Kategori: Colin Farrell

Publicerat

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

Publicerat

THE IMAGINARIUM OF DOCTOR PARNASSUS

Terry Gilliam är både som manusförfattare och regissör en snubbe som verkar se på filmtittande som ett arbete.

Det ska fan inte sitta soffpotatisar med popcornhinkar och big gulps och bara glo helt oförhappandes på hans filmer. Filmtittare ska aktiveras, inspireras och framförallt ska dom inte få en chans att somna, det verkar vara Gilliams motto i det mesta han gör.

Gilliam har försett oss med udda äventyr sen Livet é python 1971 och det har bara rullat på med Meningen med livet, Bröderna Grimm, Fear and loathing i Las Vegas, Fisher King, Baron Münchausens äventyr och Time Bandits för att nämna några.

The Imaginarium of Doctor Parnassus är den senaste i raden och även detta är udda och även detta ett äventyr, både för ögon och öron. Det gäller att hänga med för det går undan i svängarna.

Dr Parnassus (Christopher Plummer) är både odödlig och ledare för ett resande teatersällskap. Han har gjort en pakt med Djävulen (spelad av Tom Waits) som gör att publiken kan, genom att gå in i en fladdrande foliespegel, komma in i andra dimensioner, i fantasiland där vad som helst kan hända – och händer.

I teatersällskapet finns även Anton (Andrew Garfield), den lille dvärgen Percy (Verne Troyer som är svår att ta på allvar om man sett mer än fem minuter av såpan Surreal Life), Parnassus dotter Valentina (Lily Cole)och Tony som till största delen spelas av Heath Ledger men då han dog mitt i inspelningen fick hans roll göras om lite. Delar av den spelas av Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law vilket funkar hur bra som helst för filmen är ändå så fullkomligt härligt konstigt rörig att det spelar ingen roll att olika ansikten dyker upp. Det är ändå samma frisyr.

Jag tror jag är lite för vimsig i huvudet just idag för att på riktigt kunna ta till mig filmen. Jag satt mest och gapade och förstod inte allt, men å andra sidan, vad är det att förstå? Det är filmmagi, det är saga och äventyr och ibland behöver allt inte vara så himla vettigt.

Idag är en sån dag.