Kategori: Betyg 5

Publicerat

A CURE FOR WELLNESS

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN (1979)

Onsdagen den 17 maj har nya Alien-filmen biopremiär, den som fått den synthiga titeln Alien: Covenant (ja, i min värld är Covenant ett band, inte så mycket mer än så).

Jag är superpepp på den filmen och tänkte därför ta fram stora trumman och slå lite på den under helgerna två genom att denna helg skriva om dom första två filmerna i Alien-serien och nästa helg om trean och fyran.

Det var inte SÅ länge sedan jag såg om och skrev om den första filmen men nu har jag sett om den ännu en gång och gör därför en kombo med den gamla texten och passar på att uppdatera den en smula.



Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där. Facehuggern gjorde entré i mitt medvetande.

Några år senare var jag i London vid Leicester Square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre kvar i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst. Att det är Ridley själv som 38 år senare gör den nya uppföljaren är egentligen helt otroligt. 38 år har passerat. Ett halvt liv. Vilken ynnest att han fortfarande finns bland oss och vilken ynnest att man själv är kvar och kan uppleva detta. För vad man än tycker om Alien-filmerna och vilken skiftande kvalitet filmerna ändå har, det ÄR nåt speciellt det här. Nånting stort är på gång att ske. 17 maj får vi reda på vad.

Imorgon kommer recensionen av Aliens!

 

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

LA LA LAND

Jag har sett fram emot den här filmen såååååå länge, alltså sååååååå länge. Jag satt och nöp mig i armen strax innan den skulle visas på Stockholm Filmdagar, jag kunde liksom inte riktigt tro på att det var sant, att det var NU NU NU jag skulle få se den.

Ända sedan jag såg första korta trailern från filmen, den med City of stars-musiken, var jag fast. Om alla trailers var som den skulle jag för alltid sluta klaga och alltid titta. Den sa egentligen ingenting om filmen, det var mer en känsla, en melankoli, faaaaan alltså vad bra den är!

Och nu är filmen sedd. Och vad säger man om det här med höga förväntningar? Är det en bra krydda eller fullkomligt värdelöst för filmupplevelsen? Jo, man säger att det i normalfall är BAJS med höga förväntningar men La la land är inget normalfall. Nu snackar vi mental viagra, en stor jävla spruta med vitaminer och kosttillskott rätt in i hjärtat.

Trots att La la land var den femte biofilmen jag såg på raken under en och samma dag, ögonen sved av trötthet och det rann lite tårar fast inte ledsna så satt jag och log som jag fanimej aldrig lett förut. Huvudet lite på sned, mungiporna gick från öra till öra, fötterna jazzade runt på golvet, benen hoppade till ibland och jag kan inte säga annat än att det här är ett modernt mästerverk i sin genre, att Emma Stone och Ryan Gosling är hisnande bra, att Damien Chazelle gjort det igen (Whiplash, remember) och att jag blir så förbannat jävla lycklig över att filmer som denna kan göras i nutid, att det finns pengar och visioner och MOD att smälla till med en musikalisk smällkaramell på detta sätt.

Jag kommer att se La la land många många gånger till och jag tjongar med glädje upp bloggens allra högsta betyg för en film som förtjänar ALLA superlativer den fått och får. Oscarsgalan beware, för den här kommer sopa banan!

Vad tyckte mina filmbloggarkollegor om filmen? Klicka får du se och läsa.
Sofia
Christian
Henke
 Jojje
Simon
Jimmy

Publicerat

JAG, DANIEL BLAKE

Att använda sig av ordet angelägen i en filmrecension är ungefär lika smart som att stoppa in nio kulor i ett tiokulorsmagasin, snurra på det, sätta vapnet mot tinningen och trycka av.

I nio fall av tio har den som hittade texten redan slutat läsa. Men skulle du mot förmodan tillhöra den där tiondelen som faktiskt är lite nyfiken på varför jag trots bättre vetande använder ett stigmatiserat skitord redan i första meningen – tack! Tack för att du stannar! Du är så välkommen att umgås med mig här en stund så ska jag försöka förklara mig så gott jag kan.

