Kategori: Betyg 5

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!

 

Publicerat

CITY ISLAND

Här sitter jag och känner efter litegrann.

Det händer ganska ofta, både att jag sitter, att jag tänker och att jag känner efter. Jag tycker det är en meningsfull sysselsättning, jag blir klok av det, eller klokare i alla fall. Att känna efter i magen hur saker och ting verkligen känns leder mig in på små vägar, vägar som för andra kanske inte verkar så spännande men som för mig är helt rätt. Såna vägar tycker jag är bra. Alla vägar som får mig att känna mig mindre vilsen är det. Jag gillar liksom inte att känna mig vilse i pannkakan.

Jag är som Pippi Långstrump. Jag tror mig inte behöva andra. Jag kan själv. Det är en rätt bra egenskap i många lägen men jag tror samtidigt inte att meningen med livet är att vara ensam. Jag tror att meningen med livet är att våga njuta av sammanhang, att kunna känna glädje för vardagliga små händelser och att lära sig förstå vad ordet lycka betyder.

Jag har lärt mig att för att genuint kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv. Det tog mig ett tag att fatta det. Jag vandrade på alldeles för leriga och på tok för gropiga skogsvägar och ibland var jag så vilsen att jag inte visste vad som var upp och ner, än mindre vägen hem. Jag satte mig på en sten och kände efter och promenerade vidare åt det håll som gjorde att klumpen i magen blev mindre och mindre. Till slut såg jag solstrålarna trycka sig ner genom trädtopparna, jag märkte hur dom kämpade sig ner mot mig för att smälta dom sista isbitarna och en vacker dag var jag framme, eller om det var en regnig, jag minns inte riktigt.

Lycka för mig är inte överflöd, det är inte dyra materiella ting, det är inte att jämföra mig med andra och inbilla mig att jag leder eller vinner. Lycka för mig är att jag förstår hur bra jag har det. Lycka för mig är varmvatten i kranen, att bilstereon fungerar, att jag trivs i mitt hem, att mina barn skrattar och mår bra, att jag kan se mig i spegeln och känna mig stolt över mig själv, mitt liv och mina val.

Men på senare tid har en ny sorts lycka smugit sig in i mitt medvetande: lyckan över underliga sammanträffanden. Det kan handla om möten med människor som på ett eller annat, stort eller litet sätt förändrar mitt liv och det kan handla om att sätta bollar i rullning som leder till mål jag aldrig trodde jag skulle göra. I detta fall är det min blogg som är bollen och filmen City Island som är målet.

Hade jag inte suttit och funderat på vad som gjorde mig riktigt glad där i mitten av november 2009 så hade jag kanske aldrig startat Fiffis filmtajm. Jag hade kanske aldrig läst någon annan filmblogg, jag kanske hade fortsatt leva i villfarelsen att filmrecensioner var dom minutrarna som erbjöds i dom största TV-kanalerna och dom fjuttiga raderna som skrevs i kvällstidningarna. Men nu satt jag på min sten med en vilja att skriva, ett fritidsintresse som inbegrep filmtittande och en vetskap om hur roligt det är att ha en blogg som blir läst. Men hur roligt det än är att skriva och hur roligt det än är att bli läst så finns det ingenting som går upp emot att via underliga sammanträffanden få tips på filmer som förändrar mitt liv.

City Island är en film jag aldrig hade kommit på tanken att se hur mycket jag än gillar Andy Garcia. Ett jättefult fodral, en sunkig poster, en handling som känns som en dussinprodukt, inga direkt kända skådespelare (utom Garcia då) och en regissör jag aldrig hört talas om (Raymond De Felitta).  Men där, precis under det ointressanta skalet finns en skinande blank vit sak som jag försiktigt har plockat upp och lagt i min vadderade låda med filmpärlor.

City Island må vara en simpel dramakomedi på ytan men gnussar man det allra minsta så handlar den om precis det jag nyss beskrivit, om att hitta sina vägar, våga känna efter och gå åt rätt håll. Den har helt enkelt precis allt som ett mästerverk i den här genren ska ha. Jag är rätt igenom hyperförälskad, jag mår så bra, det bubblar av glädje under huden och nuförtiden vet jag vad det betyder. Det betyder lycka.

