen vid Torneälven. Kerstin kan ro iväg till holmen och plocka hjortron om det är det hon vill, Hans kan sitta på utedasset med öppen dörr, neddragna byxor, bajsa, spela trumpet och titta ut över vattnet samtidigt. Dom är i sitt Paradis, dom har levt ett långt liv tillsammans och det är uppenbart ett kärleksfullt liv som inte kommer vara slut förrän det är slut.

Jerzy Sladkowski har gjort ett fint filmiskt porträtt som handlar om svårigheten att enas och viktigheten i att låta varandra vara egna personligheter i en lång relation. Det diskuteras och det grälas och det är underhållande som få.

Att filmer som denna visas på SVT är beviset för mig hur viktiga dessa icke reklamfinansierade kanaler är och jag tänker fortsätta betala min TV-avgift med stolthet och ett leende. I ♥ SVT.

Publicerat

KILL BILL 1 & 2

När jag såg Kill Bill på bio blev jag redigt förbannad. Va fan, göra en HALV film, vad är det för jävla stil?

Jag hade hört talas om att Tarantino skulle göra en fortsättning, en del 2, men att den första Kill Bill skulle kännas som en visserligen matig och mättande förrätt men ändock en förrätt gjorde mig arg. För mig är en film en början, en mitten och ett slut, annars är det ingen film. Sagan om ringen är – för mig – inte tre filmer utan EN jäääääättelång. Hade jag inte sett det på det sättet hade jag retat livet ur mig i biosalongen efter första och andra delen. Nu retade jag mig bara lite, eller ganska mycket till och med men hur som helst så var jag medveten om problemet vilket jag inte var med Kill Bill.

Nu existerar inte Kill Bill-problematiken längre eftersom båda delarna sedan länge är klara och finns lättillgängliga att beskåda (helst direkt efter varandra) men om jag ska skriva om mina funderingar kring dessa filmer så måste känslan av besvikelse och aggression efter första filmens eftertexter räknas in. För jag var ARG, jag var grön, jag var fanimej HULKEN efteråt. Betyget blev en tvåa fast jag någonstans visste att det var fel och det var inte förrän flera år senare som jag mentalt höjde det. Långsint? Vadå? Jag?

Kill Bill börjar i hundranitti. Black Mamba/The Bride (Uma Thurman) letar upp en kvinna som några år tidigare gjort sitt bästa för att ta henne av daga och det blir en catfight av sällan skådat slag. Dom sparkas och slåss och kastar kniv och pangar glasbord och det är verkligen en kamp på liv och död ända tills kvinnans dotter kommer med skolbussen och tjejerna tar en slags telepatisk time-out och beter sig som civiliserade människor för en liten stund. Men som vanligt i filmer av Quentin Tarantino så händer det grejer ingen jäkel kan förbereda sig på och denna scen sätter liksom standarden för hela filmen. Här kan allt hända, allt händer och sätt på dig säkerhetsbältet förihelskotta för nu åker vi.

The Bride kallas The Bride för att hon mördades – i princip – på sin bröllopsdag iklädd vit klänning och hela konkarongen. Hon var så nära döden att hon egentligen inte skulle ha överlevt och en del av henne lyckades inte heller med det: den ofödda dottern hon bar i magen.

Dottern dog och The Bride hamnade i en fyraårig koma, ett ganska otippat slut på något som för dom flesta är ett av livets lyckligaste dagar. Bill (David Carradine) är mannen som ligger bakom mordförsöket, därav filmens titel och The Brides otroligt målmedvetna och fullt förståeliga längtan att döda fanskapet.

Ser man Kill Bill 1 och 2 som två filmer så är det spretiga varelser som håller varandra i handen men vägrar ta av sig lovikavantarna. Ser man Kill Bill 1 och 2 som EN film så uppstår det hux flux filmmagi.

Det finns SÅ MÅNGA SCENER i den här filmen som filmintresserade kommer se, se om, analysera och efterapa til the end of time och det är skitisamma att det är just det som Tarantino själv gjort här. Han har snott, stulit, plagierat och härmat från mängder av existerande filmer men han gör det så rätt, så snyggt och med en sådant soundtrack att ingen kan ifrågasätta hans briljans.

