Kategori: Betyg 4

Publicerat

I rymden finns inga känslor

Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.

 

Publicerat

Det regnar köttbullar (HEADWEB)

Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.

Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.

Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.

Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.

När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.

Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.

Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.

Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

ALLA PRESIDENTENS MÄN

Gud vad det är härligt ibland att se riktig kvalitetsfilm från 70-talet. Att beskåda Alla presidentens män är rentav kontemplativt.

Tempot är lugnt och skönt, manus är smart, färgerna dova, det är rediga telefonlurar, damerna har sköna tantiga BLUSAR, Robert Redford har sina brun-beiga kläder som går så fint ihop med hans rödblonda hår, Dustin Hoffmans hår är lite längre, lite yvigare, lite lockigare och vill man se på denna duo ur en liten annan synvinkel så är det lätt att förväxla dom med Starsky & Hutch, eller äldre modeller av Brad Pitt och Tom Cruise om man så vill.

Alla presidentens män är en sann historia baserad på en bok som Carl Bernstein (Hoffman) och Bob Woodward (Redford) skrev 1974 när dom beskriver hur det var att jobba som journalister på Washington Post när Watergateskandalen uppdagades.

För mig är politiska dramer ofta rena ytterligheter. På ena sidan kan det vara väl fungerande sömnmedel , å andra sidan riktigt spännande verklighetsthrillers (som denna) och jag vet egentligen inte vari skillnaden ligger. Alla presidentens män är ingen actionrulle direkt, helt ärligt, det händer inte mycket alls men det funkar på grund av den genuina stämningen, yrkesskickliga skådespelare och en fingertoppskänslig regissör.

Alan J Pakula var en skicklig thrillerregissör. Han står inte bara bakom denna utan även Misstänkt för mord med Harrison Ford, Pelikanfallet med Julia Roberts och En fiende ibland oss med Brad Pitt och Harrison Ford som han gjorde året innan han dog – plus den ultimata det-är-en-fantastisk-film-men-ingen-människa-på-jorden-klarar-av-att-se-den-mer-än-en-gång-det-finns-liksom-inte-tårar-nog-i-kanalerna, alla föräldrars mardröm: Sophies val.

Joråsåatteh, Alla presidentens män var ett glatt återseende. Det var hundra år sen jag såg den sist och antagligen ser jag om den om hundra år igen men jag är säker på att jag även då kommer tycka att den är bra.

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

MURIELS BRÖLLOP

Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.

Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.

Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?

Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.

Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.

Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler

Publicerat

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

Publicerat

DE MISSTÄNKTA

Jag var nog rätt trög 1995.

Jag såg The usual suspects på bio och jag tyckte inte om det jag såg. Jag tyckte det var långtråkigt, det var ointressanta skådespelare och en medioker story och jag kunde inte för mitt liv förstå what the fuzz was all about.

Nu, femton år senare, ser jag om den och grips av en extrem längtan att applådera.

Gabriel Byrne är fortfarande en tämligen beige skådis i mina ögon men inte här, inte i den här filmen. Benicio Del Toro som den halvknepige och läspande Fred är helt genial, Stephen Baldwin är som dom andra Baldwinbröderna: halvtrevlig att titta på men gick kanske inte ut som kursetta från New York Film Academy.

Chazz Palminteri har försvunnit en smula från den stora filmvärlden vilket kanske inte är helt orättvist, men han är bra på att spela myndighetsperson, vilket verkar vara hans paradroll. Pete Postlethwaite är inte heller nån snygging trots sina extremt höga kindben men han är perfekt i konstiga små skumma roller liksom även Kevin Pollack.

Sen är det Kevin Spacey i rollen som Roger ”Verbal” Kint och han gör filmen till den gnistrande pärla som den faktiskt är. Det är en ynnest att titta på honom.

Bortsett från en minimal svacka i mitten av filmen så är The usual suspects väldigt nära att vara en riktig fullpoängare.

1995 gav jag den betyget 2. Det var inte bara snålt, det var fullständigt FEL.

Trailern finns här.

Publicerat

PRETTY WOMAN

Redan till förtexterna börjar det med att Go West sjunger King of wishful thinking.

Och kanske är det så. Filmen Pretty woman handlar kanske om varje mans önsketänkande: att hitta en snygg, rolig, charmerande långbent hora och ha tillräckligt med pengar att kunna köpa henne precis så länge han själv behagar?

