MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE

Vad härligt det är varje gång man får sina fördomar på skam och en film visar sig vara något helt annat än jag på förhand trodde.

Jumanji: Welcome to the jungle var nämligen en såndär film jag svor på att inte se på bio förra året (ihop med tex Power Rangers) pga trodde det var ren larv MEN jag erkänner gärna när jag har fel och den här gången hade jag det. Jumanji anno 2017 är varken larv eller skräp, det är en mycket underhållande och framförallt smart genomförd film som ger ordet familjefilm en rejäl puss på nosen.

Kvartetten Spencer (Dwayne Johnson), Fridge (Kevin Hart), Martha (Karen Gillan) och Bethany (Jack Black) är otroligt fiffigt sammansatt och ger en dynamik till filmen som förhöjer den till något utöver det vanliga i ”ensemblefacket”. Jag hade kul från början till slut, det är bang for your bucks så det smäller om det och jag har faktiskt svårt att se hur någon kan såga den här filmen.

Det känns som en film med högt omtittningsvärde, den ger både instant gratification och tuggmotstånd och det går bara inte att inte charmas av Dwayne ”The Rock” Johnson. Dubbel negation där, jag vet, men du fattar. Han är grym. GRYM är han!

UNDER THE TREE

Här ser man vad man kan göra med ett riktigt riktigt RIKTIGT bra manus! Hafsteinn Gunnar Sigurðsson har regisserat en film som gör att jag – med kärlek – skulle vilja ge honom epitetet ”Islands Ruben Östlund” och detta med twist som gör honom kanske ÄNNU mer intressant än Ruben själv. Man får nämligen både det obehagliga vardagliga, man får den där tystnaden som blir så beklämmande jobbig men som är så smart att använda sig av rent filmiskt, man får kolsvart humor OCH man får lite våld.

Kombinationen blir i Undir trénu en härligt underhållande historia om något som skulle kunna hända i verkligheten. Den överträffar ju oftast fiktionen även om vi inte alltid vill tro det. Man tror det inte förrän man är där själv, som jag brukar säga. Nu hoppas jag inte att någon jag känner någonsin kommer hamna i Atlis (Steinþór Hróar Steinþórsson) situation även om han kanske får skylla sig liiiite själv. Att bli påkommen porrsurfande….tittande på en film med en ex-tjej….och honom själv…in full action…och filmen är kanske inspelad liiiite för sent för att exet ska klassas som ”bara” ex och inte älskarinna. Åtminstone är det så hans fru Agnes (Lára Jóhanna Jónsdóttir) ser på saken. Slår man upp ”inte glad” i Nationalencoklypedin ser man en bild på Agnes.

Agnes kastar ut Atli, den lilla dottern hamnar i kläm och Atli tvingas flytta hem till sina föräldrar. Sina rätt dysfunktionella föräldrar. Atlis bror är nämligen försvunnen. Det troliga är att han tagit sitt eget liv men då kroppen aldrig hittats vägrar mamman tro att han är död och hon har liksom fastnat i det. Samtidigt vill grannarna i radhuslängan att dom ska kapa ner ett trä som skuggar hela tomten.

Biopremiär igår! Se den! I say no more!

SUBMARINO

Festen, Jakten och Kollektivet, tre filmer av danske Thomas Vinterberg som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Eller varmt är nog helt fel adjektiv att använda förresten, ingen av dessa filmer ger en varm känsla någonstans i kroppen. Snarare obehag. Ångest. Sådär så jag vill krypa ur huden för det är så satans jobbigt. MEN, det är också filmer som sitter kvar i medvetandet en lång tid efteråt, för att inte säga för alltid.

Festen gav jag 5/5 i betyg, Jakten 4+/5 och Kollektivet 4-/5, det känns ganska självklart att jag därmed har en del förväntningar på Submarino, Vinterbergs film från 2010, gjord mellan Festen och Jakten i tid. Ramhandlingen här handlar om två bröder som växte upp i vanvettig misär, ensamma med en gravt alkoholiserad mamma och en nyfödd lillebror som dom sköter om själva efter bästa förmåga.

