Kategori: Betyg 4

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.

Publicerat

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS

Steven Russell (Jim Carrey) är en stadgad familjefar, gift med Debbie (Leslie Mann) och poliskonstapel i stan där dom bor. Hans liv är på pappret rätt soft, i alla fall på ytan. Under ytan däremot lurar rader av lögner, så som det lilla faktum att han egentligen är bög.

Så blir han påkörd och bestämmer sig i den sekunden för att förändra sitt liv, att stå för vem han är, att sluta ljuga och istället göra något bra. Så han skiljer sig, flyttar till en ny stad med en ny partner vid namn Jimmy (Rodrigo Santoro).
Men Steven fortsätter ljuga, han ljuger på alla sätt han kan och bubblan spricker, han hamnar i fängelse och där träffar han Phillip Morris (Ewan McGregor) – hans som kommer att bli den stora kärleken i Stevens liv.

I förtexterna till filmen står det att handlingen är sann. Det tror jag är lögn. Det enda som är sant i detta manus är intentionerna att göra en annorlunda film och DET har filmmakarna lyckats med.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor är trovärdiga bögar och dom är jättesöta tillsammans och hela filmen gör mig glad på nåt konstigt sätt, den är liksom tragikomisk som en Lars Norén-pjäs fast nedkladdad med fingerfärg i regnbågens alla kulörer.

Sen är Jim Carrey alltid Jim Carrey. Jag kan hans mimik och skådespel, det mesta har jag sett förut. Men det gör inget. I love you Phillip Morris är ingen Ace Ventura eller Yesman. I love you Phillip Morris är mer en härlig smet av Brokeback mountain, O Brother, Where Art Thou?, En enda man och tvåtusen gula oljekritor.

Publicerat

INCEPTION

För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.

Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.

Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.

Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.

En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?

Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.

Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.

Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?

Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.

Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.

 

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Publicerat

DID YOU HEAR ABOUT THE MORGANS?

Titta på bilden här bredvid. Vad säger den här postern dig?

Om jag själv spånar fritt så är det bara en Robin Williams-nuna, en elefantbak, en husvagn eller en Disneylogga ifrån känslan av en riktigt lågkomisk familjefilm, en sån som alla kan se, ingen reta upp sig över, ingen skrattar högt men alla säger hö-hö eller fniss nån gång OCH det är en film som går direkt till videohyllan.

Stämmer den känslan? Är Did you hear about the Morgans en familjefilmsflopp? Förtjänar filmen det dåliga rykte, dom dåliga betygen och dom usla recensionerna som den faktiskt fått?

Jag tycker inte det.

En otroligt korkad originaltitel, en sån som inte ens ger dom riktiga Hugh Grant-fanatikerna fuktig blick, i kombination med en filmaffisch lika genomtänkt som att micra en oöppnad plastförpackning bruna bönor gör att filmen är dömd på förhand.
Få är lika nördiga som jag och ger filmen en chans oavsett detta. Dom flesta hittar något mer intressant på hyrfilmshyllan och jag förstår det. Däremot tycker jag det är synd.

Paul Morgan (Hugh Grant) och Meryl Morgan (Sarah Jessica Parker) är gifta men separerade. Dom bor båda på Manhattan, han är advokat, hon fastighetsmäklare.

En kväll bevittnar dom båda ett mord och eftersom det råder fara för deras liv så länge mördaren är på fri fot tvingas dom leva under vittnesbeskydd på hemlig ort. Dom blir förflyttade till en riktig hillbillyhåla i Wyoming och paniken kommer krypande när det inte finns kabeltv, bredband eller möjlighet till hämtmat och att dom faktiskt måste umgås och bo under samma tak!

Det räcker så. Jag berättar inte mer. Det gör inte filmen rättvisa att avslöja mer om handlingen. Det räcker med att säga att Hugh Grant är Hugh Grant, fenomenal på dräpande oneliners och att se Sarah Jessica Parker som något annan är Carrie Bradshaw funkar inte riktigt, men Carrie är min homie och att se henne på film är som att titta på en gammal kompis. Så jag låtsas att hon är Carrie.

Sam Elliott och Mary Steenburgen är perfekta som sheriffsparet Wheeler, det är en ren fröjd att se dom båda precis som det är att se Kim Shaw som är en nykomling för mig och ett riktigt komiskt geni.

Publicerat

DEATH AT A FUNERAL

En äldre man dör. Han ska begravas. Hans två vuxna söner är där, hans fru, hans bror och hela tjocka släkten åt alla håll och kanter.

