Kategori: Betyg 4

Publicerat

Tre om en: Läskiga barn på film

Rosemary´s baby (1968)

Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.

Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.

Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.

 

 

 

 

Children of the corn (1984)

Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.

Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?

Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.

 

 

 

Barnhemmet (2007)

Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?

Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.

Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.

Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?

Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.

Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?

 

 

 

Här kan du hyra filmen.

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.

Publicerat

Solitary man

Michael Douglas på rask promenad genom stan till tonerna av Johnny Cash´s Solitary man, så börjar den här filmen och redan där är jag såld.

Det är nåt så sjukt mysigt med Michael Douglas-filmer. Det kan vara hans röst, han har liksom ett tonläge som ingen annan. När han pratar känner jag mig hemma, det är safety goes stämband liksom.

Michael Douglas spelar Ben, en 60-årig före detta bilhandlare med hjärtfel vars enda drivkraft i livet är att få unga tjejer på kroken för en svettig natt – max. Han har en ex-fru som tycker om honom (Susan Sarandon i grym urringning och äkta rattar), en dotter (Jenna Fischer) som är rätt tveksam till sin fars beteende och ett barnbarn som inte får säga morfar utan bör tilltala honom med ”Kapten Ben”.
Ben är tillsammans med Jordan (Mary-Louise Parker) och ska ta hennes dotter (Imogen Poots) till Boston för att försöka förhandla in henne på en skola där.

That´s it. Jag avslöjar inte mer. Jo, jag kan säga att Danny DeVito spelar Bens gamla kompis och att Jesse Eisenberg verkar vara precis överallt där jag vilar mina ögon just nu, men vad gör det? Han är bra.

Solitary man över lag är en bra film. En potent film, en välgjord film, en film att tycka om. För mig pendlar den mellan en fullpoängare och en välhängd trea men jag tycker det är jobbigt att se Michael Douglas som ska spela sjuk samtidigt som jag vet att han ÄR sjuk. Han känns gammal och jag blir lite rädd att det här är den sista filmen jag får se honom i.

Jag saknar honom alltså innan han är borta och det är ju dumt. Jättedumt. Istället borde jag ställa mig upp, sträcka fram en jättebukett långa röda rosor och säga TACK! Tack Michael Douglas för att du är så JÄVLA JÄVLA bra!

Publicerat

Woody Allen-helg: ALLT DU SKULLE VILJA VETA OM SEX, MEN VARIT FÖR SKRAJ ATT FRÅGA OM

Om man ska göra en sketchfilm och vara säker på att åskådaren aldrig tappar intresset så är sex ett tacksamt ämne. Den här filmen handlar om sex och inget annat och är Woody Allens höjpunkt vad gäller under-bältet-komedier, för roligt är det, som fan.

Transvestiter, djursex, annorlunda sexuella experiment, ingenting är för udda för att tas upp här och det är klart att man inte får glömma att filmen är gjord 1972 och hela synen på vad som skulle outas om sex var en smula annorlunda då. Det var långt innan Fråga Olle på bästa sändningstid, liksom.

Woody själv spelar fyra roller: Victor, Fabrizio, The Fool och en spermie och i övriga roller ser vi bland annat John Carradine, Tony Randall, Lynn Redgrave, Burt Reynolds, Gene Wilder – och Woodys exfru Louise Lasser.

[Den klassiska får-scenen från filmen kan du se här eller om du vill se Woody himself som spermie, klicka här.]

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

TOLKEN

Sylvia Broome (Nicole Kidman) är duktig på språk. Hon jobbar i FN-högkvarteret i New York som tolk av Ku, ett språk som pratas i ett afrikanskt hittipåland som heter Matobo.

Det låter schysst och helt grammatiskt rätt när hon pratar, det gör det. Å andra sidan är det rätt svårbedömt rent linguistiskt, men i mina otränade öron skulle det kunna vara ett existerande språk. Men det är det inte. Ja, nog om detta, så jädra viktigt är det inte.

