Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

I faderns namn

Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) är en ung irländsk man i leopardkalsong. Det är inte så att han alldeles oförhappandes går omkring på stan och visar undisarna, det är inte så alls, men när han blir gripen av polis och tvingas ta av sig byxorna blottar han inte bara smala håriga ben utan även kalsonger av modell endast en smaklös kan bära.

Hela Gerry är som person både tämligen smaklös och taktlös och han har en osviklig förmåga att befinna sig på fel ställe, med fel folk vid absolut fel tillfälle.

Under ett besök i London blir han och hans vän oskyldigt anklagade för att vara IRA-terrorister och fängslas för brott dom inte begått. En bomb sprängs på en pub i ena änden av stan och i den andra sitter Gerry, hans polare och en uteliggare vid namn Charlie alldeles lugnt på en bänk i en park. Men det hjälper inte. Polisen har gett sig fan på att Gerry är irländsk terrorist och ingenting stoppar dom från att vrida ur Gerry det dom tycker är sanningen, dom hotar till och med med att göra Gerrys älskade pappa illa om han inte erkänner brottet.

Gerry fälls och får livstid för bombdådet och dom sätter även dit hans pappa. I fängelset får dom dela cell och dom försöker hitta infallsvinklar som hjälper ett överklagande men det ser mörkt ut. Pappan blir äldre och äldre och sjukare och sjukare och Gerry tappar tron på mänskligheten.

Det här är en sann historia och ett av Englands mest orättvisa rättsövergrepp i modern tid. Om du som jag får knapra Losec Mups när det vankas orättvisor så ladda upp med en kartong eller två för det här är riktigt illa.

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.

TURKISK KONFEKT

I min lilla rundtur bland filmer regisserade av Paul Verhoeven stannar jag nu vid stationen som heter Turkisk konfekt.

3,3 miljoner holländska biobesökare har sett den och det gör den här filmen till den största holländska filmsuccén någonsin på hemmaplan och sällan har jag läst så mycket gott om en film som denna. Den känns lite som den holländska varianten av Roy Anderssons En kärlekshistoria som också är en film som hyllas överallt (utom möjligtvis här).

Det går att filma ur fågelperspektiv (ovanifrån) och ur grodperspektiv (underifrån) men den här filmen börjar med att filma Rutger Hauer ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

Det runkas och knullas och klipps pubeshår och det zoomas in bröst och Erik (Hauer) sprider sin säd ganska urskiljningslöst bland dom holländska damerna och det känns som en form av mani, som ett sexmissbruk, som att han försöker döva smärtan efter något eller någon och det är precis vad han gör. Olga (Monique van de Ven) heter hon, kvinnan som svikit honom, som försvunnit och som var hans stora kärlek.

I återblickar visas vad som hände, hur kärlekshistorien började, hur den slutade och allt tumult där emellan. Mer vill jag inte avslöja, inte om handlingen i alla fall men jag får långt mer samma vajbs av denna som av franska Betty Blue än jag får av En kärlekshistoria. Det här är en brutalt köttig film, den inte bara finluktar kön, den fullkomligt stinker kuk, fitta, bajs och likmask och jag undrar om en film som denna skulle kunna få oss svenskar att vallfärda till biograferna. Det är inte en Stig-Helmer-tofs eller en Millemium-piercing så långt ögat når. Å andra sidan kom Turkist konfekt 1973 och då var det annat som eggade oss filmtokiga svenskar, Bergmans Viskningar och rop och Emil och griseknoen till exempel.

Something borrowed

Rachel (Ginnifer Goodwin) är en söt och charmig advokat med fötterna på jorden. Hon är bästa kompis med det snygga partydjuret Darcy (Kate Hudson), tjejen som lever på sitt utseende kanske liiiite mer än sin intelligens.

Dexter (Colin Egglesfield, snuskigt lik Eric Saade för övrigt) är Rachels kompis från juristutbildningen som hon haft en hemlig crush på sen dess men Dexter är även Darcys fästman. Darcy och Dexter är så olika som två personer kan bli, Dexter och Rachel är tvillingsjälar.

Är det uppladdat för komplikationer? Japp, skulle tro det. Gammal kärlek rostar aldrig och lika barn leka bäst och gräset är inte grönare på den andra sidan och hellre en tia i handen än en tjuga i foten och blablabla, vi känner till allt det där. Something borrowed är nämligen i uppbyggnad ett fullkomligt ordinärt amerikanskt romantiskt drama. Jag vet till förtexterna vad som kommer hända sekunderna före eftertexterna och det är ju föga spännande, men det finns ingredienser som kan förhöja även den mest slätstrukna av historier. Personkemi till exempel.

