Kategori: Betyg 5

Publicerat

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.

Publicerat

PALME

Jag vet inte varför jag var den som vaknade först den där lördagsmorgonen, jag var ju tretton år och trött jämt. Kanske var det Mordillio som lockade, jag vet inte, jag vet bara att jag satte på tjock-TV:n och möttes av allt annat än Gomorron Sverige. Det var en enfärgad bild med en enkel text: programmet var inställt. Sveriges statsminister Olof Palme var skjuten.

28 februari 1986 dog Olof Palme och med det även Sverige, i alla fall det Sverige som fanns under min uppväxt. Visst har jag känt av det och självklart har jag förstått det men det var först efter att jag såg Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär som sanningen verkligen sjönk in. Det var som att få en smäll med en boxhandske rätt i magen. Luften gick ur mig. Satan alltså. Sverige, mitt Sverige, var tog du vägen?

Min kära morfar uppe i himlen var i hela sitt liv en trofast socialdemokrat. Många timmar har jag suttit och diskuterat, nej…fel ord, hört honom tala sig varm om socialdemokratins förträfflighet och om hur mycket hela vår familj har detta parti att tacka för det vi har. Det vi hade var exakt ALLT vi människor behövde enligt honom: skapligt boende, jobb inom stat, kommun eller storföretag som aldrig någonsin går i konkurs, råd att betala räkningar men så få räkningar som möjligt, tillgång till råvaror som kan tillagas medelst salt och vitpeppar och råd att äta en färsk krabba var fjärde fredag, en liten bil med motorn bak, fri skolgång samt ekonomiskt utrymme att få undan en slant på bankboken. Varför skulle någon i vår familj rösta på något annat parti än socialdemokraterna när vi hade allt?

Jag tänker på morfar när jag ser filmen. Jag undrar hur pass förbannad han hade varit om han levt idag. Själv kan jag se rätt objektivt på det som var, på att hela gräsmattan kanske inte var grönare, på att Olof Palme inte var Gud. Det sköna är att även filmens upphovskvinnor kan det. Filmen om Palme är ingen odelat positiv film, det är ingen reklamfilm för en enkom hyllad och omtyckt landsfader och det är det som gör den så förbannat bra.

”We should try to make life as decent as possible. That is what politics is about”. Palme blir intervjuad av BBC och pratar med ovanligt snyggt engelskt uttal om sina visioner och det låter så enkelt. Han är ung, han är skönt naiv och han tror verkligen på sig själv när han säger att han vill förändra världen. Han tror att det går och han tänker inte ge sig.

Jag måste pausa filmen och skriva upp citatet. Jag blir lite rörd när jag ser en yrkesman som uppvisar känslor ingen nu levande politiker kan förmedla ens ett uns av. Hans blick är så vaken, så nyfiken, så inbjudande och jag förstår Mona Sahlin när hon säger i filmen att hon först följde Palme, sen blev hon socialdemokrat. Maken till karismatisk partiledare/statsminister har Sverige aldrig skådat och det är en åsikt jag står för till hundra procent och det alldeles oavsett hans politiska agenda. Däremot fattade jag nog inte det DÅ, inte när morfar mässade, inte när jag som förstenad stod och tittade på den där skrämmande pausbilden den där lördagsmorgonen eller samma februarikväll när pappa och jag tog en tur i SAAB:en istället för TV-underhållningen som också var inställd. Jag fattade att vår statsminister blivit mördad men inte hur stor han var i resten av världen, inte vilken retorisk mästare han var (herregud, han använder ord som vederstygglig!) och definitivt inte vilken utseendemässig förvandling han genomgick under sina år vid makten.

Titta på filmen. Titta honom i ögonen under filmens första timme och gör detsamma under den tredje. Det är något som dött på vägen. Gnistan? Orken? Förväntningarna? Kom verkligheten ikapp honom?

Efter tre timmar framför den här dokumentären kom verkligheten definitivt ikapp MIG. Jag känner mig lite ledsen, lite liten, lite ensam. Världen känns betydligt mindre nu än när jag var liten men samtidigt mycket kallare och hårdare. Det Sverige jag kände finns inte längre. Nu är det nåt annat, nåt som jag på många sätt inte tycker om.

Jag undrar hur förbannad Palme själv hade varit om han levt idag.

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.