När Sofia valde årets sista filmspanarfilm trodde jag att det var ett sörjigt glåmigt brittiskt diskbänksrealisms-elände jag skulle få se. Denna typ av film är inget som skrämmer mig men heller inget jag glider av stolen av men jag kan erkänna att jag med enkelhet kunde hålla mig för skratt när jag läste att filmen handlade om en lite-över-medelålders man vid namn Daniel Blake som efter en hjärtinfarkt blivit sjukskriven och är enligt kirurgen och övriga läkarteamet oförmögen att yrkesarbeta på ett tag men det brittiska sjukförsäkringssystemet tycker annorlunda och ger honom ingen sjukpenning.

Daniel Blake hamnar alltså mellan stolarna på det omänskliga tragikomiska vis som många i liknande situation kan känna igen sig i både i Storbrittanien och här hemma i Sverige. Han hamnar i den där vinkelvolten där sunt förnuft inte längre råder, där det inte spelar någon roll vad han gör så blir det fel, där medmänsklighet blir ett skällsord och där det går tolv paragrafryttare på ett dussin.

Det är många scener i filmen som lockar till skratt för det är så jävla dråpligt alltihop. Man måste helt enkelt garva, det blir nånslags överlevnadsmekanism för mig som tittar. Även om Daniel inte skrattar själv så försöker han ta sin situation med jämnmod och göra det bästa han kan.

I sin roll som köande socialförsäkringstagande på ett kontor med personal-till-synes-från-helvetet (med som säkert bara är ”vanligt fölk” som gör sitt jobb så som arbetsbeskrivningen föreskriver) träffar han på Katie, en ensamstående tvåbarnsmamma som även hon trillat mellan stolarna och ska dubbelbestraffas för det.

Jag satt där i biofåtöljen och var rätt lugn inombords. Filmen puttrade på, den var mysig, jag fnissade lite, förundrades en del, skruvade på mig åt dessa stackare som straffas fast dom egentligen inte hamnat så värst ”snett” i tillvaron alls, inte sådär med droger och annan skit. Men så kom Den Där Scenen, scenen som på ett så rörande och direkt sätt visar en människa i all sin sårbarhet, som är så ensam, utblottad, panikslagen och hungrig och jag är helt oförberedd på min egen reaktion. Hela kroppen fullständigt krackelerar. Det känns som jag blir genomskinlig, som att alla mina känslor ligger som ett tunt lager skumplast utanpå huden och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Utan omskrivning nu, tårarna SPRUTAR ut från ögonen och jag blir så jävla jävla ledsen. Tankarna VIRVLAR runt i huvudet. Jag tänker på Katie, på Daniel, på Katies barn och deras start i livet, på hur blickarna blir tommare och tommare, på hur det måste vara att kämpa i en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Sen tänker jag på julen, den där jävla julen med alla totalt onödiga julklappar som köps, papper som slits upp sekundsnabbt och presenter som glöms bort innan mottagaren ens registrerade vad den fick. Jag tänker på slit-och-släng, på all julmat jag kommer skicka i sopen, på alla föräldrar som kämpar för att göra den här storhelgen till något extraordinärt för sina barn fast dom egentligen inte har råd med så mycket som en kexchoklad.

Jag ser Katie skura sitt trasiga badrumskakel och trots att hon inte haft råd att betala elräkningen och det är kallt som ett helvete inomhus är hon nånstans genuint glad och tacksam för det hon ändå har. Jag sitter i fåtöljen och får dåligt samvete för min inneboende gnagande tanke att jag bor för litet fast jag egentligen älskar min lägenhet men ”borde” flytta för att det är nåt man ”ska”. Vafan håller jag på med? Jag är en sån jävla idiot! Jag VET ju att det är helt okej att känna sig nöjd, att det är något fint, nåt att sträva efter. Dessutom, jämfört med filmens Katie har jag ju allt. Jag har precis allt.

Katie paniköppnar en konservburk med krossade tomater och äter med händerna för hon är så utsvulten, för att hon prioriterar att ge sina barn mat när pengarna inte räcker till dom alla tre. Krossade tomater. Det är ju inte ens mat! Alltså jag dör inombords. Den Där Scenen är den starkaste scen jag sett på film sen Viggo Mortensen sköt av sin sons öra i The Road och jag stängde av för jag fick sån sjuk dödsångest och ögonen betedde sig som duschmunstycken med tårar istället för perfekt tempererat vatten.