Kate Hudson är (som alltid) perfekt i rollen som snygg skata och energin mellan Ginnifer Goodwin och Colin Egglesfield är jättefin och toksprakande och dom två gör att jag tror på hela historien och sitter i soffan med en klump av olycklig kärlek i magen och en önskan om ett happy ending.

Önskan om ett happy ending??? Är jag sjuk på nåt vis? Vad är det för fel på mig? Har jag blivit en sentimental gammal hagga, en romantisk hurtflåsare som går ner i spagat över den sanna kärlekens ömma kyss?

Hahaha.

Ja. Tydligen.

(Det är ingen tokstark fyra, det ska tilläggas, men Something borrowed känns ändå som bra över medel i sin genre)

Almodovar-helg: BIND MIG, ÄLSKA MIG

Ricky (Antonio Banderas) är en nyligen utsläppt mentalpatient som inte känns direkt frisk nånstans. När han kommer ut i friheten kidnappar han din gamla kk, porrstjärnan Marina (Victoria Abril). Han låser in henne i lägenheten och binder fast henne, allt för att hon ska gifta sig med honom vilket är ett beprövat trick som väldigt sällan fungerar.

Bind mig, älska mig är ingen ”normal” film. Jag kan knappt beskriva den. För mig är den mer som en massa uppradade scener som visserligen har en röd tråd men som fungerar både ensamma och i grupp.

Marina blir uppvaktad av en gammal man i rullstol som blir så till sig att han börjar åka runt-runt med rullstolen, Ricky ikläder sig hårdrocksperuk och headbangar alldeles oförhappandes, Marina onanerar i badkaret med hjälp av nån slags Scuba Steve, en barnleksak som man drar upp med ett vred i ryggen som plaskar runt med simfötter och cyklop, mannen i rullstol ”dansar” med en kvinna på en fest men blir lämnad ensam på dansgolvet men verkar lika glad för det (han känns som en gammal spansk version av Torsk på Tallinn-Roland), Ricky klistar på sig en lösmustasch som gör att han i profil blir porträttlik Tom Selleck (alternativt pizzabagaren i Fruängens centrum 1993). Det finns hur många scener som helst att beskriva men dom gör sig bättre i bild än i text.

Kulörmässigt är denna lite annorlunda än Almodovars andra filmer som mest kretsar kring starka toner av rött och gult. Här är det istället orange som är basen men med många andra kulörer inblandade. Såklart, det är ju Almodovar vi snackar om här. Ennio Morricone har komponerat den fina, glada och ibland lite knäppa filmmusiken och den förhöjer hela filmen.

Jag tycker det här är en bra film, underhållande och mysigt underlig, utflippad men utan att bli alltför weird, vardaglig men färgglad och udda, lite som jag hoppas att livet är för alla.

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.

Simon och ekarna

Det är sommar 1939 och Simon (Jonathan S. Wächter) sitter uppkrupen i sin koja i den stora eken vid vattnet. Han är kanske tio år och inne i en stor upptäckarfas i livet men hans arbetarpappa tycker att Simon fokuserar på fel grejer, att det är trams att läsa böcker (trots att han fått dom av sin mamma) och att en pojke aldrig kan bli en redig karl utan valkar i händerna. Han tycker också det är underligt att Simon inte har några vänner och heller inte verkar sakna det.

Då Simon är en förslagen pojke har han tagit sin framtid i egna händer och på eget bevåg sökt till det ”fiiiina” läroverket. Pappan är skeptisk, såklart och han får Simon att lova att aldrig någonsin glömma var han kommer ifrån även om han dagarna i ända kommer att umgås med fisförnäma ynglingar.

Simon börjar i skolan och redan första dagen träffar han Isak (Karl Martin Eriksson), en liten judisk pojke som kom att bli Simons allra bästa vän.

Kriget närmar sig mer och mer och det är inte lätt att vara tysk och jude även om man bor i Sverige. Isaks mamma är psykiskt sjuk och hamnar på sjukhus och Isak flyttar in hos Simons familj. Isaks pappa är en rik bokhandlare som älskar vackra ting, litteratur, musik och konst och Simon känner sig mer hemma i hans värld än i den fattiga och snävsynta – om än kärleksfulla – omgivningen hans föräldrar kan erbjuda. Isak å andra sidan klickar totalt med Simons pappa och dom två familjerna blir som ett kollektiv, fast med två boenden.