För trodde man i sin enfald något annat så får man sina fiskar varma i fortsättningen av den musikaliska bakgrunden för den rinner på filmen igenom som ett förgiftat vattenfall bestående av kräkmedel, flensost och sura flytningar.

”You tell me you want a woman who’s as simple as a flower. Well if you want me to act like that, you’d better pay me by the hour.
Don’t want to travel in the danger zone, take another number. Don’t want a lover who can hold her own, baby step aside if you don’t want to ride”

Jaha. Vi kör på med lite Wild women do med Natalie Cole för att liksom bevisa det tuffa, det självsäkra och genomtänkta valet en tjej gör som prostituerar sig och det fullkomligt självklara i att om en snubbe vill ha en tjej med lite drag i så är det bara att casha upp först.

Sen blir det lite Tangled med Jane Wiedlin (”I remember our bodies lyin’ tangled in the sheets, I remember when love used to be so swee-ee-eet. Now the only thing that’s mixed up, is the way I feel insi-i-ide. We’re pushin’-pullin’, we’re twistin’-shoutin’ (shou-outing) I never thought I’d feel this dou-oubting, dou-oubting”) för hur säker Richard Gere än var på devisen en hora är en hora är en hora och att han skulle kunna se Julia Roberts närvaro enbart som den rena affärsuppgörelsen det var tänkt som, så nej, fan också, killen är inte gjord av sten. Den känslokalla och beräknade jäveln hade inte räknat med det där som kallas kärlek. Han hade inte räknat med att köttet han köpte även innehöll blod.

Sen fortsätter det med Life in detail med Robert Palmer, No explanation med Peter Cetera och det inte direkt förvånande spåret Wild one med Iggy Pop för guuud ja, guuuuuud så vild hon är Julia Roberts med lårhöga plaststövlar och allt och hon rapar och pratar högt och är alldeles VIVID och otyglat hämningslös i alla situationer och sen kommer Fallen med Lauren Wood och självklart Pretty Woman med Roy Orbison.

Att göra en film som heter Pretty woman och inte ha med Pretty woman i soundtracket det är ju som att göra en film som heter Sweet home Alabama och inte ha Sweet home Alabama-låten på plattan. Det vore ju heeeeelt kockobello liksom. Knasigt också. Och fel på nåt sätt.

Sen måste det till lite Show me your soul med Red Hot Chili Peppers för att bevisa att även horor har en själ och även täta businessmän har ett hjärta och som grädde på moset spelas It must have been love med Roxette.

Är det inte för gulligt så säg? It must have been love, all the time, hela tiden. Såklart det är käääärlek. Så fint, så härligt och framförallt – så äkta.

Nä, hördödu, nu hoppas jag att ironin går igenom och att syrligheten liksom droppar mellan bokstäverna.

Pretty woman är hollywoodromantik i sin allra mest missfärgade form. Jag kan inte för mitt liv fatta vad det var som gjorde att jag tyckte om i filmen när jag såg den för tjugo år sedan men jag får skylla på att jag var ung och blåögd.

Blåögd är jag visserligen fortfarande, men inte naiv och definitivt inte lika lättflirtad – vare sig det gäller snubbar eller film.

När jag var 18 år och såg filmen på premiären 1990:

När jag är snart 38, det är 2010 och jag ser den med liiiite andra ögon:

Publicerat

Changeling

Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).

En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.

Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.

Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?

Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.

Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.

Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.

Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.

Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.

Publicerat

SWITCHBLADE ROMANCE

Om det stämmer att kärt barn har många namn och att denna sanning går att överföra på film, då är den här filmen väldans omtyckt.

I Sverige är den mest känd som Switchblade romance, den franska originaltiteln är Haute tension, i USA släpptes den som High tension men den hade kunnat heta Smörgåsgurka och ändå varit en sjukt spännande film.

Handlingen har samma djup som en uppblåsbar barnpool från BR leksaker. En förvirrad vandrande pinne kan med lätthet hänga med i svängarna.
Tjejkompisarna Marie (Cécile De France) och Alex (Maïwenn Le Besco) ska åka ut till Alex föräldrars sommarstuga för att softa och plugga lite men framåt natten kommer en läskig mördare och dödar hela Alex familj, tar Alex till fånga och Marie som lyckats gömma sig undan den läbbige fan måste nu göra allt för att rädda sin kompis.