Personligen ser jag Quentin Tarantino som den kanske vassaste regissören i modern tid för även i hans sämre stunder så skapar han filmhistoria. Death Proof är en skitdålig film i mitt tycke men ändå tänker jag på den ibland, Jackie Brown håller inte heller riktigt hela vägen men det händer att jag sätter på filmen och spolar fram till höjdpunkterna och nöjer mig med det. Varken Pulp Fiction, Reservoir Dogs eller Inglorious basterds har fått full poäng av mig men det är tre filmer jag högaktar och gärna ser om och om igen. Vissa scener i hans filmer bränns liksom fast i hjärnbarken som om jag använt lödpenna och det luktar sådär skönt bränt som det gjorde när jag skrev SAAB på sidan av min tillsågade träbil i slöjden. Kill Bill har många såna scener, många många och ju fler gånger jag ser filmerna ju starkare tycker jag att dom är.

Fast det är ju det där med filmerNA som fortfarande stör mig litegrann. Jag skulle vilja se EN Kill Bill-film och gärna en med en massa extramaterial som är typ fem timmar lång. Jag vill se mer av färgerna, jag vill höra mer av musiken, jag vill se unga japanska tjejer i tantklänningar lira bas och jag vill se tuffa kvinnor i fotriktiga skor som kämpar till sista blodsdroppen (och nu snackar jag inte om orienterare eller OS-medaljörer i gång).

Uma Thurman hade kunnat lägga av efter den här filmen. Hon kan inte toppa den, det finns inte på världskartan att hon någonsin kan göra nåt som ens är i närheten av den här rollprestationen. Bortsett från Trinity i Matrix så är hon den ballaste MC-bruden som skådats på vita duken och hon är sannorlikt en av dom allra hårdaste filmkvinnorna genom alla tider.

Jag gillar att hon vågar vara ful. Ful och blodig och svettig med håret hängandes i testar och med osminkat ansikte och ändå är hon skitsnygg hela tiden. Hon kör en gul Pussy Wagon, den snodda, den groteska men ändå så coola och hon kör den som om det vore en svart liten Porsche. Hon dödar utbildade svärdbärare på löpande band och hon klarar sig, hon löser problem och hon gnäller aldrig. Hon biter ihop, hon går vidare och hon är i mångt och mycket en förebild för mig.

Det är precis så jag önskar att det alltid skulle vara i verkligheten. Hamnar du i skiten, pissar livet dig i ansiktet, res dig upp, torka smutsen från händerna, köp dig färgglada kläder som du känner dig fin i, lyssna på magkänslan och gå vidare. Kill din egen Bill men gör det helst aningens mer civiliserat än The Bride. Det är bara på film du kan göra vad du vill utan att hamna i finkan.

Kill Bill 1 (2003)

Kill Bill 2 (2004)

Om jag ser Kill Bill som EN film

Publicerat

NEXT DOOR

För några år sedan hjälpte jag en kund på jobbet med en färg till sovrummet. Han ville ha Hammarlack på väggarna (en oljebaserad färg som är gjord för metallytor utomhus) för att ”det måste vara lätt att torka av”.  Ända sen dess känner jag en viss skepsis för högblanka ytor inomhus, det andas liksom runkbulle på nåt vis.

John (Kristoffer Joner) bor i en hyresfastighet där trapphuset är målat i två högblanka beige-gul-bruna fält där den ena kulören är snäppet smutsigare än den andra. Det är smart tänkt, för det är stört omöjligt att känna någon form av hemma-mys-känsla av en sådan entré.

John har nämligen inte ett särskilt mysigt liv. Han har precis blivit dumpad av flickvännen Ingrid (Anna Bache-Wiig) och jag får känslan av att han tycker att livet är rätt trist. När grannflickan Anne (Cecilie A. Mosli) ringer på dörren och behöver hjälp med att flytta ett skåp säger han ja, han gör ofta det, både på jobbet och annars. Säger ja alltså. Anne bor tillsammans med Kim (Julia Schacht) som ser ut som en yngre version av Anne men som beter sig aningens mer utåtagerande och sexuellt frigjort. Det tar inte många sekunder innan hon gör närmanden på John och han har svårt att värja sig, svårt att säga nej som den ja-sägare han är. Det blir en hårdför och svettig liggstund på soffan som slutar i blodvite.

