Kategori: Colin Firth

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 3

Jag erkänner, jag har hårda Colin Firth-cravings efter hans insats i The king´s speech. När jag då hittade filmen Sanna lögner jublade jag lite inombords. En spännande mordhistoria i regi av Atom Egoyan med nämnde Colin (hurra!) och….Kevin Bacon (eeeeehm).

Kevin Bacon är inte en kille som får mig att hjula av glädje direkt. Jag tycker han har gjort ett par sevärda rollinsatser i sitt liv, mer än så är det inte, men här fanns klara förutsättningar för att det skulle kunna bli bra. Det var min åsikt innan jag tjongade in skivan i spelaren och kanske tre-fyra minuter till, SEN insåg jag att det kan bli en låååång kväll framför TV:n.

Lanny (Bacon) och Vince (Firth) är ett känt TV-par, lite som Filip & Fredrik kan man säga. Dom är oskiljaktiga roliga sång-och-dansmän som är tjommiga med och mot varandra och dom får tittarna att samlas runt TV-apparaterna. Kvinnorna flockas kring dom och varje chans att få ligga tas, på mer eller mindre snygga sätt. Så hittas en kvinna död i Lannys hotellbadkar men mordet klaras aldrig upp. En ung journalist (Alison Lohman) vill skriva om mordet femton år senare och börjar snoka.

Kevin Bacon som entertainer var hysteriskt skrattretande redan när han dansade sig fram i Footloose och här ska han dessutom spela lite gigolo vilket inte funkar alls. Att Colin Firth sjunger hellre än bra såg vi i Mama Mia men här är han inte ens charmig bara konstigt aggro och dessutom iklädd en SVINFUL moppemusche. Han måste vara den ende mannen i världen som inte klär i ansad ansiktsbehåring.

Sanna lögner borde ha kunnat vara en helt okej film. Det är den inte. Kevin Bacon som i min bok är både ointressant, rätt ful och fullkomligt obegåvad är precis det även här och jag blir inte ett dugg besviken på honom. Däremot blir jag förbannad för att han drar ner Colin Firth i soppåsen och knyter igen den. Jag har aldrig sett Firth så dålig som han är här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt men med en riktig papphatt som motspelare så vad fan ska han göra?

Min tes att en bra skådespelare kan bli en usel skådespelare i fel sällskap stämmer och den här filmen är beviset.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Kanske, men jag skulle inte sätta pengar på det.

Här hittar du filmen.

Publicerat

Infor Oscarsgalan: Tänk vilken rolig vecka det måste vara att heta Jeff, Javier, Jesse, James och Colin

JAVIER BARDEM

Denne magnifike spanjor är oscarsnominerad för sin roll som Uxbal i Alejandro González Iñárritus svarta drama Biutiful.

I bröderna Coens No country for old men (2007) gjorde han en rent grymt läskig tolkning av den kallsinnige mördaren Anton Chigurh och han vann en mycket välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll det året.

 

 

 

 

 

 

JEFF BRIDGES

Jeff Bridges har tjugo procents chans att kamma hem en oscrasstatyett för sin roll som den enögde tuffisen Rooster i bröderna Coens västernfilm True Grit. Eftersom han vann samma kategori förra året för sin insats i den tämligen mediokra filmen Crazy heart så tror jag inte han vinner i år.

Personligen tycker jag Jeff Bridges gjort en av sina allra bästa skådespelarinsatser i Peter Weir´s Utan fruktan (1993) där han spelar den livrädde allergikern Max Klein som råkar ut för en flygolycka – och överlever.

Filmen sätter igång intressanta tankar och jobbiga känslor och när filmen är slut är jag alldeles euforisk och helt utan fruktan för alla jäkla I-landsproblem som tornar upp sig hela tiden och jag funderar inte ens på annat bjäfs jag ändå inte kan styra. På så sätt är Utan fruktan en film jag borde se om ibland, om inte annat för att få mig en tankeställare. En reboot i hjärnan liksom.

 

 

 

JESSE EISENBERG

The social network. David Finchers pratiga drama om vänskap, om pengar, om egensinnighet och om Facebook, det kanske största sociala experimentet i vår tid, skulle ha kunnat bli en platt och rätt tradig sörja. Det blev det inte. Det blev en toppenfilm och Eisenberg som Mark Zuckerberg fungerar klockrent även om Jesse Eisenberg inte gör något annat än att spela….Jesse Eisenberg.

Jag har skrivit spaltmeter om Eisenbergs filmer här på bloggen men väljer ut en av dom som tips om du vill se mer av honom: Adventureland.
Recensionen hittar du här.

 

 

 

 

 

 

COLIN FIRTH

Colin Firth, fantastiska Colin Firth är nominerad för sin roll som den stammande kungen i The King´s speech.

