Kategori: Betyg 5

Publicerat

Hobert-helg: GLÄDJEKÄLLAN

Den andra delen i filmsviten om De Sju Dödssynderna heter Glädjekällan och den gick upp på bio 1993. Det här är filmen som fick upp mina ögon för både Hobert själv, för Göran Stangertz och framförallt för vääärldens gulligaste gubbe: Sven Lindberg.

Ragnar Persson (Sven Lindberg) vinkar adjö till sin älskade hustru Ellen (Helena Brodin) när hon ska iväg på charterresa med ”tanterna”. En vecka senare kommer hon hem i en vit kartong prydd med ett svart kors. Hon dog, bara sådär och Ragnars liv blir aldrig mer som förr.

Han häller över Ellens aska i en gul vas med lock och tillsammans med sin son Mick (Göran Stangertz) ska dom åka till sommarstugan Glädjekällan en sista gång för att sprida Ellens aska under syrénen.

Mick är en rockstjärna på dekis, en halvalkad looser i en handmålad turnébuss som har sin nya flickvän Catti (Camilla Lundén) gömd bland sätena för att ”bespara” pappa Ragnar chocken eller vad det nu kan vara. Och visst får han en chock när han ser Cattis Madonna-Like-a-virgin-uppenbarelse, men det som retar honom är inte klädseln utan snarare åldersskillnaden. Vad ska en ung söt tjej som Catti med en gök som Mick till (och det är här man bör ha sett Händerna först för att förstå Cattis preferenser vad gäller karlar och att Mick kanske inte är så tokig jämfört med dravlet hon dejtat tidigare)?

Denna trio beger sig ut på en road-trip som svensk film sällan skådat. Det är hemskt, det är dråpligt, det är fint, det är fult men framförallt är det rörande. Glädjekällan är utan tvekan en av dom största filmupplevelserna jag varit med om när skådespelarna pratat svenska. Maken till mysigare film finns inte. Maken till SORGLIGARE film finns inte. Glädjekällan kan mana fram dödsångest hos en patologisk  livsnjutare men på ett bra sätt, hur fan det nu går ihop? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan som består i min mage efter att ha sett Glädjekällan är ”jag vill aldrig aldrig aldrig dö och jag tänker leva allt vad jag har medans jag kan”.

Den dödssynd som Richard Hobert väver in i den här historien är vrede. Alla är arga. Dom är arga på livet, arga på döden, arga på föräldrar, arga på barn, arga på bilar som havererar, på klantigheter som sinkar och på att allt inte blev som förväntat. Själv blir jag inte arg alls av filmen. Jag blir bara kär – i Sven Lindberg.

[Jag har skrivit om filmen förut här på bloggen, hur mycket den fick mig att böla. Det inlägget hittar du här.]

Publicerat

Wild at heart

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag ”meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?”

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.

Publicerat

I HETASTE LAGET

För femton år sedan (på ett ungefär) såg jag musikalen I hetaste laget på Cirkus i Stockholm. Johan Ulvesson och Björn Skifs spelade Jack Lemmons och Tony Curtis roller från filmen med samma namn och  Regina Lund var Marilyn Monroes Sugar Kane.

Trots att jag sett otaliga musikaler lite runt om i världen är det här ett av mina absolut bästa och roligaste minnen från en svensk scen och detta trots att jag verkligen gillar filmen och därmed inte kunde låta bli att jämföra dessa i hjärnan, mellan varven, dom korta, då jag inte kiknade av skratt.

Chicago anno 1929 är en plats full av skurkar i kostym och när saxofonisten Joe (Curtis) och basisten Jerry (Lemmon) blir vittne till maffiamord finns det ingen annat att göra än att fly fältet och vad kan vara smartare än att ikläda sig kvinnokläder och ta jobb i en damorkester?