Anne och Kim är otäcka på ett sätt jag inte kan sätta fingret på. Jag har medvetet läst minimalt om filmen innan jag såg den och vet alltså inte vad den handlar om och den ovetskapen är bra. Anne och Kim kan vara seriemördare, dom kan vara drogmissbrukare, vampyrer, prostituerade eller bara vanliga ickesociala syskon, jag har ingen aning och jag tänker inte berätta hur det ligger till för kanske, förhoppningsvis, kommer du att se filmen och då är det bättre att inget veta.

Next door (Naboer på norska) är en film som lyckas med det nästintill omöjliga, att lägga mig i ett skruvstäd redan till förtexterna och sen skruvas det och skruvas och skruvas tills klaustrofobin nästan gör mig tokig. Med en speltid på blott 72 minuter finns det ingen tid att spilla, det finns inte så mycket som en onödig sekund och manusförfattaren och regissören Pål Sletaune har verkligen inte hafsat ihop slutprodukten.

Okej, storyn till Next door är inte nyskapande på något vis men filmen ger mig ändå en kroppslig känsla jag sällan får. Jag gillar att det är för mig okända skådespelare i alla roller utom en (Michael Nyqvist spelar Ingrids nya pojkvän Åke) och allihop är otroligt duktiga. När filmen var slut gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag tittade igenom filmen igen med snabbspolning. Det slog mig då hur fenomenala kameravinklar och åkningar Sletaune fått till och hur lik filmen ibland är både Hitchcock och Mikael Håfströms 1408. Sen la jag ner filmen i returkuvertet till Lovefilm och så fort jag klistrat igen det ångrade jag mig. Jag ville se filmen en gång till.

Här finns filmen.

Publicerat

SHAME

Brandon (Michael Fassbender) är en man som brukar sex. Han utnyttjar och använder alla kanaler han kan komma på för att uppnå en till synes kroppslig njutning men problemet ligger djupare än så. Han är sexmissbrukare och fullkomligt känslomässigt avstängd. Att ha ”normala” mänskliga kontakter är en omöjlighet, för att inte tala om att ha en fungerande kärleksrelation med någon som tycker om honom och som han tycker om. Det finns inte på världskartan.

Brandon jobbar på ett kontor (exakt vad han gör är för mig döljt i mörker), han har kostymbyxor, ljusblå skjorta och ser för ett otränat öga (som mitt) ut som urtypen av en försäkringsmäklare. Snygg som fan är han, vältränad, rätt charmig, har en välstädad och centralt belägen lägenhet, han har med andra ord inte särskilt svårt att ragga tjejer, vare sig det är på krogen, på tunnelbanan eller när han halar fram plånboken och köper sex av prostituerade.

En dag när han kommer hem står en naken blekt blondin i duschen. Sissy. Hans syster. Hon vill bo hos honom ett tag, hon har ingen annanstans att ta vägen och han säger motvilligt ja. Det sprudlar inte varm och innerlig syskonkärlek mellan dom direkt, det känns att dom varit med om mycket jobbigt i sin barndom men vad får vi aldrig reda på. Jag försöker läsa mellan raderna, analysera, fokusera, förstå men precis som Steve McQueen gjorde i sin förra film Hunger så låter han bilderna tala mer än ord och då är det ingenting som skrivs på näsan, ingen information man får gratis utan det mesta händer i min hjärna. Och din. Och i allas som ser filmen. Detta är på gott och ont.

Carey Mulligan har som systern Sissy en ganska liten men ändå viktig roll. Hon är som vanligt jättebra och allra bäst är hon i scenen när hon som jazzsångerska framför en enormt släpig version av Frank Sinatras gamla hit New York, New York. Det finns dock smådelar med Sissy som karaktär som stör mig och det är främst att hon känns så icke trovärdigt spretig. Hon är dels trasig, dels liten, rädd och ledsen, dels enormt kärlekstörstande (precis som sin bror fast det uttrycker sig lite annorlunda) men hon är också utagerande och en firad sångerska i guldpaljettklänning som tjänar bra och åker runt i USA på turné. Jag får inte riktigt ihop det, men det kanske är meningen? Det kanske bara är jag som är alldeles för van vid lättlästa stereotyper på film?

