Kategori: Betyg 4

Publicerat

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Publicerat

The kids are all right

Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.

Publicerat

THE KING´S SPEECH

Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.

Publicerat

Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.

Publicerat

Match point

Chris (Jonathan Rhys Meyers) är ett föredetta tennisproffs som hamnat i en riktig knepig kärlekskarusell. Han träffar överklasstjejen Chloe (Emily Mortimer), vars bror Tom (Matthew Goode) även är hans kompis och denne Tom är upp över öron kär i sin flickvän, den amerikanska skådespelerskewannaben Nola (Scarlett Johansson).

Tom och Chloes föräldrar gillar Chris men inte Nola och då pappan (Brian Cox) är en framgångsrik företagare erbjuder han Chris jobb inom koncernen. Chris skulle kunna ha ett rätt soft liv framför sig om det inte vore så att han kärade ner sig i Nola, bäste kompisens kärlek och sin egen svägerska.

För att vara en Woody Allen-film så känns Match point rätt….annorlunda. Dels är den en halvtimme längre än hans i det närmaste exakta 90 minuter som han oftast har som filmlängdsmall, dels utspelar den sig i England, det pratas brittisk engelska och det finns egentligen inte någon som har den obligatoriska ”Woody Allen-rollen” som snurrig överårig ordbajsande gigolo.

Jag har alltid tyckt att Scarlett Johansson bara är en läppsvullen, överskattad bimbo som tagit sig fram på suspekta vägar genom Hollywood utan tillstymmelse till skådespelarbegåvning. Jag har tänkt om. Jag tycker hon går från klarhet till klarhet (även om jag inte sett hennes filmer i kronologisk ordning) och hon har ”nåt”, precis det ”nåt” som Woody Allen såg i henne för länge länge sedan när han gjorde henne till sin nya ”musa”.

Woody kan kvinnfolk. Han kan åtminstone läsa dom och få dom att prestera sitt absolut bästa i alla lägen (och nej, nu tänker jag inte sjunka till nivån att jag tänker skämta om adoptivdottern som nu är hans fru). Match point utan Scarlett vore en beige tillställning, men även med Jonathan Rhys Meyers sätter en personlig prägel på hela historien. Det här är riktigt bra!

Går att streama gratis på Lovefilm om man är prenumerant.

Publicerat

IRREVERSIBLE

Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats ”baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt ”rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.

 

Publicerat

Easy A

Ibland när jag ser vissa filmer får jag som en reflexmässig reaktion att jag vill stoppa ner fingrarna djupt i halsen. Jag vill krafsa lite på gomseglet och sen se resterna av dagens lunch liksom glida ner längs sanitetsporslinets insida och ut till reningsverket. Dom gånger detta händer är när jag ser idiotfilmer och samtidigt har den intelligenta, tänkande delen av hjärnan satt på ON.

Sen händer det, visserligen mycket sällan men ja det händer, att kräkreflexerna liksom sätts igång men att jag verkligen inte kan spy för det är otroligt svårt att kräkas och skratta samtidigt. Kanske något du känner för att prova? Jag lovar dig, det ÄR svårt.

Att se Easy A är att mentalt utmana allt jag tror på. Easy A spelar på alla klyschor jag egentligen avskyr, den radar upp (amerikanska) kristna höga-häst-ryttare som moralpredikar, den pendlar mellan att ha en syn på sexualitet som ansågs pryd på 1700-talet för att i nästa sekund prångla ut den lukrativa idén med prostitution i high school-miljö och den spelar bra länge på den unga kvinnan som offer.

Men. Easy A är en asrolig film! Där skiter sig alla mina argument. Jag kan sitta här och vara vuxen och klok och tycka si och tycka så men fan, jag garvade läppen av mig! Emma Stone är ett komiskt geni och även om jag inte för en sekund tror på att hon är 17 när hon använder ett språk och har ett röstläge som påminner om en whiskyhinkande storrökande 40-plussare med 680 högskolepoäng och eget direktnummet till CSN så krattar jag gången, jag skottar uppfarten, jag putsar skorna, ja, jag lägger mig platt ner och erkänner att jag är typ KÄR i hela hennes uppenbarelse.