Att dom älskar sin lillebror från månen och tillbaka går inte att undgå, dom stjäl välling för att kunna ge honom man och dom pussar och gullar på honom som om han vore deras frälsning, räddaren i nöden. I själva verket är det dock precis tvärtom. En morgon vaknar inte lillebror och dom båda kommer därför leva i tron att det är dom som dödat honom. Den känslan lever dom med i resten av sina liv. Vuxenlivet när pojkarna blivit män har en hel del i övrigt att önska, det är inte mycket av ”svenssonliv” i deras fall och det är där historien fortsätter.

Thomas Vinterberg är otroligt duktig på att få till skaviga scener, scener som gör fysiskt ont. Både Jakten och Festen är en orgie i dessa (på ett bra sätt), i Submarino är det lite färre men när dom väl kommer vispas det runt ordentligt i magen.

Skådespelarna gör sitt jobb med den äran, Jonas T. Bengtssons roman (som filmen är baserad på) är säkerligen minst lika hemsk och hjärtskärande att läsa som filmen är att titta på, musiken är helt på pricken rätt och när Hollow talk med Choir of Young Believers drar igång efter nittio minuter vrider sig hjärtat ännu ett varv. Det är ju introlåten till TV-serien Bron och maken till filmisk musik har man väl inte skådat/hört sedan Far from every road med The Handsome Family?

Jag tycker om den här filmen. Också. Thomas Vinterberg är otroligt stabil när han filmar på danska. Kanske den bäste danske regissören någonsin (ja jag räknar in både August, Bier, Bornedal och von Trier nu)? Det funkade inte riktigt lika bra i Far from the Madding Crowd tycker jag men på´igen Thomas, nu ser vi fram emot ubåtsdramat Kursk med Matthias Schoenaerts, Léa Deydoux, Colin Firth och Michael Nyqvist i rollistan. Nyqvists allra sista film om man läser på IMDb. Fram tills dess kan man dock med fördel både se och se om dom fyra danskspråkiga filmerna jag inkluderat i dagens text, otroligt bra filmer – allihop!

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

THE BAD BATCH

Sällan har väl låten All that she wants med Ace of Base använts i ett intressantare sammanhang än just här? Några minuter in i The Bad Batch får Arlen (Suki Waterhouse) delar av sin kropp avsågade med just denna låt i bakgrunden. Krocken blir total och jag jublar! Woooow! Sånt här gillar jag! Galenskaper, knaserier, att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se – och det är över hundra minuter kvar! Mums!

The Bad Batch är skriven och regisserad av kvinnan som gav oss A girl walks home alone at night härom året. Ana Lily Amirpour heter hon och efter att ha sett den här filmen måste jag säga att hon känns som en av dom stora framtidsnamnen när det kommer filmskapande. Utan att ta i så jag kräks så fick jag Tarantino-vibbar av den här filmen och detta trots att filmen är extremt dialogfattig.

I en postapokalyptisk värld nånstans strax utanför Texas utspelas denna historia om den självständiga, supercoola och lemlästade Arlen som kämpar för sin överlevnad bland kroppsbyggare, ökentorka, kannibalism, laglöshet, extremvåld och diverse udda karaktärer.

Dessa udda karaktärer ja, vilken cast! Vi får se Keanu Reeves, Giovanni Ribisi, Jason Momoa och Jim Carrey glida in i filmen och sätta guldkant på birollerna och alla gör det väldigt bra. Fotot av Lyle Vincent är absolut flawless, alltså filmen är snygg så man smäller av och musiken är jättehärlig rätt igenom med några extrema glädjespridare i form av Die Antwoord, nämnda Ace of Base och Culture Club (!!) som grädde på moset.

Jag tror inte det här är en film för alla men det är definitivt en film för mig. Den känns som en mix av Planet Terror, The Road, Bone Tomahawk och Mad Max men sedd genom en kvinnas ögon. Att filmen är liiiite för lång och med fördel hade kunnat tajtats till en aning är petitesser i sammanhanget. Bege dig in på ett äventyr tillsammans med Suki Waterhouse som definitivt är en kvinna i min bok efter den här filmen.

Filmen finns att se på Netflix!

ANNIHILATION

Det är inte jätteofta jag låter när jag tittar på film. Alltså låter som i betydelsen ylar. Ett par scener i Annihiliation är nämligen så magstarka att det var just precis det jag gjorde Ylade. Högt. Märkligt.

Annihilation är Alex Garlands andra film där han både skrivit manus och regisserat och då hans första långfilm var Ex Machina kan man säga att förväntningarna var rätt höga, i alla fall hos mig.