Tack till Movies-Noir som gav mig City Island-tipset och tack till alla som förgyller mina dagar med filmrecensioner skrivna med kärlek och engagemang. Det är fantastiskt att få vara med om det här, att känna vardagslycka genom att läsa och skriva genomtänkta bokstäver och att hitta filmer som kommer hänga kvar i medvetandet resten av mitt liv.

Här finns filmen.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Min guilty pleasure-film

En guilty-pleasure-film, vad är det för nåt?

Jo, det är en film jag gillar och gärna ser om och om igen men ändå känner en viss grad av pinsamhet över.

Till exempel, om jag är på en fest med sittande middag bland människor jag inte känner så väl så skulle jag inte räcka upp handen, ställa mig upp, harkla mig och högt orera: SUNES SOMMAR, DET ÄR EN BRA FILM DET! Ändå tycker jag precis just det.

Sunes sommar är en film jag sett varenda sommar sedan 1994, vissa år flera gånger. Den hade biopremiär på juldagen 1993 och jag minns inte om det var just den dagen jag såg den första gången eller om det var nån annan kall och snögloppig dag men jag minns att när jag åkte hem från biografen så var det isande kallt ute men väldigt varmt inuti mig.

Sunes pappa Rudolf (Peter Haber) är för ekonomiskt lagd för att åka till Grekland på semester med hela familjen och bestämmer sig istället för att dra iväg på husvagnssemester med hela byket. Mamma Karin (Carina Lidbom) är otröstlig men får en sollampa från den lokala loppisen som plåster på såret, dottern Anna (Nina Almlöf) är fjårtis och mest intresserad av raggande killar, Sune (Andreas Hoffer) är i perfekt ålder för denna typ av semester, han gör det bästa av situationen och verkar finna sig i det mesta och lillebror Håkan (Gabriel Odenhammar) käkar potatis.

Vid första anblicken kan man tro att det här är vilken smårackig familjefilm som helst men Sunes sommar är så mycket mer än så. Sunes sommar är igenkänning personifierad. Vi kan alla känna igen oss i någon av karaktärerna och kan du inte det känner du definitivt någon Rudolf. Kanske är det din morbror, kanske din pappa eller – ve och fasa – din äkta man?

Rudolf kan vara den vidrigaste personlighetstypen jag vet. Han är en kombination av dryg, självcentrerad, gubbig, ryggradslös och osäker och hade han varit enbart allt detta hade filmen varit otittbar. Nu är Rudolf en mer komplex man än så, han har ett hjärta och en värme som sipprar fram när man minst anar det och Peter Haber porträtterar honom i alla lägen med knivskarp precision. Att han är ett sådant komiskt geni hade jag ingen aning om, inte före vintern 1993-94 i alla fall.

Guilty pleasure var det ja. Jag skäms inte över mycket men ja, jag skäms faktiskt litegrann över att jag älskar den här filmen. Jag är ingen husvagnsunge, jag har inga personliga kopplingar alls till denna typ av liv, jag har ingen storasyster och ingen busig lillebror som äter potatis (min käkade billigt plastgodis, samlade på svärd och blev tatuerare) och jag känner inte igen mig i mamma Karin (jag hade fått tokspel för länge sedan om jag var gift med Rudolf, troligen hade jag kört ner husvagnsjäveln i halsen på´n , stoppat ner barnen i en rygga och rymt till Korfu), ändå – eller kanske på grund av detta – är filmen så fullkomligt superhärlig för mig. Det här är kärnan av sommarsverige och hur ska jag inte kunna känna igen mig i det?

Det finns inte trettio sekunder onödigheter i den här filmen, den kör på i samma tokroliga tempo filmen igenom och många är dom scener jag refererar till om inte dagligen så (alltför) ofta. Speciellt parkeringsscenen i början, den ser man ofta i vardagen och många gånger har jag hört mig själv säga ”Du parkerer ju som nån jävla Rudolf!”.

Sunes sommar är inte bara Sunes utan även min och guilty pleasure eller ej, det här är en riktigt RIKTIGT rolig film!

Här hittas länkar till alla övriga filmbloggare som är med på detta tema. Jättekul läsning!