En kväll har i alla fall Sylvia glömt sin väska och när hon ska hämta den i sitt bås hör hon av misstag en viskande konversation på detta afrikanska språk och två personer som pratar om att någon ska dö. Mördas. Den som ska dö är Matobos president Edmond Zuwanie och tanken är att det ska ske under hans besök i FN.

Secret service blir indragen med specialagent Tobin Keller (Sean Penn) i spetsen. Han ska utreda hotbilden och luska ut Sylvias trovärdighet och han lyckas gräva upp en hel del hemligheter om henne men vilka det är skriver jag inte här.

Tolken är en potent politisk thriller, hur kan det bli annat med Penn och Kidman framför kameran och Sydney Pollack bakom? Den är spännande på ett såntdär intelligent sätt, så jag sitter i soffan och känner mig lite bättre, lite smartare och lite mer intellektuell än grannen (som jag hör tittar på Fast and the furious för tusende gången).

Det här är en thriller som med beröm godkänt fungerar även för en omtittning. Det är inte alla thrillers som klarar det. Sen vill jag ge ett oväntat plus i kanten för Nicole Kidman. Det finns ingen, ingen, INGEN som kan uttala Zuwanie lika vackert som hon. Det är värt att se filmen (igen) bara för att få uppleva det.

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

Tre om en: Rediga snyftare.

Ghost (1990)

I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.

Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?

Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.

Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Ömhetsbevis (1983)

Ja. Fy fan. Var ska jag börja?

För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.

Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!

Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.

Att se, men kanske inte se om.

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Glädjekällan (1993)

Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.

På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.

Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.

Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.

Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.

Publicerat

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.

Publicerat

DEN SISTA FÄRDEN

”Sometimes you have to lose yourself before you can find anything. ”

Samma år som jag föddes gjorde John Boorman en av filmhistoriens riktiga måste-se-psyk-thriller-äventyrs-drama: Den sista färden.

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det.

Historien om fyra på ytan alldeles vanliga män som ska paddla kanot nerför Chattanooga river är spännande, den är läskig och det är obehaglig som satan att se hur människor kan personlighets-förändras så till den milda grad ”bara” genom yttre stress och jobbiga upplevelser och hur dom faktiskt blir några helt andra under resans gång. Fan, dom skulle ju bara på en mysig kanottur och umgås några dagar som vilken grabbhelg som helst.

Jon Voight, Ned Beatty, Burt Reynolds och Ronny Cox är männen som vi får följa nedför floden men tyvärr stannar det inte där, inte för mig i alla fall. Dessa fyra män har med den här filmen satt spår i mitt filmminne som aldrig kommer blekna. Har dom gjort detsamma hos dig?

 

Publicerat

Snabba cash

Det finns två anledningar till att jag väntat med att se Snabba cash och nu troligtvis är den sista i mellansverige som sett bokens JW förvandlas till Joel Kinnaman.

1. Jag ville glömma bort boken en smula. Jag gillade den och ville försöka se filmen för vad den är, inte jämföra mig galen med boken.

2. Jag har jävligt svårt på ett personligt plan för en av skådespelarna. Vem det är spelar ingen roll, men det är en anledning till att jag väntat.

Nu är väntan över, filmen är sedd och jag blev inte det minsta besviken. Regissören Daniel Espinosa har gjort ett toppenjobb, manus är visserligen omskrivet för att passa filmformatet men det är inte en sån stor förändring att jag stör mig och skådespelarna är alldeles förträffliga.

Om jag börjar med Joel Kinnaman så är han en skådis jag inte har superlativ nog för att beskriva. Jag tycker han är helt enastående och hans insats här och i Johan Falk-serien är bland det bästa jag sett i svensk film någonsin. Matias Varela (som Jorge) är också lite av en favorit och hade detta varit Trackslistan hade jag lugnt röstat på honom som veckans raket.