När jag gick ut från biografen och hade besökarnas applåder ljudandes i öronen tänkte jag jag gillar den här filmen men vad handlade den om? Jag vet fortfarande inte riktigt och egentligen spelar det ingen roll (nej, jag har inte läst Marianne Fredrikssons bok som är filmens förlaga). Simon och ekarna är en fin liten film, en snällisfilm om man så vill. Välspelad i samtliga roller men Bill Skarsgård som den lite äldre Simon är fantastisk likaså Helen Sjöholm som Simons mamma.

Denna Helen Sjöholm, hon förbryllar mig. Hon är en sån FANTASTISK skådespelerska men hon gör så få roller på film att jag blir rädd för att hon är vår kvinnliga motsvarighet till Sven-Bertil Taube. Hon kan vara bland det bästa vi har i skådespelarväg men märks det? Näpps. Det är jättesynd tycker jag.

Jag hoppas att jättemånga går iväg och ser Simon och ekarna på bio då den passar utmärkt för alla åldrar och faktiskt är en svensk ”familjefilm” helt utan farsartade inslag . Perfekt som jullovsmatinée om inte annat.

Filmen har premiär 9 december.

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

RABIES

Den tredje filmen för dagen har jag haft koll på ett bra tag. Rabies har sålts in som en israelisk slasher och det låter ju hur kul som helst tycker jag. Nu när jag har sett den kan jag konstatera att visst är den israelisk men slasher skulle jag nog inte kalla den, men vilken genrestämpel jag än skulle sätta på den så var det en filmupplevelse över det vanliga.

Ungdomar i bil på väg nånstans, kör fel, kör på en man, det är skog, det är läskig gubbe med stora skor, det är unga tjejer med tajta linnen, det är hormonstinna unga killar, ja, allt det där har jag sett tusentals gånger på film och jag trodde jag kunde genomskåda den grejen, men inte då.

Rabies är nämligen ingen vanlig skräckfilm, den är något så befriande som en regelvidrig film av skräcktyp. Den tar sina egna vägar, hittar okonventionella lösningar, skakar manuset som i en burk med lock och jag som tittar vet inte riktigt vad som ska hända och vad jag ska få se när locket skruvas av – vilket är sjuuuukt skönt. Alla karaktärer i filmen pratar om att ”snart blir det mörkt” och jag tänker att det är självklart att dom blir kvar i skogen och sen blir det natt och allt blir svart ”precis som det ska” men det blir aldrig så. Hela filmen utspelar sig i dagsljus med en snäll liten sol som skiner ner över fält och barrskog, en natur som för övrigt är väldigt lik vår svenska.

Jag skulle så gärna vilja berätta hela filmen (vilket inte hör till vanligheterna när det är en film jag verkligen gillar) men det här är en film jag vill och hoppas att så många skräckfilmsälskare som möjligt får tag på – och ser – för det här ÄR VERKLIGEN BRA. Jag kommer in i filmen som i ett nafs, karaktärerna är trovärdiga och det är lätt att känna både sympati, medlidande, irritation, sorg och glädje med dom. Att det pratas hebreiska och att filmen är textad på engelska tänker jag inte på alls. Det blev en jättebra avslutning på en för övrigt rätt medioker biodag.

Även denna gick på Victoria 4 och jag lyckades få exakt samma plats som på visningen av All your dead ones. Det gäller att gnugga i sig sina egna löss om man ändå ska gnugga, som jag brukar säga.

Killen framför mig spelade Tetris på mobilen genom hela filmen och killen till vänster om mig lät ko-klonk-ko-klonk när han andades men inte ens det retade upp mig. Det säger mycket mer om filmen än om mig.

RUBBER

För att börja denna något spretiga recension nånstans så kommer här en svengelsk översättning av filmens första monologminuter:

”I Steven Spielbergs film E.T, varför är utomjordingen brun? No reason. I Love Story, varför blir dom två karaktärerna vansinnigt förälskade i varandra? No reason. I Oliver Stone´s JFK, varför blir presidenten helt plötsligt mördad av en främling? No reason.

I den utmärkta Motorsågsmassakern av Tobe Hooper, varför får vi aldrig se karaktärerna gå på toa? Eller tvätta händerna som folk gör i det vanliga livet. Absolutely no reason. Vad som är ännu värre, i Pianisten av Polanski, varför måste killen gömma sig och leva som en luffare när han spelar piano så bra? Ännu en gång är svaret: no reason.

