Jag tycker inte om hundar.
Jag tycker inte om stora hundar, inte om små, jag tycker inte om dom även om husse/matte säger alldeles så bestämt ”hon skäller bara för att hon är glad” eller min favorit ”han är så snäll, han tycker om barn”.
Hur fan vet man en sån sak?
Nej, jag tycker inte om hundar. Punkt. Inte ens söta hundar. Jag lägger inte huvudet på sned och suckar nämen åååååååhh åt vare sig Lady och Lufsen eller den där töntiga Lassie.
Hur kommer det sig då att jag tittar på en film med en rabiessmittad mördarhund i huvudrollen? Ja, kanske för att jag gillar Stephen King. Kanske för att jag är idiot. Kanske för att hur jag än vrider och vänder på min hundaversion så är och förblir Cujo en kultfilm i djurskräckgenren.
Cujo är egentligen rätt mångbottnad som skräckfilm betraktad. Den kan dels ses som en ordinär 80-tals skräckis i dova färger och fula skådisar men den kan också ses som amerikansk socialrealism med missanpassade familjer med en stor hund i centrum. Det tredje alternativt är att se på filmen som en homage till den starka kvinnan.
Donna Trenton (Dee Wallace ) är mamma till lille Tad, gift med en riktig tråkmåns och har en skäggig älskare. Hon är blondin, korthårig och visar inte onödigt mycket hud, inte ens i dom intima sexscenerna.
Donna är precis lika tuff som någonsin Sigourney Weaver i Alien. Hon kör sitt race, hon tar konsekvenserna för sitt handlande, hon kämpar för sig och sin son när den där blodiga hundjäveln attackerar och hon gör det så effektivt hon kan och utan att klaga.
Scenerna när hon och Tad är ensamma i bilen i väntan på Cujo är klaustrofobiska bortom sans och vett. Det är faktiskt bland dom häftigast filmade minutrarna jag sett i skräckfilmssammanhang från det årtiondet trots att jag som åskådare egentligen inte får se någonting alls.
Men sammantaget är Cujo är inte en särskilt otäck film. Den där Tjorven-hunden blir aldrig läskig hur mycket köttslamsor dom än klistrar på honom. Däremot är boken en riktig nagelbitare och får jag för mig att stämma träff med Cujo igen så får det bli i pocketformat.