Om jag ska försöka beskriva min känsla av resten av skådisensemblen, specifikt dom skådespelare som spelar det kriminella knarkbuset, så är det just dessa som är både filmens styrka och svaghet. Styrka för att dom är förjävla bra, svaghet för att det finns en anledning till att dom är förjävla bra. Anledningen kan vara att det antagligen inte är så knivigt att spela sig själv och att det inte är så svårt att bete sig som en gris framför kameran när det är så enkelt i verkligheten. Jag överdriver en smula nu, det gör jag, men som jag ser det är ett drägg ett drägg även om han exponeras på stor duk.

Snabba cash är en bra thriller med många mänskliga bottnar. Den får mig inte att vilja läsa boken igen men kanske att jag kommer se om filmen.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

DUMMA MEJ

Gru har ingen lust att vara snällis. Gru gillar att vara ond. Gru vill vara den elakaste av dom alla, han vill komma på det perfekta, det största och det mest häpnadsväckande brottet, vilket i hans värld är att stjäla månen.

Den kulmagade sen-åttiotalisten Vector leder ligan för elakingar sedan han lyckades byta ut pyramiderna i Giza mot en uppblåsbar variant. Det retar Gru såklart. Han vill ju vara värst. Så han adopterar tre små flickor som han har tänkt använda som spioner för att komma in i Vectors ointagliga fort och norpa hans uppfinning, en förminskningsmaskin. Hur ska han annars kunna sno månen?

Jag har sett fram emot Dumma mej sen jag såg första trailern för ett år sedan. Jag har haft pirr i magen idag i samma size som innan jag skulle se Jedins återkomst, Terminator 2 och Jurassic Park. Det var en stor dag för mig, så stor att jag frågade personalen i biografkassan om jag kunde få köpa en tom popcornkartong med Despicable me-figurerna på – och hon sa ja! Jag fick en! Tyvärr hade hon ingen namnskylt på sig så jag kan inte tacka henne vid namn men TACK tjejen, om du läser det här, du gjorde min dag!

Det jag tycker är synd är att det enbart går att se denna film i 3D om man som jag vill se den med engelskt tal. Att se den med svenska röster fanns inte på världskartan. Herregud, vem byter frivilligt ut Steve Carell och Russell Brand mot Henrik Dorsin och Rederiet-Raspen GÖRAN GILLINGER?

Att se Dumma mej i 3D är egentligen meningslöst. Förutom en femtonsekunders berg-och-dalbanefärd så fanns det ingenting speciellt som gjorde just 3D-tittande till en wow-grej, förutom originalrösterna då men dom har inte så mycket med 3D-effekter att göra.

Jag lämnade biosalongen med en riktig varm klump animerad kärlek i magen, en önskan om att dom gula minionerna med dom blå byxorna fanns på riktigt (och gärna hemma hos mig) och en tro på att det går att lära gamla elaka hundar sitta, det gäller bara att lovebomba tillräckligt.

 

 

 

.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå på bio på Heron City i Skärholmen men idag hamnade jag där ändå. Det var inte bra. När två SF-personal släpper in ett gäng krockmongon en kvart in i filmen och uppenbart anar oråd då dom stannar kvar en minut eller två för att kolla läget – och sen går! – då undrar jag hur fan dom tänker.

Jag undrar också hur SF´s tanke med att jag som åskådare ska gå ut och tillkalla personal när störande personer håller låda rimmar med att det inte finns någon personal i närheten. Ska jag gå runt och LETA i hela lokalen och missa ÄNNU MER av filmen än jag redan gjort eller hur menar ni?

Idag satt idioterna tre rader bakom mig, alltså lite för långt bort för att det ska funka att säga till på skarpen, men jag hade en själsfrände, en partner in crime som satt två rader bakom som ska ha stor eloge och jättecred att hon filmen igenom bad dom hålla käften och sedan fortsatte ta diskussionen när filmen var slut. Det hjälpte dock inte, dessa tre idioter förstörde filmen för jävligt många, men hon höll inte tyst och´knöt handen i fickan. Jag däremot hade kramp i knytnävarna redan efter tjugo minuter.