Okej, manuset ger inget nobelpris i litteratur direkt, men hallå, det är en skräckfilm! Nu sänker vi prettonivån en aning.

Switchblade romance har (faktiskt) tre saker som gör att den sticker ut i den här genren:
1. En ball kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en doer istället för det gamla vanliga i denna typ av film: en mesig jävla screamer.
2. Helt otroliga slash-effekter, hinkvis med blod och kapade kroppsdelar.
3. Ett ganska överraskande slut.

Tyvärr är slutet lite för abrupt. Det känns som om filmen är en 10-12-15 minuter för kort men man kan inte få allt här i världen. En riktigt bra skräckfilm på 91 minuter räcker en bra bit.

 

Publicerat

Grown ups

Lenny (Adam Sandler) och hans närmsta polare spelade basket i sina unga tonår och ett år blev dom mästare och vann hela ligan.

Tränaren för laget, ”The Buzzer”, var som en Big Papa för dom alla. Han var klokheten och tryggheten personifierad i en vuxen mansperson och det var första – och enda – gången The Buzzer fick ta hem ett mästerskap med sitt lag så killarna i laget blev hans riktiga favoriter även när åren gick.

Dryga 25 år senare dör tränaren och killarna i laget återses på begravningen. Lenny har hyrt ett stort hus där dom alla ska bo över helgen med både sina respektive och alla barn och det blir ett återseende av guds nåde.

Det är Lamonsoff (Kevin James) som är en överviktig mysfarbror med vacker fru (Maria Bello) som fortfarande ammar deras fyraårige son eftersom han fortfarande vill och dom inte tror på idén att säga nej. Behöver jag säga att deras lite äldre dotter är ett fullkomligt drägg? Nä.

Kurt (Chris Rock) är hemmaman. Han sköter hem och barn när hans återigen gravida fru jobbar och drar in stålar och han är ett tacksamt byte för alla vuxna i närheten eftersom han inte beter sig som en ”normal man” utan borstar barnhår, lagar mat och tittar på Rachel Ray.

Higgins (David Spade) är nånslags pårökt unkistomte som inte växt upp en dag sen dom gick i high school och Rob (Rob Schneider), han som redan när han var en liten knatte kollade in klasskamraternas mammor, kom till begravningen med en riktig new-age-dam som lätt gick att förväxla med någons mormor.

Lenny själv är nån slags filmagent och gift med Roxanne (Salma Hayek), en vacker modeskapare och tillsammans har dom tre odrägliga barn vars största bedrift är att dom är sjukt brattiga och inte kan lyfta röven och göra ett skit själva utan sms:ar hushållerskan i tid och otid.

Hela detta gäng samlas alltså under en hel helg i ett hus. Är det nåt att göra film av?

Finner man det komiskt med kiss och bajshumor, med dratta-på-ändan-skämt, med kategorisk vuxenmobbing, med bortskämda idiotiska barn, med sexistiska skämt, med en kvinnosyn så ytlig att jämfört med neandertalarna så hade dom 140 poäng i könsrollshantering (grottmänniskorna alltså) så ja. Annars nej.

Men vad tycker då jag?

Jag tycker det här är skitroligt!

Hela filmen är gjord med glimten i ögat, alla får lite spö och alla får kramar, ingen kommer undan men alla är bra på sitt sätt. Jag skrattade gott, ofta och med tårarna rinnande längs kinderna och vem fan är jag att dissa det här bara för att det samtidigt är en smula infantilt?
Det är en STOR smula infantilt, barnsligt, larvigt och töntigt – men – det är en komedi, den är gjord för att underhålla och det är precis vad filmen gör.

Den håller vad den lovar, jag mår bra efteråt, jag fnissar åt många scener och jag kommer definitivt se om den. Kiss-och-bajs-humor är grovt underskattat och det inte bara på film.

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.

Publicerat

BRUSTNA OMFAMNINGAR

Dom flesta stora regissörer har EN riktig favoritskådis som han/hon gärna jobbar med.