Sällan har en svartvit film känts lika färgstark som denna. Jag tänker inte på den i en gråskala ens, jag bara myser. Det här är definitivt en film jag hade velat se då när det begav sig, på riktigt, uppklädd till tänderna på premiären i en gammal biograf som luktade damm,  puder och Aqua Vera herrparfym. Jag hade velat sitta där i publiken och skratta med alla andra så jag guppade i en korsett som var lite för liten så tuttarna slog mot framtänderna när jag garvade och slog mig på knäna samtidigt. Jag hade velat gnola på I wanna be loved by you, do-doop-di-dooo hela vägen hem i den svarta plommonstopformade taxin. Bortsett från att jag typ skulle ha varit panschis nu om detta hade varit verklighet så ser jag ingenting negativt med min lilla dröm, jag tror jag hade kunnat smälta in bra i dom där omgivningarna.

1959 var ett bra filmår. Curtis – Lemmon – Monroe var en klockren trio. Hoppas dom sitter på ett fluffigt moln nånstans och jammar lite tillsammans nu. Det skulle göra mig glad.

Vad Plox tycker om filmen kan du läsa här och recensionen skriven av Movies-Noir finns här.

 

Publicerat

THE STRAIGHT STORY

Säga vad man vill, vissa filmer har verkligen ett speciellt sätt att tumla runt i ens liv.

Jag såg  delar av The Straight Story redan för många år sedan. Jag minns egentligen bara känslan av den och att jag tyckte det var fasligt sorgligt att huvudrolls-innehavaren Richard Farnsworth valde att ta sitt liv genom att skjuta sig själv med ett gevär bara ett halvår efter att han blev oscarsnominerad för den här filmen. Han var då 80 år gammal.

Fast om hela sanningen ska fram så mindes jag inte att han hette Richard Farnsworth. Hela min resa fram tills att jag nu sett om denna film/sett hela hade varit betydligt enklare om jag bara kommit ihåg hans namn.

Två av mina allra närmaste här i livet är såna där jobbiga filmtittare som när dom ska beskriva en film säger: ”du vet….den där filmen med han den där….ja du veeeeet….han som var med i den där filmen när dom sprängde den där bron, ja du vet och så hon, hon den blonda, hon, du vet precis vem det är, hon är ju gift med han den snygga, han med ögonen, du veeeeeeet…”. I 99 fall av 100 lyckas jag klura ut vad dom menar och fallet jag går bet på gör mig galen. Att jag själv då fastnar i vinkelvolten och inte minns vare sig titel, skådis eller regissör på en film jag tror mig tycka om, DET hör inte till vanligheterna och otaliga är dom gånger jag googlat på ”skäggig man på åkgräsklippare” dom senaste åren men inte ett enda av dom 64000 resultaten har gjort mig det minsta klok.

Att så en dag klicka in på Fripps filmrevyer och se en recension av en film om en skäggig man på en åkgräsklippare, alltså jag kippade som en nyfångad gädda på land efter luft, jag blev så glad så glad att det blev spontanfuldans på vardagsrumsgolvet den kvällen. En stor filmisk pusselbit lades på plats i min hjärna och jag fick sinnesro. The Straight Story, så var det! Där satt den!

Var då filmen så bra som jag mindes den? Ja. Precis så bra.

Det här är alltså något så häftigt som en Walt Disney-produktion som är regisserad av dom mörka knasigheternas mästare David Lynch och som är en roadmovie om en sällsam gammal man på en grön åkgräsklippare. Jag vill bara klappa händerna och börja spela fiol i skinnbyxor, fan, att hitta såna här filmer är anledningen till att jag tittar på film. Varenda scen är perfekt, varenda vy, varenda musikalisk strof i bakgrundsmusiken, blickar, röster, det sägs inte ett ord för mycket, allt är oklanderligt men utan att för en sekund bli tråkigt. Det är bara fint och snällt och hjärtskärande – och en alldeles alldeles fantastisk filmupplevelse.

Fripps fina recension av filmen hittar du här och det är tack vare honom – på flera sätt – som jag nu sett den. Tack så jättemycket!

