Kategori: blod

Publicerat

Shark Night 3D

En av anledningarna till att jag tycker Hajen (Jaws) är så himla läskig är att det visas väldigt lite haj. Det mesta av det otäcka fantiseras ihop i våra egna hjärnor och därför fungerar den där plastiga hajen som glider fram på en tågskena genom vattnet huuuuur bra som helst.

Men om Hajen hade haft premiär idag hade kidsen somnat som ett gäng narkoleptiker i biofåtöljerna, så är det. Dagens ”moderna” människa behöver fullt-ös-medvetslös från start till mål annars tappas intresset och speciellt tydligt är det i denna typ av skräckfilmer som oftast är mer effekter än ren skräck.

När den före detta stuntmannen David R. Ellis ställer sig bakom regissörsklappan igen (senast med Final Destination 3D och innan dess med Snakes on a plane) känns det som att han varit på lyckad prao i en niondeklass. Han fattar precis hur det funkar, han har hittat tempot, stämningen och han tjongar på med ett smörgåsbord av hajar redan under förtexterna. Såklart. Kidsen kan ju inte vänta. Allt nu är en devis som tagit sin in även i filmkonsten och visst är det härligt på sätt och vis, det är det, jag är inte enbart neggo till det samtidigt som jag ibland kan sucka och känna att va fan, måste det vara så jävla bråttom med allt, måste det gå så fort, vara så ballt, så hajpat  (häpp!) hela tiden?

Nu är kanske inte Shark Night en film som är gjord för att främja dom djupa och analyserande tankarna direkt och jag tänker heller inte göra om den till något liknande. Shark Night är helt enkelt en skräckfilm som har alla ingredisenser som filmbolaget tror krävs och behövs för att få ungdomar att betala en överdrivet dyr biobiljett, därav 3D. Det är bikinibrudar, blod och klafs och hajar en masse .

Visst sitter jag och hummar och visst sitter jag och suckar men det jag också gör är ler. Jag gillar ju sånt här. Todiloo liksom.

 

Publicerat

Hostel: Part II

Där den första Hostel-filmen slutar där börjar Hostel: Part II, både filmen och inuti mig. Det är över ettochetthalvt år sedan jag såg första filmen och jag var nog aningens snål när jag bara gav den en trea för det är en film som dröjt sig kvar hos mig, på gott men också på väldigt mycket ont.

Hostel som skräckfilm betraktad var toppen. Spännande och äcklig och jag blev rädd och mådde lite illa över alla otäcka bilder jag blev serverad. Kanske är det därför jag väntat med att se uppföljaren, för det här är verkligen inga enkla filmer att se. Dom tar betydligt mer energi än dom ger, dom kräver total uppmärksamhet samt att synapsswitchen står i OFF-läge för kopplar jag på min normala empatiförmåga så vill jag bara stoppa en strumpbyxa i halsen, svälja sakta och förhoppningsvis dö.

Det är glada ungdomar på äventyr i Europa, naiva ungdomar, levnadsglada ungdomar, såna som litar på folk runt omkring sig och speciellt snälla människor. Men snälla människor i Hostel-filmerna existerar inte, speciellt inte i östeuropa och definitivt inte på vandrarhem. Jag vet det och du vet det men tågluffarkidsen har ingen aning. Dom pratar och lär känna och skrattar och dansar utan en tanke på att personerna dom möter kan ha dom sjukaste hjärnor världen skådat och det är fan jobbigt att se hur mycket jag än mantrar ”detärbarafilm, detärbarafilm”.

Visst, det  ÄR  bara film men personligen tror jag att mina resor runt om i världen hade varit aningens mer analt kontrollerande om jag sett filmer som denna när jag var jätteung, innan jag begav mig ut i världen. Jag hade sannorlikt varit en räddare människa då, jag tror definitivt att jag varit det och när film fungerar negativt och hämmande på det sättet då är det inte helt bra att se dom. Fast sånt vet man ju såklart aldrig förrän efteråt. Att bli nojjig på grund av en film handlar inte heller om att filmen är bra eller dålig, det är liksom nåt annat, nåt som inte går att ta på men jag vet att jag bombsäkert aldrig någonsin i mitt liv skulle ta in på ett vandrarhem i Bratislava. På det sättet har Hostel 1 och 2 samma inverkan på mig.

För att gå in lite mer på handlingen i just den här filmen så är det tre unga amerikanska tjejer som är i fokus, Beth (Lauren German), Lorna (Heather Matarazzo) och Whitney (Bijou Phillips). Samtidigt i nån slags bi-handling får vi lära känna dom amerikanska männen Todd och Stuart litegrann och den infallsvinkeln är faktiskt både intressant och smart.