Jag kan hålla på i flera timmar och dra fler exempel, listan är oändlig. Ni har nog aldrig ens tänkt på det men alla stora filmer – utan undantag – innehåller en viktig del av no reason. Vet ni varför? För att livet självt är fullt med no reasons.

Varför kan vi inte se luften omkring oss? No reason. Varför tänker vi alltid? No reason. Varför älskar vissa korv medans andra hatar det? No fucking reason. Damer och herrar, filmen ni ska få se idag är en hyllning till no reason. The most powerful element of style.”

Vad säger man om en sådan inledning? Jag satt mest och bara…gapade. Alltså, jag har skrivit om det där med fördomsanalyser förut, om vad jag får för känsla för en film bara genom att titta på fodralet. Vad gäller den här filmen så var det postern som fick mig intresserad för den är så SJUUUKT snygg. Nu har jag den upptryckt som en dogtag kring halsen men jag skulle mer än gärna ha affischen uppsatt på väggen.

Håller då hela filmen samma höga klass som postern och inledningen? Hmm. Om jag säger såhär, tyckte du Mördartomaterna anfaller kändes som en liiite för overklig Bolibomba-historia för att väcka ditt intresse så låt bli Rubber. Den här filmen handlar nämligen om ett bildäck som vaknar till liv och blir seriemördare. Ja, du läste rätt. Ett bildäck.

Filmens regissör heter Quentin Dupieux och är mannen som låg bakom Mr Oizo när det begav sig. Han har även komponerat musiken till den här filmen. Jag tycker Dupieux är en väldans fascinerande person. En kille som kan komma på ett manus som detta och dessutom rida det iland ska ha all cred jag kan frambringa. Det är snyggt filmat, fast det inte är klokt på en fläck, det är coolt men helt jävla galet, det är helt enkelt en beundransvärd, kärleksfull och helt igenom tokvriden hyllning till filmkonsten, i alla fall är det så JAG ser på saken, mördande bildäck eller ej.

Soundtracket till filmen hittar du på Spotify genom att klicka här.

Veckans Aaron: The missing

Mitt ute i vildmarken i New Mexico bor Maggies (Cate Blanchett) tillsammans med sina två döttrar Lily (Evan Rachel Wood) och Dot (Jenna Boyd) och Brake (Aaron Eckhart) som är hennes kärlek men inte pappan till barnen.

Året är 1885, det är fattigt och laglöst och Maggie försörjer sig och sin familj som nån slags medicinkvinna/healer och dom överlever med hjälp av sin lilla gård och djuren. En dag dyker en mystisk långhårig man upp vid gården, han presenterar sig som Mr Jones och titulerar Maggie ganska överraskande som Magdalena. Mannen visar sig heta Samuel Jones (Tommy Lee Jones) och vara Maggies far som försvann när hon var mycket liten för att leva med apacheindianerna.

Maggie är fortfarande sårad över att fadern lämnat sin familj och vill inte ha med honom att göra men när döttrarna och Blake rider ut en dag och sen inte kommer tillbaka och Maggie dagen efter hittar ett makabert fynd mitt ute i skogen har hon inget val, hon måste svälja sin stolthet om hon ska få återse åtminstone delar av din familj igen.

The missing är regisserad av Ron Howard och det är en väldigt otypisk Howard-film. Jag tycker Ron Howard är en av USA´s mest ojämna stora regissörer och jag vet aldrig riktigt om han står på båda benen eller försöker hålla balansen med det ena när han regisserar men här tycker jag han lyckats över förväntan. Filmen är ett gediget hantverk och aktörerna har mer än en bra dag på jobbet. När det klassiska westerntemat mixas med något som kan liknas thriller, ja, då är jag med, vaken och alert, för det här är riktigt bra.

Tommy Lee Jones, Cate Blanchett, Aarn Eckhart, Val Kilmer som Lt. Jim Ducharme och småtjejerna gör alla sitt till för att filmen ska bli 130 minuter spännande tid framför TV:n. Aaron Eckhart har visserligen inte tokmånga minuter i bild men han spelar samma typ av snubbe som han gjorde med den äran i Rabbit hole, den där I-stand-by-my-woman-no-matter-what”-typen av man som jag tycker är alldeles förträfflig både på film och i verkligheten. Återigen en minnesvärld insats av filmfavvot Aaron.