Det är ungefär en timme kvar av filmen när jag bryter ihop och jag gråter hela den timmen. Tårarna bara rinner för samtidigt som allt jag ser på duken är så himla meningslöst så är det kärleksfullt jättefint. Det är människor som har allt som skapar lagar som i sin tur gör sitt bästa för att motarbeta sina medmänniskor och det är personer som inte har något alls men som gör allt i sin makt för att hjälpa varandra. Det är därför jag tycker den här filmen är angelägen. Den ÄR det. Den är sjukt jävla angelägen.

Filmen är viktig, inte minst i dessa bistra tider, för den visar att man bör vara rädd om sin självrespekt, att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, att världen stannar utan medmänsklighet och att det aldrig någonsin får bli fult eller fel att hjälpa till om man har möjlighet.

Känner du att uppstötningen kommer nu? Tycker du jag är för PK och/eller för vänster, solidarisk, naiv eller dumsnäll i mina åsikter? Helt ärligt, skit ner dig! Fyll underbyxorna med din egen avföring och titta dig i spegeln. Menar du på fullt allvar att du tror att inget av livets elände någonsin kan drabba dig, att du är bombsäker på att du själv och alla dina nära och kära kommer fortsätta vara rika, friska, lyckade och lyckliga till tidens ände, då är du så jävla PUCKAD att jag hoppas att du inte läst ända hit.

Jag är nämligen rätt säker på att hör du till tiondelen som tog dig förbi den allra första meningen så fattar du grejen, så är du med på vad jag menar.
Om inte – se Jag, Daniel Blake så kommer polletten trilla ner.

 

 

 

.

Blev mina filmspanarvänner lika golvade som jag av Daniel Blake? Klicka dig vidare för att kolla läget.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Publicerat

LUCKA #15: TROLLTYG I TOMTESKOGEN

Tomtar är bara 15 cm långa – utan luva – och väger endast tre hekto. Trots det är dom sju gånger starkare än en människa. Dom för ett lugnt liv utan huvudvärk och magsår.

Såna bra saker får man lära sig om man tittar på Trolltyg i tomteskogen. Man får också lära sig att den sibiriske tomten Onkel Kostja är extremt törstig på sprit, att Tor är stark och kär och att Lisa är en bra tomte trots att hon kommer från stan. Och trollen, dessa bestialiska varelser, är verkligen precis så otäcka som jag trodde när jag gick på Mulleskolan och såg såna överallt under stockar och stenar. Fjant, det lilla trollet, är dock söt. När han skriker ”HÄR MAMMA!!” som svar på frågan ”Var är Fjant?” blir jag alldeles varm i själen. Nostalgimys har den inverkan på mig.

Trolltyg i tomteskogen har egentligen ingenting med julen att göra annat än att jag minns att den gick på TV i juletid när jag var liten. Sen har tomtarna röda luvor, DET ger julkänsla nog för att filmen skulle kvalificera sig för en plats i julkalendern. Det plus att jag tycker så himla himla mycket om den här lilla filmen. Min blogg, mina regler. Trolltyg i tomteskogen ÄR en julfilm och en TOTAL fullpoängare i sammanhanget!

Betyg på filmen:

Mängden julmyskänslor:

 

Publicerat

TRAIN TO BUSAN

Även i en till synes ganska enformig genre som zombiefilmer händer det ibland att det kommer en film som liksom injicerar både liv, framtidstro och ett jävlaranamma i hela tjofaderittan.

2004 var det Shaun of the dead som tog i från tårna, vilket även Zack Snyder gjorde med den kalasbra remaken av Dawn of the dead , 2009 var det Zombieland och sen dröjde det ända till 2013 när World War Z lyckades med bedriften att gjuta lite nytt blod i dom levande döda (i alla fall till en viss del) och bara för några veckor sedan kom The girl with all the gifts. (Tillägg i efterhand på förekommen anledning då en av mina läsare har bättre koll på mig än vad jag själv har: Maggie för helvete, jag glömde ju MAGGIE!) Och redan nu är det dags igen med sydkoreanska Train to Busan. Jag skulle utan att skämmas kunna gå så långt som att säga att det här är Den Perfekta Zombiefilmen.