Det är så mycket folk, så många relationer, så mycket knas, så mycket farsartade sekvenser, så mycket LCD, så mycket bajs, så mycket dvärg, så mycket död, så mycket av allt att jag blir alldeles….varm i magen.

Death at a funeral må handla om döden och begravning men den handlar också om livet, om kärlek, om pengar, om det tjafs som det blir jämt människor emellan och om hur galet allt faktiskt är – oftast – för alla (fast ingen vågar prata högt om det).

När jag såg filmen tänkte jag oavbrutet på hur kul det vore om denna film gjordes i tio olika länder och visades på en filmfestival efter varandra.
Hur tacklar man det här manuset i Japan, i Frankrike, i Italien, på Island? Det hade jag mer än gärna sett. Men jag får nöja mig med att se om den här, för det kommer jag göra. Många gånger.

Publicerat

CASE 39

Emily (Renee Zellweger) jobbar som socialassistent med fokus på barn i dysfunktionella familjer. Emily ser sitt arbete mer som ett kall än som inkomsbringande syssel-sättning och tackar till och med nej till psykologen Dougs (Bradley Cooper) inviter, fast hon uppenbarligen är förtjust i honom.

Överhopad med svårhanterliga fall får hon ännu ett på sitt bord. Lillith, det 39:e fallet, är en ung flicka. En uppenbarligen störd sådan. Emily besöker familjen och förädrarna känns allt annat än sunda och friska. Att Lillith inte mår bra, vägrar att sova och beter sig underligt är kanske inte så konstigt?

Emily fattar tycke för flickan och går över gränsen till vad hon behöver göra i sin yrkesroll, ja, hon går över gränsen till vad hon FÅR göra, men hon kan inte bara stå bredvid och se på när ett barn far illa. Om hon nu far illa vill säga…

Case 39 är en film som förvånar mig på många sätt. Början var tveksam, alla filmer utan undantag med Renee Zellweger i rollistan är beyond tveksamma för mig, storyn var spretig men det var en spretighet som skiftade och gjorde mig nyfiken – och helt fucking rädd! Jag har inte varit såhär rädd av en film sen i mitten på åttiotalet och jag såg Fredagen den 13:e för första gången och DET är otippat!

På pappret är Case 39 en helt ordinär skräckthriller men mitt i den någorlunda mörka sommarnatten när jag dessutom var helt oförberedd på att filmen skulle vara läskig slog den mig som en yxa i pannbenet och blev allt annat än ordinär.
Jag tyckte det var en genuint läbbig film, vilket kanske inte var så konstigt när jag tänker tillbaka eftersom filmen faktiskt innehöll alla dom parametrar som jag inte tycker om alls: barn med otäcka ögon, smådjur, demoner, vatten – och Renee Z.

Jag kommer aldrig att se om Case 39, men det är inte för att filmen är dålig, det är för att mina nerver efter den här upplevelsen helt klart blev trasiga.

 

Publicerat

COPYCAT

Kriminalpsykologen och föredragshållaren Helen Hudson (Sigourney Weaver) vet inte bara allt om seriemördare, hon har också en av filmhistoriens häftigaste boenden. Hon bor precis vid San Fransiscos vattenlinje med motordrivna persienner för fönstren.

Helen är en rätt eländig människa egentligen. Framgångsrik inom sitt yrke, snygg och proper men totalt kaiko i skallen efter en attack då hon själv riskerade att bli mördad så nu lever hon ensam och isolerad, fullproppad med fobier, rädd för allt.

När så en seriemördare börjar härja i staden kontaktas Hudson av polisinspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och kollegan Ruben Goetz (Dermot Mulroney) och det är ungefär allt man behöver veta innan man hyr denna film och ser den första gången. För se Copycat, det bör man göra.

Som psykologisk thriller är denna film ett lysande exempel. Som kvinnor-kan-visst-film funkar den också, även för mig som avskyr Holly Hunter och hennes Brad Pitt-käkar och klafsiga sätt att prata.

Det är spännande, det är snyggt som fan, det är ett intelligent manus och det är en film som gör sig mer än väl en ledig sommarkväll framför TV:n. Att Weavers balla hus faktiskt inte existerade i verkligheten när jag en sommar sprang omkring längs vattnet i San Fransisco och letade efter mina drömmars hus, det är en helt annan femma.

Publicerat

DEAR JOHN

Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.

Publicerat

AMERICAN HISTORY X

Nu när rediga brunskjortevibbar drar över Sverige är det på sin plats att uppmärksamma denna film.

