Kategori: bra film

Publicerat

MISSISSIPPI BRINNER

Den tredje och sista filmen (för den här gången) i mitt retrorace från 1988 är Alan Parkers Mississippi brinner.

FBI-agenterna Rupert Andersons (Gene Hackman) och Alan Wards (Willem Dafoe) framfart i en inskränkt och våldsamt rasistisk amerikansk småstad lämnade mig ganska oberörd när den gick upp på bio men precis som med en vällagrad ost, en omtyckt sparad whisky eller en enkel avocado för den delen så finns det ibland en vits att låta en grej vara ifred för att sedan packa upp den när den är alldeles perfekt mogen.

Mississippi brinner är en film som är precis lika aktuell 2011 som den var 1988 och som den var under den tiden då den utspelade sig, dvs 1964. Tyvärr är det så. Det kommer alltid finnas människor som är as, som beter sig som djur, som hittar på sina egna lagar och som ser sig som förmer än andra.

Det konstiga är att trots att jag varken ser Willem Dafoe eller Gene Hackman som några direkta favoritskådespelare så älskar jag dom som team här. Dom kompletterar varandra helt exemplariskt! Kompositören Trevor Jones har gjort filmmusiken och den dova trummande temat som går genom hela filmen är precis lika lysande som spänningshöjande. Regissören Alan Parker är väldigt yrkesskicklig och har gjort en hel del stora filmer som för mig, åtminstone fram tills nu, varit mer kända än intressanta.

Direkt efter att jag sett denna film valde jag att ”se” om den med Parkers röst som kommentatorspår. Jag skriver ”se” för han hade sån sjukt behaglig mysbrittisk accent och röstläge att jag stängde av TV:n, låg i sängen och lyssnade på hans anekdoter och berättelser om filmen i surroundsystemet, lite som en skönt sövande ljudbok.

Sicken skön snubbe! Nu har jag bestämt mig för att ge fler av hans filmer en andra chans, om inte annat så för att få höra honom prata i sovrummet igen.

1988:

 

 

2011:

 

Publicerat

Working girl

På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

 

 

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.

Publicerat

TRIANGLE

Det finns en såndär larvig lek som gärna ska lekas på midsommarafton, att man springer några meter och sedan ska man ha huvudet mot nån pinne och springa runt runt på stället för att sedan försöka ta sig tillbaka till målet och då göra det omöjliga: springa rakt. Det går ju inte. Det säger sig självt. Och har man dessutom några sillsnapsar innanför västen går det definitivt inte.

Att titta på Triangle är som att springa runt runt den där pinnen med en nyligen uppdrucken femlitersdunk HB i magsäcken. Det är snurrigt, för att uttrycka det milt.

Jess ska åka på en segeltur med sin nya vän Greg. Med på båten är ett annat par, den tjejens väninna och Gregs bredaxlade inneboende. Jess har en autistisk son som kräver en hel del omsorg och tålamod och jag får känslan av att den där båtturen är en välbehövligt liten paus i vardagen.

Jag börjar nästan skratta när jag läser den sista meningen här ovanför för paus i vardagen är det sista hon får, liksom det sista JAG fick var en ordinär filmkväll med en hjärndöd rysarskräckthriller. Triangle är mycket mer än så.
Triangle är väldigt mycket mer. Triangle är så bak-å-fram-in-å-ut-underlig att den är svårbedömd, men jag går som vanligt på magkänslan, annat kan jag inte göra eftersom jag inte förstår ett jota men i detta fallet känns det befriande att bara släppa taget och följa med på segelbåten.

Publicerat

ADVENTURELAND

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.

Publicerat

ROSENS NAMN

Det finns vissa filmer som jag bara behöver se ett par sekunder av för att dels pricka namnet på dels hamna i rätt stämning. Rosens namn är en av dessa filmer.

Jean-Jacques Annaud har med den här filmen gjort ett riktigt mästerverk av en bok som är detsamma, vilket många regissörer både före och efter honom misslyckats med.

Historien om William av Baskerville (Sean Connery) och hans unge förljeslagare Adso (Christian Slater) är på nåt sätt helt tidslös. Dom kommer ridande till ett kloster i bergen där en av munkarna dött på ett kanske inte helt naturligt sätt.

William är intelligent, han använder sin analyserande hjärna och följer ledtrådarna inte dit ledtrådarna själva vill utan där dom kom ifrån. Likt en Miss Marple i munkklädsel försöker han lösa det mystiska pusslet innan fler munkar dör, men han hinner inte, fler munkar hittas mördade och abboten kallar dit inkvisitionen vars representant Bernardo Gui (F. Murray Abraham) lägger skulden på en ung, vacker och fattig flicka som Adso förälskat sig i.

Med rätt massmedial upprepning skulle Rosens namn helt klart kunna bli en ny Ivanhoe eller Röda nejlikan för nyårshelgens TV-tablå för det här är högkvalitativ film, det är konst, underhållande konst. Sean Connery som nu hunnit bli 80 år och förmodligen gjort sin sista film är här i sitt absoluta esse och Christian Slater som spelade Adso tre år innan han enligt mig slog igenom i Häxor läxor och dödliga lektioner är här inte bara en ljushyad pojkspoling, han är en högpresterande pojkspoling.

Rosens namn är en film att se om du inte sett den och en film att se om om du redan är invigd.

Publicerat

DEN RÖDA FILMEN

Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.

Publicerat

BURIED

1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.

Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.

Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.

Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.

Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.

Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.

Publicerat

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

Publicerat

Den vita filmen

Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?