Sang-ho Yeon har med sitt välskrivna manus och fingertoppskänsla i regin fått till en zombiefilm som imponerar i allt från minimala effekter till masscener, i tankeväckande scener som behandlar gruppdynamik och vi-och-dom-känslor, det handlar om frånvarande föräldrar, närvarande barn, om graviditet, om miljön, om kreativitet och handlingskraft i pressade situationer och framförallt är det spännande som själva fan att följa dessa intressanta karaktärers vedermödor på ett tåg mellan Seoul och Busan.

118 minuter svischade förbi, jag blinkade knappt, jag bara njöt. Och återigen, det störtsköna plusset med att se en icke-amerikansk film av detta slag, den går liksom inte att avkoda. Det går inte att förutspå vem som ska överleva och vem som ska dö, koreansk film är underbar på det sättet. Det här är helt enkelt en måste-se-film för alla som någon gång tyckt att en zombiefilm är det minsta underhållande. Och alla andra med förresten.

Filmitch har också sett denna sprudlande tågfilm och den föll även honom i smaken.
Vill du läsa vad Fripps filmrevyer tycker, klicka här, vill du läsa Flmr-Steffos tankar, klicka här. Movies-Noir var dock lite svalare i sina zombiekänslor.

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD II

Exakt HUR bra var inte den här filmen när den kom? Jag var femton år och tyckte Eddie Murphy var väääärldens roligaste snubbe och första filmen var ju så kanoners och nu skulle min idol dyka upp också, hon den blonda med långa benen, danskan Brigitte Nielsen, hon som var ihop med Stallone och var bitchigast i stan i Rocky IV. Och visst dyker hon upp!

Redan i första scenen sätter hon standarden, med ben som är ”långa som en regnig måndag” som min kollega D säkerligen skulle ha kunnat beskriva dom som. Hon är iskall, beväpnad och ser till att rånarkompanjonerna tar med sig vad som ska från butiken som massakreras brutalt. En riktig badassbrutta på film anno 1987, jag kan inte säga att det kryllade av dom då. Det gör det visserligen inte nu heller men det där med genustänk existerade verkligen inte alls då.

Tony Scott regisserade filmen året efter han gjorde Top Gun och var – och blev – en riktig actionheting i Hollywood.  Han jobbade dock inte med Eddie Murphy nån mer gång, det blev mest Tom Cruise och Denzel Washington som knep huvudrollerna i hans filmer. Visst är det jättekonstigt att det är fyra år sedan han dog, Tony? FYRA?!? Jag hade kunnat gissa på två. Typ.

Manusmässigt känns detta som Formel 1A i actionkomedifacket och jag kan väl inte säga att jag tycker filmen är lika übercool som jag tyckte för (snart) trettio år sedan – MEN – den är underhållande! Det är skönt tempo, 80-talsmusiken gör att fötterna klappar i takt och Jürgen Prochnow är en sjujäkla frifräsare till skurk.

En sak till. Vissa saker VAR bättre förr. Speltider till exemepl. Massor med 80-talsfilmer hade en speltid på 1,40. Perfekt! PERFEKT! Det finns alldeles för få 1,40-filmer nuförtiden.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD

Jag ser himla mycket film ”rätt in i TV:n” från streamingtjänster så när jag dammade TV-bänken sist undrade jag vad den där ljusgrå håriga lådan var för nåt. Efter ett drag med trasan tittade den fram, den svarta blu-ray-spelaren. Stackarn. Alldeles bortglömd. Jag vet inte när jag använde den sist. Jag klappade lite på den, bad om ursäkt och lovade bot och bättring och HÄPP, jag gick direkt till filmhyllan och handen drogs till en box jag inte ägnat en  tanke sen jag köpte den för flera år sedan. Snuten i Hollywood 1-3!

