Nästan lika bra som Rocky IV
Mitt emellan två ormbunkar sitter Zach Galifianakis och samtalar med en känd skådis på bara det sätt Zach Galifianakis kan. Det är små oskyldiga samtal på knappt fyra minuter om allt och ingenting.
Han här är ingen kille som någonsin skulle få ett snällispris på min blogg men han är kul, det är han.
Klicka på namnet för att komma till respektive ormbunksmöte:
Steve Carell
Charlize Theron
Ben Stiller
Sean Penn
Natalie Portman
Bruce Willis
Michael Cera
Bradley Cooper
Elva regissörer fick åtta minuter var på sig att skriva ihop och regissera varsin del av filmen New York, I love you.
Det blev en samling av människoöden vars röda tråd, förutom att dom utspelar sig i just New York, är kärlek.
Längtan efter kärlek, olycklig kärlek, kärlek mellan barn och föräldrar, gammal kärlek, köpt kärlek, kärlek för en natt eller hela livet. Det som förvånar mig är bara att det känns så….urvattnat.
Många av episoderna känns som transportsträckor, några är riktigt underhållande och en står ut som en solros på en potatisåker.
Historien om den gamla operadivan (Julie Christie) och den hjärtskärande krumme hotellpojken (Shia LaBeouf) satte sig som en av amors pilar i min bröstkorg. Jag blev alldeles varm inombords, jag kände så för den där killen att hjärtat nästan brast. Det tog ett tag innan jag såg att det faktiskt var Shia LaBeouf som haltade sig fram genom hotellkorridorerna, men vilken rollprestation han gör på dessa få minuter. Jag blir fan kär!
Vill du se filmen direkt? Klicka här så kan du se den på Headweb.
Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.
Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.
Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.
Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.
Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.
Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.
För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.
Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.
När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.
Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.
Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.
Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.
Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.
Emily (Renee Zellweger) jobbar som socialassistent med fokus på barn i dysfunktionella familjer. Emily ser sitt arbete mer som ett kall än som inkomsbringande syssel-sättning och tackar till och med nej till psykologen Dougs (Bradley Cooper) inviter, fast hon uppenbarligen är förtjust i honom.
Överhopad med svårhanterliga fall får hon ännu ett på sitt bord. Lillith, det 39:e fallet, är en ung flicka. En uppenbarligen störd sådan. Emily besöker familjen och förädrarna känns allt annat än sunda och friska. Att Lillith inte mår bra, vägrar att sova och beter sig underligt är kanske inte så konstigt?
Emily fattar tycke för flickan och går över gränsen till vad hon behöver göra i sin yrkesroll, ja, hon går över gränsen till vad hon FÅR göra, men hon kan inte bara stå bredvid och se på när ett barn far illa. Om hon nu far illa vill säga…
Case 39 är en film som förvånar mig på många sätt. Början var tveksam, alla filmer utan undantag med Renee Zellweger i rollistan är beyond tveksamma för mig, storyn var spretig men det var en spretighet som skiftade och gjorde mig nyfiken – och helt fucking rädd! Jag har inte varit såhär rädd av en film sen i mitten på åttiotalet och jag såg Fredagen den 13:e för första gången och DET är otippat!
På pappret är Case 39 en helt ordinär skräckthriller men mitt i den någorlunda mörka sommarnatten när jag dessutom var helt oförberedd på att filmen skulle vara läskig slog den mig som en yxa i pannbenet och blev allt annat än ordinär.
Jag tyckte det var en genuint läbbig film, vilket kanske inte var så konstigt när jag tänker tillbaka eftersom filmen faktiskt innehöll alla dom parametrar som jag inte tycker om alls: barn med otäcka ögon, smådjur, demoner, vatten – och Renee Z.
Jag kommer aldrig att se om Case 39, men det är inte för att filmen är dålig, det är för att mina nerver efter den här upplevelsen helt klart blev trasiga.
Mary (Sandra Bullock) är en korsordsmakare, singel, bor hos mamma och pappa. Mamman och hennes väninna fixar en blinddate åt Mary. Väninnans snygga son Steve (Bradley Cooper) verkar vara en perfekt man för Mary, i alla fall på ytan. Han är snygg och blåögd och Mary faller som en fura.
Hon fullkomligt överfaller Steve efter bara ett par minuter av första dejten och slutar varken prata eller tafsa och Steve får panik, drar en nödlögn att han måste åka till Boston och avslutar dejten.
Men Mary ger inte upp. Hon är kär. Hon totar ihop ett korsord som hon skickar in till din arbetsgivare lokaltidningen som enbart handlar om den underbare Steve och självklart får hon sparken. Utan jobb och med kärleken i Boston bestämmer sig Mary för att följa efter och leta upp Steve.
När Sandra Bullock är med i en ren komedi vet man precis vad man får för pengarna. Antingen gillar man det eller inte, det är precis som med Hugh Grant. Sandra spelar Sandra och Hugh spelar Hugh i princip i alla filmer. Jag gillar Sandra Bullock och jag gillar henne här med även om filmen i sig inte är så trovärdig och till och med rätt enerverande stundtals, men den har sina ögonblick av fniss, av leenden och faktiskt ett och annat gapskratt.
Bradley Cooper är som vanligt snygg i sina blå tröjor och Thomas Hayden Church spelar en charmig buffeltönt som brukligt är.
Men, va fan, det funkar faktiskt. Det är rätt så puttrigt det här. Sandras röda stövlar är sjukt snygga precis som hela hon och om någon ska ge bokstavskombinationer (både på pappret och som sjukdomsdiagnos) ett ansikte så är det väl hon?
Tre kompisar planerar en svensexa i Las Vegas två dagar före bröllopet. Med facit i hand var det kanske inte så värstans smart, å andra sidan blev det en rolig film av det hela.
Som tre musketörer och brudens bror, en liten grovskäggig hob, som D´Artagnan svär dom på hotellets tak att what happens in Vegas, stays in Vegas.
Dagen efter kvällen före vaknar kompisarna med massiv baksmälla. En saknar en tand, på toaletten befinner sig Mike Tysons livs levande tiger, en bebis skriker från garderoben och den blivande brudgummen Doug är försvunnen.
Vad hände egentligen?
Bradley Cooper är den gifta läraren, Ed Helms är tandläkaren med en flickvän från helvetet och Zack Galifianakis spelar den lille sjuke skäggmannen. Alla tre är kalasbra i sina roller. Jag skrattar högt, hårt och länge åt denna supergrabbiga komedi som faktiskt håller hela vägen ut.
En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.
Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.
Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.
Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.
