LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.

MORGAN PÅLSSON – VÄRLDSREPORTER

Morgan Pålsson (Anders Jansson) jobbar som utrikeskorre på SVT. Han drömmer om dom stora städerna, dom viktiga uppdragen, om att bli nåt han redan vet att han är men omvärlden inte är lika säker på.
Han hamnar dock inte i Washington utan i det nordafrikanska lilleputtlandet Maboto tillsammans med kameramannen Robert (Johan Wester). Det visar sig inte vara det sömniga skitland killarna trott då dom en dag hamnar mitt i ett inbördes(?)krig och plötsligt behöver både tänka klart och prestera nyhetsinslag, samtidigt.

Morgan Pålsson är så mycket som en intelligent svensk komedi. Det kan vara parametrar som för dom flesta är svåra att få ihop, men har man den minsta koll på HippHipp-killarna från Skåne så vet man att är det något dom är så är det smarta. Är det något mer dom är så är det roliga och faktiskt, dom KAN agera!

Jag skrattade många gånger, mycket och högt. Morgan Pålsson – världsreporter är en film som funkar från början till slut, utan dödperioder. Det är en film att både se och se om och om Johan Wester ser det här och kan tänka sig en trekant eller bara vill åka upp till Stockholm för att gå på fest i en färgglad lya – mejla mig!
(Jag är inte så knusslig. Vi kan spela TP istället om du vill. Jag lovar att inte vinna.)

JUNGLE FEVER

Jaaaaa, Jungle fever känns lite mossig, så är det. Men även om bäst-före-datumet på själva filmen kanske gått ut är det en underhållande film som tar upp ett tema som aldrig verkar bli omodernt: rasöverskridande förhållanden.

Flipper (Wesley Snipes) är en svart, gift snubbe som är otrogen med nya arbetskamraten, italienskan Angie (Annabella Sciorra). Flippers fru hystar ut honom och han inleder en ”riktig relation” med Angie, vilket inte ses med blida ögon från varken hennes eller hans omgivning. Det är DÄR det intressanta kommer in. Det är nämligen rasism åt alla håll och kanter.

Det är ett skönt gäng skådisar som tillsammans gör den här filmen till ett sevärt litet spektakel. Spike Lee har inte bara regisserat, han spelar även Flippers kompis Cyrus. Samuel L Jackson är alltid bra, John Turturro funkar, Halle Berry gör sin skådespelardebut och Stevie Wonder sjunger i bakgrunden.

Bra hantverk av alla inblandade.

STORM

DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.

Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.

Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.

Håll i kepsen, se och njut.

BEGÄR

Du skall icke hava begär för fåret Dolly. Det fattar dom allra flesta.

Du skall icke hava begär för din grannes fru. Det vet många.

Du skall icke hava begär för din sons flickvän. Det vet alla utom Jeremy Irons.

Jeremy Irons skulle kuna få sitta på en pall i mitt vardagsrum och bara prata. Han har en jättehärlig röst. Som tur är är han även en suverän skådespelare och jag tycker han är med i alldeles för få filmer nuför tiden.

Juliette Binoche är också bra i det mesta hon gör, även om hon ofta ”bara” spelar just Juliette Binoche. Men i den här filmen glöder hon, det sprakar om både henne och Jeremy, det är kärlek, passion, det är otrohet – och det är tungt som fan.

 

PANDORUM

Två snubbar vaknar upp på en jättestor rymdfärja som vi förstår är på väg från ett Jorden nära undergång.

Tanis, en ny planet väldigt lik Tellus har hittats och för att säkerställa människans fortlevnad är denna färja på väg dit, lite som en Noaks ark in space.
Det är mörkt, det klonkar i ledningarna, det är filmat med alternativa ljuskällor, jag får en Alien-känsla direkt ända in i benmärgen och sitter som på nålar, för inte kan dom vara helt ensamma?

Självklart inte.

Tyvärr funkar den här filmen till en början ungefär som alla andra ”monsterrullar”, när man väl sett vad det är som spökar är det inte riktigt lika läskigt längre. Däremot har Pandorum något som många andra filmer i samma genre saknar: ett genomtänkt manus, trovärdiga skådespelare ända in i minsta biroll – och en tvist.

Effekterna är påkostade, det är snyggt filmat, ljudbilden är genomgående äcklig på ett bra sätt, det är stundtals så klaustrofobiskt att det kliar på kroppen. Jag släpper taget och rycks med, skjuts upp och kämpar för min överlevnad. För det är inget problem att leva sig in i filmen. Konstigt nog…

THE WRESTLER

Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.

Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.

Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.

Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?

Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.


The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.

KNIVEN ÄR ENDA VITTNET

Den här filmen gjordes samma år som Challenger exploderade och hela besättningen dog, samma år som Sture Allén blev Svenska Akademins ständige sekreterare, Palme blev skjuten till döds och det hände tokiga grejer i Tjernobyl. Den gjordes samma år som Macken visades på TV och Usain Bolt, Olsen-tvillingarna, Megan Fox och Björn Gustafsson föddes.

1986 var ett fint filmår men frågan är om inte Kniven är enda vittnet är den bäst lysande thrillerstjärnan från det året.

Teddy Barnes (Glenn Close) spelar en advokat som har gett sig den på att försvara den manupulativa och supercharmige miljonären Jack Forrester (Jeff Bridges) som är misstänkt för att ha mördat sin fru. Den stenhårde åklagaren (spelad av Peter Coyote) kämpar med näbbar och klor för att göra en politisk karriär och använder sig av just detta fall för att samla billiga poäng. Barnes gör den verkliga aja-baja-grejen för en advokat – hon kärar ner sig i sin klient och sen…..ja…..sen händer det prylar som jag inte tänker berätta för då är ju vitsen borta med att se filmen och det vore synd.

Det är spännande, välspelat, det är smart och inte helt lätt att gissa slutet. Helt enkelt en typ av film som det inte dräller av på biograferna nuför tiden.

SAGAN OM DESPEREAUX

Den söta lilla musen Despereaux Tilling är mer än bara en liten mus. Hans inre stämmer inte riktigt med hans yttre. Istället för att bara leva för en liten bit ost drömmer han om ett spännande liv med faror och äventyr och när han får frågan ”Är du man eller mus?” svarar han:
– Jag är en gentleman.

På kringelikrokvägar träffar han råttan Roscuro som på ett synnerliget nesligt och beklagligt vis tagit död på Drottningen av Kungadömet Dor. Nu beger sig dom två tillsammans av för att rädda den moderslösa Prinsessan från en liv i ledsamhet, utan sol, regn – och världens godaste soppa.

Min dröm vore att denna lilla, på ytan anspråkslösa, animerade film skulle få sändas i SVT på julaftonsmorgon. Tänk: soffa, familjemys, risgrynsgröt, förväntan i luften, lugn och ro – och världens sötaste Despereaux.

Det går helt enkelt inte att värja sig mot det här.

(väldigt väldigt nära en fiffilura till)

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.

 

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.

PRIMAL FEAR

För det första: Jag såg den här filmen för första gången 1997. Jag hade aldrig förstått Richard Geres storhet. Okej, han var oklanderligt klädd i En officer och en gentleman och han köpte sex men ändå inte i Pretty woman, det var väl det jag visste på ett ungefär.

För det andra: Edward Norton. Vem fan är Edward Norton?

I Primal fear spelar Richard Gere Martin Vail, en rätt osympatisk försvarsadvokat som får en riktigt stor och knakig bit fläsk att bita i när ärkebiskopen blir mördad och en välkammad körgosse (Edward Norton) anklagas för mordet.
Själva sanningen får man gräva långt ner i dyn för att hitta, men en skrupelfri försvarsadvokat, är han verkligen intresserad av sanningen eller vill han bara vinna målet?

Richard Gere är bra. Laura Linney är bra. Frances McDormand är bra. Filmen är bra men Edward Norton är något alldeles extra. Han blev oscarsnominerad för sin roll som den stammande körgossen Aaron men det var Cuba Gooding Jr som kammade hem guldgubben för sin roll i Jerry Maguire det året. Och fast jag tycker att oscarsjuryn valde fel så är det svårt att värja sig när Cuba blev så glad, så glad för priset. (Tips! Ta fram näsduken om du tänker titta på klippet).

 

INGLORIOUS BASTERDS

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)

GRAN TORINO

Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.

Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.

KING KONG

Undrar om han finns någonstans därute.

Han, den där mannen som vill rädda mig från allt ont.
Han som bara genom en blick kan få mig att smälta.
Han som bara genom en blick från mig blir alldeles lugn.
Han som brottas med bestar (för min skull).
Vrider nackar av dummisar (för min skull).
Leker busiga vinterlekar med mig på frusna insjöar (dammar eller konstfrusna skridskobanor går oxå bra).
Klättrar upp med mig hand i hand på högsta toppen, bara för att visa mig världen.

Han som kanske skulle snegla på andra tjejer som liknade mig, men kasta iväg dom på soptippen vid närmare granskning.
Han som skulle äga mitt hjärta.
Han som skulle typ dö för min skull.

Undrar om han finns? Min Mr Kong. Min King Kong ute i världen.

King Kong är fantastisk på många sätt. Enbart sista halvtimmen var värd biljettpriset (eller DVD-priset). Det är makalösa effekter, skitäckligt ibland, det är spännande och svulstigt när Peter Jackson slår på stora bongon. Naomi Watts är jättesöt, Adrien Brody är skitsnygg, Jack Black är Jack Black men här spelar han en Jack Black-typ och är acceptabel. Men framförallt är King Kong underbar, fullkomligt underbar. Apan alltså!