Första skivan kastade in sig själv i spelaren och det var bara att sätta sig i soffan och njuta (?) av Axel Foley (Eddie Murphy) och hans snabbsnackande polisjargong i den här actionkomediklassikern från 1984. Fasiken va kul det här var när det begav sig! Bananerna i avgasröret! När Axel ”leker gay” och låtsas vara Ramon-med-herpes för att få prata med Victor Maitland (Steven Berkoff) på restaurangen. Och Serge (Bronson Pinchot)! Och den charmige Billy Rosewood (Judge Reinhold). Och musiken. MUSIKEN!

1984 var Snuten i Hollywood fräschare än en plocka-själv-sallad på Ica men 2016 är den inte riktigt sååå härlig. Jag gillar den fortfarande men jag skrattar inte högt direkt. Eddie Murphy känns över lag väldigt mycket 80-tal, hans komik har inte åldrats jättebra men känslan i filmen och musiken – MUSIKEN! – håller. Sevärt i insomnia-sommarnatten men kanske inte annars.

När jag såg filmen 1984:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

MARTHA & NIKI

”Jag skulle vilja krypa ner i en tunna och sitta där och gråta en halvtimme….”

Det var mina första ord till filmspanarvännen Sofia när månadens filmspanarfilm Martha & Niki precis tagit slut. Ögonen var alldeles tåriga, jag hade skrattat så mycket att mungiporna inte ville trilla ner i normalläge, jag kände mig jättetrött och alldeles upprymd samtidigt och i hjärttrakten kände jag något som påminde starkt om….lycka.

Hela jag, både till själ och hjärta, var hundraprocentigt investerad i filmen från den första långa scenen som börjar med en konfrencier som ropar ”Är ni redo för lite hiphop?” och vi får se duon Martha Nabwire och Niki Tsappos dansa loss till hög skön hip-hop-musik i Solnahallen till filmens allra sista scen när tjejerna vunnit VM-plaketten, åkt på salsa-sällskapsresa med danssugna svennar till Kuba, battlat i Brooklyn, dömt danstävling i Tjeckien, pratat allvar i Johannesburg, lett workshop i Soweto och glidit ifrån varandra till den enes sorg och den andras frihetskänsla.

Regissören Tora Mkandawire Mårtens gör nåt jättespännande med den här filmen, hon vågar börja i dur och sluta i moll. Eller…hon börjar i euforiskt tok-dur, faktiskt! Fullt ös med svincool dans, glädje, en värld som låg öppen framför Marthas och Nikis fötter och sen sänks tempot gradvis för att sluta längst inne i en imaginär tygpåse som försluts i och med eftertexterna och i påsen samlas alla tjejernas känslor OCH alla mina och nu svämmar ögonen över igen. Känner mig sådär gladledsen. Och det går inte över. Satan vilken filmisk upplevelse!

Den första filmen från 2016 som får en fullpoängare!

Se. Den. Här. Filmen.

.

.

 

 

 

Tack Fredrik för att du valde just denna film i lördags!

Nu återstår att se vad mina filmspanarkollegor skriver om filmen. Här är Sofias och Fredriks recensioner.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: MANNEN I VILDMARKEN och THE REVENANT

Imorgon har Alejandro González Iñárritus nya film The Revenant svensk biopremiär. Iñárritu är snubben som förra året gjorde Birdman (och fick en Oscar) och han har även regisserat Älskade hundar, 21 gram, Babel och Biutiful. Om man ser till mitt medelbetyg på dessa filmer så ligger det på hela 4,0 (men då har jag inte sett Älskade hundar). Han gör alltså – i mina ögon – BRA filmer helt enkelt.

Att The Revenant är en (form av) remake känns som information Iñárritu inte direkt skryter och skrävlar med men likväl är den det. Originalet/inspirationen heter Man in the wilderness och kom 1970. Jag passade på att se den äldre filmen innan det var dags att se den nyare, mest för att jag gillar utmaningar och det kändes som att min hjärna var mer fokuserad om jag gjorde ett litet ”jämförandetema” av det hela. The Revenant lockar mig nämligen föga TROTS att Tom Hardy är med. Trailern är helt ointressant och västerngenren är som sagt ingen favorit för mig. Tysta karga män i grupp och långa tagningar över ogästvänlig natur – inte min kopp the, normalt sett.

