Kategori: Clint Eastwood

Publicerat

Blodspår

FBI-agenten Terry McCaleb (Clint Eastwood) är en seriemördare på spåren, en mördare som skriver direkta meddelanden till honom på brottsplatserna. I en tjurrusning efter nämnde mördare i en mörk gränd lägger McCalebs hjärta i princip av och han pensioneras i väntan på ett nytt hjärta.

Två år senare genomgår han en hjärttransplantation och kort efter operationen söker en kvinna upp honom. Kvinnans syster Gloria blev mördad och hon vill att McCaleb ska hitta mördaren. Hon tycker att han är skyldig henne det då det är systerns hjärta som just nu håller honom vid liv.

Precis som filmen filmen jag såg för en dryg vecka sedan, The Lincoln Laywer, är denna film baserad på en roman av Michael Connelly och precis som den förra filmen säljs denna in som någon form av ”spännande thriller” men nej, den här är inte spännande den heller. Allt är för enkelt. Simpla lösningar funkar i Disneys sämre animerade filmer, inte i påkostad hollywoodaction. Åtminstone kräver jag lite mer än en ”hemlig man” som filmas i ständig skugga med huvudbeklädnad för att bita på naglarna.

Det som håller den här filmen ovanför vattenlinjen är Clint Eastwood som håller i rodret både framför och bakom kameran. Han lyckas ge stabilitet till huvudrollen och få till en fin känsla i filmen, den som är så kännetecknande för honom som regissör. Däremot är storyn ren mumbojumbo. Skitfånig på ren svenska. Men i hur många filmer är det inte så?

Här finns filmen.

Publicerat

Space cowboys

Det finns få saker som äcklar mig lika mycket som när någon tuggar tuggummi med öppen mun. En av dom få sakerna är när någon tuggar is med öppen mun. I Space cowboys gör Clint Eastwood både och.

Jag såg Space cowboys på nattbio för elva år sedan som en av fyra betalande i salongen och trots att vi inte kände varandra så snarkade vi omlott. Aldrig två samtidigt. Det var nästan som en icke uttalad överrenskommelse om att vara eldvakt eller nåt annat skumt.

Jag har inte sett om filmen sen dess på grund av ovan nämnda äckelpäckeliheter OCH att jag med lätthet sov mig igenom så pass många minuter som jag faktiskt gjorde men nu kände jag att det var dags igen och här är jag nu, alldeles nyspejsad.

Frank (Clint Eastwood), Hawk (Tommy Lee Jones), Jerry (Donald Sutherland) och Tank (James Garner) flög tillsammans på 50-talet och hade då en gemensam dröm: att bli astronauter. Dom blev snuvade på detta på målsnöret av att NASA, med den osympatiske Bob Gerson (James Cromwell) i spetsen, istället valde att skicka upp en tjejschimpans i rymden.

Det klipps till nutid. Frank är sjuttio bast och blir kontaktad av NASA´s representant Sara (Marcia Gay Harden). Dom behöver hjälp med att laga en störtande rysk satellit, en satellit som Frank varit med att ”uppfinna”, typ. Han går med på att laga den på ett villkor: att han får ta med sig sina tre homies från förr upp i rymden.

Space cowboys är verkligen en film om gubbar för gubbar. Den enda existerande kvinnliga fägringen är Franks trånande, grånande fru, kvinnokarln´ Jerrys väldigt unga romantiska ”offer” och NASA-Sara, som givetvis kärar ner sig i Hawk.

Men, nu måste jag dra till med ett stora jävla MEN för trots att jag inte är gubbe och inte heller har nån snedvriden förkärlek för griniga äldre män så är Space cowboys en fullt njutbar film och det är den av en endaste anledning: Clintan bakom kameran. Han är som en levande moraklocka, han levererar som regissör även när det inte borde funka.

Filmen har samma mysiga Clintan-ton som alla hans alster, det är välgjort in i minsta rymdiga detalj och kan man bara sitta på händerna, bita sig i tungan och inte tänka på detta alls ur ett genusperspektiv, ja, då är det rätt sevärt.