Att se Annihilation efter att ha läst och hört en massa det är att kasta filmupplevelsen i sopkorgen. Titta inte, läs inte, ta inte in mer än nödvändigt om filmen innan du ser den. Det räcker att du vet att den handlar om Nathalie Portmans Lena som är gift med Oscar Isaacs Kane och att Kane varit försvunnen i ett år och Lena sörjer. Han gav sig iväg på ett jobbuppdrag och kom inte tillbaka. Men så en vacker dag dyker han upp i huset ”som om ingenting hänt”. Men nånting HAR hänt. Han känns inte som sig själv och verkar må väldigt dåligt.

Kane är så pass sjuk att det blir ambulansfärd till akuten men innan dom kommer fram blir han och Lena stoppade och bortförda till nån slags militär forskningsbas. Det som gjort att Kane varit borta så länge är nämligen inget vanligt jobb, snarare ett superhemligt självmordsuppdrag där han varit inne i The Shimmer, ett skimmer som omsluter en bit land och som forskarna står handfallna inför. Skimret utökas, ”käkar” liksom upp naturen och för att i långa loppet rädda världen måste dom komma på vad det här är för nåt. Och den enda hittills överlevande är Kane. Och Kane är som sagt inte sig själv längre. Vad är det som händer???

Det här är upptakten på ett science-fiction-äventyrs-thriller-drama av sällan skådat slag och för egen del satt jag som förhäxad i soffan. Jag tyckte det var SÅ spännande och så sjukt bra berättat från början till slut men jag var inte beredd på att det skulle vara SÅ otäckt – också.

Annihilation är nämligen något så ovanligt som en film som är ”något man aldrig sett förut”. JAG har åtminstone inte sett nåt liknande även om vissa delar går att känslomässigt härröra till Starman, 2001, ja kanske till och med Arrival. Det är suggestivt och flummigt som Under the skin ibland, det är nästan lite Terrence Malik-feeling på tillbakablickarna, det blir lite Hunger Games i skogen ibland (men utan pilbåge) men det filmen VERKLIGEN är är Alex Garland.

Det där smarta nästan filosofiska science fiction-manuset känner man igen från både Ex Machina och Sunshine (herregud, killen har skrivit SUNSHINE!) och det gör mig på riktigt LYCKLIG att Alex Garland går på jorden. Efter att ha sett om filmen två gånger (redan) börjar en liten fundering gro i hjärnan – ”Vad hade Danny Boyle kunnat göra med detta manus?” – men egentligen spelar den funderingen ingen roll. Filmen är toppen. Den är jättebra. Den är klurig, läbbig och unik. Jag har några små aber med filmen vilket gör att den bara får en fyra men det är näääääära en fullpoängare. Så. Himla. Nära.

Filmen finns på Netflix. Se den. Bara gört!

I avsnitt 133 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om denna filmen. Mycket mer.

TÅRTGENERALEN

Det gör ont att titta på Tårtgeneralen. Det gör ont ända in i hjärtat. Filip Hammar har sin Köping och jag har mitt Flen och det finns så många referenspunkter mellan Filips barndom i sin lilla stad med min uppväxt i byhålan.

Alla vi som fötts in i ett sammanhang som känts alldeles för litet av föräldrar som betett sig alldeles för udda jämfört med dom man tyckte var coola, alla vi som noterat samhällets avarter och knasbollar på torftiga centrumgator, alla vi som skulle kunna rabbla upp ett otal skolkamrater som för evigt ristat sig in i våra minnen genom att bete sig på mer eller mindre personligt och/eller galna vis, alla vi som till sist måste acceptera vårat arv och lära oss omfamna det.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är en idéspruta och entreprenör men han saknar kanske det där lilla viktiga som en framgångsrik sådan helst ska ha: förmågan att avsluta det han påbörjat. Han säljer studsskor, det går inte så bra och han tar till flaskan. Det har säkerligen funnits massor med idéer innan skorna som gått käpprätt åt helskotta och som fått han att tröstdricka sig glad igen. För nånstans där i alkoholångorna når han alltid botten och därifrån kravlar han sig upp igen, varje gång med en ny BLÄNDANDE idé att luta sig mot, en idé som MÅSTE genomföras!

När Köping blir framröstad som Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig Hasse P för att vända på steken, för att visa Sverige att Köping också kan! Han bestämmer sig för att göra ett världsrekordförsök, att komma med i Guinnes Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta.

