Kategori: bra film

Publicerat

Woody Allen-helg: Alice

Alice (Mia Farrow) är gift sedan 16 år men letar efter det mesta här i livet: tanken på vad kärlek egentligen är, svaret på varför hennes man (William Hurt) är så ointresserad av att ligga med henne, meningen med att vara så moralisk hela tiden och den perfekta akupunktören.

Hon träffar en charmerande musiker (Joe Mantegna) och blir så smått förälskad och när hon sen hittar en mystisk kines som ger henne skumma ”kryddor” som gör henne osynlig, ja, då tvingas hon se med helt nya ögon på sitt aristokratiska och jävligt torra liv.

Alice är en charmig glad-i-magen-film, twistad och välskriven och rolig och kanske inte den första av Woody Allens filmer man tänker på när man ska namedroppa en höjdare men kombinationen Woody Allen och Mia Farrow på film är helt och hållet oslagbar.

I verkligheten blev det kanske lite mer…sunkigt…när dom två efter ett mer än tio år långt förhållande och tre barn (två adpterade och ett biologiskt) separerade på grund av att Woody fallit för ett av Mias andra adoptivbarn, Soon-Yi. Dom är nu gifta och har två gemensamma barn.

Jag skulle gärna käka lite av dom där osynlighetskryddorna eller vara en fluga med diktafon på matsalsväggen under en Thanksgiving-middag med den där släkten.

Publicerat

Fiffis filmtajm hyllar: Woody Allen

Jag är ett stort fan av Woody Allen.

Säga vad man vill om den mannen men ända sedan 1971 har han klämt ur sig i princip en film om året, som en klocka – och vilka filmer sen!

Idag har hans senaste film Du kommer att möta en lång mörk främling premiär. Jag har inte hunnit se den och kommer inte hinna det på några veckor framöver men det hindrar mig inte från att tjonga på med ett gäng recensioner av filmer signerade Woody Allen den här helgen.

Det blir lite som ett maraton, fast man är inte dyngsvettig med hjärtflimmer och får druvsocker och blåbärssoppa i depåstoppen utan nu snackar vi skön vilopuls, Miles Davis, varm choklad, blockljus och höstmys i massor.

För att liksom preppa mentalt och fälla upp det intellektuella paraplyet inför recensionsregnet som komma skall dom närmaste två dagarna kan du alltid läsa Helena Lindblads intervju med Woody Allen, eller någon av mina redan skriva Woody-recensioner: Annie Hall, Manhattan murder mystery och Vicky Cristina Barcelona.

Håll i hatten! Imorgon bitti börjas det.

Publicerat

Tre om en: Pulp Fiction-reflektioner

Tarantinos intellektuella bakgata
av David från Filmmedia.se

Pulp Fiction ses idag som en modern klassiker. Den ligger högt på listor över världens bästa filmer och blev snabbt en av de mest hyllade. Det är smått ironiskt att Quentin Tarantinos lekfulla våldsorgie har blivit så pass upphöjd, med tanke på hur den bryter mot tidigare konventioner i amerikansk action- och gangsterfilm.

Istället för en film konstruerad enligt sedvanlig Hollywoodstruktur med utfyllnadsaction i brist på handling, presenterar Tarantino en actionfilmernas ”Short Cuts”, som istället är sprängfylld med just handling.

Något som har slagit mig lika mycket som berättarglädjen och det icke-linjära berättandet, är Tarantinos sätt att gestalta karaktärer. Hårt gestaltade karaktärer, men samtidigt känsligt uppbyggda sådana. I konventionell gangsterfilm, inte minst gällande Film Noir, gestaltas i regel samhällets kriminella bottenskikt som enkla och ytliga människor. Ofta är de lågutbildade och ointellektuella. Streetsmartness utgör gatans överlevnadsimpulser, något som utvecklats genom tuffa år och många svåra motgångar. Så långt som till streetsmart sträcker sig oftast gangsterns intelligens.

Men Quentin Tarantino skildrar helt andra gatuslagskämpar än sedvanliga Hollywoodgangsters. Tarantinos kriminella liga i Pulp Fiction är reflekterande individer, smarta, listiga och rör sig på ett högre intellektuellt plan än i konventionella gangsterfilmer. De diskuterar alltifrån hamburgare till etik och filosofiska spörsmål.

