Kategori: bröllopsrulle

Publicerat

MURIELS BRÖLLOP

Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.

Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.

Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?

Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.

Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.

Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler

Publicerat

27 dresses

Jane (Katherine Heigl) är bröllopsproffs.
27 gånger har hon varit brudtärna, 27 jävligt fula tärnklänningar hänger i hennes bröllopsgarderob, 27 gånger har hon hjälpt sina väninnor med allt som hör bröllop till: klänning, tårta, inbjudningar och piff – dvs rubbet!

Jane jobbar på ett företag där hon är sekreterare åt chefen George (Edward Burns) som är en riktig schysst kille som Jane varit hemligt förälskad i i åratal. Jobbet kräver fix och trix och att hjälpa till, passa upp, hålla koll – och aldrig säga nej, vilket passar duktiga och snälla Jane som handen i handsken.

Så kommer Janes jättesöta lillasyster Tess (Malin Åkerman) tillbaka till stan efter att ha bott nån annanstans ett tag. Hon flyttar in hos Tess, lyckas charma George på en kafferast och ”snor” honom mitt framför ögonen på Jane. Hon ljuger ihop en historia om vem hon är/vad hon gillar för att få George att trilla dit ordentligt, vilket han gör och friar, såklart, till Tess och hela Janes värld rämnar.

27 dresses kunde ha varit puttinuttgullig och söt som en knastrig blandning av strösocker och sirap, men det är den inte. 27 dresses kunde ha varit föregångaren till Bröllopsduellen och en riktig snyftarrulle, men det är den inte heller. Skrapar man liiiiite på den yta som ändå finns så är 27 dresses mer en film om oss tjejer därute som envisas med att vara den duktiga, den korrekta, den som alltid gör rätt, den som aldrig har lärt sig säga nej – om än något twistat och hollywoodskt förstås.

Jag hoppas filmen igenom att Jane ska få nåt slags finskt raivari och bara bli galen, skrika, bli alldeles anti och sådär skönt egoistisk ful. Det går liksom inte att bara vara snäll och bli påsatt av allt och alla hela tiden och det fattar till och med Jane till slut och tack och lov för det. Hade hon inte förstått det hade filmen varit helt jävla menlös. Nu är den istället – faktiskt – helt okej.