Då gårdagens höjdare var regisserad av Finlands mest kände regissör Renny Harlin tänker jag dagen till ära presentera en film som är regisserad av Finlands kanske mest okände: Antti Jokinen.
Jag brukar normalt sett vara försiktig med spoilers men den här gången fullkomligt sprutar jag ur mig dom så vill du se filmen med friska ögon ska du helst inte fortsätta läsa.
Filmen handlar om en bedragen vältränad akutläkare vill byta bostad då dom gamla minnena känns för påträngande. Någon ringer och erbjuder henne en apbillig hyreslägenhet. Hon tar den. Tjohoo liksom, what´s the catch?
Världens kortaste plot, ja, visst är det det men en nagelbitarthriller behöver inte vara djupare än så för att funka.
Antti Jokinen har alla förutsättningar att få till en visserligen standardiserad thriller men ändå en sevärd sådan men han shabblar bort varenda pass, varenda målchans, ja, han har fanimej ÖPPET MÅL ibland men skjuter ändå utanför.
Planteringarna är lika uppenbara som Drottningsholms trädgårdsmästares. Ahaaaa, där används en spikpistol. Nähä! Så tokigt! Kommer den att återanvändas i slutscenerna? JAAAAA, SKULLE TRO DEEEEET!
Nu är det inte BARA Jokinen som inte hade en av sina bästa veckor på jobbet i och med denna filminspelning, både människorna framför kameran och hans posse bakom måste ha haft viktigare saker att tänka på än arbetsinsatsen för det är verkligen sandlådenivå på slutproduktionen.
Hilary åååå-jag-har-vunnit-en-Oscar-nej-just-det-jag-har-ju-vunnit-TVÅÅÅÅÅ Swank har hamnat i samma felvalsfack som Cuba Gooding Jr och Halle Berry efter sina vinster. Det är inte många rätt där. Att det inte gått så bra för henne kan också bero på att hon faktiskt inte är en överdrivet bra skådespelare, det är mer filmerna hon vunnit med som varit extremt bra.
Vad gäller den manliga huvudrollen så tror jag Jokinen ville ha George Clooney. Eller Javier Bardem. Eller Ola Rapace. Det han fick var Jeffrey Dean Morgan, en billigare mix av dessa tre men en mix med total avsaknad av utstrålning.
Christopher Lee är med på ett liiiitet liiiiitet hörn och när han dör är det enda jag tänker ”jaha, det där var sista gången jag såg honom i en film” för han såg lika död ut innan som han gjorde efteråt.
Inte ens scenograferna lyckas få till det. Lägenheten fullkomligt lyser Albuquerque Studios och alla vinklar, vrår och konstiga ”bakomrum” är så tok-illa genomförda att det känns som interiörer från en dockteater.
Det Antti Jokinen är mest känd för innan detta jubelhaveri är att han regisserade Eurovision Song Contest när det hölls i Helsingfors året efter Lordis vinst 2006. Min absoluta åsikt är den att utan den exekutiva producenten och landsmannen Renny Harlins stålar hade Jokinen aldrig kommit i närheten av en regissörsstol på högre nivå än finska Bolibompa.