När jag ser Shame tänker jag främst på två saker:

1. Michael Fassbender kan vara en av dom största skådespelarna i modern tid.

När jag ser Shame kan jag inte förstå att det där är samma kille som jag såg i runda glasögon som Carl Jung för några månader sedan. Han är en kameleont och en modig sådan. Många många scener i Shame är så utstuderade och närgångna att det krävs både en oantastlig självbild och ett skyjävlarnas mod för att ställa upp men Fassbender har modet, han har självförtroendet och han har begåvning nog att agera utan att spela över. Dom jobbigaste scenerna i den här filmen hade lätt kunnat bli pekoral och framkallat fniss i publiken men han lyckas hålla sin rollfigur på rätt sida genom hela filmen.

2. Det här är ingen första-dejten-film. Inte andra eller tredje heller.

Michael Fassbender har ett könsorgan som inte direkt  skäms för sig och jag tror det är väldigt få både män och kvinnor som kan se filmen utan att reagera på detta. Så är du kille och under medel eller normalutrustad och vill ta med din nya men outforskade kärlek på bio för att sen hoppas på lite ”oumpaloumpa” i sänghalmen – välj en annan film. Bara ett tips i all välmening. Du vill inte bli jämförd med Michael Fassbender.

Frågan jag ställer mig nu är denna: är Oscarskommittén modig nog att nominera Michael Fassbender för Bästa Manliga huvudroll? Att han borde bli nominerad är en sak, att det pryda USA vågar ge honom och filmen utrymme är en helt annan. Jag håller tummen.

Movies-Noir, Allvarligt talat, The Velvet Café och Fripps filmrevyer har också sett filmen.

Publicerat

Veckans dokumentär: WILD MAN BLUES

Det finns inte många likheter mellan Woody Allen och mig själv. Det är ett faktum jag är ganska glad för.

Att utseendemässigt likna Woody och vara kvinna kan inte vara kul, men det gör jag inte så det är lugnt. Vad gäller det som finns på insidan så skulle jag ibland önska att jag var lika kreativ i mitt skrivande som Woody, att jag var lika fantasifull vad gäller att hitta på historier och lika målmedveten i att nå ut till folk med mina alster men å andra sidan vill jag inte gifta mig med min unge. Men om jag nu ska erkänna den lilla yttepyttelilla likheten som faktiskt finns mellan Woody Allen och mig så stavas den: klarinett.

Där Woody Allen är en mästare var jag endast en liten tokblåsande lärjunge men när jag gick i skolan spelade alla instrument och när jag inte fick spela piano tog jag det näst bästa (jag vägrade dragspel) och det var klarinett. Det gick enkelt att bära den till skolan då en klarinettväska enkelt kan misstas för en vuxenväska-vilken-som-helst och det var en naturlig övergång från blockflöjten. Min egen karriär som klarinettist blev kort men oinspirerad, Woodys är något heeeelt annat.

Wild Man Blues är en dokumentär om Woody Allen när han beger sig ut på Europaturné med sitt jazzband. Vi får på nära håll följa Woody och hans fru (och största kritiker) Soon-Yi under resorna till Europas storstäder, vi får höra sköna smakprov från konserterna och vi får se Woody stampa takten i ett tempo jag inte trodde var möjligt under dom där beiga sladdriga byxorna. Paparazzifotograferna är närgångna, fansen både tveksamma och exstatiska och Woody själv är torr och skitrolig när han själv dikterar villkoren. Att hänga på när någon i hans närhet försöker driva med honom och kanske bjussa lite på sig själv är ett BIG NO-NO. Där finns en gräns, där lyser egot Woody igenom.

Wild Man Blues är en mysig liten film som bjuder både på goda skratt och trivsam musik och jag är glad ända in i benmärgen att jag la klarinetten på hyllan och gick in för att spela LP-skivor istället. Det passade mig alldeles utmärkt.

Här finns filmen.

Publicerat

Martha Marcy May Marlene

Jag tänker börja bakifrån.

