Kategori: Betyg 4

Publicerat

JEAN DE FLORETTE DEL 1 & 2

Nånstans i Provence, nånstans mellan 1920 och 1930, får bonden Papet (Yves Montand) den strålande idén att börja odla nejlikor på sin mark. Hans brorson Ugolin (Daniel Auteuil), som inte direkt har alla kritor i asken, hjälper mer än gärna till.

För att odla nejlikor krävs vatten, mycket vatten, något Papet inte har. Han har dock koll på att grannen har en ”hemlig” källa, en källa han vill ha men grannen är föga intresserad av att sälja. Papet och grannen börjar bråka och efter en olycksalig knuff ramlar grannen, slår i huvudet och dör.

Grannens gård testamenteras till en man från staden, Jean (Gérard Depardieu). Papet hoppas återigen på att få köpa marken med källan men Jean har stora planer på sin nya gård och sitt nya liv. Då tar Papet Ugolin i hampan och tillsammans fyller de igen vattenhålet med betong.

Så börjar den sorgsamma och otroligt fina berättelsen om Jean de Florette och hans dotter Manon (Emmanuelle Béart). Det är en berättelse om kärlek, om livet, om hemligheter och om att ingenting är så spännande som att vänta på regn.

Jean de Florette och fortsättningen Jean de Florette II – Manons källa är två av Frankrikes största filmsuccéer genom tiderna.
Jag förstår det, för det här är helt enkelt fantastiskt i sin enkelhet.

Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.

 

Publicerat

PARANORMAL ACTIVITY

Det kunde ha blivit så att Paranormal activity aldrig nått ut till någon som helst publik.

Ingen vågade tro på en låtsasdokumentär utan manus, inspelad på en vecka av en helt okänd israel, i hans eget hus. Oren Peli var ju bara en liten spökrädd nörd som ville göra en film om det läskigaste han visste.

Filmen låg och dammade på en hylla när Steven Spielberg plötsligt fick för sig att se den. Han såg den, alldeles ensam i ett rum, vars dörr helt oförhappandes gick i baklås under visningen. Han blev så rädd att han lämnade tillbaka den sedda filmen i en svart sopsäck helt säker på att den var hemsökt.

Alltså, det här är nåt så annorlunda som en trovärdig skräckfilm. Skådespelarna är så bra att det går inte att fatta att dom agerar, vilket man nog ska tacka bristen på manus för. Det här är improvisation på hög nivå.

Som låtsasdokumentär funkar Paranormal activity mycket bättre än vad till exempel Blair Witch Project gjorde, en film som i mina ögon bara var upphaussat dravel.

Det här är läskigt, det ger kalla kårar, kanske även mardrömmar. Om jag nu kan somna alls.

Publicerat

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.

Publicerat

DEMOLITION MAN

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet ”straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat ”Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja ett vad som var så speciellt med the Italian Stallion.
Men det går inte att se ett skit.

Glaslådan är hämtad ur filmen Demolition man där supersnuten John Spartan (Stallone) blivit nedfryst som straff för ett brott (han inte begått) för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

2036 är året då han återkommer till jordelivet, liksom hans antagonist Simon Phoenix (Wesley Snipes), superskurken som Spartan satte dit och som straff blev även han nedfryst. Phoenix är så ond så ond, hackar ur ögon ur folk och har sig och har blonderat hår och allmänt galen blick. Hu vad han är ond.

Framtidens Los Angeles är ett tämligen intressant ställe med miljövänliga bilar, ständig övervakning och mycket låg brottslighet. Minsta svordom bötfälls.

Spartan får en kvinnlig kollega när han återinsätts i poliskåren, Lenina Huxley (Sandra Bullock). Tillsammans måste dom hitta Phoenix innan han gör fler otyg.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt fnissrolig och manusförfattaren har ett rätt intressant sätt att se på framtiden och nya uppfinningar.

En film som innehåller tre riktigt sköna filmstjärnor, varav en naken, måste premieras.

Publicerat

SLUMDOG MILLIONAIRE

Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.

Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?

Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.

Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.

Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.

Publicerat

IL POSTINO

Mario (Massimo Troisi) bor och lever på en liten italiensk ö. Den chilenske poeten Pablo Neruda (Philippe Noiret) kommer till ön då han tvingats leva i exil någongång på 50-talet och Mario får jobbet att som brevbärare leverera den ansenliga mängd post som Neruda får varje dag.