Om jag någon mer gång i livet får för mig att betala 120 spänn för att se en film på Heron City, snälla, tjonga en spikklubba hårt i huvudet på mig och dra min kropp och min perforerade skalp till psykakuten och lås in mig där för fattar jag inte att DET RÄCKER NU då är jag helt klart en fara för min egen hälsa och ska inte vistas bland folk.

Publicerat

STORYTELLING

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.

 

 

Publicerat

Tre om en: Tre tjejer och tre killar om en riktig tjejfilm.

Dom senaste månaderna har jag fått ett gäng sköna mejl från några manliga läsare.
Själva kärnan i samtliga dessa mejl är att det är häftigt att:

1. En TJEJ har en filmblogg.
2. En TJEJ tycker om att se på film.
3. En TJEJ skriver om något annat än bara TJEJFILMER.

Jag kanske är korkad men jag förstår inte riktigt grejen. Varför skulle inte tjejer kunna tycka om film? Varför skulle inte tjejer kunna skriva om film, om ALL sorts film och vad är egentligen en TJEJFILM?

Efter lite forskning i ämnet och en noga genomförd enkät bland mina närmaste har den ultimata tjejfilmen korats. Det blev inte helt otippat Stekta gröna tomater.

Det är en film OM kvinnor FÖR kvinnor, men betyder det att det är enbart vi som är födda med bröst och lingonvecka som höjer den till skyarna och betyder det att den del av befolkningen som kan gro mustasch och kissa stående på offentlig plats per automatik avskyr den? För mig är det en intressant fråga.

Här följer sex recensioner av Stekta gröna tomater, tre skrivna av kvinnliga filmbloggare och tre av manliga, på sina högst personliga sätt. Längst ner i detta inlägg ser du vem som skrivit vad, men går det att genusgissa skribenten utan att veta?

Recension nummer 1.

Idgie (Mary Stuart Masterson) och Ruth (Mary-Louise Parker) är två starka kvinnor på 20-talet som först inte gillar varandra men som inom kort blir bästa vänner. Idgie hjälper Ruth att fly från sin slusk och hustrumisshandlare till man och efter det startar de en restaurang vid namn Whistle Stop Café, där de blir kända för sitt goda grillkött och sina stekta gröna tomater.

Olyckliga Evelyn (Kathy Bates) träffar gumman Ninny (Jessica Tandy) på 80-talet och får historian om Idgie och Ruth berättad för sig, vilket ökar hennes självförtroende och gör att Idgie och Ruth lever vidare i henne.

Vänskapen mellan Idgie och Ruth är jättefin. Jag vill kunna ta mig in i TV:n och umgås med dem, jag vill bli deras tredje vän. Filmskaparna har lyckats bra med att skildra deras glädje och scenen där de startar ett matkrig i restaurangen och kladdar ner hela köket, skildrar bäst den känslan. ”Nu får ni lägga av”, säger polisen Grady men de bryr sig inte om hans sura uppsyn och svarar med att smeta choklad i ansiktet på honom. Obetalbart.

Filmen är både rolig, trevlig, dramatisk och otäck. 80-talsbiten ligger mer åt komedihållet medan 20-talsbiten innehåller några ganska ruskiga scener. Visst har 80-talsbiten sina dramatiska ögonblick (det är lätt att identifiera sig med Evelyns brist på självkänsla) men den är mestadels rolig och mysig.

Jessica Tandy fick en Oscarsnominering för sin insats men det kunde gott alla fyra ha fått, eftersom de alla är felfria i sina rollprestationer. Stekta gröna tomater är en underbar film and I love it.

Betyg: 4 av 5

.

.

Recension nummer 2.

Min mamma har sett fyra filmer på bio i modern tid: Änglagård 2, Göta Kanal 2, Så som i himmelen och Stekta gröna tomater. Dom första tre hade hon nog kunnat vara utan men Stekta gröna tomater var filmen som fick henne att fatta grejen: film kan vara alldeles alldeles underbart.