Jag tror att den här filmen kommer att utmynna i två oscarsnomineringar. Jag tror banne mig det kan bli två statyetter till och med och vad gäller den ena säger jag ”Det här är bara början” och vad gäller den andra säger jag ”ÄNTLIGEN!”.

Elizabeth Olsen kommer att få en nominering för sin gestaltning av den unga sökande och trasiga kvinnan Martha för hon drar alldeles ensam in det stora tunga handsnidade ekskåpet och ställer det på plats.

John Hawkes kommer definitivt att få den andra för han är idog som en duracellkanin när det kommer till att spela slemgubbe på film. Sektledaren Patrick är inte bara slemmig, han är en manipulativ sektledare som håller sina hjärntvättade kvinnor på plats genom regelbundna våldtäkter och Hawkes gör det så jävla bra att det måste vara hans tur med lite strålkastarljus nu även om det svider att han ska behöva se ut och bete sig som en undernärd kåt vessla för att få pris.

Martha Marcy May Marlene är en lågmäld historia om en tjej som föddes som Martha men som i sekten och av ledaren kallas Marcy May. När och var hon heter Marlene vet jag faktiskt inte. Hon rymmer från sekten till systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes man (Hugh Dancy) och via återblickar får vi reda på lite av det som hänt, inte allt men fragment.

Filmen tickar på i ett tempo som får ta sin tid, det är inte tal om snabba klipp eller ball musik, det vetetusan om det är nåt soundtrack att tala om alls, åtminstone var det ingen musik jag la märke till. Sektledaren sjunger och spelar en trudilutt på gitarren, det är det enda musikaliska jag minns.

Rent filmiskt är det här inget som sveper mig av stolen, jag tycker filmen är riktigt bra men långt ifrån något jag kommer minnas till döddagar. Däremot är det alltid en cool känsla att få vara med och bevittna filmhistoria vilket Elizabeth Olsen bjussar på här. Snart kan hon kan ta sina två äldre kända tvillingsystrar och svabba golvet med dom. Det här är bara början. Äntligen!

Filmbloggarna The Velvet Café, Fripps filmrevyer och Movies Noir har också skrivit om filmen.

Publicerat

FALSK SOM VATTEN

Bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.

Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).

John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.

John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.

Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.

Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.

Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

”Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!”

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011

 

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

Publicerat

KINASYNDROMET

Kärnkraft var en het potatis i slutet på 70-talet och inte bara i Sverige.

Vi folkomröstade om kärnkraften den 23 mars 1980 och kanske hade en hel del av dom som gick omkring på stan med Atomkraft Nej tack-knappar sett den amerikanska filmen Kinasyndromet.

Jane Fonda är TV-reportern Kimberly Wells som tillsammans med sin kamerakille Richard (Michael Douglas) gör ett reportage på ett kärnkraftverk. Mitt under intervjun med den pressansvarige och med utsikt över hela kontrollrummet blir det ett jordskalv och nånting går snett. Richard smygfilmar hela tiden och händelsen tystas sedan ner av alla ansvariga.

Det är egentligen rätt lustigt men jag sitter som på nålar filmen igenom. Jag andas ryckigt, som om syret inte tar sig ner till lungspetsarna utan vänder halvvägs ner och detta trots att filmen är enormt långsam och att inte mycket händer sett till den relativt långa speltiden. Men ändå, ÄNDÅ, så är filmen så ruskigt bra.

Jag gillar när filmer tar sig tid att berätta en historia. Att göra film som exempelvis Tony Scott gör har visserligen ett existensberättigande men det är inte alltid toksnabba klipp och galna vinklar förhöjer filmen, i mitt tycke är det oftare tvärtom. Tony Scott är lite som regissörsvarianten av ”turkdusch”. Han ser till att mediokra manus piffas till med hjälp av färgfilter och krasch-å-pang-effekter precis som en otvättad armhåla kan kamufleras med hjälp av deodorant. Slutprodukten är inte en bra film eller en ren armhåla men det fungerar i paniksituationer och i brist på annat. Kinasyndromet behöver inte ta till såna medel, den här filmen är på riktigt och det kan vara därför den fortfarande håller.

Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. När Kinasyndromet gjordes var hon 42 år gammal, tre år äldre än jag är nu och det är ju information jag hade klarat mig utan. Hon är verkligen jättefin och skulle lika gärna ha kunnat vara 29. Att Michael Douglas var mycket yngre än nu syns lite mer. Halvlångt lockigt hår och gigolostil, det är ganska långt ifrån den Michael Douglas vi ser nu för tiden, ändå är han sju år YNGRE än Jane Fonda.

Slutligen har vi Jack Lemmon som den tredje stora skådespelaren på rollistan och ja, han är Jack Lemmon. Det är en man som det är stört omöjligt att inte tycka om. Har han någonsin spelat en genuin skitstövel eller genomelak? Mig veterligen inte men jag kan ha fel.

Det här är en film som jag vill se om direkt när eftertexterna slutat rulla. Jag tycker väldigt mycket om den och det är så nära så nära så väldigt nära en fullpoängare betygsmässigt. Satan var dom var duktiga på att göra politiska thrillers på 70-talet, filmer som verkligen betyder något – i längden.

Publicerat

SLEEPING BEAUTY

Lucy är en ung och vacker kvinna som verkar gilla att experimentera sexuellt. Det hon gör gör hon inte för någon annans skull än sin egen och det gör att hon inte på något sätt kan ses som ett offer i sammanhanget.

Hon har jobb och bor inneboende hos ett par i en lägenhet. Det känns inte som att hon egentligen är i behov av mer pengar än hon har men ändå svarar hon på en suspekt liten annons i en tidning. Jobbet innebär att hon lättklädd ska servera vid fina middagar, inget mer än det. Inget sexuellt, bara lite show-off och för det får hon 250 dollar i timmen. Lucy tackar ja.

Första middagen går bra. Hon serverar dryck i vita underkläder till en samling äldre och välbärgade män (och en kvinna, kors i taket!) och dom andra kvinnorna i personalen (dom som inte enbart serverar?) har svarta underkläder och visar brösten. Middagsscenen med den efterföljande avecen får mig osökt att tänka på kaffeflickor och vår svenska kung vilket gör mig svagt illamående.

Snart blir Lucy erbjuden en ”befordran”: att bli sövd och under den sovande tiden bli föremål för äldre mäns sexuella njutning men med den lilla klausulen att penetration är förbjuden. Hon tackar ja.

Samtidigt har Lucy ett ”förhållande” med Birdman, en glåmig man med välfylld bokhylla och bäddsoffa som tynar bort i någon dödlig sjukdom som skulle kunna vara AIDS. Dom dricker lite sprit, tittar på TV och sover ihop men det verkar inte vara mer än så, förhållandet är mer känslomässigt än fysiskt. Jag blir inte riktigt klok på relationen, kanske är dom bara vänner, jag vet faktiskt inte och jag vet heller inte om det spelar någon roll.

Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen och när jag läser hans recension slås jag av skillnaden i hur vi ser på filmen. Fripp skriver: ”…för övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm” och för mig känns det precis tvärtom. Filmen är fantastiskt vacker. Kulörtonerna går i varandra på ett sätt som för mig är allt annat än obearbetat, det känns minutiöst planerat, scenografen är toksäker på sitt jobb och inte i en enda scen kan jag hitta ett ”fel”, en färg, en pryl, en antydan till något som stör bilden. Jag fastnar för filmen alldeles med detsamma och även om historien inte berör mig så gör filmen det. Den är som ett rörligt konstverk, magnifikt och ofattbart på en och samma gång och jag upplever filmen mer än ser på den.

Emily Browning är jättebra som Lucy. Hon är precis perfekt oförstörd och blek och svag och stark samtidigt. Dom tafsande gubbsen är gamla, trasiga och bittra och väldigt väldigt svåra att hitta någon som helst sympati för.

För den som tror att Sleeping Beauty har det minsta med Disney´s Törnrosa-version att göra (att det är samma typ av tolkning som Red Riding Hood var av Rödluvan) så är det felfelfel. Att ha den villfarelsen innan man ser filmen kan bli väldigt tokig då detta inte nånstans är en film för barn, eller unga tonåringar för den delen.