Som regissör är Eastwood alltid petig med musiken och han har valt ut några ”putslustiga” sånger till det här soundtracket. Paul Simons ”Still crazy after all these years”, Neil Youngs ”Old man” och Frank Sinatras ”Fly me to the moon” – såklart. Det är så självklara låtar att jag inte kan låta bli att himla med ögonen.

Jag vet inte om baktanken med Space cowboys är att visa att gammal är äldst men så känns det för mig. Det är Pantertanter goes Apollo 13 men med viss charm och finess.

Publicerat

Livet efter detta

Det här är en liten film med många infallsvinklar.

Den första: Matt Damon.

Sambo: Asså, jag har alltid tyckt att den där Matt Damon är rätt kass men han växer verkligen i mina ögon för varje film jag ser.
Jag: Jaså? Gör han?
Sambo: Ja. Han har ett såntdär föränderligt utseende. Han ser aldrig likadan ut.
Jag: Gör han inte?
Sambo: Nej.
Jag: Vilken var den senaste flmen du såg med honom då?
Sambo: Den där boxarrullen.
Jag: The fighter?
Sambo: Ja.
Jag: Men det var inte Matt Damon.
Sambo: Inte? Det förklarar varför jag inte kände igen honom.

Den andra: Tsunamin.

Filmen inleds som en riktig katastroffilm. En tsunami väller in över staden där ett av filmens huvudrollspar semestrar. Det är vidrigt. Det blir verklighet överförd på film på ett sätt som just nu känns alldeles för nära. Jag mår nästan illa.

Det som gör att jag ändå fixar att hålla helvetet i Japan på armlängds avstånd när jag ser filmen är att effekterna är tämligen keckigt gjorda vilket förvånar mig eftersom filmen var oscarsnominerad för Bästa visuella effekter tillsammans med Alice i Underlandet, Harry Potter, Inception och Iron Man 2 (Tron Legacy var mycket orättvist BORTGLÖMD i sammanhanget).
Men nä. Tsunamieffekterna var hopplöst pixliga och uppenbart tråkigt datoranimerade. Synd för filmen men bra för mitt psyke.

Den tredje: Clint Eastwood.

Jag älskar Clint Eastwood som regissör. Jag fanimej avgudar honom. Men det är jobbigt att för varje film han gör känna ”nämen nu ÄR det den sista…faaaaan också” men sen kommer det en till och jag blir Lille Skutt i magen och sen när jag sett den tänker jag samma sak igen. ”Gubben är typ hundra år, det här måste ju ändå vara hans sista…”

Livet efter detta/Hereafter är både vanlig och ovanlig som Eastwoodfilm betraktad. Stämningen, musiken, tonen i filmen är oefterhärmeligt Clintans men den ”hoppiga” handlingen, det andliga temat och dom osedvanligt dåliga skådespelarna är inget jag normalt sett kopplar ihop med hans regissörskap. Speciellt barnskådisarna är usla och det retar mig. Matt Damon och Cécile De France som franska Marie är dom enda som sköter sig helt utan anmärkning.

Filmen glider annars på i ett mysigt lugnt tempo, ingen brådska här inte och det är skönt. Däremot tycker jag Clintan ska trumma på lite så han hinner med en film till innan han beger sig mot Nangijala. Minst en till.

Publicerat

De skoningslösa

En prostituerad kvinna blir svårt knivskuren av en man som hade så liten snorre att han inte fixade att horan började fnissa när han drog ner byxorna.

Han skar henne så svårt att det först var oklart om hon skulle överleva eller inte, men det gjorde hon. Knivmannen klarade sig dock undan både döden och piskrapp mot att han skänkte fem hästar till bordellägarhalliken.

Det var ett rimligt straff tyckte sheriffen (Gene Hackman). Halliken hade ju ändå investerat en hel knippe dollars i jäntan, köpt bussbiljett och gett henne en plats på bordellen, klart det är gubben det är synd om som går miste om sin inkomst, inte kvinnan som förlorade sitt ansikte och därmed skönhet (och ja, det är klart kvinnosakskvinnan i mig skulle vilja gå bärsärk men det är ju liksom meningen med hela storyn).

