Kategori: Björn Kjellman

Publicerat

Fyra år till

Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

 

Publicerat

HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ

Att någonting har ”hänt i verkligheten” behöver inte per automatik betyda att det är intressant.

Läser jag folks statusrader på Facebook kan jag tro att det är überintressant att få reda på att någon dricker kaffe – igen, att någon är hemma med sjuka barn – igen, att någon köpt nån ny klänning på rea – igen och att någon (spänn fast säkerhetsbältet för NU blir det något alldeles extra) är på väg hem från jobbet för att förbereda fredagens tacos.

På postern till Himlen är oskyldigt blå står det längst upp med svarta bokstäver: ”Det hände i verkligheten”. Jaha, det gjorde det, där ser man och nu har Hannes Holm gjort film av det. Så spännande, eller vad?

Martin (Bill Skarsgård) bor med dagmamma-mamman och alkispappan på Lidingö, ”fast i lägenhet”. Han är kompis med Micke som bor i villa med inomhuspool och hans föräldrar har hus på Sandhamn och vill att Martin ska bo och jobba där över sommaren. Efter några familjeturer åker Martin till Sandhamn men han ska tydligen inte bo hos Mickes föräldrar och heller inte ”hänga med Micke” som var Plan A med hela grejen utan han ska jobba på hotellet och bo i personalbaracken där.

Hotellägaren Gösta (Peter Dalle) är en riktig gris. På många sätt är han det. Han är en personlighetstyp som jag har extremsvårt att tycka om eller ens se någonting positivt med. Martin gör bort sig och Gösta ger honom sparken från hotellet men passar även på att fånga upp honom och använda honom för sina skumraskaffärer.

Nu tänker jag gå tillbaka några steg till ”det hände i verkligheten”. Filmens Martin är enligt Hannes Holms egna ord baserad på honom själv och hans uppväxt i en lägenhet på 70-talet och Gösta och hans knarkargäng bygger på den sanna historien om den så kallade Sandhamnsligan. Filmens Gösta hette egentligen Flemming Broman och var en dåtida playboy och blev efter gripandet en av 70-talets mest kända svenska personer. Så verklighetens trådar virkas ihop till en rutig grytlapp som i sin tur blir Himlen är oskyldigt blå. Blir grytlappen snygg? Ja. Blir den intressant? Nej.

Filmen är inte bra, inte dålig, det är inte stort skådespeleri, inte några lågvattenmärken. Det är ett schysst hantverk på alla plan men jag blir liksom aldrig engagerad, aldrig uppeldad, jag höjer aldrig på ögonbrynen och jag drar aldrig på smilbanden.

Det här är helt enkelt en riktig mellanmjölksfilm.

[Eftersom jag är namn-nörd tänkte jag dela med mig av några av Skarsgårdspojkarnas samtliga förnamn, vilket för en sån som jag är rena julafton: Alexander Johan Hjalmar, Gustaf Caspar Orm, Bill Istvan Günter och Samuel Kristoffer Ymer. Vad dom övriga syskonen Eija, Valter och Ossian har för balla mellannamn förtäljer inte källan imdb.com]

Publicerat

Vägen ut

Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

 

 

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.

Publicerat

OSKAR OSKAR

För 15 år sedan blev Oskars gravida fru Karin överkörd av en kommunalpolitiker som kom undan med dagsböter. Sen dess har Oskar levt för sin Palle, papegojan som Karin lämnade efter sig.

Oskar (Björn Kjellman) är en kuf. Han är paragrafryttare, smygrasist, låtsaspolis, dryg och allmänt socialt inkompetent och hur hederlig han än tror att är som människa så för mig som tittar är han bara en jobbig jävla gubbe. Han är en sån gubbe som är helt otrovärdig dessutom. Han är osocial men pratar ständigt med okända. Han trivs bäst i sitt eget sällskap men lägger sig i andra människors liv och tar konflikter med allt som rör sig.

Jag trodde att Oskar Oskar skulle vara en småputtrig film om en hederlig man som inte vill annat än göra rätt och vara snäll. Tutan ljuder Ööööööööööööö, så fel jag hade! Björn Kjellman är bra som Oskar, han är alltid bra. Livia Millhagen spelar Sonja, en estländsk prostituerad och det är knappast i närheten av trovärdigt. Anki Lidén spelar granntanten med stora famnen och det är en roll hon nästan alltid spelar och självklart gör hon det bra och Fredrik Ohlssons politiker-as är precis så äcklig som man kan förvänta.

Oskar Oskar ger mig magsyra och en bitter eftersmak och trots att den bara är 1 tim och 25 minuter lång ger den mig mer träsmak än Ben Hur på en förortsbiograf med pinnstolar.

Publicerat

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.