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

Publicerat

BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN

När jag såg Betty Blue första gången var jag femton år gammal. Det hade skrivits mycket om filmen, den ansågs väldigt vågad, det var mycket naket, den var oscarsnominerad för bästa utländska film och alla pratade franska. Det var alltså en typ av film jag inte var särskilt van vid att se vid den tidpunkten i mitt liv. Ändå tyckte jag om den.

Det har alltså gått 23 år sen jag sist såg den och härom morgonen vaknade jag upp med en oförklarig längtan att se om den. Precis som övriga kroppen är duktig på att tala om vad den behöver om man lyssnar ordentligt så kan även filmnervens önskningar ibland visa på extrem fingertoppskänsla.

Zorg (Jean-Hugues Anglade) är en ganska vanlig kille. En livsnjutare med författardrömmar som bor billigt i ett bungalowkomplex  mot att han fungerar lite som en allt-i-allo i husen. Han är vaktmästare, rörmokare, målare, ja, en allmän fixare helt enkelt.

Nu har han träffat en kvinna som inte är som någon annan. Betty (Béatrice Dalle) är vacker som en dag, sexuellt frigjord, härligt knäpp och hon har ett amazonhumör som skrämmer slag på hyresvärden som inte vill ha henne boendes där.

Zorg drar öronen åt sig men han är samtidigt så kär att han inte förmår sätta likamedtecken mellan hennes okontrollerade utbrott och psykisk sjukdom. När hon tuttar eld på hela huset blir dom tvingade att fly och inte ens det är nog för Zorg, han förstår, han slätar över och fortsätter förblindas av hennes skönhet och av att vara beroende av hennes kropp.

Det är mycket  av just kroppvaran i den här filmen. Det är väldigt mycket nakna kroppar. Till en början är det nästan lite jobbigt då omotiverad nakenhet på film ibland kan kännas enbart provocerande. Men den känslan går över. Efter första halvtimmen tänker jag inte ens på att dom saknar kläder och att pubeshår modell kolsvart lovikavante täcker TV-skärmen. Nakenheten är liksom inte det viktiga, det intressanta är det verkligt nakna, det som finns hos oss alla när man skrapar på ytan: kärnan, psyket, själen om du så vill. Det som inte mår så bra hos Betty.

Betty Blue – 37,2 grader på morgonen är en nästan tre timmar lång film. Att göra tre timmar film utan svackor är i det närmaste en omöjlighet.  Det regissören Jean-Jacques Beineix har lyckats med här är att göra en jättelång film som känns normallång men som inte en enda minut känns som en film. Låter det knasigt? Jag ska försöka förklara.

Det finns inte en enda scen i filmen som känns tillrättalagd, inte en enda sexscen som känns som på låtsas. Jag känner mig fullt övertygad om att allt jag ser händer här och nu och varför skulle det finnas scenografer när interiörerna är så perfekta som dom är i all sin enkelhet, varför behövs kostymörer när dom har precis rätt kläder på sig hela tiden och kameramän? Nejdå. Det behövs inte.

Jo, självklart gör det det. Kameramännen behövs och dom är många, jag förstår det, men precis som att jag får känslan av att Jean-Jacques Beineix regisserar sina skådespelare med bomullsvantar, precis detsamma tror jag om männen bakom kamerorna. Det känns som att dom håller i sina tekniska prylar med vadderade fingertoppar, som att dom zoomar med hela sitt hjärta, dom sveper linsen över interiörerna på samma sätt som jag själv skulle göra med blicken. Det är inga onödiga hopp, inga onödiga klipp, det är ett flow i berättandet som jag faktiskt inte tror mig ha upplevt i någon annan film förut.

Tre timmar svischar förbi och även om jag innan trodde mig minnas stora delar av filmen så var det inte riktigt sant. Det jag mindes var det jag som femtonåring såg, inte det jag ser nu. Betty Blue är en film med många bottnar. Den enkla beskrivningen är att filmen handlar om ett passionerat förhållande som brakar ihop fullständigt. Vad du tar till dig beror helt på dig själv, vad du vill se, vad du orkar ta in och hur mycket av dig själv du lägger in i historien.

För mig är det här stor filmkonst. För mig är detta en klassiker som bara blir bättre med åren. Den 4:a jag gav i betyg 1987 har definitivt ökat i värde.

Att se bra film är så härligt! Så jävla härligt!

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.

 

Publicerat

SUNSHINE

Bland det mest avslappnande och häftiga jag vet är att ligga i en flyttank. En stor plast-behållare som ser ut som ett gigantiskt ägg, kroppstempererat toksaltat vatten, en tystnad som är total och däri ligger jag och flyter, försvinner iväg, känner hur kroppen blir tyngdlös och nästan sovande fast samtidigt vaken och det enda jag hör är mina egna hjärtslag som sakta blir färre för var minut som går.

Om du aldrig provat floating-prylen, tänk såhär istället. Tänk dig att det är typ…tisdag. Tänk dig att det är första tisdagen på semestern. Det är 26 grader varmt och du sitter på din egen brygga och har din absolut mest urtvättade och jättesköna T-shirt på dig och tunna sommarbyxor som fladdrar i den ljumma vinden. Fötterna är bara och det går en hurv genom hela kroppen när fotsulorna når vattenlinjen.

Du sänker båda fötterna i vattnet. Gungar dom fram och tillbaka så det plaskar, så att vattendroppar blöter ner både vader, knän och byxor men vad spelar det för roll, det är ju bara vatten. Du tittar i horisonten, det är klarblått vatten så långt du kan se. Var havet slutar och himlen börjar är en gåta och att lösa den känns inte viktigt alls.

Det är sommar och det finns inte ett enda måste i världen på tio långa veckor, inte en tid att passa, inte nåt endaste litet som står emellan dig och det du kallar frihet. Varje dag är en tom sida i en oskriven bok och du ensam är författaren.

Det finns film som inte är film, film som beter sig som vore den från en annan dimension. Film som försätter dig i trans, som tar dig till en annan plats i en annan tid, som får dig att mentalt hamna i en saltig vattentank eller i ett tillstånd av ultimat sommarsemester fast hela livet snurrar i 180 men just nu, just här, försvinner allt runt omkring dig och allt som har med vardag att göra slutar att existera.

Jag är 38 år och har varit med om den här känslan endast en gång förut i samband med att jag sett en film och det var 1990 när jag såg Det stora blå för första gången. Det har gått 21 år och jag har sett över 3000 filmer sen dess.  Jag hade nästan gett upp hoppet om att få vara med om det igen men nu har det hänt. Jag har hittat min nya Det stora blå, Det stora gula: Sunshine!

Tack Danny Boyle för att du är en alldeles mästerlig regissör (och att du gjorde värsta magplasket förra året gör dig bara mänsklig) och tack Filmitch för att du alldeles omedvetet gav mig tipset om Sunshine, en film jag inte hört talas om innan jag läste din A life in movies-lista.

Jag känner mig kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg.

Sunshine är filmkonst när det är som allra allra bäst och precis som att tala är silver och tiga guld så kan det ibland vara Cullinandiamanten att som skrivande filmtyckare inte tycka så mycket utan mest bara le. Le och hoppas att det både syns och känns genom skärmen, ända bort till dig.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….

Publicerat

Veckans Bening: Love affair

En man och en kvinna, båda upptagna på varsitt håll, träffas under en flygresa. Amor vässar sina pilar och skjuter dom som vore han en blandning av Robin Hood och en duracellkanin. Kärleken slår till, tveklöst, stenhårt och alldeles… alldeles….alldeles uuuunderbart.

Dom bestämmer sig för att träffas i New York tre månader senare för att se om känslorna fortfarande är lika starka.

1939 spelades den här historien in för första gången. På svenska hette filmen Det handlar om kärlek och huvudrollerna spelades av Irene Dunne och Charles Boyer.

I 1994-års version är det äkta paret Annette Bening och Warren Beatty som det slår gnistor om. Dom träffades blott två år tidigare så man får väl säga – med rätta – att det finns en anledning till att energin mellan dom känns så otroligt stark och passionerad.

Jag kan inte säga att jag är en sucker för kärleksfilmer men jag är heller inte en sån som fnyser åt pusselipussbilder på filmomslag. Det kan vara hur mysigt som helst att se en välgjord romantisk film som inte går ut på någonting mer än att vara just romantisk. Kruxet ligger väl snarare i ordet välgjord, det kryllar nämligen inte av såna filmer direkt. Jag sitter inte och bölar i soffan åt att John Cusack hittar Kate Beckingsales jävla vante (eller om det var tvärtom) eller att Josh Harnett ska ut i krig och Kate Beckingsale är kär och bölar (eller om det var för Ben Afflecks skull, men då förstår jag det ännu mindre).

Love affair med den magiska Annette Bening i superduperhögform är närapå den ultimata kärleksfilmen. Tycker jag. Jag grinar som om jag suttit inlåst i en bikupa med 25000 arga små djur med gadd i stjärten. Jag blir alldeles utom mig. Det är så fint, så vackert, så sorgligt, så mumma på alla sätt och vis. Härligt är vad det är!

Publicerat

DAG OCH NATT

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt skriva om denna film. Jag har inte tänkt på det dagligen, det vore att överdriva, men jag har tänkt på det ofta, ofta.

Vissa filmer sätter sig liksom som en vattenstämpel i ens medvetenade och alla förklarande ord känns för små. Det är som att gå i skolan och kämpa med att analysera Tomas Tranströmmers poesi och sen hux flux så klickar det bara till och jag inser att dikter inte är varken läskigt eller svårt, det gäller bara att öppna ögonen och släppa taget. Det är inte alltid man ser bättre när man kisar.

När det där händer, när jag får den där aha-upplevelsen och allt känns så stort, inte fan vill jag skriva en bruksanvisning för hur jag hamnade där. Det är som att blåsa såpbubblor med motorolja eller torka en magisk diskbänk med smutsig Wettextrasa.

Dag och natt är precis som en sån diktsamling, på många sätt. Scener staplas på varandra som välskrivna poem och dess röda tråd är Mikael Persbrandts Thomas, en man som både fysiskt och psykiskt lever på gränsen till vad han klarar av. Filmen utspelar sig under en dag och en natt i hans liv och han besöker alla dom viktigaste personerna som passerat i hans värld, kanske för att säga ett sista adjö?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Det är som om Karin Boye läser regissören och manusförfattaren Simon Stahos tankar med sin kända strof. Färden, bilen där egentligen hela filmen utspelas, målet, meningen, slutstationen är känslan i magen efteråt, den som inte släpper taget och mitt i alltihop denne Thomas så utsökt spelad av Mikael Persbrandt.

Birollslistan är lika magnifik som lång där varje stor skådis har en unik scen tillsammans, med och mot Thomas. Det är stora namn, det är dom största vi har och ingen gör mig besviken. Hans Alfredsson har den minsta men kanske mest hjärtskärande och speciella rollen som toalettstädare på Stockholms centralstation.

I mitt filmhjärta har Dag och natt en alldeles speciell plats. Den är tveklöst en av dom bästa svenska filmer jag sett och hittills den enda film jag sett fyra gånger på 24 timmar. Vad det är som gör den SÅ bra, ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara även om jag skulle vilja. Vissa filmer beter sig som kärlekskranka kardborrar för mottagliga tittare och Dag och natt är en kardborre för mig. En röd pulserande sådan men med ett inre av snorpapper, salta tårar och bitterljuv tragik.

Publicerat

Angels in America

I tisdags var jag inbjuden av Linda Skugge & co på en bloggvisning av teaterpjäsen Angels in America på Stockholms stadsteater.

Den 10:e december förra året lät jag min ”vanliga blogg” somna in och jag har inte saknat den alls, inte förrän nu. Det hade kunnat bli ett MYCKET underhållande inlägg om tisdagkvällen om jag fortfarande bloggat där men på en filmblogg passar det sig tyvärr inte skriva om allt som hände även om mycket hade kunnat platsa i vilken slapstick-film som helst.

Hur som helst så fick pjäsen mig att tänka tillbaka på TV-serien Angels in America som har just denna pjäs som förlaga (och som är väldigt trogen den) och hur jag tyckte och tänkte när jag för flera år sedan hyrde den 5 timmar och 40 minuter långa serien på DVD och såg den i ett svep, utan att blinka.


Historien kretsar kring det homosexuella paret Louis och Pryor (Ben Shenkman och Justin Kirk) där Pryor får aids och Louis får ångest och flyr och den maktfullkomlige höjdaradvokaten Roy Cohn (Al Pacino) som inte kan och vill erkänna att han är bög utan tror sig vara en ”heterosexuell man som sätter på män” som även han får aids men tycker att lungcancer låter bättre. Hans assistent Joe (Patrick Wilson) är gift och mormon och har tryckt ner sin homosexualitet så långt ner i skorna att det är knappt sulorna håller honom uppe och hans tablettmissbrukande fru Harper (Mary-Louise Parker) är visserligen psykiskt sjuk men inte dum. Hon anar, hon vet och sanningen är inte lätt att bära.

Tony Kushners pjäs är ett osedvanligt engagerande och välskrivet stycke nutidsdramatik och oavsett om man ser den på film eller på Stadesteaterns scen så går det inte att värja sig. Det är riktiga människor av kött och blod som reagerar på mycket mänskliga vis och det pratas ett språk som är ovanligt på teatern: ett språk alla kan förstå.

I filmen är det tio skådespelare som gör alla rollerna (imponerande bara det) och i Stadsteaterns version är det enbart åtta.
HATTEN AV för Peter Gardiner, Allan Svensson, Ola Rapace, Emil Almén, Ida Engvoll, Bergljót Arnadóttir, Carina B Eriksson och Johannes Bah Kuhnke. En strålande ensemble som på alla sätt lyckas göra historien rättvisa och kanske egentligen ÄNNU bättre än Al Pacino, Emma Thompson, Meryl Streep och gänget. På teatern finns ju inga omtagningar. Allt händer där och då och DET är häftigt!

(för både filmen och pjäsen)

Här kan du läsa mer om pjäsen som har premiär imorgon.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

BLUE VALENTINE

Berättelsen om Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) är ingen självklar linjär saga, kärlekshistorier är sällan det. Det fanns ett liv före, det är oftast inte helt friktionsfritt under tiden och om framtiden kan ingen sia oavsett hur goda intentionerna är när man ger sig in i ett förhållande.

Jag vet, det här kan bli kanske den sämsta recension jag någonsin skrivit men jag vill verkligen inte berätta handlingen. Jag vill inte det alls. Nu är inte handlingen alls lika ”spektakulär” som i exempelvis Never let me go (som fick mig att bli lika spoilerobstinat förra veckan) men jag känner mig som en fyraåring med röd spade i sandlådan och en snorig dagispolare bredvid mig som vill att jag ska använda min spade till att gräva honom en grop.

– Nej, säger jag, N E J, jag vill inte! Jag vill INTE.

Jag vill att du ska se filmen med vakna, nakna och öppna ögon och utan förväntningar (vilket kanske inte är så lätt efter den här recensionen). Jag vill att du ska titta på filmen och se den för precis vad den är. Den förtjänar det. Den förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Michelle Williams blev oscarsnominerad för sin roll som Cindy och det med all rätt. Men att akademin inte nominerade Ryan Gosling för manlig huvudroll eller filmen för bästa film (och kastade ut skräpet The fighter istället) är för mig en stor stor gåta.

Jag tycker Blue Valentine är en av förra årets bästa filmer, kanske DEN bästa till och med. I alla fall det bästa dramat. Den har allt, precis allt som ett bra vardagsdrama ska ha och det enda jag tänker på när eftertexterna rullar är att jag inte vill att den ska vara slut. Jag vill se den igen och det på direkten.

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!