THE FIGHTER

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en welterviktboxare från Lowell, Massachusetts. Hans mamma Alice (Melissa Leo) är hans engagerade manager och hans äldre halvbror, Dicky Eklund (Christian Bale) är inte bara en föredetta boxare utan även hans tränare, en tränare som vill att lillebror ska bli allt det han själv aldrig blev.

HBO ska göra en dokumentär om Dicky som nu inte är mycket mer än en spillra av sig själv och ett riktigt crackhead och han tror att dokumentären ska hjälpa honom till comeback. Det är en ganska korkad tanke.

Hela filmen känns rätt korkad tycker jag, korkad och plastig. Jag förstår inte hur den har kunnat gummistövlat sig in i oscarsnomineringsträsket, den enda vettiga förklaringen måste vara att 2010 verkligen inte var ett starkt filmår.

Att oscarsjuryn är svag för boxningsfilmer är ingen hemlighet. Rocky, Tjuren från Bronx, Million dollar baby, ja, det går att namedroppa en hel hög men att jämföra The fighter med dessa klassiker är som att köpa en Cappricciosa i frysdisken på Willys och tro att den ska smaka lika gott som en vedungsbakad pizza med hemlagad tomatsås, parmaskinka och färska champinjoner hos italienaren på hörnet.

Christian Bale har inte varit såhär smal/tärd sen han gjorde The machinist och såg ut som han bott i en grotta utan mat i tio år. Han gör rollen som Dicky bra, inget snack om saken och om det är någon i filmen som förtjänar att uppmärksammas så är det just han. Mark Wahlberg spelar samma roll som han alltid gör, dvs sig själv och det går att hålla sig för skratt rätt enkelt när jag ser honom.

Amy Adams (som Mickys flickvän) är söt och fin men gör absolut ingenting extra för att förtjäna sin nominering för bästa kvinnliga biroll. Då är Melissa Leo bättre som mamman Alice, men inte heller hennes prestation får mig att gå ner i brygga.

The fighter är en konstig film som av någon underlig anledning ses som en storfilm. Jag ser inte det oscarsjuryn ser, jag bryr mig inte det minsta om karaktärerna, jag satt mest och hoppades att Micky eller Dicky eller nån annan skulle dö så jag skulle slippa höra detta messande av alla namn som slutar på Y. Som Marky Mark. Det var tider det!