När jag tänker på vissa karaktärer ur filmen kommer jag ihåg när jag lärde känna ett par individer från ett raggargäng utanför Arvikatrakterna. De var intresserade av konst, kultur och historia och diskuterade sådant friskt. En av dessa var briljant tecknare och hade under flera år fött upp bland annat sköldpaddor och sålt dessa(olagligt) runt till zoologiska butiker. Det är härligt när människor på detta sätt bryter mot ens fördomar om en viss typ av personer i ett visst samhällsskikt.

Tarantino visar i Pulp Fiction att människor inte alltid är enkla och enkelspåriga, att deras tankar, intellektuella förmåga och önskningar inte alltid är avhängiga den miljö som format deras livsöden.

 

 

”Royal avec Cheese”
av Martin från Royale with cheese

Året var 1994 och en film vid namn Pulp Fiction hade premiär. Filmen skulle snart bli en av årets stora snackisar inom filmvärlden och den då relativt okände regissören Quentin Tarantino skulle snabbt skapa sig ett namn i branschen, mycket tack vare Pulp Fiction och hans debutfilm Reservoir Dogs. I Pulp Fiction vrängde och vred Tarantinos på filmens tidslinje, hämtade inspiration från gamla avdammade filmklassiker – av tvivelaktig kvalitet – och kryddade det hela med knivskarp dialog, bland annat om hamburgare, som flödade märkbart fritt ur den stjärnfyllda ensemblen. Det hela var något som få hade sett tidigare.

Pulp Fiction skulle några år senare bli filmen som fick mig själv att bli verkligt intresserad av film och allt runt omkring denna underbara värld. Det var mina föräldrar som på något sätt någon gång nämnde för mig om en knasig film där man hoppade fram och tillbaka i historien, så att man knappt visste vart man var till slut. Med detta i bakhuvudet såg jag senare filmen på egen hand och jag var fast direkt. Den olinjära berättarstilen var inte så svår att följa med som jag först trodde och det gav historien en extra dimension, där enskilda scener tilläts att skina utan att den ack så viktiga helheten fick lida.

Nu i efterhand har jag sett en mängd filmer med samma upplägg, men ingen har fungerat lika väl som Pulp Fiction. I Pulp Fiction byggde detta tillvägagångsätt vidare på historien och fördjupade filmens plot, utan bli en gimmick enbart för att visa publiken att filmen var annorlunda. En stor hjälp till detta får tillskrivas filmens klippare Sally Menke (RIP) som tillät Tarantinos manus, skriven med hjälp av Roger Avary, att breda ut sig utan att bli för omständligt. För trots filmens stjärnfyllda cast är det manuset som är den klarast lysande stjärnan här. Citaten flödar om hamburgare, livsfilosofier och sådant som yrkesmördare pratar om en helt vanlig dag när de är på väg till ett uppdrag.

Pre-Pulp Fiction hade jag inte insett regissörens viktiga del i filmskapandet, eller hur viktigt det var med ett riktigt starkt och välskrivet manus. Sådana saker som man idag tar för givet, när man väger in olika saker till en films slutbetyget, var inte självklart just då. Pulp Fiction var alltså filmen som gjorde mig mer intresserad av personerna bakom kameran än de som var framför, vilket har hållit i sig sedan dess. Det är större chans att jag idag väljer en film utefter dess regissör, än vem som är med i rollistan.

Pulp Fiction var även bland de första filmerna där jag märkbart noterade låtarna som användes i filmen och att man kunde använda dessa till mer än att i bakgrunden spela med i filmens historia. Tarantino valde med omsorg sin musik och flyttade fram de till förgrunden, där de fick lysa. Detta musikfrö som Pulp Fiction sådde har gjort att filmen inte enbart påverkade mitt filmintresse, utan även tillät mitt musikintresse sakta men säkert växa sig starkare och starkare. Idag är musik minst lika viktigt inslag i en film som skådespelarna och miljöerna. Mitt musikintresse ”privat” är även det starkt präglat av det jag snappar upp via filmerna jag ser.

Efter mina första upplevelser av Pulp Fiction kände jag mig starkt manad att plöja igenom Tarantinos övriga verk och när det var klart var det Tarantinos ”kloner” (Snatch, Boondock Saints etc.) som gällde. Sedan snubblade jag in på IMDb top250 och därifrån cementerades mitt filmintresset på allvar. Jag har mycket att tacka Pulp Fiction för och mitt [trevliga] lilla filmberoende har gett mig många underhållande, minnesvärda och tänkvärda stunder genom åren.

