Kategori: Betyg 5

Publicerat

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

Publicerat

CORNELIS

Precis just idag för 23 år sedan dog Cornelis Vreeswijk, femtio år gammal, utblottad med cancer och svår diabetes.

Han levde ett hårt liv, han krökade, gökade, slogs och satt i finkan samtidigt som han gav ut mängder med skivor, bra skivor, personliga låtar, låtar vi minns.

Jag hade personligen inte någon djupare relation till Cornelis Vreeswijk innan jag såg filmen det ska jag villigt erkänna men nu är jag kär. Fascinerad och kär.

Jag är så betuttad att jag fan har hål i huvudet eller åtminstone mos i hjärnan. Jag lämnade pressvisningen med rinnande ögon och en stor värmande fotogenlampa i bröstkorgen och jag är inte van vid det, inte på det här viset.

En storfilm, en stor svensk film, där nya ansikten vågar testas och nya grepp tas, det hör inte till vanligheterna. Jag menar, i normalfall skulle Cornelis ha spelats av en Micke Nyqvist med lösskägg och sumodräkt och hans fruar av Helena Bergström och Lena Endre, men det här är inte normalfall, det här är svensk films framtid och jag är så djupt impad av hela gänget, av allihop som dragit detta projekt i hamn.

Regissören Amir Chamdin har sitt förflutna i gruppen Infinite mass men sin framtid bakom kameran med tunga filmpriser runt halsen. Filmens Cornelis, Hans-Erik Dyvik Husby, har sitt förflutna som frontman i bandet Turbonegro men sin framtid bland dom riktigt stora svenska folkhemshjältarna. David Dencik var lysande som John Ausonius i TV-serien Lasermannen och här porträtterar han Fred Åkerström med knivskarp precision och snart ser vi honom i The girl with the dragon tattoo, det kan liksom inte gå illa för den killen. Resten av rollistan är bara så bra, ingen nämnd och ingen glömd.

Cornelis Vreeswijk är vissångaren som vi svenskar tycker är bland det svenskaste som finns, men som var född i Holland och faktiskt var holländsk medborgare ända till sin död. Det känns som ett skönt hånskratt rätt upp i ansiktet på alla rädda små sverigedemokrater att det ska till en förortsrappare och en norrman för att få ihop en film om en holländare som kommer bli en svensk musikfilmsklassiker fullt jämförbar med hur stor filmen om Johnny Cash, Walk the line, blev i USA.

Det är nåt litet litet med filmen som saknas, kanske en dimension till, kanske ville jag veta något MER om Cornelis, nåt som inte stått på löpsedlar, men det är ingenting som stör mitt helhetsbetyg.
Amir Chamdins Cornelis kommer bli en STOR SVENSK KLASSIKER och Hans-Erik Dyvik Husby är en norrman som aldrig mer kommer behöva höra en dålig norgehistoria när han går på krogen. Däremot kommer han bli tvingad att sjunga Somliga går med trasiga skor.

Hela det fantastiska soundtracket till Cornelis finns såklart på Spotify. Klicka här så kommer du dit direkt.

Publicerat

FUNNY GAMES

Michael Hanekes sadofilmiska syn på vad ”roliga lekar” är för nåt kom till Sverige i början av 1998.

Jag minns att jag läste om filmen, det gick liksom inte att undvika då det stod spaltmeter om den i varenda tidning, men jag såg den aldrig. Jag hade en dotter på dryga halvåret, jag levde i en mjukisbralle-mysmamma-bubbla och jag hade ingen lust i världen att bege mig in i ett tyskt familjehelvete – även om det ”bara” var på film.

Så jag undvek filmen medvetet och har gjort så sen dess just för att jag känner på mig att den är too much för mig, jag vill inte se, jag kommer inte må bra av den.

Ändå sitter jag här nu, morgonen efter Funny games-kvällen innan. Det liksom ”sticker” i hela kroppen, som om jag fått akupuktur av nån med häftstift och extremt utvecklad parkinson. Kroppen är liksom i chock, jag mår inte prima direkt, så mycket kan jag säga.

Funny games börjar med att Anna (Susanne Lothar) och Georg (Ulrich Mühe), deras son och hund sitter i bilen på väg mot sitt stora fina sommarhus där dom ska sjösätta båten. Dom lyssnar på Mozart och Händel och vyerna över den tyska landsbygden är harmoniska och vackra och jag känner en krypande olustkänsla jag inte kan sätta fingret på. Hade jag sett den här filmen innan jag gjorde listan över dom tio bästa öppningsscenerna hade den definitivt kvalat in sig där. (Introt kan ses här.)