Pappan till bröderna Derek (Edward Norton) och Danny Vinyard (Edward Furlong) dödas i ett skottdrama där svarta killar är inblandade. Derek kan inte hantera det, han förändras, han sörjer och hatar och det sistnämnda går överstyr när han går med i en nynazistisk grupp där han snart blir en frontfigur.

För Danny är storebror idol. Danny vill vara som Derek och följer sin bror som en liten skugga. Men Derek hamnar i fängelse efter ett skottdrama och under dom tre åren han sitter inne hinner han tänka en del. Han tänker på vad som gick tokigt, på att han valt fel väg och på att han när han kommer ut ska se till att lillebror lämnar nassegänget.

American history X är mycket men framförallt blev Edward Nortons fysiska förvandling från blek konkav körtönt i Primal fear till den anabolamuskliga kroppsbyggaren Derek en riktig snackis. Att HAN lyckats lägra Salma Hayek kunde ingen människa förstå när han slog igenom i nämnda Primal fear, men två år senare och med denna kropp höjde ingen på ögonbrynen åt hennes val av pojkvän.

American history X är en såndär film som jag önskade visades i skolorna. En sån som borde stå på filmhyllan i lärarrummen tillsammans med Döda poeters sällskap, Fucking Åmål, Forrest Gump och Pojken i randig pyjamas.

Historien om bröderna Vinyard är gränsöverskridande, den är sedelärande, den är skitjobbig och vidrig på alla sätt men det som händer i filmen kan hända – och händer – precis överallt och det får inte glömmas bort och sopas under mattan.

Det som hände i Tyskland under andra världskriget är inte något som hände i en förgången tid och aldrig kan hända igen – det är i högsta nutidshistoria, på alla möjliga (och omöjliga) vis.

Publicerat

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Kommer du ihåg hur det var att vara barn, att vara liten? Kommer du ihåg hur det var att drömma?

Krank (Daniel Emilfork) är en blindgalen vetenskaps-man som bor på en oljeplattform och han har helt glömt hur man gör. Han har tappat förmågan att drömma.

På plattformen bor även en dvärgkvinna, några kloner och en hjärna i ett akvarium och med hjälp av blinda cykloper kidnappar Krank oskyldiga barn för att göra skumma experiment på dom och hans lömska baktanke är en enda: han vill lära sig drömma igen, för så länge man har drömmar kvar kan man inte bli gammal.

Det han inte tänker på är att när han skrämmer skiten ur ungarna och sedan stjäl deras drömmar så är det inte mysiga snällisdrömmar han får, det är dom kolsvarta mardrömmarna.

När en speciell liten kille blir kidnappad försöker hans storbror One (Ron Perlman) leta upp honom och krossa Krank, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.

De förlorade barnens stad är gjord av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, teamet bakom Amelie från Montmartre och Delikatessen och Jeunet regisserade även Alien: Resurrection, vilket var otippat men resultatet blev bra.
Dessa två filmmakare bådar för ögongodis för alla oss som gillar surrealistiska manus, mörka suggestiva scener, knäppa historier och knasigt folk över lag.

Det här är ingen vanlig film. Det går inte att vara komatos och halvsova i soffan och titta, det gäller att hänga med och det beror inte på att storyn är särdeles svårbegriplig. Det beror på att filmen i sig kräver uppmärksamhet på alla sätt som finns. Den är mastig. Den tar. Den är fin och mysig och tänkvärd och absolut sevärd, men den tar energi – men ger också en hel del tillbaka.

Publicerat

FROM DUSK TILL DAWN

1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.

 

Publicerat

EN KVINNAS DOFT

Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino) är en dryg jävel.
Ja, han är inte bara dryg, han är arrogant, en riktig översittare, pensionerad – och blind. Han behöver en hel del hjälp och anställer Charlie, en unge blond snubbe (Chris O’Donnell) som sin personliga assistent och som sällskap på en alldeles speciell resa. Kanske den som blir den sista?

Jag tänker inte berätta mer.

En kvinnas doft är en film som luktar. Det är fanimej lukt TV the real thing.
Al Pacino visar upp varenda uns av skådespelartalang han är begåvad med, han kör på stora trumman fast i det pyttelilla formatet. Där han annars är tuff maffioso-karlakarl är han nu precis lika kaxig, men subtil på ett väldigt angenämt sätt.

Att se En kvinnas doft som seende är som att jobba på ett dagis för döva barn och vara hörande. Det ger liksom en ytterligare dimension, man försvinner in i en annan känsla, en annan värld och jag vill vara där – helst av allt med Al Pacino himself.

Att Chris O´Donnell är en synnerligen onödig skådespelare har han visat i varenda film han medverkat i och som tur är är han inte en frekvent nuna på filmaffischer nuför tiden. I En kvinnas doft är han inte ett dugg bättre. Det finns tusentals killar med ordinärt sportkillefejs som hade gjort hans roll precis lika bra, men nu är det som det är och var som det var och det är bara att gilla läget. Men hade någon av dessa killar castats i rollen som Charlie hade det varit precis det snäppet jag behövt för att få upp En kvinnas doft en våning och utnämna den till en riktig klassiker.

Nu blir det bara nästan, men det är så nära en fullpottare en film kan komma utan att vara där. En liten varm sommardoftande vindpust bara, så nära är det.

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

ANACONDA

Jag undrar hur mycket stjärt filmmakarna var tvungna att sälja för att få Jon Voight, Jennifer Lopez, Eric Stoltz, Ice Cube och Owen Wilson att tacka ja till medverkan i Anaconda.
Det var säkerligen tusentals kilo välpumpad skinka och litervis med rövsmör eller ja, det kan också ha varit en stor kappsäck med dollars, det kan ha varit så.

Jon Voight spelar Paul Sarone, en galen jägare som fått världens största anaconda på hjärnan. 13 meter lång och fullkomligt livsfarlig finns den nånstans i Amazonas mörka flodvatten. På samma vatten finns båten med ett filmteam bestående av resten av kändisarna.

Ja, det är klart att filmteamet träffar på jägaren.
Ja, det är klart att hela gänget träffar på ormjäveln.
Ja, självklart dör några.
Ja, jag är en idiot som tittar på sånt här när jag lider av extrem – EXTREM – ormfobi och inte kan ta ner fötterna från soffan och ner på golvet när jag sett klart filmen och efteråt ser jag ormar i tvättkorgen och i diskmaskinen och på balkonggolvet och i bilen och i sängen och nej, jag vill inte fatta att dessa panikattacker har något som helst sammanträffande med filmen jag just såg för jag gillade ju filmen. Den är nämligen inte i närheten av så dålig som man skulle kunna tro.

Anaconda är något så härligt som en schysst, spännande djuractionrulle. En välspelad nagelbitare som jag gärna ser och ser om.

Jon Voight blev en liten favvo för mig i Den sista färden men på senare år tänker jag bara på hans bil när jag ser honom. Undrar varför?

 

Publicerat

KICK-ASS

Dave (Aaron Johnson) är en helt vanlig kille, rätt osynlig för tjejerna, rätt okej i skolan, har polare men dom tillhör inte den snygga och coola skaran. Dave fattar inte varför så många är fascinerade av superhjältar men så få försöker vara en. Han fattar inte varför folk kan bli rånade och nedslagna medans åskådare hellre mobilfilmar skiten än ringer 112.

Dave bestämmer sig för att göra nåt åt saken. Han beställer en grön dräkt på nätet och beger sig ut på gatorna som superhjälten Kick-ass och nej, han är inte så kaxig och ja, han får bra med stryk men ingenting kan stoppa honom. Han är ju Kick-ass.

Samtidigt lär en hämndlysten halvgalen pappa (Nicolas Cage) upp sin lilla dotter (Chloe Moretz) i självförsvar, vapenhantering och konsten att döda och en son med en frånvarande skurkpappa bestämmer sig för att lösa pappans problem en gång för alla och kanske med det få lite uppmärksamhet – och en kram?

Äntligen en film för alla oss som älskar serietidningshjältar. Äntligen en film för oss nördar som ser våra superhjältefilmer som något som egentligen borde ligga i bankfack jämte barnens första mjölktand och fotonegativ från sjuttiotalet.
Äntligen en film som driver med superhjältegenren på ett sätt som genomsyras av kärlek, respekt och POW! PFEEIIIIF! TJOFF!

Aaron Johnson är en skön skådespelartyp och ännu en i raden av nya unga ansikten som vi kommer att få se massor mer av framöver och Chloe Moretz är född 1997 och är nästan lika cool som Natalie Portman var i Leon 1994 när hon var 13 år.

Det här är underhållande, det här är kul och det trots att det är en film om ungdomar, för ungdomar så är det stundtals rått och blodigt. Alltså absolut inget för dom minsta knattarna men för en sån som mig passar den som handen i handsken.

Se Kick-Ass direkt via Headweb. Klicka här.