Mario kikar på brevens avsändare och ser att dom uteslutande är från kvinnor. Då går det upp för honom hur stor betydelse ord har i både skrift och verbalt när det gäller att få kvinnor intresserade.
När Mario kärar ner sig i ön snyggaste tjej Beatrice får han panik. Hur ska han göra? Med lite hjälp av den store poeten får han henne på fall trots att hans största tillgång enligt Beatrices släkting är ”svampen han har mellan tårna”.

Filmen blev nominerad till en hel rad priser, bland annat Oscar för bästa film, bästa regi, bästa originalmusik och bästa manliga huvudroll men huvurollsinnehavaren Massimo Troisi dog dagen efter sista inspelningsdagen i en hjärtattack och fick aldrig skörda frukten av sin framgång.

Il postino är långsam och finsmakad, lite i samma anda som Tati när han är som bäst. Det är en film att bli varm i hjärtat av. En film om vänskap, kärlek och den magiska känslan av ett handskrivet brev.

Publicerat

DARLING

Den unga överklassbimbon Eva (Michelle Meadows) rör sig inte många meter från Stureplans epicenter, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hon lever ett glassigt liv och omger sig med dom rätta människorna, dom rätta kläderna och den, i sammanhanget, rätta jag-har-ingenting-att-klaga-på-egentligen-men-fan-vad-jobbigt-att-behöva-vara-glad-jag-är-ju-mycket-snyggare-när-jag-är-butter-attityden.

Hon jobbar i en flådig klädbutik och har en snygg kille som hon en mindre nogräknad kväll är otrogen mot och efter det blir hon utfryst av sina fina kompisar och som grädde på moset får hon sparken.

Elektronikingenjören Bernard (Michael Segerström) har inte heller något jobb. Han är 61 år, nyskild, har inga direkta vänner och bor kvar i det gemensamma huset. Han får inte pengarna att räcka till och vill inget hellre än att få ett jobb.
Han går på alla anställningsintervjuer han får nys om, han hoppar på alla provanställningar med samma iver och engagemang, vilket oftast går käpprätt åt pipsvängen. Bernard är nämligen något så ovanligt som en alltigenom positiv och snäll man. Han ser något gott i allt och alla och det mesta är kul men i omvärldens ögon kan denna snällhet lätt misstas för mesighet.

Till slut får han ett jobb på McDonalds och ingen kunde vara gladare än Bernard. Han går in för sitt jobb med noggrannhet och arbetslust. Samtidigt får Eva jobb på samma McDonaldsrestaurang med inställningen att bli kvar några veckor för att sen kunna lyfta a-kassa.
Där börjar den intressanta historien om två fullkomligt olika människors öden och liv, två människor som aldrig någonsin hade sett åt varandra, än mindre pratat och vad som kan hända när dessa två tvingas att umgås över en fettavskiljare.

Det här är bra. Det här är riktigt riktigt bra. Darling är en liten anspråkslös film som på ytan inte handlar om någonting men egentligen handlar om ALLT. Dessutom är det mysig musik genom hela filmen.

Se den om du får chansen. Du kommer vilja krama Michael Segerström, du kommer vilja knäcka Michelle Meadows perfekta näsben, du kommer skratta, förundras och kanske fälla en tår. Men framförallt kommer du att hylla snällisar. För allt gott kommer till dessa, bara orken att vänta lite finns. Titta här får du se.

Publicerat

ETT HUS AV SAND OCH DIMMA

Överste Amir Behrani (Ben Kingsley) är en stolt invandrare från Iran som så gärna vill återupprätta sin och familjens värdighet i sitt nya hemland.

I Iran var han en förmögen och högt uppsatt man. I USA är han ingenting.
Med sina sista pengar köper han ett hus på en auktion men han vet inte att den förra ägaren Kathy Niccolo (Jennifer Connelly) blev av med sitt älskade hus mot sin vilja. Huset var hennes nav, hennes borg och det enda hon egentligen kunde luta sig emot när hon börjat sitt nya liv som drogfri och nykter alkoholist.

Kathy vägrar ge upp sin plats i livet och överste Amir vägrar ge upp sin återvunna heder och allt detta symboliseras av detta lilla hus i Kalifornien.

På ytan kan denna film kännas totalt platt och innehållslös, men skrapar man bara det minsta på ytan så bubblar det av riktiga känslor, kärlek, desperation och av liv. Denna film är ett bevis för att med ett välskrivet litet manus kan man komma långt, även utan påkostade effekter.

 

Publicerat

LOST IN TRANSLATION

En amerikansk man, Bob Harris (Bill Murray), tar in på Park Hyatt Tokyo. Han är en skådespelare på väg utför i karriären och han är i ett äktenskap som gått i stå.
Nu har han några dagar på sig att tänka över allt medan han ska spela in en reklamfilm för ett japansk whiskymärke.

På samma hotell bor Charlotte (Scarlett Johansson) med sin man kändisfotografen(Giovanni Ribisi) som är i Tokyo på jobb och Charlotte är mestadels ensam på hotellrummet.

En kväll kan Bob inte sova och går till hotellbaren. Där sitter Charlotte och dom börjar prata. Det är starten på en lågmäld och självklar vänskap, trots den stora åldersskillnaden och början på en gemensam resa i en främmande stad där dom båda har lite för mycket fritid och lite för många hjärnspöken och problem att lösa.

Scarlett Johansson är i mitt tycke en rätt klen uppenbarelse som skådelspelerska. Hon spelar som oftast sig själv och i nio fall av tio räcker inte det. I Lost in translation är det dock nog. Hon ska spela en vanlig, enkel, tjej och det är just precis det hon gör. Detta var Bill Murrays comeback som firad skådis och det är är skönt att se att han inte behöver leka flamspelle för att få en vettig roll. Regissören Sofia Coppola specialskrev rollen för honom och gav sig inte när han först tackade nej. Skam den som ger sig när det blev såhär bra.

Om japanerna vore smarta skulle de projicera denna film på väggen på Tokyos turistbyrå – i alla fall om det finns en sån på Manhattan.

 

Publicerat

GALEN I KÄRLEK

Erica (Diane Keaton) är en framgångsrik pjäsförfattare som har ett helt perfekt inrett hus i Hamptons.
Hennes jättesöta dotter Marin (Amanda Peet) har nyligen träffat en man, en äldre man, en MYCKET äldre man vid namn Harry (Jack Nicholson). Hon tar med honom till mammans hus i tron att huset är tomt på folk men väl där, strax innan dom ”får till det” tar sig Harry en tur till kylskåpet och träffar där på – mamma Erica!

Harry går tillbaka till sovrummet och får nån typ av hjärtinfarkt, han blir sängliggande och måste vårdas hemma. Hos Erica.

Harry är den evige ungkarlen och Erica är skild och kanske en anings bitter på karlar. Tillsammans är dom ett fyrverkeri av känslor, riktiga känslor, sånt som Birgit och Gösta och Lennart och Ann-Marie också känner, inte nödvändigtvis hollywoodifierade. Det är därför filmen funkar. Den känns på riktigt. När Erica skrattar så är det Diane Keaton som skrattar – på riktigt. När Harry blir irriterad så är det Jack Nicholson som blir det – på riktigt.

Jag tycker det här är Diane Keatons tveklöst bästa rollprestation någonsin och Jack Nicholson är som alltid jättebra. Amanda Peet är normalt sett ingen favorit men här gör hon det hon ska och lite mer därtill. Jag kräver inte så mycket av bara ett fejs.
Keanu Reeves brukar normalt sätt hamna i samma fack som nämnda Peet, fast i snubbevarianten, men här är han som klippt och skuren i rollen som den tysta och kärlekskranke läkaren. Det är nästan så något som kan antydas vara en personlighet lyser igenom det hårda skalet.

Som helhet är det här en toppenfilm. Den är snygg, den är mysig och jag förstår att många har Ericas hus som heminredningsmall. Det huset satte den vita inredningstrenden på kartan i Sverige – också.

 

Publicerat

THE UNBORN

Det här är läskigt.
Oooooo vad det här är läskigt.

Casey Bell (Odette Yustman) ser saker som inte finns. Hon hemsöks av andar, hon ser barn som inte lever, ja, hela hennes liv är sjukt läskigt egentligen. För att bli kvitt detta letar hon upp en exorsist som heter Sendak (Gary Oldman).

Ja, det är mycket plagierat från Exorsisten och mycket av läskiga-barn-grejen är sånt som japanerna har en väldig förkärlek för i sina skräckisar men det skiter jag i, för det här är ruggigt, det är spännande och det ger nervskador som sitter i ett bra tag.