Väl framme i sommarhuset dröjer det inte länge innan Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering) knackar på. Två kortklippta välkammade unga pojkar som i och med denna film har gett äggplockarhandsken ett ansikte, ja, eller två.
Den ena killen har dessutom ljumsk-korta vita tennisshorts på sig genom hela filmen, shorts som får Magnum P.I´s tajta kortbyxor att kännas både långa och baggy.

Funny games är inte en film för psykiskt instabila. Det är heller inte en film för knäsvaga, inte för folk som redan är folkskygga och definitivt inte för någon som redan innan INTE tror andra människor om gott. Det är inte en film för föräldrar och absolut aldrig någonsin en film för barn. Funny games är en film för oss som ser film enbart för filmens skull, för att vi letar kickar, för oss som likt vaskare letar efter guldkorn som stannar mentalt jättelänge efter att filmen är nedstoppad i fodralet igen.

Det bär mig emot att ge högsta betyg till en film som är så genomsjuk som den här men jag kan inte göra annat. En film som håller mig hårt hårt i sitt koppel från första sekunden till den sista, som ger mig mardrömmar, som gör mig förbannad, illamående och rädd och som lyckas göra allt detta med en egen stil och faktiskt med ett stort mått av finess måste premieras. Allt annat vore tjänstefel.

 

 

Publicerat

Tre om en: Stora genombrott

Christian Slater i Häxor, läxor och dödliga lektioner (1989)

Den allra första filmen jag såg ensam på bio i Stockholm var Häxor, läxor och dödliga lektioner. Såna filmer gick inte på bio i byhålan. Jag visste inte att såna filmer fanns.

Jag visste inte något om filmen annat än att det var en cool titel och att gå på eftermiddagsbio på en filmstad med massa olika salonger var något jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid. Vad fanns det mer av värde att veta?

När filmen var slut kastade jag mig på tåget hem och ringde en kompis.
– CHRISTIAN SLATER! skrek jag.
– Väm ä dä? sa kompisen.
– CHRISTIAN SLATER! Lägg det namnet på minnet och kom ihåg var du hörde det först. DEN killen kommer bli stor!

Kompisen var skeptisk men han blev stor och det fullkomligt osannorlika är att det är genom denna film den stora massan fick syn på honom, ändå är jag den enda jag känner som sett filmen.

Storyn om dom tre svinrika, uppnosiga, överklasstjejerna som alla lyssnar till namnet Heather (därav originaltiteln Heathers) och Veronica, den nya tjejen i klassen och hennes kille (den då 19-årige Slater) är inget att tatuera in på överarmen direkt, därmed inte sagt att den är usel, bara lite beige. Vilket inte Christan Slater var. Då.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Kate Winslet i Förnuft och känsla (1995)

Kate Winslet var med i Peter Jackson´s Svarta änglar redan 1994, jag vet det, men det var som den romantiska Marianne Dashwood i Ang Lee´s aristokratiska Jane Austen-drama Förnuft och känsla som hon blev stor – och nu snackar jag STOR!

Emma Thompson satt i intervju efter intervju och talade sig varm över denna 20-åriga tjej som kommer ta världen med storm och visst gjorde hon det. Först genom att bli oscarsnominerad för denna roll, sen genom att springa runt på Titanic med Leo och allra mest för att hon verkar vara en sån jävla skön brud.

 

 

 

 

 

 

Natalie Portman i Leon (1994)

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl knows his weakness.

Tolv, på det trettonde, var Natalie Portman när hon fick rollen som Matilda i Luc Besson´s hit-man-thriller Leon. Som pageklippt liten sidekick till Jean Renos Leon är hon både klockren och superovanlig, så perfekt att alla som sett filmen för alltid kommer minnas henne.

Att det skulle bli något stort av henne var det nog ingen som tvivlade på men det jag personligen tycker är kaxigt är att hon lyckats bibehålla både sin integritet och hjärna, vilket verkar vara få barnskådisar förunnat.

För mig är Leon en modern klassiker, en tidlös historia om kontraster, om omänsklighet och mänsklighet och ett genombrott av en liten tjej som förtjänar all stjärnglans hon kan få (och som är nu är så stor att hon borde kunna säga nej till bajsroller. Hmm!).

 

Publicerat

Woody Allen-helg: HANNAH OCH HENNES SYSTRAR

Det här är ett klassiskt Woody Allen-romcom-drama när det är som allra allra bäst.