Publicerat

LES MISÉRABLES

Jean Valjean (Hugh Jackman) snodde en bit bröd till sin svältande systerson, för det fick han fem år i fängelse. När han försökte rymma fick han fjorton år till. Nitton år i stenhårt fängelse för en stulen brödbit är omänskligt kan man tycka men Frankrike vid tiden före revolutionen var omänsklig på många sätt.

Les Misérables, musikalen som baserats på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, är verkligen en orgie i miserabelt liv. Les Misérables är också en av få ”stora” musikaler jag inte sett live på scen. Jag har aldrig riktigt känt för att pröjsa sexhundra spänn för att se tre timmars helvete och kanske var det synd att jag inte kände till historien i sin helhet innan jag såg filmen, kanske var det bra, jag vet inte.

Jag vet bara att när jag satt där i salongen med en stor latte i ena handen och en förpackning näsdukar prydligt nedstoppade i urringningen så kände jag mig kittad, jag var beredd. Mitt sällskap till höger hade än bättre framförhållning då hon vecklade upp en medhavd gästhandduk av frotté ur väskan. ”Pappersnäsdukar smular så i ögonen när man gnor”, sa hon vant och jag tänkte ”attans, här kan bli problem”.

Att se musikaler på film är inte alltid lätt. Det tar en stund innan jag vänjer mig vid att det sjungs hela tiden och gränsen mellan lysande och skämskudde är snäv. Hugh Jackman sjunger bra, han tar i och känns naturlig, Russel Crowe har desto större problem. Det är inget direkt fel på hans röst men han känns obekväm. Tonerna kommer inte av sig själva, han får trycka ur sig dom och till en början är det lite fnissvarning på honom men jag vänjer mig. Anne Hathaway är desto säkrare, hon sjunger som om det var det enda hon någonsin gjort och ända fram till hennes närbildsfilmade aria har jag känslorna under kontroll. Jag känner mig stark och är ganska säker på att det där med att grina i en bio – hahahaha – skulle jag liksom?

Sen kommer det. ”I dreamed a dream in time gone by, when hope was high and life worth living. I dreamed that love would never die, I dreamed that God would be forgiving”. Anne Hathaways trasiga Fantine gråtsjunger sig igenom världens sorgligaste sång och då brister det helt för mig. Det är som att sticka hål på en ballong som inte pangar utan bara pyser. Tårarna rinner nedför kinderna och Fantines panikslagna blick, vetskapen om att hon sitter SÅ i skiten denna stackars tjej, alltså nej, fy, hemskt är vad det är. Hemskt och…..fint. Hon är fan underbar!

Den scenen satte liksom standarden för resten av filmen. Jag hade nerverna utanpå kroppen ända till eftertexterna rullat klart och även om jag inte grät mig igenom precis alla scener så var hela mitt försvar liksom sönderskjutet.

Jag är glad att Tom Hooper gjorde filmen så genomgående ”ful”, att det inte blev nåt Baz Luhrmanskt färgglatt över den franska staden. Det är liksom Misär 2.0, det tar aldrig slut, eländet fortsätter och historien tuggar sig sakta men säkert in i min kropp. Som ett litet tåg som sakta kör över mig eller en ishacka där det vassa bara är nån centimeter långt. Hack, hack, tugg, tugg. UUäääääääh. Jag går från bion, jag åker hem, jag sover på saken och den släpper inte, känslan i kroppen att jag varit med om något extraordinärt sitter kvar.

För mig är det Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne (som Marius) som gör störst intryck. Redmayne har jag bara sett i My week with Marilyn förut men här gör han betydligt häftigare avtryck. Grabben kan verkligen sjunga! Att skådespelarna dessutom sjunger live (utan pålagd sång) gör det hela ännu bättre. Inga missade läppsynkar här inte. Kolla här så kan du se hur det är gjort.

Alltså, det här är så J Ä V L A bra! Det är helt klart bland det bästa jag sett från 2012 och ändå hade jag svårt att sätta betyg. Är det en fyra? Är det en femma? Jag bestämde mig till slut för att hellre fria än fälla.

Publicerat

FRANTIC

Jag kan inte låta bli, jag fortsätter tjata om det fantastiska filmåret 1988.