Todd (Richard Burgi, det är han som spelar Karl Mayer i Desperate housewives) är en överklassman med Ellos-utseende som betalat en jäkla massa pengar för att få åka till Europa och mörda någon under kontrollerande former. Han vill åt den där respekten som folk som dödat får, den där känslan dom utstrålar, blicken. Hans bekant, Stuart (Roger Bart också han från Desperate housewives, det var han som spelade George som var ihop med Bree ett tag) är en osäker liten räka, gift och till synes rätt normal men även han har betalat för att få döda en fängslad kvinna i Slovakien.

Relationen dom emellan och det som sedan händer med deras psyken i mördarkatakomberna är mycket väl gestaltade scener och ganska speciella för att vara denna typ en filmgenre.

Betygsmässigt är Hostel: Part II svagare än ettan men då den första filmen egentligen borde höjas till en fyra så är betyget till denna ganska given.

 

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

Publicerat

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.

Publicerat

Staunton hill

Cameron Romero gör det inte lätt för sig. Som son till kultregissören George A Romero finns det egentligen bara en sak han INTE borde pyssla med för att slippa bli jämförd med sin pappa: han borde inte regissera skräckfilm.

Vad gör då Cameron Romero? Jo, regisserar skräckfilm såklart. Vem har sagt att livet ska vara lätt liksom?

För att göra det extra svårt har Cameron gett sig på en historia som på pappret är urtypen av en ordinär skräckfilm. Ett gäng ungdomar, extremt obefolkad landsbygd, trasig bil, dåligt väder, letar tak över huvudet för natten, hittar övergivet stort hus, sover i lada, konstiga ljud, underlig familj, son i huset saknar kanske både kromosom, intelligens och andra vitala delar innanför pannbenet och han gillar blod samt att lukta på kvinnliga underkläder.

Staunton hill påminner i känsla och färger om 70-talsfilmer i samma genre. Det är bara filmmusiken som känns modern. Musiken är skriven av den danske TV-spelskompositören Jesper Kyd och han är helt klart duktig på sitt jobb.

Filmen är ”hoppig” och ojämn, den börjar segt men tar sig mot slutet (om ”tar sig” betyder att det blir blodigt som attans för det blir det, som ATTANS!) men är ändå helt okej som hjärndöd underhållning i 90 minuter.

Filmen är tillägnad regissörens mamma Nancy Jane McKim som dog 2008 och jag tror pappa Romero är åtminstone liiiite stolt över grabben.

Publicerat

Frontier(s)

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.

Publicerat

MARTYRS

Jag har folk i min bekantskapskrets, ganska hårdhudade sådana, som säger att Martyrs är bland det jävligaste dom sett. Jag känner en del som ifrågasätter om denna typ av film ens har något existensberättigande och om det inte skulle vara lika bra att införa censur igen – och då gärna en världsomfattande sådan – för att förhindra att liknande filmer kommer ut till vanligt folk. Själv förstår jag inte vad dom bråkar om.

Martyrs är inte en film tänkt som en somrig blockbuster för fnissiga första-dejtare, det är en film gjord för en smal publik av filmnördar som redan ”sett allt” och vill se något ännu värre. Det är där JAG blir rädd för jag tyckte inte det var så farligt. Jag blev inte äcklad, jag blev inte rädd, jag blundade inte, jag tittade och tänkte mest ”meh guuuu så blodigt, vem ska städa upp allt det där? Har dom RUT-avdrag i Frankrike?” Ingen del av filmen berörde mig och vad det beror på kan man kanske skriva en C-uppsats i psykologi om.

Tjejerna i filmen kändes mer som påhittade mänskliga seriefigurer än som vanliga ungdomar. Storyn är både banal, skitirriterande, klurig och fullkomligt smaklös och den kombinationen i sig kan göra att jag stängde av mitt logiska tänkande och därmed också känslocentrat i hjärnan.

Jag vet egentligen inte något tillfälle som är bra för att se en film som Martyrs. I alla situationer, i alla sammanhang finns det filmer som är bättre att se, läskigare, ballare, äckligare. Ska jag hitta något odelat positivt med filmen så är den EXTREMT bra gjord och både Morjana Alaoui som Anna och Mylène Jampanoï som den omänskligt trasiga Lucie gör ett fantastiskt bra jobb. Wow, liksom! Det kan inte ha varit en lätt filminspelning.

Publicerat

THE LAST HOUSE ON THE LEFT

Häromdagen skrev jag om filmen I spit on your grave, en film i rape-and-revenge-genren som jag inte tyckte så vidare värst bra om. Filmer utan egentlig handling som enbart syftar till att få visa grafisk våld en masse funkar inte på mig, oavsett vad baktanken är. The last house on the left är en film i samma genre men med en helt annan känsla.

En familj bestående av mamma (Monica Potter), pappa (Tony Goldwyn) och 17-åriga dottern Mari (Sara Paxton) åker till sitt sommarhus för att försöka läka såren efter sonen/broderns död. Mamman är fullt förståeligt överbeskyddande mot sitt nu enda levande barn och när dottern vill låna bilen för att åka in till stan och träffa sin kompis Paige (Martha MacIsaac) får hon ett ja om än väldigt motvilligt.

Paige och Mari hamnar av en kombination av slump och dumma val på ett motellrum tillsammans med en ung kille, Justin (Spencer Treat Clark). Dörren till rummet öppnas och in kommer Justins pappa, farbror och farbroderns flickvän, ett gäng skrupelfria och gränslösa psykopater som inte har för avsikt att släppa ut tjejerna i frihet och dessutom behöver dom Maris bil.

Färden fortsätter, likaså byggs den suggestiva känslan upp och det enda jag förstår som iakttagare är att det kommer gå käpprätt åt helvete för tjejerna. Och ja, det gör det. Men det slutar inte där. Utan att avslöja för mycket så får mamman och pappan en avgörande roll och då sitter jag där i soffan alldeles svettig och uppriven, för hur FAN skulle jag själv reagera om min dotter kom hem i det närmaste död och dessutom brutalt våldtagen? Hur skulle jag bete mig mot förövarna när jag träffade dom?

I den här rätt smala och specifika genren tycker jag The last house on the left är bland det bästa man kan se. Visst är våldet närgånget och geggigt men det känns inte för en sekund onödigt. Ska jag jämföra den här med någon annan film så är den mer lik Funny games i grundkänsla än I spit on your grave även om familjen i Funny games inte lyckades med det enda denna film (och ISOYG) egentligen går ut på: att hämnas och det riktigt jävla ordentligt.

Publicerat

I SPIT ON YOUR GRAVE

Jennifer (Sarah Butler) har hyrt en stuga mitt ute i ingenting. Tanken är att hon ska bo där alldeles själv i några månader för att skriva klart en bok.

Redan på bensinmacken en bit därifrån träffar hon på traktens byslödder, tre relativt unga män med lika skev syn på sig själva som på kvinnor i stort.

Jennifer är en snygg tjej med långt hår, tajta byxor och skräckfilmslinne, killarna ser ut som vilka killar som helst. Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen.

Bilder och ord-Sofia har myntat ett fenomenalt beskrivande samlingsord för denna typ av män: tortyrlantis. Inget ord kan stämma bättre. Dessa mentala missfoster känns som både en anledning till och en konsekvens av en avbefolkad glesbygd.

Rape-and-revengefilmer är egentligen inte min grej alls. Att på nära håll behöva bevittna en segdragen gruppvåldtäkt bara för att få känna den uppfinningsrika hämndens ljuva doft efteråt, nej, den delen av reptilhjärnan finns inte hos mig. Jag blir snarare bara än mer hatisk mot svaga män som tror sig bli starka i grupp och det är en känsla som inte släpper bara för att filmen tar slut. Den sitter i ett bra tag och det känns inget vidare faktiskt.

Däremot undrar jag hur länge det kommer dröja innan vi i jämlikhetens namn får se en omvänd rape-and-revengefilm. Vem blir först med att filma fyra-fem samvetslösa kvinnor som brutalt våldtar och skändar en ensam man?

Kan man göra en film av en doktor som syr ihop folk till en mänsklig tusenfoting då kan man banne mig göra film av vad som helst.

Publicerat

Splinter

Vad tusan skriver jag för smart om den här filmen då?

Jag skulle kunna fnula på den här recensionen tills jag kan spela gurka över kindbenen, jag skulle ändå aldrig få ur mig nån vettigt.

En muterad igelkotte överfaller en bensin-stationskille, ett omaka par ska tälta i skogen, en känslomässigt störd man och hans yngre knarkande tjej tvingas överge sin bil och dom tar det omaka paret och deras bil som gisslan och tvingas stanna vid en övergiven bensinstation för att tanka och där är såklart den där sönderbitna killen som nu blivit alldeles blodtörstig, kleggig och taggig.

För tusan, det går att göra film av allt och i muterade-djur-genren finns det verkligen ingen kvalitetskontroll, på gott och ont. I Splinters fall är det av godo för fanns det någon form av smakpolis i området så skulle den få ett stort jävla körförbudsklistermärke på motorhuven. I mitt fall just denna gång var det av ondo för det hade besparat mig visserligen bara 81 minuter av mitt liv, men det blev 81 minuter rent skitliv och 81 minuter är ändå 81 minuter och hade det varit mitt livs sista 81 minuter hade jag dött jävligt bitter.

Filmitch tycker inte riktigt som jag. Han är aningens mer förlåtande.

Publicerat

TRICK´N´TREAT

Första fem minutrarna är som en salig blandning av Halloween (originalet) och Spider-man (fast i molnig solnedgång). En maskerad kille som andas tungt, en läskig stämning och mörka seriestripsförtexter som gör mig alldeles glad.

Nästa halvtimme bådar gott. Det är en helt galen Dylan Baker, en extremkräkande tjock pojke, lysande läskiga pumpor överallt, Anna Paquin utklädd till Rödluvan, det är varulvar, zombies, blod och så mycket kleggiga ljud att jag absolut avråder från att göra som jag: se filmen och samtidigt lyssna på ljudet i hörlurarna.

I andra halvan av filmen vänder det. Brian Cox dyker upp och det är inte hans fel att filmen urartar, men urartar är just vad den gör. Filmen blir nån slags Twilight zone-parodi, en ”Twilight Klegg” och jag sitter mest och häpnar över hur mycket skräckerier det går att klämma in på 82 minuter utan att det känns läskigt alls. Inte förrän filmen når det absoluta slutet förstår jag att det faktiskt finns en röd tråd genom historierna även om den är tunn som fiskelina.

Det ingen kan ta ifrån filmen är att den är snygg. Jävligt snygg till och med. Ska jag jämföra den med något så blir det med en stor påse plockgodis men där nån snott dom riktigt goda bitarna och kvar är bara sötlakrits och såna där billiga geléhallon som enbart smakar strösocker. Däremot är postern så snygg att jag lugnt hade kunnat ha den på väggen.

Publicerat

HAROLD AND MAUDE

Jag satt och klickade mig runt bland romantiska komedier på LOVEFILM i jakt på ”den där underliga men mysiga 70-talsrullen med han den där unga killen och hon den där gamla tanten” men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg filmens namn.

Så ser jag att Filmitch lagt upp ett nytt inlägg och döm om min förvåning när just den filmen jag letar efter recenseras där.
Harold and Maude! Så var det! Så hette filmen!

Längtar man efter en Runaway bride-Harry-mötte-Sally-type-of-romcom så är det här helt fel rulle för det här kan vara den mest underliga romantiska komedin någonsin.

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul.

Maude är en kortväxt snart-80-årig livsnjutare med små gula gnagarliknande tänder och långa flätor som hon sätter fast över huvudet på ett såntdär tyskt husmorsvis. Hon och Harold börjar prata och en mycket speciell vänskap växer fram, en vänskap som sedan övergår i kärlek.

Jag måste säga att jag är synnerligen begeistrad över denna film. Jag tittade klart på filmen, blev inte klok på vad jag nyss sett, kunde inte sluta tänka på den och såg den igen. När sonen gick förbi TV:n tittade han en sekund eller två och sa ”Vad är det med den där killen? Han är så vit.” och sen satte han sig bredvid mig och ville inte sluta titta.

För det är nåt med filmen som är så väldigt speciellt. Det kan vara färgerna, det kan vara tonen, det kan vara Cat Stevens mysiga musik, det kan vara 70-talsflummigheten som lyser igenom, det kan vara Bud Cort som gör Harold så mänsklig att det är omöjligt att inte tycka om honom fast han ser ganska läskig ut och beter sig sjukt konstigt och det kan vara Ruth Gordon som spelar Maude med den äran, men det troligaste är att det är en väldigt lyckad kombination av allt detta.

Jag tror att Harold and Maude är en film som antingen sitter kvar i magtrakten resten av livet eller en film som man vill slå sönder med en hammare och spola ner i avloppssystemet.

Vad jag tycker är nog tämligen självklart.

Publicerat

PIRANHA

Imorgon har denna film då ÄNTLIGEN premiär på bio.

Regissören Alexandre Aja verkar ha en förkärlek för kroppar som delas/går av/dras isär på olika sätt och jag kan tänka mig att det funkar alldeles utmärkt i 3D, liksom många sylvassa tänder på äckliga fiskar i närbild.

I Piranha har han hittat den ultimata storyn för att goffa sig i blod, inälvor och kroppsdelar men det saknades inte våldsamma och slaffsiga scener i vare sig The hills have eyes eller Switchblade romance, vilket också är filmer han ligger bakom.