Pulp Fiction har jag inte sett så många gånger som man kanske kan tänka sig, med tanke på dess betydelse för mig, men jag vill försöka suga på karamellen så länge jag kan och inte tjata ut filmen direkt. Filmen har även lärt mig förmågan att värdesätta en filmupplevelse och ifall man gör samma resa om och om igen kan den speciella känslan från den försvinna eller flagna. Men ibland när humöret är rätt sätter jag gärna igång Pulp Fiction och njuter i fulla drag av den, gärna med en hamburgare som tilltugg.

Och vad jag beställde i matväg när jag var i Paris på klassresa? En ”Royal avec Cheese” såklart!

 

 

En såndär….klassiker
av Fiffi från Fiffis filmtajm

Tre killar nånstans i 15-16-års-åldern sitter bakom mig i biosalongen. Snart vankas det Dumma mej men först reklamfilm. Dom frodiga tanterna Judit & Judit i Comhem-reklamen dyker upp och gör parodi på olika TV-serier och långfilmer.

Kille 1: Kolla. Nu sitter dom där i bilen. Vet ni vem hon ska låtsas vara?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: John Travolta. Fett grym!
Kille 2: Vem?
Kille 1: John Travolta. Grym skådis!
Kille 2: Jahaaa. Men vem är den andra då? Han med polisongerna?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Vasadu?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Okej.
Kille 1: Vet ni var det är för film då?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: Pulp Fiction heter den.
Kille 2: Jaha. Pulp….fiction?
Kille 1: Ja. Det är en såndär…vad säger man….klassiker. En grym film helt enkelt. Fett grym. Hahaha. Lyssna nu.

Killarna tystnar. Ena tanten i reklamfilmen säger ”Royaaale with cheeese”.

Kille 1: Hahahaha! Royale with cheese. Så jävla skönt!
Kille 2: Ofta!
Kille 1: Fett grymt.
Kille 2: Royale with cheese! Hahaha.

Reklamen är slut. Lamporna slocknar. 3D-glasögonen tas på och filmens förtexter drar igång. Då hör jag den tredje killen bakom mig vrida sig oroligt i stolen.

– Hörrni, vad är en royale with cheese?

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

TOLKEN

Sylvia Broome (Nicole Kidman) är duktig på språk. Hon jobbar i FN-högkvarteret i New York som tolk av Ku, ett språk som pratas i ett afrikanskt hittipåland som heter Matobo.

Det låter schysst och helt grammatiskt rätt när hon pratar, det gör det. Å andra sidan är det rätt svårbedömt rent linguistiskt, men i mina otränade öron skulle det kunna vara ett existerande språk. Men det är det inte. Ja, nog om detta, så jädra viktigt är det inte.

En kväll har i alla fall Sylvia glömt sin väska och när hon ska hämta den i sitt bås hör hon av misstag en viskande konversation på detta afrikanska språk och två personer som pratar om att någon ska dö. Mördas. Den som ska dö är Matobos president Edmond Zuwanie och tanken är att det ska ske under hans besök i FN.

Secret service blir indragen med specialagent Tobin Keller (Sean Penn) i spetsen. Han ska utreda hotbilden och luska ut Sylvias trovärdighet och han lyckas gräva upp en hel del hemligheter om henne men vilka det är skriver jag inte här.

Tolken är en potent politisk thriller, hur kan det bli annat med Penn och Kidman framför kameran och Sydney Pollack bakom? Den är spännande på ett såntdär intelligent sätt, så jag sitter i soffan och känner mig lite bättre, lite smartare och lite mer intellektuell än grannen (som jag hör tittar på Fast and the furious för tusende gången).

Det här är en thriller som med beröm godkänt fungerar även för en omtittning. Det är inte alla thrillers som klarar det. Sen vill jag ge ett oväntat plus i kanten för Nicole Kidman. Det finns ingen, ingen, INGEN som kan uttala Zuwanie lika vackert som hon. Det är värt att se filmen (igen) bara för att få uppleva det.

Publicerat

Somewhere

På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

”Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

En ganska snäll man

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

Publicerat

Territory

Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.

Publicerat

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Publicerat

MACHETE

Danny Trejo är en skådis som fastnat rätt hårt i birollsträsket. Han måste visserligen vara en av världens mest anlitade sådana men huvudrollerna har lyst med sin frånvaro, tills nu, tills han fick rollen som Machete, den lilla mexikanen med dom vassa knivarna.

Det börjar klia i huvudet efter bara några minuter. Vafaaaaan, ännu ett manschauvinistiskt epos där män är korta, satta, balla och fula och kvinnor är fagra våp som bresar och tackar ja till att knulla allt med bifogad plånbok. Satan också, det här kan bli en låååång film.