Det är smart, det är pratigt, det är intressanta karaktärer som tillåts ta plats, det är en historia som håller från A till Ö och alla bokstäver där emellan och det är en rollista som är utom denna värld.

Hannah (Mia Farrow) har två systrar, Lee (Barbara Hershey) och Holly (Dianne West). Elliot (Michael Caine) är gift med Hannah men blir kär i Lee som i sin tur är tillsammans med Frederick (Max von Sydow).

Som om inte det räckte så får Woody in sig själv, Carrie Fischer, Maureen O’Sullivan, Julia Louis-Dreyfus, John Turturro, J.T. Walsh och sin dåvarande adoptivstyvdotter/nuvarande fru Soon-Yi Previn (då blott fyra år) på ett hörn.

Det är helt magnifikt på alla sätt och vis. Det här är en såndär film som får åtminstone mig att vilja krypa upp i soffan med filtar, tända ljus, dricka varm choklad (med mashmallows!) och jubla över att jag bor i ett land som har något så mysigt som kallas höst då man får göra allt det här utan tillstymmelse till dåligt samvete.

Jag bugar, niger, klonkar i koskällor, tutar i trumpeter och saluterar Woody Allen för allt fantastiskt han skrivit ihop och regisserat genom åren och jag ber litegrann om ursäkt för alla filmer jag inte fått med den här helgen men alla hade varit en omöjlighet.

Så, tack för mig och tack för den här maratonhelgen.

Publicerat

Woody Allen-helg: ALLA SÄGER I LOVE YOU

”Just you, just me, let´s find a cozy spot where noone can see.”

Jahaja. Sådärja. 48 sekunder har gått av filmen och jag är fast.

Edward Norton i beiga byxor och beige-brun-rutig kavaj sjunger för sin käresta Drew Barrymore och om det är något filmintro som egentligen borde ha varit med på min lista så är det denna.

Det är töntigt så det blir världsklass men är man så mycket som en promille påverkbar av musikaler så är det här krämen av krämen, det är som att stå mitt i en kubikmeter grädde när någon droppar i rosa karamellfärg och man sträcker ut armarna och snurrar runt och snurrar och snurrar och skrattar och mår så jävla bra att inget skit i världen kommer åt en.

Alla säger I love you är en snällisfilm ut i varenda molekyl. Det är genomgående ansikten som får mig att säga åååååå och hihi och aaaaamen, HAN har jag inte sett på länge: Alan Alda, Goldie Hawn, Julia Roberts, Natalie Portman, Drew Barrymore, Edward Norton, Tim Roth och Woody himself och alla – ALLA – sjunger och dansar som om det inte fanns en morgondag.

Jag kan inte värja mig mot det här. Det finns inte en sköld eller svärd stenhård nog att mota bort glädjen, lättheten och barnsligheten i den här filmen. Alla säger I love you är en sån film som skulle kunna skrivas ut på recept istället för Prozac till behövande eller ges bort gratis av resebyråer till folk som är i desperat behov av en semesterresa men inte har råd att åka iväg.

Jag smörjer in mig i sirap, rullar runt i sockervadd, hoppar i vattenpölar med alldeles för stora röda gummistövlar och ler som en påtänd delfin – SÅ jävla bra är det!

[Tror du mig inte? Klicka här och se filmens första tre minuter.]

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

En ganska snäll man

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

Publicerat

Tre om en: Rediga snyftare.

Ghost (1990)

I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.

Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?

Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.

Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Ömhetsbevis (1983)

Ja. Fy fan. Var ska jag börja?

För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.

Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!

Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.

Att se, men kanske inte se om.

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Glädjekällan (1993)

Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.

På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.

Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.

Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.

Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.

Publicerat

FIRST BLOOD

En ensam krigare, en loner utan familj, utan mening och mål hamnar i en liten stad. Han är där för söka upp en gammal vän men vännen visar sig vara död och den ensamme mannen blir än mer ensam.

Den ensamme mannen ser inte ut som alla andra, han är en udda filur och både du och jag vet hur udda filurer blir bemötta i små inskränkta städer. Det pratas skit, det sprids rykten, det gaddas ihop sig och blir det inte sverigedemokrater av urinvånarna så blir det i alla fall omänskliga utfrysare och mobbare som gör minsta viskning till en sanning.

Byhålans polis är inget undantag. Han gör allt som står i hans makt – och lite till – för att jaga ut den ensamme mannen ur staden. Men den ensamme mannen är inte vilken man som helst, han är vietnamveteran, han är John Rambo och när han får nog då ÄR det nog.

