FROZEN RIVER

Jag tror alla som är föräldrar kan frammana känslan i magen att för barnens skull finns det ingenting man inte skulle göra. Ingenting. Absolut ingenting.

I Frozen river får vi följa white-trash-mamman Ray som precis blivit lämnad och rånad (!) av sin spelmissbrukande man bara några veckor före jul och hur hon med näbbar, klor och lagligt tveksamma metoder försöker hålla både sin och sina två söners näsor ovanför vattenbrynet.

Det nya beställda modulhuset får vända när hon inte har kontanter att lösa ut det och livet i råtthålshuset måste fortsätta. Det finns ingen mat i kylen, det är knappt pojkarna kan få pengar till lunch och Ray ger sig ut för att leta efter maken. Men var börjar man leta? Hon hittar hans bil till slut, vilken visar sig vara stulen av en tjej som drar in Ray i en annorlunda kriminell bana för att få välbehövliga kontanter: människohandel.

Ungefär varannan minut tänker jag ”Nu går det åt helvete” eller ”NU går det år helvete” eller ”Nu GÅR det åt helvete!” och ja, det går åt helvete, det finns liksom inget annat. Det är självklart från filmens första minut att det här är en film för hårda psyken. Det här är ingen film man skakar av sig eller äter Ben&Jerry-glass till. Nu snackar vi bitring och/eller hundben.

Frozen river spelar på den desperata mammans alla strängar – och det samtidigt, som en jätteharpa. Frozen river är ett lågmält, mänskligt, vackert och isande kallt drama om människans allra mest grundläggande behov: behovet att överleva.

THE MEN WHO STARE AT GOATS

Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.

I TAKET LYSER STJÄRNORNA

Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).

Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.

Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.

För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.

AMELIE FRÅN MONTMARTRE

Amelie (Audrey Tautou) är en udda flicka. Hon är en ensamvarg med svart page och stora snälla ögon, hon bor ensam i en lägenhet och jobbar som servitris på ett ordinärt franskt hak.
Samtidigt som TV rapporterar om prinsessan Dianas död tappar Amelie en kula på badrumsgolvet. Kulan rullar på klinkergolvet och slår emot en bit av golvlisten, som lossnar. Det är ett hål in i väggen bakom den lösa kakelbiten och Amelie sträcker in handen och hittar en liten ask, en pojkes gömda hemlighet som legat där sen på 50-talet.

Amelie bestämmer sig för att leta upp denna pojke som nu blivit en äldre man och hon bestämmer sig för att om han blir glad tänker hon fortsätta försöka förändra folks liv till det bättre och om han blir sur lägger hon ner hela projektet.

Givetvis blir han glad och självklart fortsätter Amelie göra det hon gör bäst: se till dom små fina sakerna i livet och göra dom viktiga och stora.

För visst är det så att bland det mest fantastiska man kan vara med om i livet är att ta en tesked i höger hand och slå den försiktigt mot det brända sockerlocket på en perfekt crème brulee. Det vet Amelie, det vet jag och det vet alla som ids känna efter.

SLAKTHUS 5

Jag fick en fodrallös film av en kompis. Han tyckte att det ”måste vara en film för dig”. Filmen hette Slakthus 5 och jag visste absolut ingenting om filmen och ville inte ta reda på något alls heller innan jag såg den.

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning.

Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade.
Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

Jag börjar titta på filmen. Tittar och tittar och tänker ”WHAT?” och tittar och tittar. Fastnar. Vilken annorlunda film. Och mysig!

Slakthus 5 är precis den sådan slags film som jag trodde innan. Den är rolig, den är dramatisk, det handlar om krig, om resor (både mentala och bokstavliga), om kärlek, om föräldraskap. Det händer oförklarliga grejer, det händer olyckor och det är folk som dör, plus att det sjungs litegrann. Mitt i allt detta är navet, killen det handlar om, Billy Pilgrim (Michael Sacks).

Slakthus 5 är baserad på Kurt Vonneguts roman med samma namn som skrevs 1969. Den orsakade bokbålar över hela USA eftersom Vonnegut var otroligt anti krig och i boken beskrev sina egna händelser som krigsfånge i Dresden under andra världskriget. Slakthus 5 är namnet på fånglägret han satt i.

Det var sjukt roligt att se en film jag hade noll koll på innan och det känns bra i magen att ha fått se en liten filmpärla som tillverkades samma år som jag (1972). Slakthus 5 är en mycket annorlunda film och Michael Sacks är strålande i rollen som Billy Pilgrim.

ANNIE HALL

Filmen Annie Hall börjar med att Annie Hall (Diane Keaton) och Alvy Singer (Woody Allen) möts under en tennismatch i New York och kärleken börjar spira. Filmen Annie Hall slutar med att Annie och Alvy skiljs när Annie flyttar till Los Angeles och nej, det är ingen spoiler, det är så det är bara. Handlingen liksom.

Annie Hall är löst baserad på Woody Allens och Diane Keatons riktiga förhållande som fortfarande var pågående när filmen spelades in 1977, men det tog slut nåt år senare. Det är till och med så att Diane Keatons flicknamn egentligen är Hall.

Annie Hall är trassligt och pratigt (som alltid med Allen bakom kameran och pennan), det är kärlekstrubbel, det är livkriser och det är helt fenomenalt.

Det är 70-tals estetik när det är som bäst, det är Manhattan, det är vita tenniskläder, det är en snygg Keaton och en Woody som är Woody i sitt esse, det är Paul Simon i en biroll och det är relationsunderhållning de luxe.

Den här är en se-och-se-om-film. Den är som en gammal kompis som kan stå på i bakgrunden om man vill ha sällskap. Den här filmen är jättemysig på alla sätt och vis och en riktig riktig snällisrulle.

EN ENDA MAN

George Falconers (Colin Firth) liv har rämnat. Jim, hans livkamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och han ser ingen ljusning, han vill avsluta sitt liv.

I En enda man får vi fylla en dag, den sista dagen (?) i Falconers liv då han planerar sitt självmord in i minsta detalj utan att filmen känns det minsta enkelspårig. Att han är utom sig av sorg är något vi inte bara ser, vi känner det, vi upplever det genom filmduken. Colin Firth är fenomenal på att uttrycka stora känslor med mycket små medel.

Detta är modedesigners Tom Fords debutfilm. Att det är just en debut är inget som känns, däremot lyser hans estetiska sinnelag igenom i färger, kläder, inredning, stämning och detaljer.

Den i Falconer betuttade studenten Kenny spelas av Nicholas Hoult (som var en fula lilla grabben i filmen Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen) och Julianne Moore spelar Falconers alkoholiserade föredetta-flickvän-för-eoner-sedan och båda dessa skådespelare är strålande.

Men En enda man ÄR Colin Firth. No more, no less.

 

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.

 

CANDYMAN

Helen (Virginia Madsen) ska skriva en uppsats om vandringssägner och när hon passerar ett ghettoområde och ser graffiti föreställande Candyman blir hon nyfiken.

Hon letar upp information och det visar sig att Candyman (Tony Todd), eller Daniel Robitaille som han hette, var son till slavar som på 1890-talet kommit upp sig i världen efter att ha kommit på en uppfinning som gjorde dom rika.

Daniel gjorde en vit kvinna med barn och för detta straffades han med att få handen avhuggen och doppad i honung och sen släpptes tusentals bin loss för att kalasa på honom. Självklart dog han men efter detta har han blivit någon av en legend i detta slumområde. Dom boende är livrädda för honom och ingen skulle komma på tanken att säga Candyman fem gånger framför badrumsspegeln för då kommer han och då dör man.

Helen räds inte detta utan fortsätter forska och leta och varför skulle hon sluta när hon hittar ett gäng ouppklarade mord i just detta område?

Candyman gjordes 1992 efter ett manus av Clive Barker. Jag har sett den här filmen så sjukt många gånger eftersom den en tid i världen var en av dom få skräckfilmer jag hade på VHS. Men den är bra. Den är läskig. Trailern kan du se här men inte om du är under 15 år eller lite lättskrämd.

 

I COULD NEVER BE YOUR WOMAN

Rosie (Michelle Pfeiffer) jobbar bakom kameran på en ungdoms-tv-serie. Serien behöver en komisk talang till en roll och mitt i när det ser som mörkast ut på auditionen dyker Adam (Paul Rudd) upp som gubben i lådan. Rosie blir betuttad i Adam, inte bara som skådis och de börjar träffas så smått.

Smolket i glädjebägaren är att Rosie inte kan släppa att hon är 45-nånting och Adam 29. Hon vill inte bli sårad, hon vill tänka vuxet samtidigt som hon är upp över öronen kär – i en youngster.

TV-serien blir utbytt, Rosie blir utan jobb och samtidigt får Adam en huvudroll i en humorserie. Rollerna blir ombytta och Rosie blir ännu räddare samtidigt som hennes tonårsdotter börjar jogga på sin snåriga och dåligt snitslade bana in i dejtingträsket.

I could never be your woman är det ultimata beviset för att ingen kvinna över 40 som själv tycker att hon ser OK ut verkligen gör det. För om inte ens Michelle Pfeiffer tycker det, vem fan kan då titta sig i spegeln och säga WOW ostraffad?

I could never be your woman är också det ultimata beviset för att en rätt ordinär kille med humor kan få vilken tjej som helst. Paul Rudd och Michelle Pfeiffer är ett gnistrande par, dom är jättefina tillsammans och deras kemi gör hela filmen trovärdig.

Paul Rudd är dessutom den nya Steve Carell för mig.
Frikort på honom? Oh yes!

RAIN MAN

Om Charlie Babbitt (Tom Cruise) hade bott i närheten av Stureplan i Stockholm hade han varit vad vi stockholmare kallar en stekare.
En välklädd snubbe som bryr sig alldeles för mycket om affärer, pengar och prylar och alldeles för lite om mänskliga relationer. Flickvänner inkluderade.

Charlie Babbitt har en vacker, tänkande flickvän (Valeria Golino) som verkligen försöker få fason på honom och som vill ta förhållandet ett steg längre. Charlies ego är dock större än snorren så för henne är det som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg – dagligen.

På väg mot en kärleksweekend på tu man hand får Charlie ett telefonsamtal. Hans pappa har dött. För att inte missa begravningen vänder dom om och kör mot pappans hemstad, men Charlies plan är inte att hedra sin pappa med att närvara vid begravningen då deras relation varit minst sagt frostigt under hela Charlies uppväxt, det är att ta reda på hur mycket stålar han ärvt.

Charlie ärver pappans veteranbil, resten går till en hemlig förmånstagare och givetvis tar Charlie reda på vem denne förmånstagare är. Det är en autistisk man som bor på en instutition. Mannen heter Raymond (Dustin Hoffman) och är Charlies bror.

Charlie kidnappar Raymond för att genom utpressning komma över dom 3 miljoner dollar han ärvt men att umgås dygnet runt med en handikappad bror han inte känner visar sig vara tuffare än Charlie trott.

1988 var Rain man Filmen med stort F, även för mig. Tom Cruise var snygg och filmen var ett riktigt känslosamt sevärt drama. Nu när jag ser om den är det fortfarande en bra film, men den ger inte jordbävningsliknande känslor under fotsulorna.

Rain man är filmmässigt ett rent spekulativt oscarsvinnande hantverk. Den är gjord enligt Formel 1A för att vinna en Oscar, vilken den också gjorde. Den vann till och med fyra: Bästa manus, bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll (Dustin Hoffman).

Who´s on first?

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?