När mamma fick diagnosen demens för några år sedan och var galet vimsig och glömsk var Stekta gröna tomater den enda film hon faktiskt mindes att hon överhuvudtaget sett. Jag minns också både filmen och dagen när vi satt bredvid varandra på Astoria på Nybrogatan bland rynkiga tanter i fjäderboa och grät. En fin historia, en mysig film, en skön känsla och som sagt, en film som inte släpper taget ens om man genomgår en altzheimerutredning. Vad säger man om det? Det måste ju vara världsklass!

Betyg 4/5

.

.

Recension nummer 3.

När Stekta gröna tomater hade premiär var jag tolv år gammal. Jag såg den på bio två gånger och sedan köpte jag VHS:en. Jag såg den om och om igen. Och grät. Sedan började jag tycka att den var sentimental och pinsam och gömde den i videohyllan. Det är säkert femton år sedan jag såg den. Tills idag.

Det var väldigt märkligt att se den här filmen som vuxen. Jag kände igen varenda varenda scen, varenda musikslinga, varenda replikskifte. Det var som att lyssna på en skiva som man har ”lyssnat sönder” – man hör liksom inte låtarna längre; de är för hemtama. Den här filmen kan man säga att jag har ”sett sönder” och det gör det väldigt svårt att skriva om den.

Magin var tyvärr försvunnen. Ur mitt tolvåriga perspektiv tyckte jag att den var mörk och spännande. Nu fascineras jag av hur en film som handlar om lesbisk kärlek på 30-talet, rasism och kannibalism (!) kan vara så utslätad. Jag önskar att producenterna hade haft modet att inte göra den PG-13. Ruth och Idgies kärleksrelation är ju nästan oförskämt kysk och outtalad. Det är också trist att vi aldrig får lära känna de svarta karaktärerna mer än som som ”de snälla, trogna svarta som de vita kvinnorna är schyssta mot.”

Med det sagt så tycker jag att Mary Stuart Masterson och Mary Louise Parker är underbara i huvudrollerna och har en fantastisk kemi. Jag älskar scenen när Idgie hämtar honung åt Ruth. Nutidshistorien tyckte jag var lite pinsam redan som barn och den har ju inte direkt blivit mindre genant. Den känns alldeles för mycket ”familjefilm” hur mycket de än pratar om vaginor.

Visst grät jag men jag är väldigt osäker på om det var en pavlovsk effekt eller filmen i sig …

Betyg: 3/5

.

.

Recension nummer 4.

Bilar som vinchas upp ur vattensamlingar signalerar vanligtvis problem och oro. Så också för Idgie Threadgoode som i och med den upptäckta bilen anklagas för mord på Frank Bennett, make till väninnan Ruth.

Historien om Idgie, Ruth, Frank och många andra berättas i sin tur för Evelyn Couch av den 83-åriga Ninny. Evelyns namn är välfunnet ety hon är överviktig och med sin kläder helt klart äger ett visst släktskap med de pösigt storblommiga chinzkreationer som ofta återfinns i brittiska vardagsrum. Som så många andra husmödrar med utflugna barn famlar nu Evelyn efter att hitta någon mening i sitt liv (förutom att frånvarande stoppa i sig chokladbit efter chokladbit) men kurserna där man ska utforska källan till kvinnlighetens styrka genom att gresa över speglar är inte riktigt hennes grej. Istället finner hon sig mer och mer dragen till Ninny och historien om kvinnlig vänskap på 30-talet.

Fried Green Tomatoes slår sig bekvämt tillrätta bland de likartade filmer som kom en masse i början och mitten av 90-talet (redan när vi hör de första tonerna av Thomas Newmans klarinettscore förstår vi vartåt det barkar) — Steel Magnolias, A League of Their Own, Joy Luck Club, Waiting to Exhale och How to Make an American Quilt. Filmer som i många fall också byggde på böcker som, hade de publicerats blott tio år senare, alla hade ståtat med klistermärken från Oprahs egen bokklubb. Alla med ett myllrande persongalleri, vindlande historier som gärna sträcker sig över decennier och budskapet om att sann frälsning ligger i systerskap.