The unborn är snyggt filmad och den känns påkostad. Fräsch på nåt skumt sätt.
Jag har sett många skräckfilmer i mina dar men när jag såg denna tror jag inte ens att jag blinkade, jag satt rätt upp och ner i soffan med rak rygg, hård blick och var mest bara….rädd.

Publicerat

SIDEWAYS

Inte sedan Killinggängets Ben&Gunnar har en liten film om manlig vänskap varit lika mysig och eftersom det blåser kalla vindar kring SAAB och dess framtid känner jag för att göra reklam för en strålande rulle som kombinerar dessa tu.

Sideways är en roadmovie om två män som åker omkring i en gammal SAAB och besöker vingårdar i USA i jakten på en perfekt Pinot Noir, kvinnlig fägring och kanske, kanske för att hitta nån slags mening med allt.

Det här är en film att lägga vantarna på och behålla. En film man kan ha på i bakgrunden som en gammal vän när man känner sig ensam.
Soundtracket av Rolfe Kent är f-e-n-o-m-e-n-a-l-t och har gått varm härhemma sen filmen kom 2004.

Sideways är puttrig, muttrig, grabbig och kärleksfull. Den är välspelad, välskriven och välgjord. Den är så bra att jag blir varm i hela magen och det beror inte på glöggen. Det beror på det röda vinet.

Publicerat

THE HOLIDAY

Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz) känner inte varandra men genom den fenomenala upp-finningen intörnätt loggar dom in på en bostadsbytarsida och får kontakt.

Amanda är jättesnygg, bor i Los Angeles, tjänar massor med pengar, äger värsta flådiga huset och har precis kastat ut sin otrogne snubbe. Iris bor strax utanför London i en liten ödslig stuga. Hon är inte fullt så snygg och blir ständigt blåst av sin player till kollega. Dom bestämmer sig alltså för att byta bostad en tid, men hur ”bara” är det egentligen? Snart märker dom att hela den andres liv kryper närmare och närmare och även bokstavligt talat knackar på dörren.

På ytan kan filmen lätt tas för vilken banal romcom som helst, men skrapar man lite lätt eller kanske till och med bestämmer sig för att se den med öppna ögon och lättsamt sinne så är The holiday en smällkaramell i sitt slag.

Skådisarna är helt perfekta i sina roller. Jude Law spelar Iris bror Graham med den äran och han har verkligen filmhistoriens mest utsökta överläpp. Om Jack Black tycker jag inte, normalt sett, men här funkar han. Jag hade gärna bytt ut honom mot Philip Seymour Hoffman, men jag byter ofta och gärna ut dom flesta manliga filmrollerna mot Philip Seymour Hoffman om jag får bestämma – vilket jag ju inte får – och således är han inte med i så många filmer som han borde. Men, som sagt, även Jack Black slinker igenom med godkänt betyg.

Cameron Diaz spelar lite av Cameron Diaz-rollen som hon ofta gör – klantig, söt och charmig överklassbrud. Kate Winslet maxar sin roll och det hon kan göra med den och tillsammans, som en kvartett, är dessa fyra svårslagna i en romantisk komedi.

Se. Njut. Se om.

 

Publicerat

THE OTHERS

I kölvattnet av kluriga rysare som Sjätte sinnet och med Alfred Hitchcocks sätt att skapa spänning kom den lilla anspråkslösa filmen The others.

Grace Stewart (Nicole Kidman) är sval och smal och graciös som en ejderhona när hon glider fram i sitt stora tomma hus. Maken Charles (Christopher Eccleston) är soldat och saknad i krig och barnen Anne och Nicholas är mest svaga och sjuka.
Grace anställer nytt tjänstefolk, barnen börjar se och höra sånt som inte finns och visst är det så att livet i det själlösa huset inte är fullt så dött som alla tror.

The others är en traditionell rysare. Det är inte latexmonster, inte datoranimerade läskigheter som mer ser ut som nåt ur Scooby Doo än som något vuxna faktiskt blir rädda för. Nicole Kidman är världsbäst på att vara kall, snygg och distanserad. Filmens manus skulle med enkla medel kunnas skrivas om till ett rent teaterstycke och jag tycker att det är filmens styrka – den är liksom simpel men smart.

Hurv-varningar utfärdas utan att filmen för den skull framkallar mardrömmar.