Redan fyra minuter in i filmen kommer denna högintelligenta dialog (Machete har just slafsigt slaktat ett tiotal män och öppnar dörren till ett angränsande rum där en naken tjej ligger i sängen).

Machete: Get dressed!
Naken dum blondin i säng som direkt börjar tokflirta med massmördaren: It´s too HOT for clothes.
Machete lyfter upp henne och bär ut henne ur rummet. Hon börjar tafsa på honom.
Naken dum blondin som nu står på golvet: What´s this loooong haaaaaard thing?
Machete: My machete.

Jag hade kunnat släppa filmen precis där och då, hela min kropp fullkomligt skriker KALKON och jag gör höns-kackel-ljud alldeles tyst för mig själv, men jag sitter kvar, jag ger inte upp och det ger utdelning. Det kommer nämligen ett men, det kommer ett stort MEN, för Machete som film är inte vad första anblicken säger. Den är inte vad min fördomssiren tjuter om. Den är mer än så och det på ett bra sätt.

Filmen kretsar kring hämnd som så många filmer före denna. Det är ett tacksamt tema, något vi alla kan ta till oss, men jag hoppas vid gud att inte så många tar efter Machetes version på hur man hämnas som en man.

Danny Trejo kommer aldrig bli en stor karaktärsskådespelare men i denna rollen är han perfekt. Han är liten, han är bitig, han har påsar stora som fatboys under ögonen och för övrigt ett personligt och använt ansikte och oavsett om ärren och fårorna kommer från elak ungdomsacne, att han slagit sig själv i fejset med ett knogjärn, att han är gammal och hårdrynkig eller en kombination av allsköns dåliga gener så är han helt perfekt i rollen som Machete.

Robert DeNiro spelar en senator som skulle kunna vara klippt och skuren ur Sverigedemokraternas årsbok. No amnesty for parasites är hans slogan när det gäller mexikansk invandring. Det är skönt att se honom i en rätt igenom osympatisk roll, precis som det är skönt att se Steven Seagal och Don Johnson placerade i samma fack. Det är både coolt och smart av Robert Rodriguez att damma av dom där gamla stolfilerna och ge dom blodtransfusion, ett par liter C-vitaminbrus, en hård spark i röven och tvinga dom att prestera för se hur det gick med Mickey Rourke efter The wrestler. Det är svindumt av föredettingar att inte ta chansen när den kommer, serverad på silverfat liksom.

Den gamle gräsklipparmannen Jeff Fahey får plats här även han, precis som han fick i Planet Terror. Han är ingen personlig favorit men han gör heller inte bort sig fullständigt.

Kvinnoporträtten däremot lämnar ett hel del övrigt att önska, men jag tar för givet att det är med mening. Michelle Rodriguez är visserligen både skitsnygg och tuff som en tarantella, men Lindsay Lohan, ja hon är Lindsay Lohan och Jessica Alba, herregud, vad fan gör hon för nytta för mänskligheten egentligen? Jag bara undrar.

Summa summarum: Machete är ett stycke underhållande piece-of-shit och Danny Trejo har fattat grejen att även en redigt ful karl kan se rätt okej ut om han odlar långtradarmustasch.

Den tuffa trailern kan du se här.

Publicerat

FIRST BLOOD

En ensam krigare, en loner utan familj, utan mening och mål hamnar i en liten stad. Han är där för söka upp en gammal vän men vännen visar sig vara död och den ensamme mannen blir än mer ensam.

Den ensamme mannen ser inte ut som alla andra, han är en udda filur och både du och jag vet hur udda filurer blir bemötta i små inskränkta städer. Det pratas skit, det sprids rykten, det gaddas ihop sig och blir det inte sverigedemokrater av urinvånarna så blir det i alla fall omänskliga utfrysare och mobbare som gör minsta viskning till en sanning.

Byhålans polis är inget undantag. Han gör allt som står i hans makt – och lite till – för att jaga ut den ensamme mannen ur staden. Men den ensamme mannen är inte vilken man som helst, han är vietnamveteran, han är John Rambo och när han får nog då ÄR det nog.

First blood är filmen som stoppade in Sylvester Stallone i mitt hjärta och tejpade igen det med hårdhomogaffa. First blood är en actionfilm som befinner sig i den absoluta toppen av listan bestående av världens bästa filmer – alla kategorier.

Jag saknar ord. Jag är bara kär. Det finns inget negativt att skriva och SATAN vad skönt det är ibland.

Publicerat

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.

Publicerat

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.