Den knivskurnas horpolare på bordellen samlar unisont ihop sina surt förvärvade pengar och utfäster en belöning på 1000 dollar till den som dödar knivmannen och det är klart att ryktet går, den bonkas stenhårt på djungeltrumman så att nyheten sprids över dom öppna vidderna.

Bill Munny (Clint Eastwood) är en gammal änkling som bor med sina två små barn (kanske 12 och 10 år gamla på ett ungefär) på en liten gård i omarken. Han har varit en riktig tjuv, bandit och mördare i sina dagar men förändrades när han mötte sina barns mamma och lever nu ett stilla liv i lugn och ro.
Men när nyheten om jättebelöningen når honom sadlar han hästen, lämnar sina barn med orden ”vi ses om några veckor” och rider till sin gamle kompis Ned (Morgan Freeman) för att få med honom på döda-kvinnoskäraren-och-kofösarjäveln-och-tjäna-1000-dollars-äventyret.

De skoningslösa är liksom en vanlig cowboyfilm men vridet ett par varv. Det är en rätt kul film stundtals, jag fnissar lite när Bill inte kommer upp på hästen och när han lagt av sig och inte kan sjuta på en tomburk och blir alldeles frustrerad och löser problemet the-Clintan-way. Det är även en tänkvärd film som spelar på alla mina mänskliga strängar och jag borde egentligen bli jätteberörd men nej, det funkar inte riktigt på mig det här. Jag kan inte ta till mig vidder och cowboyboots och lägereldar och den där manly-man-mentaliteten hur mycket jag än försöker.

De skoningslösa fick fyra Oscars 1992 för bästa klippning, bästa regi (Clint Eastwood), bästa film och bästa manlige biroll (Gene Hackman) och trots att filmen långt ifrån är en personlig favorit så fattar jag att det är en BRA FILM och att det ibland är gott nog även för mig.

Klicka här för att se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Changeling

Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).

En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.

Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.

Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?

Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.

Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.

Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.

Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.

Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.

Publicerat

INVICTUS


När jag och min sambo såg Invictus tittade han på mig 41 minuter in i filmen och skrek:

– Det är förändring, det är politik, det är sport, det är gubbar, det är Clintan, det är Morgan Freeman – DET ÄR FANIMEJ PORR!!

Jag var väl kanske inte fullt så upphetsad.

Invictus är en sann historia regisserad av Clint Eastwood som handlar om när Nelson Mandela försöker ena Sydafrika genom att samarbeta med kaptenen för rugbylandslaget.

Morgan Freeman är väldigt porträttlik Nelson Mandela, det är han. High five till det! Matt Damon ser trovärdig ut i grön pikétröja. Vågen på den! Men annars, fy satan va segt och hua vad jag inte bryr mig. Jag bryr mig så lite att jag känner mig dum.

Publicerat

MILLION DOLLAR BABY

Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.

I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.

Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.

Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.

Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.

 

Publicerat

MYSTIC RIVER

Dom tre vännerna Jimmy, Dave och Sean är supertajta som barn. Dom gör allt tillsammans.
En dag när dom som vanligt leker på gatan stannar en bil och Dave tvingas in i den. Det är sista gången vännerna ser Dave som den lilla pojke han en gång var, för när han kommer tillbaka visar det sig att han varit fången i flera dagar och blivit sexuellt utnyttjad.

Vännerna växer upp och glider allt mer ifrån varandra. Jimmy (Sean Penn) är en fd gangster som numera lever ett stilla familjeliv med sin fru och deras tre döttrar. Sean (Kevin Bacon) är polis och försöker ha så lite med sina forna vänner att göra som möjligt.
Dave (Tim Robbins) har svårt att komma över det han var med om som barn och driver mest omkring och är arbetslös.

En dag blir Jimmys ena dotter brutalt mördad, Dave kommer hem alldeles blodig samma natt som mordet ägt rum och Sean är polisen som håller i utredningen.

Mystic river är regisserad av Clint Eastwood, vilket är en garant för ett mångfasetterat persongalleri. Tim Robbins fick en Oscar för bästa manliga biroll och Sean Penn fick en för bästa manliga huvudroll, ett pris han gärna skulle få ofta om jag fick bestämma men kanske inte just för denna rollprestation.

 

Publicerat

GRAN TORINO

Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.

Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.