Det äkta paret Georges och Anne (Daniel Auteuil och Juliette Binoche) bor med sin son i ett övre medelklassområde någonstans i Frankrike.
När filmen börjar har någon lämnat en videokassett utanför ytterdörren med en inspelning som föreställer deras hus under ett antal timmar.
Dom blir såklart konfunderade och när videoband nummer två dyker upp är det inte roligt längre. Dom kontaktar polisen som inte kan göra något så länge det inte handlar om uttalade hot.
Videobanden kompletteras med barnsligt tecknade vykort med tillhörande rödkritat blod och nu börjar paret bli rädda på riktigt och när nästa band dyker upp föreställande Georges barndomshem börjar tankarna hos både Georges och Anne dyka upp: kan det vara något i Georges förflutna som är anledningen till detta?
Jag har en hel del att säga om Dolt hot.
Det första är att Juliette Binoche aldrig varit bättre än här.
Det andra är att Daniel Auteuil kanske aldrig varit sämre. Det kan i och för sig bero på att han är så fruktansvärt osympatisk i sin roll som Georges, men jag har taggarna utåt mot honom genom hela filmen fast jag egentligen inte vill.
Det tredje är att jag just nu är redigt trött på regissören Michael Haneke. Jag behöver en paus från honom. Det här är återigen en film där han valt att inte redovisa någon form av slut och här är det verkligen INGET slut alls. Eftertexterna börjar hux flux bara rulla till synes mitt i filmen och jag ställer mig upp på vardagsrumsgolvet och skriker: VAFAAAN?? SKÄMTAR DU MED MIG???
Visst, Hanekes sätt att berätta en historia främjar den egna fantasin, inlevelseförmågan, fria tolkningar och allt det där men man kan inte säga A utan att ens andas B, det funkar liksom inte, inte för mig i alla fall. Jag blir frustrerad och halvgalen i huvudet, jag vill ha svar, ja så fyrkantig är jag. Varje bra historia har en början, en mitten och ett slut men om denna sanning är jag och Herr Haneke tydligen rätt oense.
Min syn på filmen sekunder efter eftertexterna:
Min syn på filmen ett dygn efteråt:
