Kategori: bra filmer

Publicerat

Fiffis filmtajm hyllar: Woody Allen

Jag är ett stort fan av Woody Allen.

Säga vad man vill om den mannen men ända sedan 1971 har han klämt ur sig i princip en film om året, som en klocka – och vilka filmer sen!

Idag har hans senaste film Du kommer att möta en lång mörk främling premiär. Jag har inte hunnit se den och kommer inte hinna det på några veckor framöver men det hindrar mig inte från att tjonga på med ett gäng recensioner av filmer signerade Woody Allen den här helgen.

Det blir lite som ett maraton, fast man är inte dyngsvettig med hjärtflimmer och får druvsocker och blåbärssoppa i depåstoppen utan nu snackar vi skön vilopuls, Miles Davis, varm choklad, blockljus och höstmys i massor.

För att liksom preppa mentalt och fälla upp det intellektuella paraplyet inför recensionsregnet som komma skall dom närmaste två dagarna kan du alltid läsa Helena Lindblads intervju med Woody Allen, eller någon av mina redan skriva Woody-recensioner: Annie Hall, Manhattan murder mystery och Vicky Cristina Barcelona.

Håll i hatten! Imorgon bitti börjas det.

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.

Publicerat

Topp 10: Världens bästa filmslut

Om början på filmen är bensinen så är slutet avgaserna, för att dra till med en rätt illaluktande metafor som faktiskt är sann.

Slutet är upplevelsen du och jag får med oss in i hjärtat, det som hänger kvar. Det är lukten, känslan, eftersmaken, resterna från när allt är över, slattarna efter festen, tårtkanten efter kalaset, doften av den goda parfymen från snyggingen som just passerade.

Är slutet dåligt trycks stoppknappen ner direkt eftertexterna anas eller så reser jag mig fort som attans från biostolen för att springa ut till bilen och låtsas spara sjuttio öre i parkeringsavgift. Är filmen bra så sitter jag där och tittar, eftertexterna rullar men jag är kvar som i nån slags skön koma och vill inte riktigt komma ut ur den där filmbubblan. Det är liksom slutet som är den STORA skillnaden mellan en klassiker och en bra dussinfilm.

Här är tio av mina favoritslut. Självklart finns det fler och antagligen har jag glömt några storfavoriter men dessa tio är mumma för själen. I alla fall för MIN själ.

Om filmtiteln är blå betyder det att du kan klicka på den om du vill. Då kommer du till min recension av filmen.

1. Det stora blå

Att inte ha med den enda film som fått betyg 6/5 av mig, det vore som att inte bara kacka i eget bo utan att göra det rätt i middagsmaten.

Slutscenen är så magnifik, så självklar men ändå överjävlig, så vacker men ändå irriterande att jag ryser bara jag tänker på den.

 

 

 

2. Saw

Det här borde vara det ultimata slutet i varje skräckfilmsthriller men av hundra som försöker är det hundra som misslyckas.

Den första Saw-filmen är undantaget som bekräftar regeln.

 

 

 

 

3. Döda poeters sällskap

Oh captain, my captain!
Hur många ungdomars liv har inte detta filmslut förändrat? Jag vet inte, men det sitter som gjutet i mitt hjärta i alla fall.

 

 

 

 

4. Primal fear

Det är inte ofta det kommer en vändning som denna i en för övrigt rätt ordinär thriller, men för mig är den inte ordinär. Speciellt inte slutet. I say no more.

 

 

 

 

5. Instängd

Det är mörkt, det är svart, det är trångt, det är klaustrofobiskt och spännande och herreguuuuud hur hög puls kan en människa ha innan hjärtat exploderar?

 

 

 

 

 

6. Sjätte sinnet

Filmtwisternas twist, jag får kalla kårar och smälter som smör.

 

 

 

 

 

7. A.I

Den här filmen kan jag skriva en C-uppsats om men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara skriva att vad man än tycker om filmen i sig så sätter sig slutet i skallen och både jag och min klump i magen kommer minnas det för evigt.