Publicerat

LOCK UP

Jag undrar om det inte var 1989 som Sylvester Stallone peakade som filmstjärna. Jag undrar om han kan bli bättre, snyggare, mer right-on-target än han var då? Han hade glimten i ögat, han var vältränad men inte överanabolisk, det gick att höra vad han sa, han valde filmer inte enbart med plånboken och han verkade älska underdogrollerna, dom som Rocky var med att skapa.

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken.

Ingen kan på samma sätt som Stallone gestalta en man som förlorat allt, som ligger i dyngan och sprattlar, som till synes inte har någon utväg men som vänder på allt och slutar som en vinnare. Stallonefilmer från 80-talet är perfekta på det sättet, jag vet jag får och jag blir aldrig besviken. Inte då. Inte nu. Inte sen.

Jag kan inte med all vilja i världen säga att jag tycker filmen är lika spännande när jag ser om den nu som när jag såg den för tjugotre år sedan men jag gillar filmen fortfarande, den funkar på mig (förvånad? någon?). Jag fixar inte orättvisor varken på film eller i verkligheten och jag spänner mina biceps i lojalitet och fantomkramp när Frank dumdristigt ger sig in i slagsmål, jag klapprar med fingertopparna mot soffbordet under hans rymningsförsök och jag vill göra tusen nålar på Donald Sutherland mest hela tiden.

Nostalgi och kärlek är bra kryddor när man tittar på film men det är inte alltid det räcker. Ibland vill man att minnet ska vara bättre än det faktiskt är. Lock up är inte ett sånt minne.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

CARNAGES

Jag tror på det där med att en liten grej kan starta en stor förändring, det gäller bara att sparka på rätt sten.

Ibland räcker det att våga säga det där som känns så superläskigt eller att släppa kontrollen eller att faktiskt ta kontrollen över nån del av sitt liv som hamnat lite på efterkälken. Ibland räcker det att säga nej, ibland får man sätta sig i den uppblåsbara jollen och bege sig ut på Atlanten utan mat och vatten och ibland händer det att en tjur dör någonstans i Spanien för att livet ska te sig annorlunda för ett gäng personer runt om i Europa.

Ska jag förklara det sista lite närmare kanske? Ja, jag kan ju alltid försöka. Carnages börjar med att en ung tjurfäktare går ut på arenan för att ge den stora stygga tjuren en fight. Han är tuff med sin röda cape men begår ett misstag och blir allvarligt stångad. Tjuren dödas, tjurfäktaren hamnar på sjukhus och framför en TV någon annanstans sitter en liten flicka med stora bruna ögon uppkrupen i soffan och bevittnar spektaklet. Hon och hennes familj har en stor svart hund (nu snackar vi STOR), en sån av typen som jag sov bredvid när jag var i Köln under fotbolls-VM 2006 och bodde hos en familj som enbart pratade tyska (som jag inte kan alls) och jag förstod bara ett enda ord familjen sa och det var namnet på den köttätande besten andra kallar vovve: Rambo. Nåja. Den stora svarta hunden hamnar i centrum så fort han är i bild, visserligen ofrivilligt men ändå ganska….äckligt…på nåt vis.

Tjurens döda kroppsdelar portioneras liksom ut över olika delar i Europa och där delarna hamnar där får vi följa några personer. Skådespelaren Carlotta (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve) som går på nån nakenurs i primalskrik i ett badhus och träffar en kille, Alexis (Clovis Cornillac). Vi får träffa en konservator som är otrogen mot sin gravida fru, en gammal dam som gillar att dansa och en handfull personer till som på ett eller annat sätt måste ta tag i sina  liv tack vare denna döda tjur.

Det är egensinnigt så jag blir alldeles rörd. Regissören och manusförfattaren Delphine Gleize får med den här historien mig att hamna i samma känsloläge som när jag yngre och läste John Irving och Jonathan Carroll. Jag vet aldrig vad som ska komma, vad jag ska få uppleva, se och beröras av och det är så härligt, så befriande knasigt att jag ler med hela överkroppen.

Filmen är egentligen både helt galen och supervanlig då den visar små urklipp från människors liv som är precis så annorlunda som vanliga liv faktiskt är och precis så superudda som vanliga liv sällan är på film. Kanske låter det helflummigt men då får det vara så för det här är en film som antagligen kan – och bör – analyseras in i minsta detalj för att på riktigt förstås men samtidigt går det alldeles utmärkt att bara se och bevittna utan att tänka så mycket.

Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, så pass mycket att jag tänker ge den det högsta betyg jag kan utdela. Det är så väldigt sällan jag upplever denna typ av ständiga överraskningsmoment på film – och speciellt i ett drama – att jag inte kan göra annat. Jag bara häpnar. Blir förälskad. Omtumlad. Överkörd, fast inte av en lastbil utan av en rosa bulldozer.

Nu är jag ofantligt sugen på att försöka få tag på Delphine Gleizes två andra långfilmer L´homme qui rêvait d´un enfant (2006) och La permission de minuit (2011) bara för att se mer. Att jag kommer se om Carnages är så självklart att jag nästan vill säga hrmpf till mig själv och snörpa på munnen åt minsta tvekan. En sånhär film ser man inte bara en gång, av mängder av orsaker.

Vad Henke på Fripps filmrevyer tycker om filmen kan du läsa här.

Jag fick alltså sex stycken filmer av Henke på Fripps filmrevyer och det här är den sista. Nu har jag sett Schultze gets the blues, In America, Lost and delirious, Whale rider, Hedwig and the angry itch och Carnages, sex filmer på sex veckor och dessutom sex filmer som jag antagligen aldrig hade sett utan lite hjälp på traven.

Det här var en bortom rolig nöt att knäcka, det har varit ren och skär njutning att titta på film som jag inte känner till och inte läst på det minsta inför. Jag önskar att alla någon gång får vara med om detta och att det inte var sista gången för mig. Tänk om det gick att köpa ”hemliga filmer” i affärer, ett svart fodral med nån utvald film i. Jag skulle hugga som en kobra på den grejen.

Tack så väldigt mycket Henke för den här superroliga och jättepersonliga presenten!


Publicerat

THE ICE STORM

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla ”trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

ALMOST FAMOUS

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman ”bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

EN PRINS I NEW YORK

Jorå, jag är inne i ett återupptäcka-Eddie-Murphy-stim alldeles på riktigt. Han var en stor idol för mig under min uppväxt och En prins i New York var länge en stor filmfavorit, den kom ju ändå under mitt favoritår 1988. Så jag köpte filmen och jag såg om den och hade den åldrats med värdighet?

Hahahahahaahahaaaaaaa.

Nej.

Usch och fy, nej fy fan.

Jag trodde i min enfald att Ombytta roller var den enda av Eddie Murphys filmer som inte fixat tidens tand men det här var nästan strået vassare ändå. Vad var det jag skrattade så mycket år förr? Jag minns scener som jag spolade fram och tillbaka massvis med gånger för att få skratta till, skratta mer, skratta igen men dessa scener får mig inte ens att rycka på mungiporna. Jag fattar liksom inte humorn längre.

Prins Akeem (Murphy) är en uttråkad 21-årig bortklemad…prins….från nåt afrikanskt hittepåland som är giftasvuxen men inte vill ha den kvinna han är bortlovad till så han åker till New York tillsammans med sin tjänare (Arsenio Hall) för att hitta ”den rätta”, dvs en kvinna med skinn på näsan som har egen vilja och smak.  Eddie Murphy och Arsenio Hall gör – som vanligt – sjuttioelva olika karaktärer själva och det är ju fine  – OM DOM VORE ROLIGA! 1988 var dom kul, 2012 suger dom babianröv. Hela filmen suger faktiskt.

Snuten i Hollywood-filmerna ligger i min pipeline nu och jag är rädd som fan faktiskt. Det kan uppenbarligen sluta precis huuur som helst.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.

Publicerat

FÖRRÅDD

Fiffi sa…

Förrådd! Åååhååååå den äääälskade jag när den kom. Eller om det var Tom Berenger. Minns inte helt hundra 😉

Movies – Noir sa…
Grejen är den att själva ämnet är bra och starkt, och Berenger gör vad han ska i en bra roll. Men filmen lyckas inte fullt ut, även om den helt klart har sina positiva sidor.
Fiffi sa…
Tror jag måste se om den. Det är ju typ 25 år sist. 25 år!!!!!!!!!! Galet! 
Movies – Noir sa…
Ja, det vore något. Speciellt om du har minne av att ha älskat filmen när den kom. 
Fiffi sa…
Jag minns precis känslan i magen när jag gick från bion, jag minns ljuset, jag minns lukten, jag minns strumporna jag hade på mig (ja, inte DEN lukten), jag minns Tompas bringa men annars är det helt blankt, minns ingenting av filmen :/
Movies-Noir sa…
Men den har iaf lämnat sina spår efter sig, uppenbarligen. Även om den kanske inte visar sig vara lika bra som du minns den så tror jag det kan vara dags för ett återbesök 😉
Det är 2,5 månad sedan jag hade den här konversationen med Movies-Noir efter att ha läst hans recension av filmen. Nu är den sedd, igen och det är alltså 24 år sedan sist. Åren går och vissa filmer består men är Förrådd en av dom?
Jag trodde mig inte minnas något av handlingen när jag började titta på filmen men scen efter scen ger mig rysningar. Minnet kommer tillbaka och nu är det inte bara omständigheterna kring detta biobesök som jag minns, jag minns handlingen också.
Jag och min bästa kompis var vansinnigt betuttade i Tom Berenger vid den här tidpunkten. Vi gillade honom så mycket att vi träffades hos henne och tittade på Krigshundarna bra många fredagar i rad, en film som vi inte ens tyckte var särskilt bra men det kryllade inte av Berengerfilmer i videoaffären direkt. Så när Förrådd gick upp på biografen i Katrineholm satte vi oss på bussen och åkte dit, självklart gjorde vi det och när vi gick ut från biografen var våra känslor kring Tompa tämligen schizofrena. Han var fortfarande skitsnygg men rollen som Gary Simmons var – och är – inte speciellt trevlig. Han må vara fin i sina höga jeans men han är sjukt otrevlig men han har en människosyn som jag skulle vilja prygla ur kroppen på honom.
Joe Eszterhas, manusförfattaren bakom filmer som till exempel Basic Instinct och Kniven är enda vittnet, är grym på att hitta den rätta tonen i passionerade thrillers och manuset till Förrådd är inget undantag. Castingen av Tom Berenger och Debra Winger som kärleksparet är också hundraprocentigt. Regissören Costa-Gavras kan man tycka en hel del om och jag kan inte säga att jag är överdrivet förtjust i hans filmer per automatik men just med den här filmen stoppar han handen i handsken och den passar alldeles perfekt.
Det finns många scener som är så talande att jag stannar filmen, spolar tillbaka, tittar, spolar tillbaka och pausar och den som fastnat mest hos mig är när Gary, Katie (Winger) och Garys två barn är på ett nöjesfält och tillsammans åker en karusell. Jag har synat deras blickar i slow-motion, jag har synat barnens genomglada reaktioner och hur många gånger jag än tittar så hittar jag bara varm, kärleksfull mänsklig perfektion i den där scenen och såna kryllar det inte av i filmhistorien.
Själva handlingen tänker jag inte gå in på här för ju mindre man vet desto bättre är det, i alla fall om du tänkt se filmen, vilket jag hoppas och tror. Det här är nämligen en film som har fått klockorna att stanna. Den håller precis lika bra då som nu, Tom Berenger är fortfarande bland det bästa och finaste 80-talet hade att erbjuda framför en filmkamera och Debra Winger likaså. Jag känner filmisk lycka över att ha sett den här igen, att ha återknutit kontakten med ett stort filmminne från min gymnasietid och det är fullkomligt superhärligt med omtittar som inte gör mig det minsta besviken.
När jag såg den 1988 med Tom Berenger-mums-mums i mungipan:

När jag såg den 2012 med nostalgihetta i hela bröstkorgen:

Publicerat

PLAY

Jaha… Vad ska jag plita ihop om det här då? Filmen är just precis sedd och det snurrar i huvudet.

Det första jag tänker på är ungjävlar. Fy fan vad lätt det är att tycka illa om många många ungar nuförtiden. Reptilhjärnan bara pumpar ut aggressioner och jag känner igen mig i så många scener i filmen att det knyter sig i hela magen. Som jag har bråkat och tjafsat med stöddiga kids, jag har blivit kallad både det ena och det andra när jag gått emellan i bråk och trott mig gjort nytta. Vuxna som ”lägger sig i” gör sällan nytta, i alla fall är det inte så det känns i magen när jag går därifrån med spott i nacken.

Det andra jag tänker på är var kommer den här attityden ifrån? Har ungar i alla tider varit lika kaxiga? Okej att barn och tonåringar alltid bråkat sins emellan, i gäng och med varandra men denna respektlöshet mot vuxna, har den kanske alltid funnits? Är det bara jag som inte längre är ung och inte längre ser på saken från en tonårings perspektiv utan från den vuxnes?

Det tredje jag tänker på är fy satan för att vara ung idag. På många sätt borde det vara lätt som aldrig förr men jag tror det är precis tvärtom. Barn blir stora fort, kan mycket, förstår massor, lär sig hantera tekniska prylar innan dom kastat första nappen, får lära sig ta ansvar i skolan, planera eget arbete, sköta sina åtaganden utan påminnelser men nånstans känns det som att det blivit en glitch i systemet. Nånting går snett hela tiden och det hjulet snurrar på bra fort.

Det fjärde jag tänker på är Ruben Östlund. Regissören Ruben Östlund som skrivit manus till filmen, som kommit på att detta går att filma, som ser problem som är stora som såriga kratrar och i detta hål trycker han ner både tummen, pekfingret, hela handen och ett filmteam. Jag är långt mer imponerad av Play än av hans förra film De ofrivilliga och antagligen är jag det just för att den här filmen ligger mig närmare rent privat.

Det femte jag tänker på är skådespelarna. Alla dessa unga pojkar som agerar utan att agera, jag blir så väldigt imponerad. Inte för en sekund känns filmen orealistisk, inte en enda scen känns som hittepå eller ens som en del av en film. Det känns som jag får se utvalda delar från övervakningskameror och det gör mig i viss mån illamående, samtidigt som jag med denna klump i magen inte kan bortse ifrån att det är dessa unga begåvade skådespelare som hjälper mig nå dit.

Hade jag sett Play innan det var dags för Guldbaggegalan så hade jag blivit uppriktigt SKITFÖRBANNAD över att Apflickorna vann priset för Bästa film. Nu krafsar jag mig mest i hårbotten och funderar. Hur kunde Apflickorna vinna? Hur i helvete gick det till? Nu fick Ruben Östlund visserligen en Guldbagge för Bästa regi – och det med rätta – men Play är utan konkurrens både den bästa och den viktigaste svenska filmen från 2011.

Nu till frågan, det sjätte jag tänker på: kommer jag nästa gång jag hamnar i en konflikt med ungdomar i grupp att reagera mindre eller starkare? Kommer jag att backa och gå därifrån eller bege mig in i stridens hetta och flippa helt?

Jag vet faktiskt inte.

Jag måste få återkomma i frågan.

Publicerat

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

Publicerat

Veckans Sarandon: DEAD MAN WALKING

Precis som jag ibland tänker att det låter sjukt mycket kaxigare att svära på tyska så tänker jag att det är finare att gråta på franska. Franska tårar, det låter det. Franska tårar låter både intellektuellt och vackert, kanske har dom även en svag doft av dyrt vitt vin, inte sånt där La Garonne-tjafs jag hinkade som ung, nej, smörigt vitt vin, sånt som är så gott till fisk.

Jag såg Dead man walking i en fullsatt salong i Paris. La derniere marche, den sista marschen. Jag satt där bland vackra kvinnor i mörk page och unga killar i dyra jeans och medelsnygga tjejer i uppsatt hår och gamla rynkiga gubbar. Klientelet var inte ett dugg annorlunda mot en biograf i Stockholm, inte fler baguetter, inga musettdragspel, inga ammande mödrar med en Gauloise i mungipan. Vi var bara en sorgsam samling biobesökare som alla hade alldeles för få näsdukar med oss i fickor och handväskor.

Den katolska nunnan Helen Prejean (Susan Sarandon) får ett brev från den livstidsdömde fången Matthew (Sean Penn). Helen besöker honom i fängelset men han är ingen lätt man att komma nära. Dömd till döden, visar inga tecken till ånger, han är hård som sten men Helen ger inte upp. Hon erbjuder sig att hjälpa honom med en nådeansökan och hon ställer upp och finns där för honom, vad annat kan hon göra då han ingen annan har?

Att Susan Sarandon fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen är inget konstigt alls, hon är makalös här, jag får inte fram ord att ens beskriva hur bra hon är men att Sean Penn inte fick en Oscar är nästintill frånstötande. Hans porträtt av Matthew är bland det mest välspelade jag sett på film och samspelet dom emellan är på nåt sätt beyond skådespeleri.

Få filmer får mig att gråta på samma sätt som Dead man walking. Det är inte bara tårar som strilar lite sakta, det är fulgråt på ett sätt som gör att jag helst ser filmen ensam. En fullsatt salong i Paris är alltså inte ultimat på något vis. Många var vi som grät tillsammans den dagen. Det snörvlades och snorades och snöts i tröjärmar och torkades ögon med allt man kom åt och om jag innan trodde det var finare med franska tårar än svenska så hade jag fel. Det var inte finare men inte heller fulare. Tårar är tårar var dom än kommer ifrån. Svordomar är svordomar oavsett om dom kommer ur munnen på en arg tysk eller på mig. Att medvetet döda folk i civilisationens namn med hjälp av politiska lagar och regler ses däremot inte på samma sätt beroende på vart i världen det händer. Ett amerikanskt dödsstraff ses med andra ögon än ett nordkoreanskt, i alla fall av amerikanarna själva.

Sextonio länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Tjugofem länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst tio år och elva länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (brott i krigstid). Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal individer i följande länder: Kina – tusentals, Iran – 252, Nordkorea – 60, Jemen – 53, USA – 46, Saudiarabien – 27, Libyen – 18. Samtliga länder utom USA klassades som diktaturer.

Dead man walking är baserad på verkliga händelser efter romanen som Helen Prejean själv skrivit. Den beger sig in i dödsstraffsdiskussionen som en lång infekterad sticka under nageln och jag gillar att regissören och manusförfattaren Tim Robbins inte väjer för obehagligheter. Han tar klar ställning i frågan, hela filmen tar klar ställning i frågan och det hör inte till vanligheterna i amerikansk film direkt.

Jag har sett den här filmen fem gånger genom åren och den berör mig precis lika starkt varje gång. När slutscenerna blir som allra jobbigast känner jag lukten av parfymen från kvinnan som satt bredvid mig på den parisiska biografen. Jag känner den fortfarande och jag minns hur vi sneglade på varandra i den där orgien av tårar och snor och vi förstod grejen, det var samma lika. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett omständigheterna.

Publicerat

JÄRNLADYN

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är mer säker än någonsin på min åsikt: tuggummi är ett satans gissel som borde förbjudas!

Bortsett från mängden småfåglar som årligen dör med en osmaklig klump uttuggat gummi mellan över och undernäbben så har detta påfund återigen retat gallfeber på mig i timmar i en biosalong.

Förhandsvisningen av Järnladyn var full till sista plats. Jag går ensam och sitter mellan en kvinna som gäspar sig igenom filmen och en äldre man som tuggar frenetiskt och med öppen mun på nåt han köpt i storpack på Apoteket. Det luktar ingen särskilt om tuggummit men nåt rätt gör den för salivavsöndringen är enorm om jag förlitar mig på ljudet.

Jag hade inte särskilt höga tankar om Järnladyn, inte som film betraktad. Att Meryl Streeps förvandling till Margaret Thatcher, en av världens hårdaste politiska kvinnor, är makalös är givetvis solklart men att även filmen skulle vara det slog mig aldrig som en möjlighet.

När filmen börjar är Margaret en gammal kvinna som har smugit sig ut från sitt eget hem för att köpa mjölk. Hon är vimsig, hon ser i syner, hon är glömsk och hon behöver hjälp med att sköta det dagliga runt omkring. Maken Denis (en imponerande Jim Broadbent) är död men för Margaret är han både vid liv och vid god vigör och fungerar utmärkt som sällskap i hemmet. Dottern Carol (Olivia Colman) kommer ofta och hälsar på och upphör aldrig att ta åt sig av mammans sarkasmer.

Det står klart väldigt tidigt att Margaret Thatcher har varit en världspolitikens kvinna mer än en närvarande mamma och god fru men det är så hon har velat ha det. Redan som ung när Denis friade var hon ärlig med sina tankar om att aldrig bli en kvinna som diskar, städar och tar hand om barn. Denis visste vad han gick in i och han gjorde det med öppna ögon. Vad han såg var exakt vad han fick även om han just då kanske inte kunde ana att kvinnan han älskade skulle bli premiärminister.

Filmen liksom spelar sig igenom hennes liv som Linda Lampenius på sin fiol. Det är lite hit och lite dit med stråken, ibland får jag se lite mer, ibland skymtar händelser och människor bara förbi men den röda tråden filmen igenom är MÄNNISKAN Margaret och DET var jag oförberedd på. Min syn på henne innan filmer var att hon var ett svin, en människa som likt en diktator gick över lik för att nå sina mål och om det dog några gruvarbetare eller argentinare på vägen så spelade det ingen roll. Min syn efteråt är mer nyanserad.

Gubben bredvid mig fortsätter tugga. Jag tänker ”Vad skulle Margaret ha gjort?” och genast börjar det rycka i armbågen. Ett hårt och snabbt slag med armbågen över nästan borde få tyst på´n men skulle Fru Thatcher verkligen ha brukat våld för att få igenom sin ståndpunkt? Ja, det skulle hon, det är jag säker på. Både våld och krig. Falklandskriget är det första krig jag har nyhetsminnen från som liten och där var hon inblandad ända ner till fotknölarna.

Jag har en stor beef (en hang-up på ren svenska) både i verkligheten och på film och det är när gamla människor summerar sina liv och är med om att deras livskamrat går bort. Jag får ett tryck över brösten som är rent överjävligt och jag börjar i princip alltid gråta. Det är så satans jobbigt att se för jag vet att trots att det för mig – på pappret – är många år dit så går tiden så infernaliskt fort så snart är jag där och ska säga hejdå till alla och summera mitt liv. Jag försöker fokusera på att det är Margaret Thatcher jag tittar på, att det är hennes liv som börjar ta slut, att det är hon som varit en tveksam mamma och därför inte får träffa sin son fast det är hennes mesta önskan för han vill inte hälsa på henne, men det går inte. Fokusera my ass liksom. Inte ens ett klaffsigt jävla tuggummi (eller prova tio eller tjugo) hjälper. Jag hamnar i ful-gråt-mode. Det är inte så kul, inte när jag sitter inklämd mellan främlingar och helst skulle vilja snyta mig i armvecket.

Filmen tar slut men inte tårarna. Att gråta i minusgrader gör ont. Det är som att blinka ut diamantliknande iskristaller. Jag gråter hela vägen till P-huset och hela bilresan hem, det slutar inte. Den där blicken hon har när hon lägger på telefonluren och inser att hon antagligen aldrig mer kommer att få se sin son, den blicken förföljer mig. Likaså sista scenen. Satan, sista scenen. Där nånstans är beviset att det inte spelar så stor roll hur viktig man varit för sitt land och hur mycket förändringar man åstadkommit i världen, när det kommer till kritan så är det bara dom närmaste människorna som är viktiga, dom man har en förmåga att genom livet ta för givet.

En mindre blödig människa än jag kommer säkert att kunna se Järnladyn för vad den är: en riktigt jättebra film.  En helt oblödig människa kommer inte tycka den är sorglig alls. En blödigare människa än jag behöver professionell hjälp för att ta sig igenom filmen – alternativt ett storpack V6 från Apoteket. Då hamnar i alla fall fokus på något annat när det känns som värst.

I subgenren ”Filmiskt porträtt av en väldigt känd person” så är Järnladyn det absolut bästa jag sett. Att få med alla delar i ett helt liv på detta sätt måste vara jättesvårt men regissören Phyllida Lloyd har prickat in alla rätt. Precis alla.