This must be the place

Cheyenne (Sean Penn) är en föredetta superrockstjärna vars stjärna dalat betänkligt. Nu är han mer uttråkad än någonting annat. Han behöver inte lyfta ett finger för att klara sig ekonomiskt men hans fru sedan 35 år (Frances McDormand) jobbar som brandman.

Cheyenne får dagarna att gå genom att knata runt på det lokala köpcentrat släpandes på sin Dramaten-väska och hänga med den unga Mary (Eve Hewson) vars bror försvunnit/tagit sitt liv. Han känner sig skyldig till broderns död då brodern lyssnade mycket på Cheyennes depprockarmusik som inte var nåt direkt upplyftande för en redan trasig själ.

När Cheyennes pappa ligger för döden bestämmer han sig för att lämna sitt stora slottsliknande boende på den irländska landsbygden för att åka till sin far i USA som han inte varken sett eller pratat med på trettio år. Han bokar en biljett på färjan över Atlanten då han är flygrädd (bara en av många rädslor som är djupt rotade i den mannen).

Fadern visade sig vara en fd Auschwitzfånge som dom senaste decennierna av sitt liv försökt leta upp tysken som gjorde hans liv till ett helvete och när fadern dör bestämmer sig Cheyenne för att avsluta uppdraget vilket resulterar i en roadtrip genom USA med Dramaten-väskan som enda sällskap.

Sean Penns uppenbarelse får inte bara stå ut med olika reaktioner av andra karaktärer i filmen, det är många runt omkring mig i biosalongen som skrattar och jag hör ord som ”konstig”, ”ful” och ”bög”. Själv fattar jag inte grejen. Han ser ut som vem som helst av alla dom som hänger på ”mina” synthklubbar, han är inge konstig alls i min värld och jag märker efter ett tag att min inställning till honom gör filmens centrala frågeställning i princip omöjlig. Han är nämligen inte underlig alls, han har möjligtvis fastnat i en stil han hade som ung men som med stigande ålder blir allt svårare att hålla snygg. Men vem har sagt att en man måste se ut som en klippdocka från Dressmanreklamen bara för att han passerat 50?

Vad är då det centrala i filmen? Vad handlar den om? Som jag ser det handlar den om ”det gamla vanliga”: att växa upp och att hitta sig själv, så är det alltid när en film andas road trip (som om det inte går att fnula ut viktiga saker om sin egen existens eller lösa viktiga frågeställningar i hem-miljö). Det gör att jag blir skitförbannad på den sista scenen (som jag inte tänker spoila här) för den scenen visar att allt jag tror på – och allt jag trodde Cheyenne trodde på i 116 av 118 minuter – inte är sant. Resten av filmen gör mig allt annat än arg, jag sitter och myser och njuter av att se Sean Penn briljera. Han har med den här prestationen prickat in ännu en solklar oscarsnominering för bästa manliga huvudroll, att något annat skulle hända är för mig fullständigt obegripligt.

Det äkta paret Jane och Cheyenne är det omaka paret personifierat. Det går inte att bli mer omaka än så men fan så charmiga dom är tillsammans.

This must be the place är en låt av Talking Heads vars frontfigur David Byrne har gjort musiken till filmen och han syns även i en cameoroll i filmen. Filmen som sådan har lite samma känsla som Sophia Coppolas Somewhere eller Jim Jarmusch Broken flowers, det är indie när det funkar som bäst. Lite musik, en gås, en hund med tratt, lite ljud, något trasigt, lite sprit, oneliners som funkar, Harry Dean Stanton med sprillans nya framtänder och en pool utan vatten.

Fripp har också sett filmen och den förväntas få svensk biopremiär 9 mars 2012.

 

Det här är den första filmen jag ser på Stockholms filmfestival – någonsin. Jag vann ett årskort på en tävling hos Lovefilm och det gav mig den nödvändiga sparken i baken att slå slag i saken och nu sitter jag här med 1,5 meter utskriva biobiljetter i handväskan och ända fram till söndag kommer jag att tillbringa all min lediga tid i biosalonger runt om i stan.

Gårdagskvällen tillbringade jag på Skandiabiografen på Drottninggatan, Stockholms kanske sämsta biograf om än gammaldags och mysig. För första gången i modern tid valde jag självmant en plats långt bak i salongen vilket är ett måste i denna värdelösa och feldoserade salong. Det är fullsatt och all teknik gällande filmen fungerar felfritt vilket jag förstått att det väldigt sällan gör.