Men vem vet vad som är normalt? Vem kan ana en filmisk wow-upplevelse på förhand? Mina erfarenheter säger ”ingen”. Så nu beger jag min in i vildmarken. Håll mig i handen!

Redan när förtexterna dyker upp funderar jag på vad jag gett mig in på. Det är såna där riktiga spagettiwesternbokstäver, det är vita män i beiga (skinn)kläder och det är en båt som dras fram på torra land och det är dessutom sedvanlig glad marschmusik, såndär som man hört i allt från Macahan till The Great Escape.

Huvudkaraktären är Zach Bass (Richard Harris) som efter en läskig björnattack blir mycket allvarligt skadad och resten av hans ”vänner” är fullt övertygade om att han kommer att dö. Dom bryr sig föga om att rädda honom utan börjar direkt planera för hans begravning dagen efter. Skulle han mot förmodan leva då ska han skjutas, han kommer liksom aldrig att bli kry nog att fortsätta vandringen och dom har inte tid med sinkande sällskap.

Taglinen på affischen säger ”They just couldn´t find the time to bury him. They should have”. Konstig tagline. Och egentligen fel. Dom hade tid att begrava honom, två män fick stanna och gräva graven och lägga Zach på plats, felet var väl kanske snarare att han inte var död OCH att dessa två män faktiskt uppmärksammade just det. Men gruppens ledare Captain Henry (John Huston) var inte en man innehållande överhövdan stor mängd empati och medmänsklighet.

Zach är till en början ”bara” en vildmarksman med sönderriven blodig kropp där han ligger och kippar knappt synbart efter andan men det klipps in minnessekvenser från när Zach var liten, till Zachs fru, till när dom blev föräldrar och dessa små klipp fungerar jättebra för mig, jag får betydligt starkare känslor för Zach ju längre filmen går och han blir mer och mer en ”riktig” människa och mindre ”en snubbe vilken som helst”.

Sista tre minuterna av filmen får jag First Blood-vibbar och jag känner mig väldigt nyfiken på om The Revenant kommer sluta på samma sätt. Jag tror inte det…det känns inte som ett slut som är tillräckligt för en nutida film. Tyvärr.

Så var det dags för The Revenant då då. Sista filmen på första dagen av Stockholm Filmdagar. Fjärde filmen på raken. Förväntningarna är låga men jag känner mig pigg efter kaffe och chokladboll. 156 minuter vildmarksdrama ska man väl överleva. Leonardo DiCaprios rollfigur Hugh Glass överlever bra mycket mer hardcore-grejer, jag sitter i alla fall i en vadderad fåtölj i värmen, mina kläder är inte ens blöta. Vadfan har jag att klaga på – egentligen?

Alltså det här är SÅ intressant tycker jag! Jag överlevde filmen – såklart – och mer än det, jag är GOLVAD! Jag fattar INGENTING! Jag älskade den här filmen från allra första början till den allra sista bildrutan och jag är så himla FÖRVÅNAD. Och GLAD. Och….HÄPEN! Fanimej FÖRVIRRAD också. Men nu sitter jag här med pirr i hela kroppen och en enorm längtan efter att se om filmen. Jag tycker den var S Å bra!

Den största skillnaden mellan Mannen i vildmarken och The Revenant är – som jag ser det – Alejandro Gonzàlez Inarritu. En filmmakare av hans kaliber som har en sån uppenbar VISION med filmen, DÄR är skillnaden. The Revenant är nämligen ingen ”vanlig” film. Det här är en biobiljett med extra allt. Det här är en Film med stort F. Extremt vacker, en enkel och engagerande historia, skådespelare som gör rollfigurerna genommänskliga, hela scenen med björnattacken är sjukt bra, Leonardo är sminkad och ”fixad” till oigenkännlighet och jag tror på varenda blodiga kvardarmillimeter av hans kropp. Eller som hans nyfunna indianvän säger: ”Din kropp är rutten”. Och ja, det ÄR den.

Det är häftigt det här att en historia kan berättas på så olika vis. Visserligen är historien i The Revenant mer/utökad/bredare/större än i Mannen i vildmarken och sluten är heeelt olika varandra men det är konstnärligheten, fingertoppskänslan, köttigheten och känsligheten i The Revenant som får mig att bli helt betuttad i den.