Colin Nutley har Helena Bergström, Martin Scorsese har Leonardo DiCaprio (nuförtiden) och Robert DeNiro (dåförtiden), Woody Allen har….Woody Allen och Pedro Almodovar har Penelope Cruz.

I Brustna omfamningar spelar Cruz Lena, sekreterare till Ernesto Martel, en rik gammal rynkig företagsledare.
Sällan har en man blivit lika förlorad i en kvinna som Ernesto blir i Lena. Han köper Lena genom att betala så att hennes pappa som ligger för döden i cancer kan få hjälp och jag förstår att Lena periodvis ”jobbat extra” som prostituerad och även då har Ernesto varit framme med stora plånboken och rasslat upp sedlar på löpande band. Så Lena blir ogift lyxhemmafru åt Ernesto men kan inte släppa sin stora dröm: att bli skådespelerska.

En dag får hon chansen. Hon provfilmar åt regissören Mateo Blanco (Lluís Homar) som även han faller pladask för Lena och hennes rådjursögon och självklart får hon rollen.

Egentligen är det Mateo Blanco som har huvudrollen i filmen. Huvudhistorien och alla små biohistorier kretsar kring honom och hans författar-alter-ego Harry Caine men om han är filmens kemiska substans så är Lena reagensen.

När det gäller Almodovar och Cruz och filmer dom gör tillsammans så är det något alldeles speciellt. Han lyckas hitta något hos Cruz som jag inte sett i några andra filmer och ändå tycker jag hon är bra i det mesta hon gör.

Kanske är det att hon får prata sitt modersmål, kanske känner hon sig bara genomtrygg, kanske blir hon större än sig själv i detta sammanhang, jag vet inte, jag vet bara att det är ren och skär filmkonst att se henne framför kameran när jag vet att Almodovar står bakom.

Brustna omfamningar är en historia som trots vissa små glapp känns välskriven och genomtänkt. Det är härligt med alla färgglada scenografier, med Penelope Cruz klädd både i härligt knalliga klänningar, retropiffad som Audrey Hepburn och utan kläder alls och Ernestos pistolföreställande färgglada konstverk på väggarna skulle vara riktiga måste-ha-tavlor om dom var till salu.

Jag blir glad av det här. Det känns som old-school-filmkonst och det är härligt att se att det går att göra äkta europeisk film utan att leka svår och bara spela på misär. Här är det mer ett färgglatt underhållande elände.

Publicerat

EXISTENZ

Redan elva år före Inception skrev David Cronenberg manus till denna lilla sci-fi pärla.

Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) är världens bästa och mest kända speldesigner. Nu har hon kommit på ett helt nytt spel och en helt ny form av spelande som kallas eXistenZ.

För att kunna spela måste man plugga in en pryl, en sorts spelenhet, längst ner i ryggraden – en bio-port.

Spelet ska lanseras och under värsta hysch-hyschet är ett gäng testspelare inbjudna för att provspela eXistenZ ihop med Allegra herself. Tolv utvalda blir inpluggade och precis när dom ”hamnat inne i” spelet blir Allegra skjuten av en av åskådarna som lyckats smuggla in en pistol genom metalldetektorn eftersom han tillverkat den av organiskt material, dvs kött och ben.

Ted Pikul (Jude Law), en skrivbordssnubbe som egentligen är där som hjälpreda åt spelföretaget, hamnar i skottelden och blir efter attentatet en självpåtvingad livvakt åt Allegra. Dom två hamnar i nån slags spel-limbo där eXistenZ lever sitt eget liv och vad som är verklighet och fiktion till slut blir svårt att avgöra, både för dom själva och oss som åskådare.

David Cronenberg har en otrolig förmåga att vara före sin tid. Flera av hans filmer uppfattas som sjuka, udda och svårbegripliga när dom kommer, men med några år på nacken brukar dom växa till sig och bli till små kultrullar för fler än mig. Jag är oftast inne i hans värld – med glädje – redan från början.

Sen är det med viss reservation jag jämför denna med Inception. Javisst, själva idén med parallella världar som rörs ihop är densamma, men för övrigt liknar filmerna inte alls varandra. eXistenZ är lite äckligare, lite mer old-school-latex-och-klegg-effekter och är bra mycket långsammare medans Inception är en nyskapande actionfilm anno 2010 med allt vad det innebär.