Harvey Milk (Sean Penn)är en engagerad kille. Han är engagerad i allt. Han vill förändra världen, han vill bli politiker men han är gay och lever i det konservativa USA, bögskräckens Mecka, vilket inte direkt gör saker och ting lättare. Men skam den som ger sig och Harvey Milk är inte den som ger upp. Han kämpar på och blir till slut Kaliforniens första öppet homosexuelle folkvalde politiker.
Nej, jag berättar inte hela filmen nu, den är aningens klurigare än så. Harvey Milk dör nämligen och inte ens detta kräver en spoiler alert eftersom man får reda på det redan i förtexterna (och antagligen även på baksidan av DVD-fodralet om man bemödar sig med att läsa det, vilket jag sällan gör).
Milk är varken spännande eller särskilt känslomässigt engagerande, men den är välspelad, trovärdig och sann. Sean Penn är som alltid bra. Han är så bra att jag blir lite blasé. Jag blir bortskämd. Står Sean Penn med i rollistan VET man att även om filmen är dålig så kommer det inte finnas en anledning i världen att vara besviken på just honom. Milk är inget undantag. Tvärtom.
Sean Penn fick en Oscar för bästa huvudroll i denna film 2009, vilket jag tycker är ett val baserat på ren och skär feghet från en oscarsjury som bara ville spela safe. Mickey Rourke borde ha haft den.