Alla vet att det är svårt att bli profet i sin egen stad men Hasse P kämpar på. Han lyckas få det lokala bageriet involverat och dom sätter fart och börjar baka tårtbottnar. Hasse P lovar å sin sida att sälja tio tusen smörgåstårtabiljetter, det är en win-win-situation för alla inblandade. På pappret i alla fall.

Historien om själva smörgåstårtan är verkligen bara en ramhandling i filmen. Det finns många infallsvinklar, många känslolägen som skall få plats och givetvis har Filips pappa Lars Hammar en ganska framträdande roll. Som den frankofil Lars är är han såklart annorlunda än klasskompisarnas pappor och Filip önskar att han var lite mer som Thommy Skott, pappan som kunde burna på fotbollsparkeringen så att lagkompisarna jublade. Lars sitter med basker och rak rygg i den franska bilen, lyssnar på chansons och gör – precis som dom flesta föräldrar – så gott han kan.

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

Mikael Persbrandt har med sin Hasse P garanterat en plats som folklig skådis på ett sätt han kanske aldrig varit med om förut och jag känner en tacksamhet över att det är han som gör rollen och inte Robert Gustafsson som det var tänkt från början. Eva von Bahr och Love Larsson har lyckats maskera Persbrandt till någon som det måste ha varit meningen att han skulle göra. Han ÄR Hasse P.

Filip Hammar omfamnar sitt Köping och dess invånare med en värme, genuinitet och kärlek som jag önskar att jag kunde ge mitt Flen men jag har en lång väg kvar att vandra och det är tveksamt om jag någonsin når dit.  Samtidigt, Tårtgeneralen finns kvar, som ett tidsdokument och som ett bevis för att det går. Det borde finnas Hasse P-personligheter i varenda liten stad och kanske kan dessa personer få någon form av upprättelse nu? Människor som försöker sitt bästa förtjänar alltid upprättelse men det är väldigt få som hamnar i en bok eller film. Men i Tårtgeneralen är dom många. Om köpingspersonligheterna är en banana split är Hasse P cocktailbäret.

I, TONYA

Tonya Harding. Vem minns inte henne? Åren då hon var aktiv i konståkningsvärlden var lika händelserika som när Al Capone knatade runt i New York. Hon var liksom….something else. En tufsig sommarkatt bland hermelinerna. En white trash-brutta mitt bland perfektionsprinsessorna. Hon var världsberömd utan att egentligen vara bäst.

Tvåa i VM 1991 och fyra i OS 1992 i Albertville, det var hennes femton minuter i det riktiga rampljuset men rivaliteten mellan henne och Nancy Kerrigan var en snackis världen över både före och efter ”det där” som hände 1994. Vid 19 års ålder (1990) gifte sig Tonya med en lynnig hustrumisshandlare vid namn Jeff Gillooly. Samma Gillooly slog sönder Nancy Kerrigans knä med ett järnrör fyra år senare men var vid den tidpunkten Hardings ex-man.

Alltså, historien om Tonya Harding är värdig vilken snaskig kvällstidning som helst och självklart gör den sig på film. Margot Robbie har fått den stora äran (?) att gestalta Harding men hur bra hon än är så hade jag velat se Amy Schumer i den rollen. Robbie kan aldrig bli rätt igenom en Tonya-person hur mycket underkäkesförstoring och dåliga permanentperuker man än sätter på henne. Hon är mer en hillbillyvariant av Harley Quinn än någonting annat.

Allison Janney spelar Tonyas väldigt unlikeable mamma och Sebastian Stan hennes lika unlikeable make Jeff. Hon själv är heller inte speciellt lätt att tycka om även om jag inser att hon i vissa fall är ett offer för omständigheter och att både arv och miljö spelar in när det gäller hennes beteende (eller brist på). Att mamman skulle ha misshandlat henne under barndomen nekar hon dock till, mamman alltså. Tonya däremot säger att det var så det var. Själv tittar jag och förfasas. Det räcker långt.

I, Tonya har inte biopremiär förrän 16 mars men jag väljer att publicera min text redan nu pga oscarsaktuell film.