Easy A är helt enkelt en skitjobbig feel-good-film. Hur det är praktiskt möjligt att förena detta vet jag egentligen inte men det är sannorlikt där filmens storhet ligger. Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Thomas Hayden Church, Amanda Bynes, Dan Byrd, Lisa Kudrow, hela ligan hjälper till att göra Easy A till mer än en vanlig collegefilm.

Jag tar upp fingrarna ur halsen, torkar skrattårarna och dristar mig till att applådera en smula. Collegefilmer är inte någon av mina favoritgenres men det här är en collegefilm med eftersmak och det funkar på mig.

Publicerat

Cemetery Junction

Redan till förtexterna sitter jag där med ett såntdärnt* skönt avslappnat smajl i ansiktet.

Elton John sjunger Saturday night´s alright (for fighting), tre engelska killar är på puben och hamnar i bråk. Jag förstår att det hör till vanligheterna och jag tycker verkligen inte att tjafs är särskilt kul men just nu, just med dessa charmiga killar i centrum så blir det sjukt underhållande, ja till och med lite mysigt.

Att växa upp i Cemetery Junction är ingen lek. All form av sunt tänkande säger ”lägg benen på ryggen, spring, spring så långt du kan utan att hjärtat lägger av om du vill bli NÅGOT här i världen, om du vill bli NÅGON, om du vill hitta dig själv” och det är just precis det som filmen handlar om. Att hitta sig själv, kanske oavsett var i världen man befinner sig, att våga vara den man är och förstå varför.

Jag vet hur det är att växa upp i en liten byhåla full med rädda inskränkta människor och kanske är det därför historien om Bruce, Freddie och Snork träffar mig extra hårt i magen men det kan också vara så himla enkelt att det är en otroligt skönt berättad historia om tre unga killar som är väldans lätt att tycka om.

Ricky Gervais och Stephen Merchant har skrivit och regisserat filmen och då Gervais är född i Reading (en stad till vilken Cemetery Juntion är en förort) så inbillar jag mig att han skrivit ner ett visst mått av självupplevda scener i manus. Trots att Gervais till och med har en liten roll i filmen (som Freddies pappa) och att Ralph Fiennes och Emily Watson finns med i rollistan så är det här grabbarnas film. Tom Hughes som Bruce Pearson, Christian Cooke som Freddie Taylor och Jack Doolan som Snork, det är dom som ska ha den stora äran även om samtliga skådespelare i filmen är helt och hållet FENOMENALA.

Har du inte redan sett den här filmen – gör det, snälla, bara gört – och när du gör det, lägg lite extra uppmärksamhet på skådespelarnas ögon. Det finns LIV där, äkta glödande liv och det är så häftigt att se.

Min enda yttepyttelilla brasklapp, det som gör att jag inte smäller till med en fullpoängare, är slutet. Dom sista fem minutrarna var lite för simpla för att jag ska smälta som smör. Men jag bubblar, bryns och bränns och det fortfarande med ett skönt smajl inte bara vid munnen utan i hela kroppen.

(* = vanligt ord och korrekt svenska i byhålan där jag är född och uppväxt.)

Filmen kan du hyra direkt här om du vill.

Publicerat

REVOLVER

Jake Green (Jason Statham) är en första klassens buse med ständiga bad-hair-days. Han har suttit massor med år på kåken, har buntvis med pengar i ett bankfack och en rätt bra intuition som han inte lyssnar på.

Jake Green satt alla dom där åren i fängelset oskyldigt dömd för ett brott gangsterbossen Dorothy Macha (Ray Liotta) stod bakom. Åren i fängelset spenderade han i en cell mitt emellan en storstötarnas mästare och ett schackgeni och Green lyckades såklart snappa upp en hel del av deras kunskaper. Så mycket att när han väl är en fri man ger han sig ut efter Macha och lyckas spela av honom en gigantisk summa pengar, vilket såklart resulterar i att Macha, den ocharmige solariebrände tandblekte fan, sätter alla sina män på att döda Green.