Mannen i vildmarken (Man in the wilderness)

Produktionsår: 1971
Regi Richard C. Sarafian
Speltid: 1 tim 44 min
Budget: Oklart

.

The Revenant

Produktionsår: 2015
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Speltid: 2 tim 36 min
Budget: 135 000 000 dollar

Flera av filmspanarbloggarna har också sett filmen och här nedan listas länkar till deras recensioner (när dom är publicerade).

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Flmr
Filmitch

Blir du sugen på att björna ner dig ännu mer i The Revenant? Lyssna på avsnitt 21 av Snacka om film-podden. Där pratar Steffo, Sofia och jag en hel del om filmen.

Publicerat

EFTERSKALV

Jag skulle gå mindre på bio i år, så var tanken och nyårslöftet. Film på bio känns överskattat just nu. Så frågade dottern om vi kunde gå och se Efterskalv, filmen som levt sitt eget liv i Stockholm, en minisalong i taget och så få visningstider att hostar man lite så missar man dom. Nu går den på Victoria 5, salongen som är så liten att mitt vardagsrum är större och banne mig om min TV inte är mer magnifik än bioduken. Efterskalv är mitt fjärde biobesök för i år. Det går sådär med nyårslöftet såhär långt.

Sjutton platser, tio biobesökare och en golvlampa, så var dom yttre förutsättningarna för visningen. Min inre var en förlamad trötthet efter sexton timmars full rulle. Det var näääästan så jag såg fram emot att luta huvudet lite bakåt, blunda och försvinna in i halsduken en stund men så började filmen men det tog bara en liten stund att kalibrera hjärnan till tempot, till det utdragna tysta, det som kanske kan kallas ”det svenska” på film.

På väg hem försökte dottern förklara vad det var hon hade problem med i filmen. Det var just det. ”Varför måste alla scener vara liiiite för långa? Varför filmade dom så länge på hunden? Varför klipper dom inte mer? Varför är det så tyst hela tiden?” Och jag tittade på henne och förstod precis vad hon menade för i nittionio filmer av hundra håller jag med henne och det är i filmer som inte har tillräckligt mycket att berätta. När tystnaden i film blir till vila, som att regissören ger oss som tittar en chans till eftertanke och det faktiskt FINNS nåt att fundera på DÅ köper jag tystnaden  – med hull och hår.

Det finns så mycket jag vill säga om Efterskalv, men hjärtat håller på att brisera så jag måste koncentrera mig på det litegrann för det blir så jäkla blodmosigt annars. Filmen tog liksom slut för bara nån timme sedan när jag skriver detta men jag måste skriva för annars kan jag inte sova och jag måste sova för jag VET att jag är trött men det känns inte längre. Jag är pigg som en spillevink. Frussen och speedad och glad. Sådär glad som jag kan bli när jag ser nåt som gnager sig in i märg och ben och liksom vill stanna där.

Ulrik Munthers närvaro i filmen sitter som ett tvåkomponentslim nånstans i trakten av solar plexus, mammagenen och där man får ont när man blir matförgiftad. Hela mitt väsen önskar honom en Guldbagge på måndag. Det han gör med den här filmen är heeelt otroligt! Kom inte och säg att han ”inte är skådespelare” för kan man agera framför kameran på det här sättet så ÄR man skådespelare. Punkt. Mats Blomgren som spelar pappan Martin är också otroligt bra, liksom lillebror Filip som görs av en alldeles hjärtskärande Alexander Nordgren. SOM jag tycker om scenen när han blir arg på farfar!

Fotot är jättefint, dottern beskrev det som ”instagramkontot hos en lantis med koll” och fotografen är inte den helt okända Lukasz Zal som även står bakom fotot i filmen Ida. Regissören och manusförfattaren Magnus von Horn kan inte nog plussas men jag läser intervjun med honom i DN och fastnar speciellt för en mening:

”Det tog ett tag innan jag insåg att film enbart handlar om magkänsla och inte om snygga ord.”

Precis så är det. Så…..här Magnus, Ulrik, Mats, Alexander och Lukasz, nu är mina ord slut och här kommer plussen, här kommer summan av min magkänsla.


Publicerat

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

Publicerat

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.