BECK – DEN TUNNA ISEN

Vårens andra Beck-film av fyra kan nu streamas på CMore och självklart gjorde jag det så snart jag fick 90 minuter över. Den förra filmen var inte mycket att hänga i julgranen men jag är inte den som ger mig, jag gillar ju franschisen och vill gärna följa det här gänget både genom vatten och eld, pölsa och prinsesstårta.

Den tunna isen är manusförfattaren Katarina Ewers första Beck-film och snälla gänget bakom Beck: BEHÅLL HENNE! Behåll henne, ge henne den lön hon önskar för NU SNACKAR VI!

Den här filmen har nämligen kvalitéer väldigt få Beck-filmer kan stoltsera med. En historia som berör, en historia som dessutom tangerar dagsaktuella inrikespolitiska ämnen OCH hon fördjupar i princip samtliga huvudkaraktärers känsloliv. Ramhandlingens annars naturliga men ändå enkla tråd känns hux flux som en riktig cliffhanger och det sprakar runt vissa personer, det gör verkligen det.

Det märks väldigt tydligt i dessa filmer hur viktig casten är när det kommer till biroller. Hur små dom än är så är det dessa som förhöjer trovärdigheten. Att se erfarna skådespelare som Tobias Zilliacus, Eva Melander, Jennie Silfverhielm och Kristina Törnqvist gör mig glad och även ungdomarna i filmen gör sina jobb med den äran. Men det som räddar filmen och det som är så sjukt smart gjort av manusförfattaren är att backa Martin Beck in i en annan fålla och istället öka screentajmen för Steinar Hovland (Kristofer Hivju). Maken till närvarande och stabil skådis har vi nog aldrig sett i den här filmserien förut och ju fler minuter vi får ha honom i bild desto mer modern känns Beck som helhet. Måns Nathanaelson (som Oskar) och Anna Asp (som Jenny) får också mycket mer att jobba med i den här filmen och det är toppen på alla sätt och vis.

Av med mössan och säg hallelujah för det här är riktigt bra! Alltså, på riktigt, riktigt bra!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

THE FLORIDA PROJECT

6-åriga Moonee (Brooklynn Prince) lever livets glada dagar tillsammans med sina bästa vänner Scooty (Christopher Rivera) och Jancey (Valeria Cotto). Dom bor i ett pastellfärgat sjabbigt lägenhetsmotell i Florida bara ett stenkast från Disney World och det dom har gemensamt, förutom fantasi som leder till hur mycket kreativt bus som helst,  är att dom alla bor med sina ensamstående mödrar och fäderna ser man inte skymten av.

Lägenhetsmotellet drivs av Bobby (William Dafoe) och han är en manager med hjärtat på rätta stället. Han vill väl. Han vill alla väl. Och han ser motellet och dess omgivningar som sitt revir, har är som en skyddsling för dom boende och han har stenkoll på allt både med hjälp av övervakningskameror och hans eget hovrande runt runt för att finnas där han behövs som bäst.

Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) är ung och har svårt att få pengarna att rätta till. Inkomsten kommer från mindre nogräknade fysiska övningar som det besnoppade könet betalar för till  stulen parfym hon säljer vidare till annan snabb ljusskygg business. Scootys mamma Ashley (Mela Murder) smugglar ut gratismat från restaurangen hon jobbar på och jag ser inte att barnen äter något annat än snabba-kalorier-mat under hela filmens gång. Pizza, pannkakor, sylt, bacon, lönnsirap, glass…och jag vet inte HUR många gånger jag tänker att ”OJ nu skulle det sitta fint med en tomat, skivad sådär i klyftor, en 3-4 stycken blir det väl på en tomat, tänk om dom kunde få EN att dela på åtminstone.” Sådär mycket socker kan banne mig inte vara gott, inte utblandat med någonting annat i alla fall. Men gratis är gott och dålig mat är billigare än bra så vad fan ska dom göra?

Det här är en film som visar upp scener på ett pärlband utan ett egentligt början och ett slut och med en sämre berättare bakom kameran hade det kanske blivit segt att titta på. Men inte då! Regissören Sean Baker har återigen med till synes enkla medel gjort en film som verkligen berör. 2015 filmade han Tangerine enbart med hjälp av en mobilkamera och även om det inte är riktigt lika ”torftigt” den här gången så hade han bara en budget på två miljoner dollar och det är banne mig ingenting i sammanhanget. Samtidigt, vad mer behövs när han hittat 2000-talets kanske bästa barnskådis?

Att Brooklynn Prince inte blev Oscarsnominerad gör mig rent utsagt förbannad! Hon ÄR helt underbar och det känns inte för en enda sekund som att hon agerar. Hon är störtskön och jag skulle gärna följa med henne längre än dom 110 minuter som filmen är. Otroligt okonstlad, sådär som barn är när dom är som bäst! Willem Dafoe fick däremot en nominering för Bästa manliga biroll och han är väldigt fin är, väldigt likeable och långt ifrån många av dom roller han normalt spelar.

Jag tycker att The Florida Project förtjänar en hel drös med både Oscarsnomineringar och vinster för det här är en riktigt riktigt BRA film. Den känns i kroppen, jag blir både glad, ledsen och upprörd och jag skulle mer än gärna adoptera både Moonee och hennes mamma. Jag vill bara att det ska bli bra för dom. Ju.

THE SHAPE OF WATER

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)

DETROIT

Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller  i soffan.

När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit  1967.

Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.

Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.

Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.

Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.

You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.

Mitt betyg:

Snart 19-åriga sonens betyg:

THE DISASTER ARTIST

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

A BIGGER SPLASH

Om du, liksom jag, känner ett tomrum efter den fysiska italienska världen man fick en munsbit av i filmen Call me by your name, här kommer en räddning!

A Bigger Splash är en film jag tänkt se säkert tjugo gånger sedan den kom, den förhandsvisades på Malmö Filmdagar (och jag valde bort den), den gick på bio (jag funderade inte ens på att se den), den släpptes på Itunes (jag uppmärksammade det men kom inte ens i närheten av att klicka på ”hyr”) och när den släpptes på C More flimrade den förbi som en såndär film jag antagligen aldrig kommer se.

Sen såg jag Call me by your name. Det är en film som växer och växer och växer i mitt huvud. Jag tänker på den väldigt ofta, får en längtan efter en semesterweekend på den italienska landsbygden där jag kan gå och känna på handgjorda kakelplattor och krama mogen frukt mellan händerna. Och DÅ slog det mig som med en metallisk stekspade över pannan: A Bigger Splash! Det är ju samma regissör! Luca Guadagnino! Italien! Sol! Hud! Mänskliga köttiga relationer! Mat! Känslor! Nakenbad i ljumna pooler!

Luca Guadagnino måste vara världens bästa TAKTILA regissör. Ingen kan på samma sätt som han filmiskt beskriva känslan av YTOR. Det där lite grova mönstrade tyget som används på utemöbler, känslan i fingrarna när man klipper någons hår, av tunna bomullskläder mot semesterledig hud, sex mot en sträv poolkant, stoppa ner fingrarna i en drink full med krossad is, blöta badkläder, blöta trädetaljer, panerad mat, att skära i rå fisk med vass kniv. Exemplen kan radas upp som ett pärlband och jag tror att alla som sett någon av dessa två filmer vet exakt vad jag menar.

Om Armie Hammer var levnadsglad spillevink i Call me by your name så är det ingenting mot Ralph Fiennes rollfigur Harry Hawkes i dagens film. Han är energisk, han är fysisk, han är glad. Han är fan underbar!

Harry åker på spontanbesök tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson) till en liten italiensk by där vännerna Paul (Matthias Schoenaerts) och Marianne (Tilda Swinton) har gömt sig för omvärlden. Marianne är en stor artist som genomgått rehab och behöver vara knäpptyst på grund av problem med rösten. Paul och Marianne har ett till synes passionerat förhållande till varandra men när Paul får frågan från Harry om han är lycklig slingrar han sig alltid. Nånting har hänt och skrapar man lite på ytan är inte allt som man först tror. No more spoilers.

Jag tror att vissa filmer kommer till en i exakt rätt tid, precis på samma sätt som vissa personer kan göra. Man ska inte snabba på saker, tvinga sig på filmer som inte vill bli sedda, inte se filmer som inte lockar alls. Det blir sällan bra. A Bigger Splash låg och väntade på mig som en snok i solen och när jag minst anade det väste den ”Se mig! Se mig NUU!” och jag lyssnade. Vilken jättejättebra film! Men om jag ska ge ETT tips för att på riktigt förstå sig på den här filmen, se Call me by your name först. Luca Guadagnino har hittat en plats i filmvärlden där ingen annan regissör befinner sig. Antingen älskar man det eller så….gör man det antagligen inte.