Filmen börjar med att Richard Dreyfuss sitter i en båt och fiskar och jag blir alldeles lycklig. En liten Hajen-cameo kan man ana, men han är inte ensam som ”stort namn” i rollistan. Elisabeth Shue spelar ortens polis (och hon har fanimej inte åldrats en dag sen Farväl Las Vegas) och Ving Rhames är hennes kollega.

Sen kommer jag till resten av böset, horden av ungdomar som enbart var anlitade som statister och pirayamat. Herregud, EAT THEM ALL ville jag bara skrika för jag blir rädd för hela mänskligheten när jag ser alla dessa likformade unga killar med långa badbyxor och pumpade hårlösa överkroppar och tjejer som inte väger ett hekto för mycket och som utan att skämmas gärna dansar i minimal bikini till ost-musik med en kameraman hängandes mellan dom tillfixade bröna.

KOM IGEN PIRAYAJÄVLAR, HUGG DOM, BUSS PÅ DÅÅÅÅÅÅ, KOOOM IGEEEEEEEN!

Jag ropar och tjatar och försöker mentalt muta dom små vasstandiga firrarna att sätta lite fart på beachpartyt och ja, till slut så. HA, DOM HÖR BÖN! tjoade jag och bevittnade en halvtimmes blodbad av sällan skådat slag.

Läskiga-djur-under-vatten-filmer är en favoritgenre hos mig och även riktigt skräp kan jag finna någorlunda underhållande. Piranha anno 2010 är inte en dålig film men det är alldeles för mycket datoranimerat bjäfs mellan alla läskiga scener. Det känns ibland som att det är tänkt som små lugna pauser men jag vill inte ha pauser, jag vill ha fullt ös medvetslös och som sagt, den sista halvtimmen är precis vad jag önskade.

Resten av filmen är halvseg och ett stort minus är att trots att det finns många karaktärer i filmen som Aja försöker få oss att ”lära känna” så bryr jag mig inte ett dugg om vem av dom som blir uppäten och dödad. Inte en enda, inte ens barnen och DET är något jag tycker är konstigt. Piranha 2010 är annars en vrickad men ändå rätt skapligt underhållande film.

Publicerat

Frostbiten

Filmen tar sin början i Ukraina. Det är 1944 och några frivilliga skandinaviska SS-soldater går vilse i skogen och hittar en övergiven stuga, en stuga i vilken det finns motståndare ingen beväpnad soldat i världen kan besegra.

Sen fortsätter filmen i ett litet samhälle i Norrland dit läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonårsdotter Saga (Grete Havnesköld) för att få jobba tillsammans med en känd genforskare, Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson).
Dom har inte bott länge i byn förrän en ung kille hittas död med två runda hål vid halspulsådern och fler ska det bli (och nu syftar jag inte bara på hålen). Genforskaren har nämligen uppfunnit ett rött piller som förvandlar personen som äter den till vampyr och när en läkarkandidat får med sig ett gäng såna tabletter från sjukhuset till en fest blir det startskottet för något som kan liknas vid en vampyrepidemi.

Jag måste säga att Frostbiten förbryllar mig lite. Den kom 2006 och gick mig helt obemärkt förbi. ”Sveriges första vampyrfilm” och jag missade den totalt! Hur kom det sig?

Svaret är helt ärligt jag vet inte och lika ärligt kan jag säga att den som väntar på nåt gott ibland väntar lite för länge. Men nu är väntan över. Jag sprang på den här filmen, jag såg den, jag har försökt smälta mina intryck och kan väl sammanfatta känslan med ett anspråkslöst men ändå glatt litet WOW!

Frostbiten är väldans annorlunda, speciellt för att vara en svensk film. Det är påkostade och schyssta effekter, förvånande bra i vissa fall. Det är snygg scenografi, estetiskt liksom och manus är finurligt med många kreativa lösningar på ”mordvapen” och givetvis måste jag här slänga in en passus om att Toppraffel-bloggaren Pidde Andersson är filmens manusbearbetare.

Jag skiter lite i att vampyren i vissa scener mer liknar en varulv, jag struntar i att vissa skådespelare lämnar en hel del i övrigt att önska (men Grete Havnesköld har faktiskt bevarat en del av sin Lotta-på-Bråkmakargatan-sisu), jag tänker faktiskt inte sönderanalysera den här filmen alls för jag tycker den är bra.

Jag gäspade inte, jag spolade inte, jag jämförde den inte med Låt den rätte komma in, jag blev bara väldigt väldigt förvånad och kanske en smula lycklig över att få se en liten svensk skräckispärla som jag inte visste fanns.

Publicerat

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.