Det som gör att Fried Green Tomatoes skiljer sig en aning från mängden är utnyttjandet av southern gothic-greppet, använt av författare som William Faulkner och Harper Lee. Stilen använder de klassiska gotiska stereotyperna och vrider dem sedan en aning, bland annat för att utforska sydstatskulturen i all sin härlighet och misär. Istället för riddaren och den sköna jungfrun har vi Idgie och Ruth. De obligatoriska övernaturliga inslagen tillfredsställs av den flera gånger upprepade vandringssägnen om gässen som flög bort med en hel sjö samt Idgies bihypnotiserande förmågor. Groteskerierna återfinns framförallt i en övergångsscen som är riktigt briljant i sin makabra humor.

Men så mycket skiljer sig filmen ändå inte från sina medsystrar. Den nutida parallellhistorien om hur Evelyn får kraft och mod att återta makten över sitt eget liv genom att börja träna, skaffa sig ett jobb samt snyggare frisyr och kläder och sluta be om bekräftelse från sin nonchalante sportfåne till man blir inte så mycket mer än en artikel enligt modell 1A i Amelia. På det här sättet slinter filmen också på snabba feelgood-medar över mörka vakar — tangerar lättsamt ämnen som hustrumisshandel, rasism (i form av good ole KKK), alkoholism, fattigdom och homosexualitet utan att någonsin på allvar dyka ned i dem. Gud förbjude att publiken skulle känna sig deprimerad.

Just när det gäller det lebiska temat blir jag nästan fascinerad över hur jag själv så kapitalt kunde missa det vid tidigare sittningar med Fried Green Tomatoes, eller åtminstone inte fästa någon större uppmärksamhet vid det. Scenen där Idgie och Ruth rödblommiga och svettlockiga har ett vällustig matkrig i köket är nästan söt i all sin övertydlighet. Däremot känner jag mig betydligt mer övertygad om vänskapen mellan Ninny och Evelyn än den mellan Idgie och Ruth, kanske för att Jessica Tandy och Kathy Bates när det kommer till kritan faktiskt är bättre skådisar än Mary Stuart Masterson och Mary-Louise Parker.

Fried Green Tomatoes är som att sjunka ned i en bekväm fåtölj — den tillhandahåller trygghet och följsamhet. Vill man bli utmanad får man söka sig andra jaktmarker.

Betyg 3/5

.

.

Recension nummer 5.

När en kvinna besöker ett ålderdomshem råkar hon börja samtala med en av de inneboende som börjar berätta om sin uppväxt under det tidiga 1900 talet. Berättelsen handlar om den starka vänskapen mellan de två kvinnorna Idgie och Ruth.

Vill man se en film där: Klyschor duggar tätt och alla talar med en påklistrad sydstatsdialekt, skådespelarna låter ungefär så här då är detta filmen för dig! Jag har i varje fall sett den för sista gången.

Betyg: 3/10

.

.

Recension nummer 6.

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs.

Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed.

Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet och vi får tacksamt följa deras vänskap och liv under kommande goda och mindre goda år.

Och det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram en aning även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Till och med en liten kriminalhistoria lyckas hitta in i händelserna, utan att på något sätt ta plats eller fokus från dramat.

Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund att gnugga mig i de aningens blanka ögonen när filmen närmar sig slutet. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Betyget: 3 fina tomater

.

.

Gissade du rätt?

1. Skriven av Rasmus från RJ:s filmblogg.
2. Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm.
3. Skriven av Sara från Glory box.
4. Skriven av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.
5. Skriven av Johan från Filmitch´s filmblogg.
6. Skriven av Stefan från Flmr – en sorts filmblogg.