 

 

 

 

8. Thelma och Louise

Wohoooooo, liksom! Det gäller att ge järnet här i livet, inte backa, inte ta skit, inte mesa, bara LEVA sitt liv till max och när det är slut så är det slut.
Och jag grinar.

 

 

 

 

9. Farligt begär

När Glenn Close använder sminkborttagning så gör hon det ordentligt och trots att ingenting blir sagt så förstår jag allt. Lysande, helt enkelt lysande!

 

 

 

 

10. Alien 3.

Ett slut som fick mig att se Alien 3 tre gånger på bio måste vara ett bra slut. Ripley rules!

 

 

 

 

 

Läs fler filmslutslistor här:
BlueRoseCase

Publicerat

Topp 10: Världens bästa öppningsscener

Det händer ibland att jag har cravings efter en speciell film precis som jag kan ha efter andra grejer, ja, choklad, lakritsshots och sånt.

Är det choklad jag vill ha och öppnar en chokladask så har jag svårt att ta en bit och stänga locket, men vill jag se en film men har ont om tid så funkar det i vissa fall att sätta på filmen och bara se öppningsscenen, i alla fall om den är tillräckligt bra.

Efter att ha läst 10-i-topp-listor med just öppningsscener hos Filmitch, Royale with cheese, BlueRoseCase och Voldo (som är påhittaren till hela idén från början) blev jag sugen på att gnugga mina grå och göra en egen.

Det finns många bra, många jättebra och en handfull helt fenomenala. Jag har säkerligen glömt några, jag har valt bort vissa men gällande topplistan har jag enbart gått på kärlek, magkänsla och mängden ståpäls på både armar och ben.

Vill du se öppningsscenen, klicka på filmtiteln.

1. Cobra
Jag tror inte ens Barry White kan bräda Sly´s sängkammarröst i det här introt.
Okej, Barry White är död men hade inte fixat det även om han var vid liv. Det blir liksom inte tuffare än såhär.

 

 

 

 

 

2. Gudfadern.

Det tar en sekund att komma i Corleone-mode.
EN SEKUND!

Filmmusiken, typsnittet på förtexterna, lyckokänslan i magen av att än en gång få se en av världens bästa filmer (detta gäller både Gudfadern och Gudfadern II som faktiskt är ÄNNU bättre än ettan).

 

 

 

 

3. Rocky IV
Wohooooooo!
Jag bara dööööööör så bra är det!!

 

 

 

 

 

4. Terminator 2
Det är ingen slump att den här öppningsscenen finns med på dom flesta såna här listor. Den ger ju hurven långt ner på vaderna.

 

 

 

 

5. Lejonkungen
När jag såg Lejonkungen allra första gången på premiärdagen på plats i Hollywood då grät jag som ett barn åt öppnings-scenen. När det liksom säger ”poff” av det där dova ljudet och sen kommer titeln upp mot den svarta bakgrunden, ja, det blev för mycket för mig, tårkanalerna typ brast!
Å andra sidan spelar det ingen roll om jag ser filmen fem gånger eller tio eller femton, jag blir alldeles tårögd varenda gång och ja, herregud, nu minns jag tjejen som sjöng den där låten fast på svenska (En värld full av liv) på ungarnas dop också….varför tänkte jag på det nuuuuu…..uuuäääääk. Måste snyta mig.

 

6. Magnolia
Jag vet inte om det går att berätta mer på så pass få minuter än vad Paul Thomas Anderson lyckas göra i Magnolias öppningsscen.

 

 

 

 

7. Reservoir dogs
Coola killar i snygga kostymer och smala svarta slipsar går i slowmotion till ball musik. Tarantino kan sin pryl!

 

 

 

 

8. Det stora blå
Precis som med introt till Gudfadern så behövs det inte många sekunder för att jag ska hamna i Det stora blå-världen och vilja stanna där. Den här öppningsscenen sätter mig nästan i trans och jag önskar mig ett direktnummer till Air Sicily.

”Roberto and an elevator, isn´t that enough?”

 

 

 


9. Hajen
Läskigt nåt så inihelvete. Och simpelt. Och nyskapande. Och, nä, jag vill verkligen inte bada utomhus mer.

 

 

 

 

 

 

10. Men in black
Danny Elfmans musik och en galen kameraåkning kittlar min fantasi så jag får utslag i hypofysen.

(Börja 2 min in i klippet.
Såg nu att introt är från MIB 2 men jag hittar inte introt från första filmen, fast det är den jag menar.)

 

 

Sen finns det tre eviga favoriter som är så klockrena att dom egentligen spelar i en egen liga i respektive genre och därmed inte får glömmas bort: Seven, Dum och dummare och Hulken.
Jag ÄÄÄÄLSKAR Hulken!!

Publicerat

Tre om en: Rediga snyftare.

Ghost (1990)

I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.

Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?

Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.

Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Ömhetsbevis (1983)

Ja. Fy fan. Var ska jag börja?

För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.

Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!

Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.

Att se, men kanske inte se om.

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Glädjekällan (1993)

Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.

På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.

Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.

Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.

Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.

Publicerat

Blogg award!

Den här lördagen visade sig bli en riktig fullpoängare då jag fick ett bloggpris av mina tokroliga filmbloggskollegor Vrångmannen&Surskägget.

Nu har jag även fått samma bloggpris av Filmitch , Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Andreas filmblogg och AddePladde och jag skickar glada och tacksamma hoppetihoppkramar även till er.

Nu är det lite sköna regler jag måste följa för att göra det här korrekt.

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. Done!
2. Tacka och länka till den som nominerade dig. Done!
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem. Här tänker jag jävlas lite och gå min egen väg. Då favve-Adde-Pladde och Vrångmannen&Surskägget redan blivit nominerade väljer jag att nominera fem bloggar till.

Rörliga bilder och tryckta ord – Tack Sofia för att du idogt peppade och kommentrade på min blogg även i början då jag tror du att du vissa dagar var min enda läsare.

Filmmedia.se är en ständigt aktuell och kul blogg eftersom man aldrig riktigt vet vad man ska få läsa.

Filmitch´s blogg är en underdog i det här sammanhanget och han har en liten charmig blogg som jag tycker borde växa, både i antalet recensioner och läsare.

Deny everything – Joel är en kommentarsperiodare men en tacksam sådan då han ofta har intressanta synpunkter och visar ett genuint intresse både för film och för andra bloggare.

Voldos filmblogg är ambitiös och välskriven, enkel och snygg i sin uppbyggnad. Heja Voldo!

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv. Jag personligen är föga intressant och vill inte alls stå i centrum i den här bloggen men jag kan berätta sju filmrelaterade saker om mig själv:

– Jag har alla Sylvester Stallones filmer på VHS.

– Jag har under en promenad i Beverly Hills vinkat till Bruce Willis då han stannade med sin stora jeep för att släppa över mig på ett övergångsställe. Han vinkade tillbaka.

– Jag har gått en tvåmånaders utbildning i filmmanusskrivande och har ett halvskrivet manus liggande som är en blandning av Änglagård och From dusk til dawn.

– En hel vägg i min hall är tapetserad med en fototapet föreställande framsidan av en tidning som jag köpte i USA 1994 med Stallones fejs i närbild.

– När jag fyllde 30 hade jag filmmaskerad och klädde ut mig själv till Edward Scissorhands. Det var inge vidare genomtänkt då jag med saxhänder tillverkade i folie var den enda på festen som vare sig kunde äta eller dricka.

– Jag var på premiären av Judge Dredd i Tokyo och partajade bland japaner som dukat upp festmåltid inuti biografen och gjort egenhändigt textade Stalloneskyltar och som filmen igenom skanderade ”DREDO! DREDO!” så högt att man inte hörde vad som hände på filmen.
Men för dom 150 kronorna som en biobiljett kostade i Japan 1995 så fick man se filmen hur många gånger man ville, det var bara att stanna kvar i salongen. Så jag stannade.

– Jag åkte till San Juan i Puerto Rico enkom för att leta upp en av inspelningsplatserna i filmen Dödligt möte (med Stallone och Antonio Banderas), det där torget där banken var och det där huset tvärsöver där sniper-Banderas ligger och häckar. SÅ jag satt där på torget och fikade och kände mig som Julianne Moore, för första och enda gången i världshistorien.