Frantic var en fullständig fullpoängare för mig när jag såg den på bio. Jag var som hypnotiserad, jag tyckte den var spännande nästintill bristningsgränsen. Så väldigt otäckt med en fru som bara försvinner i en stad där han inte ens förstår språket, så tänkte jag då. Nu tänker jag vilket sammanträffande att den här filmen ligger i brevlådan samma dag som vi diskuterat Emmanuelle Seigner på jobbet och hur usel hon är i Bitter Moon.

Bitter Moon ja, den andra filmen av Roman Polanski med Emmanuelle Seigner i en av huvudollerna. Frantic var den första och hon är lika dålig här men jag misstänker starkt att Polanski såg andra grejer i Seigner som jag inte ser och jag är säker på att jag har rätt eftersom dom gifte sig året efter. Dom är fortfarande gifta och har två barn ihop, Morgane och Elvis Polanski. Är inte det sistnämnda ett riktigt artistnamn då vet jag inte vad som är det, jag har i alla fall inte hört nåt bättre sen Robinson-Buba var i farten.

Frantic var det ja. Thrillern som var så spännande 1988 och som känns så blek 2012. Alla planteringar jag inte såg då skriver mig på näsan nu, Harrison Ford som var så fantastisk då tycker jag mest bara är…hemtrevlig. Frugan ser ut att vara trettio år äldre än honom och Emmauelle Seigner är såklart med för att vara sääääxxy men hon funkar inte på mig. Om hon dansade styltigt i Bitter Moon så är det ingenting mot hur hon dansar här.

Jag känner hur hornen växer ut i pannan men jag känner också att jag är en smula orättvis nu. Frantic är på inget sätt en dålig film, den är bara sämre än jag mindes den. Roman Polanski är en intressant regissör men kanske ännu mer intressant som människa. Vilket liv han levt, vilken bra film det kommer bli när han inte finns längre. Han är blott 165 cm lång men han är ändå en av dom största, på sitt sätt.

Filmen när jag såg den 1988:

Filmen när jag såg den 2012:

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

Tre om en: GUS VAN SANTS DÖDSTRILOGI

Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.

Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.

 

Gerry (2002)

Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.

Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.

Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.

Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att  bege sig ut i vildmarken tillsammans?

Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.

Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.

 

 

 

 

Elephant (2003)

20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.

Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.

Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.

Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.

Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.

Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.

 

 

 

 

Last Days (2005)

Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.

Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.

Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.

 

Publicerat

Veckans Berenger: SKJUT FÖR ATT DÖDA

Dagens film är en i raden från det fantastiska filmåret 1988.

Skjut för att döda, Shoot to kill, Deadly pursuit – kärt barn har många namn och även om denna film inte är ett barn så är det verkligen ett kärt återseende. Jag såg den här filmen åtminstone en gång i veckan under ett halvårs tid i början på 90-talet och det berodde inte på att jag bara hade EN videofilm i min ägo. Jag tyckte helt enkelt att den var SÅ HIMLA BRA. Precis som så många gånger förut så var jag en anings pirrig i magen när jag skulle se om den, det har gått så många år och kanske har jag en helt annan syn på både Tom Berenger och på vad en spännande film är för nåt.

Nu tänker jag skratta en liten stund.

HahahHAHahahaHAhahahahaaaaha.

Ååååå så sköööööönt, så befriande! Jag är precis samma människa 2012 som jag var 1991. Aj löööööööv it! Vilken JÄVLA bra film det här är. Visst ser jag många saker med helt andra ögon men på nåt sätt känns filmen ännu bättre nu. Den är liksom välgjord ända in i sömmarna även om jag kisar och tittar genom värsta panschisförstoringsglaset. Det finns en scen när Sidney Poitier ringer sin fru som slår mig som en cymbal i skallen. Vilken klockren scen! Den säger så mycket om honom som man och människa att femtusen ord inte hade kunnat förklara lika mycket. Sånt tänkte jag inte på ”förr”, då var fokus mer på han med jeansen.

I mina ögon är det här en actionthriller i toppklass. Den håller från början till slut, den har vissa sekvenser som är andlöst spännande, den är välskriven och ROLIG. Tom Berengers skogsmullesnubbe Jonathan Knox och Sidney Poitiers knivskarpa polis Warren Stantin är en helt osannorlikt bra och karismatisk duo och jag myser och ryser och fortsätter skratta hela vägen till betygssättningen. Jag kan inte värja mig. Den här filmen är banne mig perfekt, precis som så många andra från 1988.

(Nästa vecka får Tom Berenger semester, då händer det andra saker här på bloggen.)

Publicerat

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012: