THE TOWN

Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!

PIPPA LEES HEMLIGA LIV

Pippa Lee (Robin Wright Penn) lever ett rätt trist förortsliv. Hon och hennes kände och rike man Herb (Alan Arkin) har flyttat från sitt stora fina boende i storstan till ett hus på landet då Herb haft tre stora hjärtinfarkter och behöver lugn och ro.
Men vad behöver Pippa? Behöver hon lugn och ro?

Vi får följa Pippa från den dagen hon föddes till nutid och man kan lugnt säga att den röda tråden genom hennes liv är att varken hon själv eller omgivningen verkar ha brytt sig det minsta om HENNES behov. Allt ifrån hennes amfetamin-missbrukande mamma till hennes knäpptysta prästpappa till alla män som hon givit sig hän åt till hennes barn som behandlar henne som luft, alltså, precis på samma sätt som hon behandlar sig själv.

Jag vet inte om meningen är att jag ska tycka synd om Pippa och se henne som ett offer för omständigheter eller om meningen är att jag ska bli förbannad. Vilken baktanke Rebecca Miller än har (manusförfattare och regissör till filmen) så känns det misslyckat.

För det första så funkar inte Robin Wright Penn riktigt i den här rollen. En annan skådis gestaltar Pippa bra långt upp i åldrarna (Blake Lively) och jag fattar inte varför det ska behövas, det krockar liksom, dessutom är dom inte speciellt lika utseendemässigt. Robin Wright Penn är otroligt vacker och ser väldigt ung ut. Att hon skulle falla pladask för den tråkiga beiga gubben Herb är inte speciellt trovärdigt. Okej, jag fattar trygghetsgrejen, men gubben är inte ens charmig.

För det andra, vad är det med Pippa Lees liv som är så hemligt? Jag fattar det inte. Hon gör inget speciellt och det hon gör berättar hon för Herb. Hon är helt enkelt som en öppen bok.

Det som är härligt med filmen är att se Winona Ryder och Keanu Reeves igen. Winona spelar med stor övertygelse och Keanu har schysst magtatuering och ungdomlig blick. Han blir aldrig någon stor skådis men han gör det han ska och är fin på sitt lilla vis.