First blood är filmen som stoppade in Sylvester Stallone i mitt hjärta och tejpade igen det med hårdhomogaffa. First blood är en actionfilm som befinner sig i den absoluta toppen av listan bestående av världens bästa filmer – alla kategorier.

Jag saknar ord. Jag är bara kär. Det finns inget negativt att skriva och SATAN vad skönt det är ibland.

Publicerat

Tre om en: Filmer om svenska städer.

Hata Göteborg 2007

Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.

Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.

Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.

Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.

Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.

Stockholm boogie 2005

Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.

Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.

Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.

Fucking Åmål 1998

Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.

Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.

Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.

Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.

Publicerat

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

Publicerat

KOMPLETT GALEN

Rafael Edholm och Görel Crona är gifta med varandra. När filmen spelades in var dom det även i verkligheten.
I filmen ska dom sätta upp pjäsen Fröken Julie, Rafael ska spela huvudrollen och Görel ska regissera.

Dom har inga pengar men den kreativa viljan att få fart på repetitionerna så att som kan vara med på Strindbergsfestivalen gör att dom får tag i en replokal i Slakthusområdet (bakom Globen i Stockholm), i ett riktigt slakteri.

Rafael ska spela Jean och ska låtsasälska med sin motspelerska mitt framför ögonen på sin fru regissören (som kämpar med sin svartsjuka samtidigt som hon ska vara objektiv yrkeskvinna) på en bänk i ett metalliskt slakteri iklädd endast träskor, alltså, det är humor, det är buskis, det är gråtframkallande skrattkramper och jag faller pladask.

Det finns många många roliga scener i den här filmen och den bidragande orsaken till det är just låtsasdomkumentärkänslan och vetskapen om att vid inspelningstillfället så VAR verkligheten och filmen exakt samma sak för dom två det handlar om.

När jag såg filmen på bio så satt en gammal farbror på raden framför mig och skrattade så yvigt att han kom åt den där knappen på paraplyet så det fälldes ut över sina bänkgrannar. Sen skrattade han ännu mer.

Komplett galen är verkligen komplett galen. Som svensk film betraktad är den även unik i sitt slag och jag tror helt ärligt att jag aldrig förr skrattat så mycket åt något jag sett på bio talandes svenska, varken med eller utan dubbning.

 

Publicerat

DUM OCH DUMMARE

Om du har en riktig skitdag, om det känns meningslöst att gå till jobbet och precis lika meningslöst att gå hem, om barnen är fula, frun är sur / mannen är trött / det är piss-å-skit-tråkigt att vara singel, hunden är en idiot, akvariet innehåller mer alger än firrar, regnet strilar, Ikea redan börjar julpynta, det ekar tomt i kylen, det är svarta smutsränder i hela badkaret och feta handavtryck på samtliga fönster – då finns det bara en sak att göra: titta på Dum och dummare.

Dom lite smått charmigt förståndshandikappade kompisarna Lloyd Christmas (Jim Carrey) och Harry Dunne (Jeff Daniels) drömmer om att någongång kunna öppna en butik som säljer mask. I´ve got worms ska den heta.

Dom försöker spara ihop pengar till denna butik, Harry genom att piffa hundar som ska ställas ut och Lloyd genom att köra limousin. Lloyd kör en vacker kvinna (Lauren Holly) till flygplatsen och ser genom fönstret att hon glömmer sin portfölj i vänthallen och som den überlojale chaufför han är ser han det som sin livsuppgift att leta rätt på kvinnan och ge henne väskan tillbaka.

Det blir upptakten på en roadmovie av sällan skådat slag. Skämten står som spön i backen och är stundtals så låga att om man inte älskar sånt – som jag – så antar jag att man blir förbannad. Eller spyr. Eller stänger av. Men jag jublar och skrattar så tårarna rinner för det här är banne mig heeeeelt fenomenalt!

Jim Carrey och Jeff Daniels matchar varandra perfekt och trots höga doser av överspel så funkar det. En komedi av det här slaget som håller år efter år och tittning efter tittning kan inte få något annat än maxbetyg i min värld. Självklart är det inte en BRA film jämfört med till exempel Gudfadern men det är en brutalt ROLIG film som spär på skrattrynkorna och såna filmer måste också få finnas.

Om Harry är dum och Lloyd är dummare då måste det dummaste vara dom sista två minutrarna när Anna Anka gör entré iklädd bikini. Tänk så dumt att hon är mer känd för att ha varit gift med en gammal farbror än för att ha en minimal roll i en av världens roligaste filmer. Är inte DET dummast, då vete fan.