Det enda som förvånade mig var att filmen inte var textad men det kanske beror på att den svenska biopremiären av filmen dröjer. Eller så är det alltid så med festivalfilmer? Jag vet inte om det är så men jag hoppas inte för annars kommer jag få redigt svårt att fatta en del av veckans övriga filmer.

 

BIUTIFUL

Så kom den då äntligen den där känslan jag väntat så länge på.

Jag låg i min säng under mitt nästan perverst sköna hotelltäcke och kunde inte under några omständigheter somna. Jag tänkte inte på nåt speciellt, hade inte panik för att klockan tickade mot 01, jag var inte hungrig, hade inte ont nånstans, jag var helt enkelt inte trött nog. Så var det som att nånting tog tag i mig, drog upp mig, fick mig att gå ut i vardagsrummet, lägga mig i soffan och vips så hade filmen gått igång.

Ljudet var så tyst så tyst men vad gjorde det, det var ju mitt i natten? Alla mina sinnen var på helspänn, självklart var det här natten då jag skulle se Biutiful, självklart var det det. Och som jag väntat. Det är som att jag stått och väntat vid ett övergångsställe men jag väntade inte bara på att bilarna skulle stanna och att solen skulle skina och att jag skulle ha nya rena strumpor med perfekt resår , nej, dom vita strecken på gatan skulle vara putsade alternativt sandade och Herr Gårman skulle inte bara gå på sin skylt, han skulle vinka och dansa Charleston också.

Allt är alltså upplagt för en nattlig praktgroda. Klart det kommer att bli en skitupplevelse av det här, kan det bli annat med dessa uppskruvade förväntningar? Jag är inte född igår, jag fattar grejen.

Uxbal (Javier Bardem) har inget lattjolajbanliv direkt, det vore att överdriva. Han är en pappa med ensam vårdnad om sina barn, han är kriminell och försörjer sig på att förmedla svart arbetskraft, han har svårt att få ihop pengar till mat för dagen, han bor i en skitig del av Barcelona, mamman till barnen är manisk och extremt labil och nu har han bara några veckor på sig att lösa framtiden för ungarna eftersom han själv är döende i skenande cancer. Det är inte utan att jag tycker synd om honom. Att solen skiner en stund eller att han skulle få se en skymt av en krokus gör inte hans dag direkt. Å andra sidan skiner aldrig solen. Det är kolsvart, det finns liksom ingen lösning i sikte, fan, usch vad allt känns meningslöst.

Att se en film nattetid är som att öppna alla porer och sitta i en maxad ångbastu. Det är liksom ingenting utifrån som stör. Alla känslor blir starkare, alla intryck jobbigare och att se en film som handlar om cancer, prostitution, utnyttjade papperslösa flyktingar utan rättigheter, manodepressivitet, knark, magiska färdigheter, polisrazzior, andlighet, väntan på döden, barnmisshandel, ångest, förbjuden kärlek och  undertryckt homosexualitet SAMTIDIGT är ingen lek. Jag blir ledsen, jag kan inte riktigt hantera det här. Jag får en klump i magen för barnens skull från första sekund och den klumpen minskas inte direkt. Jag känner mig som Ringaren i Notre Dame fast jag har puckeln i solar plexus istället för på ryggen. Jag blir tvungen att stänga av, ja, inte bildligt talat men bokstavligt. Jag fixar det inte. Barn som far illa och föräldrar som väntar på döden är en kombination som ger mig brutal dödsångest och nätter helt utan sömn och riktigt så mycket vaken vill jag inte vara.

Så jag säger tack men nej tack och trycker på min imaginära avstängningsknapp. I samma veva vet jag att Biutiful aldrig kommer att nå den betygsmässigt högsta höjden för jag kommer inte tillåta att den når in tillräckligt i mig för det men jag gör det valet för jag känner mig själv. Det är av precis samma anledning som jag inte kan se om Bröderna Lejonhjärta eller Ömhetsbevis, jag vet min känslomässiga begränsning och jag vill inte börja fundera på döden, jag vill inte fastna där och speciellt inte mitt i natten.

Jag lever, jag är frisk, jag har två balla barn och ett jävligt skönt hotelltäcke. När filmen är slut är det status quo för mig. Det är det inte för Uxbal.

[Addepladde har också skrivit om filmen, liksom Filmmedia, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Movies-Noir och betygen skiftar stort, det är allt mellan 1 och 5. Intressant det där när det skiftar mellan ytterligheterna.]

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.