Att belysa någon annan film som han genom sin uppenbarelse gjort intressant är inte särskilt svårt då det finns en ansenlig mängd att välja bland. Han sjöng charmigt och hellre än bra i Mama Mia, han var författaren Jamie Bennett som inte pratade samma språk som sin älskade städerska Aurelia i Love actually och han var nominerad för en Oscar förra året som den homosexuelle läraren i En enda man.

I den lilla filmen Genova från 2008 dör hans älskade hustru i en bilolycka när deras båda två döttrar är med i bilen. För att klara av sorgen bestämmer dom sig för att flytta utomlands.

Det är egentligen ingen storslagen historia men det är filmad mänsklighet, ett ont öde och trots att filmen aldrig bränner till så är den heller aldrig tråkig – och detta är tack vare Colin Firth och hans osedvanliga precision när det gäller att uttrycka känslor på ett oftast smakfullt och minimalistiskt vis.

 

 

 

JAMES FRANCO

James Franco är nominerad för sin roll som bergsklättraren Aron Ralston i Danny Boyles högerhandskatastofrulle 127 timmar.

Att Franco är en skådis jag inte tycker så mycket om är ingen nyhet för dig som läser denna blogg men det är heller inget jag tänker fokusera på nu. Jag får nämligen inte glömma bort att han faktiskt spelar Harry Osborn i Spider-man 1, 2 och 3 och det är en filmserie jag gillar till tusen alldeles oavsett hans medverkan.

Så, hej och hå James. Jag hoppas att du inte får en Oscar i år för männen här ovan är dina riktiga övermän på alla sätt jag kan tänka ut. Dessutom har du mest TV-tid av dom alla eftersom du ska leda hela tjottaballongen.

 

Publicerat

THE KING´S SPEECH

Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.

Publicerat

A christmas carol

Jag: Hörrni barn, ska vi titta på en riktig julfilm?

Son & dotter: Kan vi väl!
Jag: A christmas carol med Jim Carrey, det funkar va?
Son: Vad betyder carol?
Dotter: Saga typ.
Son: Men det är ju ett namn.
Dotter: Jaaaa, men det är en saga också!

Filmen börjar.

Jag: Kolla vad lik han är!
Son: Ser ju precis ut som Jim Carrey.
Dotter: Ja det gör han.
Jag: Och kolla, Gary Oldman! WOW liksom!
Dotter: Vem är det?
Jag: Gary Oldman? Vet ni inte det?
Son: Nej.
Jag: Hahaha, kolla, han är ju Colin Firth ju!
Dotter: Vem är det?
Son: Jag vet inte vem han är heller.
Jag: Alltså, det är ju himla kul gjort det här, snyggt liksom. Väldigt mörkt för att vara tänkt som en barnfilm men det kanske inte ÄR en barnfilm, oiii, nu blev det läskigt, blev ni rädda nu?
Son: Zzzzzzzz.
Dotter: Zzzzzzzz.
Jag: Va fan…

Tjugofem minuter in i filmen.

Jag: Zzzzzzzzzz.

När det är en halvtimme kvar av filmen vaknar jag. Tio minuter senare vaknar barnen.

Jag: Ni bryr er lika mycket om den här filmen som om Polarexpressen. Jag menar, ni sket ju att att Tom Hanks var konduktör där liksom, eller hur?
Son: Jooo. Men Tom Hanks vet jag ju vem han är.
Dotter: Vad är det här för historia egentligen?
Jag: Charles Dickens jätteberömda saga, du vet, Jim Carrey är ju Ebeneezer Scrooge.
Dotter: Men hallå! Vem är den där Charles Dickens då?

(Ja, jag har sett om den och denna gång var jag vaken hela tiden. Den är inte så pjåkig, jag var nog mest halvdöd vid första tittningen.)

Publicerat

EN ENDA MAN

George Falconers (Colin Firth) liv har rämnat. Jim, hans livkamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och han ser ingen ljusning, han vill avsluta sitt liv.

I En enda man får vi fylla en dag, den sista dagen (?) i Falconers liv då han planerar sitt självmord in i minsta detalj utan att filmen känns det minsta enkelspårig. Att han är utom sig av sorg är något vi inte bara ser, vi känner det, vi upplever det genom filmduken. Colin Firth är fenomenal på att uttrycka stora känslor med mycket små medel.

Detta är modedesigners Tom Fords debutfilm. Att det är just en debut är inget som känns, däremot lyser hans estetiska sinnelag igenom i färger, kläder, inredning, stämning och detaljer.

Den i Falconer betuttade studenten Kenny spelas av Nicholas Hoult (som var en fula lilla grabben i filmen Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen) och Julianne Moore spelar Falconers alkoholiserade föredetta-flickvän-för-eoner-sedan och båda dessa skådespelare är strålande.

Men En enda man ÄR Colin Firth. No more, no less.