Publicerat

DIE HARD

Det lackar mot jul. New York-polisen John McClane (Bruce Willis) ska fira den i Los Angeles tillsammans med sin ex-fru Holly (Bonnie Bedelia).

En grupp tyska terrorister med Hans Gruber (Alan Rickman) i spetsen har intagit Nakatomi Plaza, tagit gisslan och förklarat krig. Men en man på plats har givetvis lyckats att inte bli upptäckt. För John McClane kommer det här bli en jul han sent ska glömma och dom tyska samvetslösa mördarmaskinerna kommer förbanna den dagen då dom sprang på en ensam trött polis på semester som dessutom är utan skor.

Die hard är en film som skulle kunna användas som transpirationsmätare vid framställning av nya svettstoppande deodoranter. Alltså, jag var helt färdig när jag såg den på bio. Helt slut! Visserligen var det 1988 och det går att skylla på att actiongenren då inte var som den är nuförtiden men jo, det VAR den faktiskt. På många sätt var actionfilmerna mer action då än nu för man satt inte i biosalongen och kände sig lurad av alla datorgjorda effekter hela tiden.

Die hard är en köttig action, det är människor det handlar om, onda människor med tysk brytning mot den gode amerikanen i linne och det är full fart från första sekunden till den allra sista.

I min värld är detta både en av filmhistoriens mesta och bästa actionfilmer OCH en riktig julfilm.

Publicerat

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

Publicerat

Den blå filmen

När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).

Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.

Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.

Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?

Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.

Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.

Publicerat

THE TRUMAN SHOW

Truman Burbank (Jim Carrey) har huvudrollen inte bara i sitt eget liv utan i ett dygnetruntsänt TV-program vid namn The Truman show.

Som det oönskade barn han var blev han bortadopterad men inte till vilken in-i-minsta-detalj-granskad familj som helst utan till en TV-producent, en man med framtidsvisioner – Christof (Ed Harris).

Christof har en idé. Han vill göra ett TV-program som följer Truman från hans födelse och resten av livet, utan avbrott, inte ens för reklam. Så Christof bygger en hittipåstad som han kallar Seahaven dit man bara kan komma med båt eller över långa broar. Han ser till att Trumans pappa omkommer i en båtolycka (orsakad av Truman själv) vilket gör att han blir livrädd för vatten och alltså frivilligt håller sig på sin tilldelade plats i livet utan att ifrågasätta alltför mycket.

Men Truman är inte dum. Han uppmärksammar saker, han ser, han hänger med och det finns sprickor i fasaden. Hans fru Meryl (Laura Linney) till exempel. Hon är en levande reklamtavla med prickig klänning och ett oklanderligt ständigt stomatolleende fejs. Fy fan säger jag bara, jag förstår att Truman misstänker att allt inte står rätt till när hon mitt i ett bråk ställer sig och visar upp ett paket kakao för det vi vet är tittarna men Truman tror bara är nåt diffust galet, men vet inte vad.

The Truman show var en annorlunda film när den kom. Den visade på en verklighet som kändes väldigt science fiction 1998 men idag efter Big Brother-vändor och offentliga kameror i stort sett överallt så känns den inte riktigt lika on the edge.

Jag tycker Jim Carrey är en jättebra skådis när han inte behöver göra konstiga miner och spela över i 90 minuter, han funkar även när han är inget mer än en soft tyst snubbe i kostym.

Regissören Peter Weir var en av dom största på 90-talet men har faktiskt bara gjort två filmer efter denna: Master and commander med Russel Crowe 2003 och The way back med Colin Farrell och Gustaf Skarsgård 2010.

När jag såg den 1998:

 

 

När jag såg den 2010:

Publicerat

HAROLD AND MAUDE

Jag satt och klickade mig runt bland romantiska komedier på LOVEFILM i jakt på ”den där underliga men mysiga 70-talsrullen med han den där unga killen och hon den där gamla tanten” men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg filmens namn.

Så ser jag att Filmitch lagt upp ett nytt inlägg och döm om min förvåning när just den filmen jag letar efter recenseras där.
Harold and Maude! Så var det! Så hette filmen!

Längtar man efter en Runaway bride-Harry-mötte-Sally-type-of-romcom så är det här helt fel rulle för det här kan vara den mest underliga romantiska komedin någonsin.

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul.

Maude är en kortväxt snart-80-årig livsnjutare med små gula gnagarliknande tänder och långa flätor som hon sätter fast över huvudet på ett såntdär tyskt husmorsvis. Hon och Harold börjar prata och en mycket speciell vänskap växer fram, en vänskap som sedan övergår i kärlek.

Jag måste säga att jag är synnerligen begeistrad över denna film. Jag tittade klart på filmen, blev inte klok på vad jag nyss sett, kunde inte sluta tänka på den och såg den igen. När sonen gick förbi TV:n tittade han en sekund eller två och sa ”Vad är det med den där killen? Han är så vit.” och sen satte han sig bredvid mig och ville inte sluta titta.

För det är nåt med filmen som är så väldigt speciellt. Det kan vara färgerna, det kan vara tonen, det kan vara Cat Stevens mysiga musik, det kan vara 70-talsflummigheten som lyser igenom, det kan vara Bud Cort som gör Harold så mänsklig att det är omöjligt att inte tycka om honom fast han ser ganska läskig ut och beter sig sjukt konstigt och det kan vara Ruth Gordon som spelar Maude med den äran, men det troligaste är att det är en väldigt lyckad kombination av allt detta.

Jag tror att Harold and Maude är en film som antingen sitter kvar i magtrakten resten av livet eller en film som man vill slå sönder med en hammare och spola ner i avloppssystemet.

Vad jag tycker är nog tämligen självklart.

Publicerat

TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.