Emily (Renee Zellweger) jobbar som socialassistent med fokus på barn i dysfunktionella familjer. Emily ser sitt arbete mer som ett kall än som inkomsbringande syssel-sättning och tackar till och med nej till psykologen Dougs (Bradley Cooper) inviter, fast hon uppenbarligen är förtjust i honom.
Överhopad med svårhanterliga fall får hon ännu ett på sitt bord. Lillith, det 39:e fallet, är en ung flicka. En uppenbarligen störd sådan. Emily besöker familjen och förädrarna känns allt annat än sunda och friska. Att Lillith inte mår bra, vägrar att sova och beter sig underligt är kanske inte så konstigt?
Emily fattar tycke för flickan och går över gränsen till vad hon behöver göra i sin yrkesroll, ja, hon går över gränsen till vad hon FÅR göra, men hon kan inte bara stå bredvid och se på när ett barn far illa. Om hon nu far illa vill säga…
Case 39 är en film som förvånar mig på många sätt. Början var tveksam, alla filmer utan undantag med Renee Zellweger i rollistan är beyond tveksamma för mig, storyn var spretig men det var en spretighet som skiftade och gjorde mig nyfiken – och helt fucking rädd! Jag har inte varit såhär rädd av en film sen i mitten på åttiotalet och jag såg Fredagen den 13:e för första gången och DET är otippat!
På pappret är Case 39 en helt ordinär skräckthriller men mitt i den någorlunda mörka sommarnatten när jag dessutom var helt oförberedd på att filmen skulle vara läskig slog den mig som en yxa i pannbenet och blev allt annat än ordinär.
Jag tyckte det var en genuint läbbig film, vilket kanske inte var så konstigt när jag tänker tillbaka eftersom filmen faktiskt innehöll alla dom parametrar som jag inte tycker om alls: barn med otäcka ögon, smådjur, demoner, vatten – och Renee Z.
Jag kommer aldrig att se om Case 39, men det är inte för att filmen är dålig, det är för att mina nerver efter den här upplevelsen helt klart blev trasiga.