Sen får Green små lappar tilldelade sig, som mystiska skrivmaskinsskrivna intuitionsbevisen – plus en ovanlig blodsjukdom och diagnosen tre dagar kvar att leva.

Jag slutar där. Jag vill inte berätta mer. Jag tycker nämligen du ska se filmen.

Om Lock, stock and two smoking barrells var Guy Ritchies partykostym så är Revolver den där galna pudelrockarperuken från Buttericks.

Om Snatch var Guy Ritchies Dry Martini så är Revolver den där TUNNAN med kalamataoliver, direktimporterade från nån liten ekoodlare i Grekland (men nånting säger mig att kalamataoliver är svarta och att man har gröna oliver i Dry Martini, men vad vet jag, jag dricker inte sånt bjäfs).

Hur som helst så är Revolver en sjukt underhållande film som med fördel lyssnas på med hörlurar, för filmmusiken är en stor del av upplevelsen, liksom Jason Stathams stencoola berättarröst.

Vad är det med mig och den nyvunna fascinationen för brittiska män i öronen?

Publicerat

Tre om en: Charlize Theron

Dagens tre-om-en fokuserar jag på en kvinna som är bland det ballaste jag vet.

Charlize Theron är vacker som en dag, kaxig, frispråkig, stencool, har självdistans och är en helt makalöst bra skådespelerska. Hon kan alldeles ensam göra vilken skitfilm som helst sevärd.

Jag har tidigare recenserat ett par filmer med henne i huvudrollen, Hancock och Monster, men här kommer tre till.

Æon Flux 2005

Charlize Theron är sjukt cool och nästan osmakligt snygg som actionhjältinna.

Jag kan inte förmå mig att brista ut i ett ”Carrie-Anne Moss, gå och dra nåt gammalt över dig!” när jag jämför henne med Matrix-Trinity men jag kan utan minsta tvekan ställa mig på barrikaden och skrika ”Milla Jovovich, gå och dööö!” när jag tänker på Resident evil-Alice i samma mening som Æon Flux.

Som film betrakad (ur ett objektivt perspektiv) så är Æon Flux inte mycket mer än ett effektfullt spektakel. Det är inte mycket verklighet här inte, jag skulle gissningsvis tro att 99,62% av filmen är gjord framför en dator eller två. Men jag köper det, inte helt utan problem, men ja, jag köper det.

Det är tuff musik, tuff brud i lyxförpackning och en kanske inte helt glasklar story men jag hoppas få se Charlize i fler liknande roller framöver för den här genren behärskar hon till fullo.

 

 

 

Djävulens advokat 1997

Al Pacino är Djävulen, charmig och lömsk. Keanu Reeves hans stela advokat. Charlize Theron är Mary Ann Lomax, advokathustru med bumsiga kinder och naiv permanent.

I den stela överklassmiljö som filmen utspelar sig i fungerar Mary Ann som det mänskliga ankaret, det kvinnligt varma, det vettiga. I alla fall ett tag. Hon vill ju bara ha ett vanligt svenneliv (Vad heter det i USA? Johnnylife?) med sin kostymnisse, jag tror inte hon hade räknat med att han skulle sälja sin själ till hin håle, utan att spoila för mycket.

Djävulens advokat är en ganska otippad favorit hos mig. Den började sin bana som en stor besvikelse, ja rent av en tokgäspning så stor att det klickade till längst bak vid käkbenen och nånting hoppade ur led. Av någon konstig anledning gav jag inte upp filmen. Jag tittade igen och igen och igen och döm om min förvåning när jag insåg att jag tycker bättre och bättre om den ju fler gånger jag ser den och det beror mycket på skådisarna. Inte bara Charlize.

 

Charlize ger hempermanenten ett ansikte.

 

 


(nästan nästan nästan en femma)

 

 

 

Ljuva november 2001

Här teamar hon återigen upp med Keanu Reeves och då Ljuva november är en mycket mindre känd film än den jag skrev om här ovan så måste jag erkänna att utan Charlize fejs på framsidan av fodralet så hade jag aldrig hyrt den. Nu är den här filmen inte bara mer okänd än Djävulens advokat den är hästlängder sämre också, MEN på nåt underligt vänster blir den ändå fullt tittbar – thanks to Miss Theron.

Nelson Moss (Keanu Reeves) ska ta körkort. Det ska Sara Deever (Theron) också göra. Dom känner inte varandra, dom har ingenting mer gemensamt än att dom varit på en trafikskola en timme. Typ.

Liksom små blommor kan gro genom asfalt så kan kärlek dyka upp där man minst anar det och mellan människor så olika att man kan tro att dom är från olika planeter. Sara är en überbohem, Nelson en apstressad arbetsnarkoman och ja, opposites attract.

Filmen är sådär lagom romantiskt, inte så jag satt och åååååå-ade mig i soffan utan mer tänkte lite lojt jaha, såhär har dom det. Jag brydde mig inte så mycket, deras förhållande flöt liksom förbi som en bortkastad grillad korv vid en insjöstrand. Men Charlize var bra. Såklart.

Publicerat

Vägen ut

Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

 

 

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.

Publicerat

EN FISK SOM HETER WANDA

Efter att ha sett Working girl, som är en film från 1988 som fortfarande håller, bestämde jag mig för att se en annan komedi från samma år.

Precis som det finns mat jag åt som yngre som jag inte tycker om nu, precis som det finns ställen jag minns som jättespeciella från min barndom som jag skulle tycka var blaha-blaha om jag åkte tillbaka till, precis som det finns dofter jag älskar som påminner om min barndoms nära kära vuxna som luktar ren skit på andra, precis som det finns filmer som jag minns som gnistrande pärlor och härliga skrattfester från min tonårstid så är det ibland dumt att ge dessa filmer en andra titt. Ibland är det bättre att leva på minnen men den klokskapen får jag oftast när det är för sent.

En fisk som heter Wanda var stor komik för en sextonårig Fiffi. Fiffi 38 tycker inte att en naken John Cleese, en överspelande Kevin Kline, en tokflirtande Jamie Lee Curtis och ketchupkladdiga pommes frites upptryckta i näsan på en stammande Michael Palin är lika kul.

Jag fnissar fortfarande åt scenerna med dom små hundarna men det är liksom allt. Jag vill inte bli spydig här men En fisk som heter Wanda har inte åldrats med grace direkt. Knappt med värdighet. Jag är ledsen faktiskt och väldigt väldigt förvånad.

1988:

2011:

Publicerat

FISH TANK

När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.

 

Publicerat

Tre om en: Regi Alfredson

Med start imorgon kväll sänder SVT tre filmer regisserade av en far Alfredson och hans två söner.

Imorgon visas Daniel Alfredsons Varg med Peter Stormare i huvudrollen och min recension av filmen kan du läsa här.

Fredagkvällen krönts med en stor svensk klassiker signerad Hans Alfredson. Den enfaldige mördaren är en enligt mig av dom absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts.
Tyvärr har jag inte skrivit någon egen recension om den men här kan du läsa en riktig hyllning av Rasmus på RJ:s filmblogg.

På lördagen visas Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists sjukt bra bok Låt den rätte komma in där Per Ragnar en gång för alla ristade i sten att han är kanske bäst i Sverige på att spela läbbig. Min recension av filmen hittar du här.

Det här är tre riktigt bra anledningar till att krypa ner i soffan med en stor kopp thé och njuta av både reklamfri och riktigt bra svensk film på TV.

SVT1 Torsdag 6/1 kl 22.00
Varg 2008
Regi: Daniel Alfredson

 

 

SVT1 Fredag 7/1 kl 22.00
Den enfaldige mördaren 1982
Regi: Hans Alfredson

 

 

SVT1 Lördag 8/1 kl 21.30
Låt den rätte komma in 2008
Regi: Tomas Alfredson

Publicerat

ADVENTURELAND

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.